Halt och farligt

Hör ni, bastubadet igår kväll öppnade upp luftrören, så det hjälpte faktiskt lite. Skönt. Strunt nu i att jag fick en så rejäl hostattack vid femtiden i morse, att jag till slut inte visste hur jag skulle få luft in i lungorna. Men nu har då snoret slutat rinna i ett och hostan har lättat.

Karlarna här i huset är minsann rara. Äldsta sonen, som försåg mej med apelsinklyftor igår kväll och bisin min, som eldade bastun. Hur skulle jag klara mej utan dem?
För övrigt så har de haft två helt olika diagnoser på min influensa:
– Du borde ta ett covid-test, sa äldsta sonen.
– Men varför det?
– Nå, ifall du har corona.
– Men vad hjälper ett test mot det?
– Nå, så att du åtminstone vet.
– Men det spelar ju ingen roll nuförtiden. Det är är ju flunssa ändå, suckade jag.

Bisin min är å sin sida sida säker på att jag har mykoplasma. Ännu mera suckar från min sida. Jag vet inte hur mykoplasma beter sig och nej, jag tänker inte googla symptomen heller.

– Nå, har du plan B klar, frågade äldsta sonen igår kväll.
– Öh, nä, vad då?
– Nå, för julen förstås, vad gör du om du är sjuk?
– Ligger i sängen och gråter.
Vid det här laget såg äldsta sonen så förskräckt ut att jag skyndade mej att säga:
– Nä, nä, jag sitter hemma och stickar och smaskar på allt julgodis.

Det är ju så att det är många dagar kvar till julafton ännu och vad som helst hinner hända, i synnerhet när det är fråga om småbarn. Plötsligt kanske hela julafton är inhiberad just på grund av sjukdom, som de små liven fått ihop med sig. Och det får man ta sen. Ingen idé att ta ut det i förskott. Det blir som det blir.

– Kan du föra ut rosket, frågade bisin min idag på förmiddagen.
– Okej, sa jag till hans stora förvåning och började klä på rock och vinterstövlar. Jag försöker vara lite snäll så här några dar inför julen.
– Nä, nä, vänta nu lite, sa bisin min förskräckt och fortsatte: Du kan int gå ut.
– Varför int?
– Ha du sett hur det ser ut?
– Nä, svarade jag och öppnade ytterdörren.

Och nej, på vår gårdsplan går jag inte när det ser ut så här! Ingen idé att ta onödiga risker. Brrr!

Nu ska jag ta och skriva min lååååånga butikslista: Frukt, rödkål, smör, ägg, mjölk, gräddfil, grädde, tårtdeg...

Önskar er alla en fin lördag!

En vildsint krans

Idag har jag gjort någonting, som jag drömt om länge, jag har gjort en krans! Jag har alltså varit till stan på kranskurs och det i gott sällskap. Alla andra gjorde vackra kransar, men jag, jag gjorde en vildsint krans!

Ju mera, desto bättre tyckte jag och band stora kvistar istället för små nätta buketter. Jag är ju nu inte särskilt händig, som ni kanske vet från förut. Men, nu har jag i alla fall en egenhändigt bunden krans på ytterdörren. Det är duktigt, eller hur? Jag funderade lite om jag skulle lägga till lite tomtar och annat kul till kransen. Men jag kom till att då försvinner det där vildsinta Tänk, nu har jag också julpyntat. Eftersom jag har både enris och vassa lagerblad i min krans, så borde onda andar nu hållas på avstånd.

På kursen sa jag att det var första gången jag binder en krans. Men nu då jag funderar på saken, så har jag förstås bundit Luciakransar av lingonris då jag gick i folkskolan. Men det är så länge sedan att jag inte kommer ihåg just nånting alls av det bindandet. Det enda jag minns är att jag hade rejält med stearin i håret då jag var Lucia  på femte klassen i folkskolan.

I morse var det -10 grader kallt, då jag skulle iväg på kransbindningskurs. Bisin min skjutsade mej till stan efter lite muttrande. Han hade minsann annat att göra än att skjutsa på käringar! Mitt på dagen då jag behövde få skjuts hem tillbaka, kom äldsta sonen och hämtade mej. I min enfald trodde jag att far och son hade kommit överens om vem som skulle söka mej. Men se nej, det hade de förstås inte gjort. Så bisin min hade kört till stan mitt i snöjobbet. Jag fick be om ursäkt i alla tonarter, då jag ringde honom. Men jag undrar lite smått vem som har missat vad i kommunikationen. Saken förenklades ju inte precis av att då jag steg ur bilen vid Mi-huset på morgonen, talade bisin min i telefon med P. Jag kunde inte göra så mycket annat än vinka hejdå i det läget.

Nå, det var bra att äldsta sonen kom och hämtade mej, för vi åt lunch på en pizzeria, vi veckohandlade i stora mataffären, handlade kattmat i stora varuhuset och tankade ännu bilen. Så i morgon kan vi koncentrera oss på helt andra saker, kanske mindre världsliga sådana.

Naturen är så otroligt vacker med all snö, den där blåblå himlen och solen, som tittade fram lite blygt idag. I måndag lär det ska regna, så få se hur halt det blir. För min del skulle det gärna få vara minusgrader, alternativt plusgrader. Men absolut inte såga fram och tillbaka så man inte vågar sticka näsan utanför dörren.

Idag slog jag till och köpte en Crookie, Fazer bageriets nyhet, en chokladfylld croissant. Den var god, men mäktig. Jag skulle ha klarat mej riktigt bra med en halv Crookie.

En annan Fazer nyhet, som jag köpte är det här kexet, cookie, med vitchoklad. Om de här produkterna inte skulle ha varit nedsatta med 40 %, så skulle jag inte ha handlat dem. Kexet sparar jag till i morgon, för jag klarar inte av att äta hur mycket sött som helst på en dag. På kranskursen blev vi nämligen bjudna på en jättegod banankaka!

I morse hade jag verkligen tur. Bisin min letade efter sina varma fodrade vinterstövlar.
– Vad är det här för mockastövlar, frågade han då han grävde i skohyllan längst bak.
– Vadå mocka? Ingen har haft mockastövlar i det här huset.
– Kan det vara D:s (äldsta sonen)?
– Får jag se?
Nå, det fick jag förstås och passade på att prova vinterskodonen. Tjohooo! Dom passade. Kanske att dom är lite, lite för stora, men nu behöver jag i alla fall inte köpa nya vinterskor! Någonstans har det här paret kommit ifrån, för den som köpte dem har inte kunnat ha dem längre och då har dom hamnat här hos oss. Och vad är bättre än det, nu behöver jag inte investera i ett par nu. Visst är jag en riktig turgumma?
Och nej, nej, det är till all tur inte mockastövlar, utan endast detaljer i mocka på stövlarna.

Eller nåja, igår var det lite annat än tur, för jag hade just satt ner mej i gungstolen efter kvällsduschen, svept filten runt benen och tagit upp min sockstickning, när Lurvinge prompt skulle ut. Jag visste förstås att hon inte ville ut i den där snöyran, så jag tänkte helt kallt ignorera henne. Men då började hon klösa som besatt på terrassdörren. Jag fick lägga stickningen åt sidan, veckla ut mej ur filten, öppna dörren och stå och huttra i dörröppningen under de 20 sekunder det tog för katten att vandra runt ett varv på terrassen. Självklart kunde Lurvinge inte vara ute i gårdagens hundväder!

Jag satte mej ner i gungstolen igen, svepte filten runt benen, tog upp sockstickningen och vänta nu, hur långt hade jag kommit? Och var fanns mönstret?
Äsch, det låg ju uppe på matbordet. Bort med filten, upp ur gungstolen, hitta mönstret och så ner till gungstolen och filten igen.

Jag hann knappt sitta ner och få filten runt mej, så kommer bisin min hem från snöröjningen i grannbyn.
– Hii, siter du bara, sa han medan han skalade av sig ytterkläderna.
Till det sa jag inte så mycket utan fnyste frustrerat. Jag hann sticka två ynka varv på min socka innan det var dags för kvällste enligt bisin min.
Ikväll ska jag göra ett nytt tappert stickförsök. Håll tummarna att jag inte råkar ut för en massa avbrott igen!

Önskar er alla en riktigt skön söndag.

Två går inte utan tre

Här har vi nu snö så det räcker till och blir över. Bisin min har varit ute i snösvängen fyra timmar idag, så han är inte precis euforiskt glad. Slutar det inte snöa blir han tvungen att dra iväg med traktorn ännu en gång.

I morse vaknade jag av att bisin mins telefon ringde. Det var entreprenören, som blivit utan bränsle i sin traktor och nu stod stilla på landsvägen. Bisin min drog förstås iväg på direkten och hjälpte entreprenören ur knipan. Han lovade ersätta bisin min under veckoslutet, men få se hur det går. Jag är skeptisk och tror nog inte att bisin min ser röken av de pengarna.

Däremot fick en av karlarna i byn bråttom att ersätta bisin min för förra årets snöröjning. Och det gjorde den här karlen endast för att han nu råkade sitta fast i en snödriva. Bisin min log lite i mjugg, för inte hade han ens räknat med något annat än ett tack. Frivilligt såg han till att människor kunde köra in på sina gårdsplaner i grannbyn idag. Åtminstone tre damer var jätteglada och vinkade åt honom.

P ringde och sa att han kommer inte ner till hallen, för entreprenören hade inte skött om snöröjningen. Nej, det hade han ju inte, för han hade stuckit iväg på ett annat uppdrag och lämnat snön åt sitt öde. Sånt är farligt i längden. Bisin min for iväg med traktorn och tog upp vägen och gårdsplanen åt P. På landet behöver vi varandra och hjälps åt.

Igår på eftermiddagen när jag var iväg med bisin min, var det ju enbart bisabutiker, som gällde. Han gasade förbi både Veturi och Prisma med väldig fart, för att nu inte tala om ABC i Koria.
– Såg du att där stod Novita, frågade han smått triumferande.
– Jooo, suckade jag längtansfullt. Men dit for alltså alla intressanta affärer utan att jag kunde göra så mycket.

När vi susade förbi  Novitas fabriksbyggnad, suckade jag på nytt och sa:
– Tänk om jag hade jobbat här.
– Neeej, herre jösses, svarade bisin min helt förskräckt.
– Du skulle säkert ha släpat hem minst tusen kilo garn!

I natt började jag fundera på det där, hur många nystan är tusen kilo? Det beror förstås på hur mycket det är i varje nystan, men ändå, om det är 100 gram i varje nystan, så hur många nystan? Nån här som kan räkna? 10 000 nystan? Det skulle minsann vara bra väggisolering i dessa tider.

Igår blev den här adventskalendern färdig. Två går inte utan tre! Jag tänkte att jag inte kan vara en mormor som pysslar två adventskalendrar och sedan som farmor låter bli att göra en åt Lillan. Det skulle ju nog vara bra fräckt, eller hur? Inte för att jag tror att Lillan skulle ha märkt nånting och jag tror inte ens att hennes föräldrar skulle ha varit illtyckta. Nä, det är nog mera mitt eget rättvisepatos som slår till.
Lilleman, stackaren, får dock vara utan adventskalender, åtminstone i år.

Igår hittade jag äntligen en julkalender åt svärdottern. Idag har jag paketerat in både hennes och nästa yngsta sonens kalendrar, så får de också en lillajulsklapp. Och som ni ser, så har jag varit miljövänlig och återanvänt omslagspappret och använt restgarn till paketsnöre. Inte alls illa. Ja, och så är jag ute i rejält god tid, dessutom.

Jag fick ett Whatsapp-meddelande idag att Novitas vintertidning äntligen kommit. Så jag staplade iväg till postlådan i snöyran.

Och jovisst, där fanns tidningen och nu räddade jag den från att bli genomblöt. Tack till väninnan B, som höll mej uppdaterad. Jag hade redan gett upp hoppet om att någonsin få se det här numret i min postlåda!

Och apropå tidningar...

Igår köpte jag faktiskt en finlandssvensk veckotidning. Både min svärmor, min hulda moder och min svärfar, har i något skede i sina liv varit prenumeranter eller fått tidningen, som gåva. Lite nostalgi alltså.

Nu är det dags för mej att packa väskan inför morgondagens pyssel och uppdrag. Jag behöver handskar, tång, anteckningsmaterial och kameran. Min lust att köra till stan i morgon är obefintlig, för där det finns snö finns det inte parkeringsplatser. Ja, och så är det ju det här med vinterskodon, nånting, som jag för tillfället inte har. Hoppas att jag klarar mej med joggingskor...

Önskar er alla en fin lördag!

Lite hit och dit

Oj, här blinkar lamporna. Snart är vi väl utan el. Bäst att gräva fram nacklampan, så går det säkert att sticka i ett mörkt hus!

Och på tal om att sticka, igår kväll satt jag i gungstolen bredvid bisin min och stickade. Det var annars riktigt skönt, men jag blev tvungen att se på en massa tråkiga program, som han prompt ville glo på! Allt från guldgrävarna och wheeler dealers, eller vad nu det där bilprogrammet heter, till nyheterna och järnväg och tåg i Alaska. Håhåjaa.

Idag har vi en snöstorm på gång. Jag har inte riktigt koll på hur det ser ut just nu, kanske snön har övergått i vatten. Det blev inget stickcafé för mej idag och de andra planerna, som fanns förverkligades inte heller. Det har varit skönt att få vara hemma och inte behöva köra iväg nånstans alls. För inte vill jag ju vara som prästens lilla kråka! Och inte vill jag landa opp och ner heller!

Jag har inte gjort så värst mycket, testat lite virkning, men inte riktigt fått det att krulla sig, så som jag hade velat. Det överfulla diskbordet har jag bara tittat på. Det är bäst att inte starta diskmaskinen ifall det blir elavbrott.

Julkaktusen, som jag köpte åt bisin min, blommar för fullt. Den trivs bra när man kommer ihåg att vattna den en gång i veckan! Vanligtvis brukar bisin min vattna ihjäl de stackars växterna.

Nu måste jag stänga här.

Hoppas att ni alla får en riktigt fin torsdag!

På fågelbrädet

Min måndag startade på ett härligt sätt. Jag åt nämligen min frukost, sent omsider, i gungstolen framför tv:n och såg På spåret tillsammans med bisin min. Jag klarade av några frågor med fulla tre poäng. Tjohooo! Men riktigt vart dom alltid är på väg förblir oftast en gåta för mej. Nog för att jag visste att Quercus robur är en ek, men att resan skulle landa i Eksjö var mer än jag visste. Måste kanske plugga Sveriges geografi? Dom kunde ju lika gärna ha landat i Eken, alltså i Stockholm.

– Vad är de för stor fågel, som är brun och har vitt på stjärten, frågade äldsta sonen häromdagen.
– Om den är vit och svart, så är det en skata.
– Nä, den här är lite mindre.
– Nå, är den grå och svart, då är det en kråka.
– Nä, du måst nog komma och si.

Det visade sig vara en nötskrika. Den har varit här nu alla dar sen i torsdags.

Bisin min hittade det här fågelbrädet när han städade i grannbyn. Det är något av våra barn, som i skolan har snickrat ihop det. Bisin min monterade det på en järnstång, så inte våra katter kan klättra upp och kalasa på småfåglarna. Talgoxar känner ni väl igen?
Fotona är tagna av bisin min i torsdags, alltså före snön kom.
I torsdags såg vi också bergfinkarna för första gången den här säsongen. De har så roligt namn på finska, järripeippo. Bisin min är helt begeistrad i den här fågeln och vacker är den ju, så...

Dags för mej att skutta i duschen innan jag dricker kvällste. Tidig väckning i morgon, för jag ska iväg till grannbyn på morgon, sen till stan mitt på dagen och ja, sen kanske det får lov att bli ledig kväll med lite stickning, tror jag...

Hoppas att ni får en fin dag i morgon.
Idag har här varit en solig och fin vinterdag.

Två intensiva dagar

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på att jag var iväg både som barnvakt och sen på kvällen iväg på fest.

Jag var alltså med Lilleman på dagen medan hans mamma förberedde dagens fest och hans pappa hade händerna fulla med storasyster. Medan jag satt där i grannbyn i gungstolen med Lilleman i famnen, ringde yngsta sonen och undrade om jag hade lust att följa med till Bruket. Det hade jag förstås, tidpunkten blev lite oklar, för jag visste ju inte hur länge jag skulle behövas. Och så var det lite oklart vems bil vi skulle åka med.

Första snön föll nämligen igår. Den hade hunnit smälta mitt på dagen, men till kvällen utlovades köldgrader. Så efter att först ha funderat ut att vi tar min plåtlåda, blev det ändå så att vi tog yngsta sonens folkkare, för han har vinterdäck under sin bil. Min bil har fortfarande sommardäck...

Jag kom hem, bytte kläder och var färdig redan klockan 16 till yngsta sonens stora förvåning. Nu visade det sig att hans kompis också ville med, men först skulle på middag till föräldrarna. Det betydde att vi inte kunde starta genast, som vi hade tänkt. Festligheterna började ju klockan 16, så...

Yngsta sonen hade inte ätit något och det hade jag inte heller gjort sen frukost med undantag för en ostmacka. Vi skulle till Liljendal och hämta upp kompisen, så sonen körde via Forsby och så åt vi middag på Nova.
Jag valde osthamburgare och sonen valde ställets populäraste pizza.

Vi hittade kompisen och begav oss sedan iväg till Bruket. Där var det Kekrifest på gång. Trots att vi var rätt sena, så hann vi riktigt bra ändå. Och vi hittade en bra parkeringsplats, som låg nära till.

Yngsta sonen var intresserad av hantverk, så vi startade här i A'la Talli. Killarna gick sedan upp till kyrkan för att se på den fina altartavlan målad av Helene Schjerfbeck. Själv stannade jag kvar i boden och värmde mej med riktigt god rabarberglögg!

Vi hann se när häxor och andra skrämmande varelser tågade förbi och så han med bockansiktet, som skulle tända på bocken, som fanns ute på vattnet.

Han roddes ut från stranden och tände sedan på bocken som brann upp. Det var fullt av människor. Jag gick ännu in i två hantverksbodar. Det finns ju mycket, som man skulle vilja köpa, men hantverk kostar. Det förstår jag mycket väl och jag unnar hantverkarna sin lilla lön. Fastän den ersättning de får är liten, så är den ändå för värdefull för min klena plånbok.
Jag kom hem med två skärgårdsbröd, lite hyschpysch, som jag ska ha till en julklapp, ett vackert kort och en ny fin reflex. Jag köpte faktiskt tre reflexer, två gav jag bort genast, en åt yngsta sonen och den andra åt hans kompis.

Idag har det varit en glädjens dag. Det började med att H kom på besök och äntligen, äntligen kunde få sin födelsedagspresent. På eftermiddagen gick vi man ur huse och styrde bilarna mot ungdomsföreningslokalen, som ligger ett stenkast härifrån.

Idag har nämligen Lilleman blivit döpt. En fest full av kärlek med över trettio gäster på plats. Riktigt, riktigt härligt att få träffa så många släktingar från både moderns och faderns sida. Själv blev jag så rörd under själva akten att tårarna bara rann. Det var lite blandade känslor, mest lycka och kärlek, men också en oändlig saknad efter dem som inte mera finns bland oss.

Glad att dopklänningen passade och tacksam för alla kommentarer om hur vacker den är. Tänker fortfarande att föräldrarna valde en fin modell, som jag virkade till storasysters dop. Nu borde då nån brodera namnen i klänningen, både storasysters och Lillemans. Men titta inte på mej, jag kan inte brodera. Jag vill inte förstöra klänningen med konstiga kråksparkar.

Borden var vackert dekorerade med pumpor och rönnbär.

Lillemans mamma hade virkat en massa fina pumpor. Dem fick gästerna ta med sig hem.

Jag valde en liten en, som passar perfekt till vår bordduk.

Tårtan var en fantastisk skapelse och så fräsch och god.

Storasyster fick en alldeles egen liten tårta med sin favoritfigur på.

Äldsta sonen var så hygglig att han lagade mat när vi kom hem. Han fick improvisera lite, för fisken han hade tänkt tillreda, fanns helt enkelt inte längre i frysen! Undrar om den hade simmat iväg? Innehållet i vårt kylskåp är det lite si och så med just nu. Det gällde alltså att trolla av det lilla som fanns.

Idag har det kommit mera snö, till och med så mycket att bisin min kollade vägen i grannbyn då vi körde hem från dopet. 

Idag skulle förresten min svärmor, salig i åminnelse, ha fyllt 97 år om hon ännu hade levt.

Två intensiva dagar har jag bakom mej och nu känner jag inte för att göra någonting alls mera i kväll.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

Två julkalendrar

Brrrr! Mina fingrar är iskalla. Bisin min påstår att det är för att jag sitter så mycket stilla att blodet inte rör sig i mina ådror. Han vill inte erkänna att vi har det lite kallt här inne. Ute har det snöat och regnat om vartannat och nu ligger snön kvar här på marken.

Nyss höll jag på att få hjärtsnörp, när det blinkade här utanför mitt fönster. Sen hördes ett konstigt vinande ljud och därefter krasch.
– Jösses, nu har det hänt en olycka här utanför vårt, sa jag åt bisin min och rusade iväg till ytterdörren. När jag öppnade den såg jag en traktor med två saftblandare, ja, ni vet, orange blinklampor, här ute på landsvägen. Den höll på att borra in plogkäppar i jorden. Puuh, vilken lättnad att det inte var något värre. Men lite fundersam blev jag allt, ska man köra den här tiden på kvällen och skrämma slag på äldre damer? Nå, jo kanske, för det är kanske mindre trafik på kvällen, vilket underlättar för alla. Men knepigt när det är snöslask och många kör med sommardäck.

Själv är jag inne på kollisionskurs med bisin min, för han påstår att det blir varmt nästa vecka, så jag lär inte ska behöva vinterdäck ännu. Suck och stön, alltid samma visa den här tiden på året. Funderar smått på att anlita en firma för att byta till vinterdäck. Men då skulle nog bisin min bli sårad. Om en vecka ska jag dock vara tidigt i stan och om det är is på vägarna då, så får han allt komma och skjutsa mej. Till det fnyser han bara.

Idag har jag varit iväg till stan med äldsta sonen.

Vi intog vår lunch på Fylla. Vi åt Hawaischnitzel. Den var god och mör och fick godkänt av sonen. Portionen var så stor att jag igen blev tvungen att lämna en tredjedel. Men det gör inget, för när jag sneglade mot grannbordet såg jag att damen där hade skrapat bort ananasen och såsen. Om hon sen lämnade kvar mat eller inte, må vara osagt.

Jag var in i bokhandeln ett snabbt varv. Medvetet använde jag mej av tunnelseende, för att inget extra skulle fastna i mina händer. Hem kom vi via stora varuhuset, så nu har vi både wc-papper, choklad och kaffe. Själv köpte jag lite extra karameller, för jag behövde dem till påsarna jag skulle fixa.

Och fixat har jag minsann gjort hela eftermiddagen och halva kvällen.

Först blev jag alldeles förskräckt. De där röda påsarna var alldeles för små för det jag skulle ha i julkalendrarna. Till all tur hade jag köpt större påsar i Clas Ohlson igår.
Allt pysslande tar ju tid, så även detta fastän jag inte har vare sig virkat eller stickat. Nej, jag har fyllt 48 påsar med smått och gott.

A:s påsar.

M:s påsar.
Nu gäller det då att hitta en lagom stor låda och rada påsarna så att den 24:e kommer längst under. Min ursprungliga tanke var att hänga upp påsarna på en gren eller att band. Men det kändes på något sätt för rörigt och var ska de stackars föräldrarna hänga upp bandet eller grenen med påsarna? Jag tror att det får bli en lagom stor plastlåda med tanke på deras tre katter.

Det här var ren och skär glädje. Äntligen gjorde jag en julkalender! Dock inte med hemgjort innehåll, men man kan ju inte få allt heller! Jag skulle förstås ha kunnat ge en gemensam julkalender, som flickorna skulle ha fått öppna varannan dag. Men det är nog inget roligt, så nu får de varsin. Jag hoppas att det inte blir strid och besvikelse, för alla saker är förstås inte likadana. Jag vill ju bereda glädje och hoppas på att flickorna blir glatt överraskade. Härligt var det i alla fall att plocka i påsarna och försöka fundera ut vad som skulle vara bra på torsdag, fredag eller tisdag osv. Nu får jag hoppas på att dottern inte får spader och blir arg.

Jag skulle gärna ha stickat och virkat något till påsarna. Men för en gångs skull var jag förnuftig och insåg att jag inte kommer hinna med det. Det skulle ha varit kul med en socka i en påse, endast en och sedan andra sockan i en påse med högre datum. Visst skulle det ha varit kanon?

Nu säger min kropp att klockan är 23, fastän den visar 22:10. Det här tidsbytet tar på och är inte alls bra för hälsan! Jag kryper ner under täcket så får jag åtminstone varma fingrar!

Hoppas att ni all får en skön allhelgona!                                                                                            

Lite för hårt

För att vara en pensionär, som egentligen ska sitta stillsamt i sin gungstol och sticka, måste jag nog konstatera att nu just går det lite för hårt. Jag kastar längtansfulla blickar mot gungstolen, men sen är jag plötsligt iväg igen.

I morse vaknade jag av väckarklockans ringsignal. I halvvaket tillstånd stapplade jag till vessan och fick småningom upp ögonen och frukost i mej.

Morgonrodnaden var vacker och soluppgången skön.

Iväg österut, ända till Bruket.

Där invigdes trafikparken idag på morgonen. Här inväntas ännu bland annat stadsdirektören och polisen.

Polisen hann före!

Jere Moisio i mitten är "riktig" polis. Han var med och klippte bandet. Här är han omgiven av två minipoliser. Både dagis- och skolbarn provade på hur det skulle vara att hamna längst bak i polisbilen. Inte särskilt bekvämt precis, så bäst att inte begå illgärningar.

Ett överfullt äppelträd stod där längs vägen.

Hem igen var jag på förmiddagen. Hann knappt få gjort någonting annat än bläddra lite i tidningen, innan det var dags för redaktionsmöte på distans.

Upptäckte att jag stickat lite fel på lilla sockan nummer två igår på stickcaféet, så jag fick sticka bakåt 2 varv. Det går helt enkelt inte att sticka mönster på stickcaféet. Så är det nu bara!

Iväg till stan med äldsta sonen och handla och äta lite.
Och så var det kväll och så har jag inte hunnit med nånting alls, igen. 

Hoppas att ni får en riktigt fin fredag!
Ajjo, nu är det endast två månader kvar till jul! Som jag sa: "Det går lite för hårt".

Oj, en sån dag!

Nu är kvällen igen långt liden. Bisin min har paketerat fyra kilo malet kött av älg, som nästyngsta sonen egentligen borde ha fått. Men av någon outgrundlig anledning knackade en jägare på vår dörr igår kväll och räckte över plastkassen full med kött. Tack, tack. Sonen får förvara köttet i vår frys så länge, för hans frys är proppfull. Det är nog vår snart också, så var ska tårtdegen få rum? Eller alla julkakor? Lådorna får jag helt hoppa över om vi inte lyckas tömma frysen i snabb takt.

Idag har det varit en intensiv dag, en härlig dag, en dag full av verksamhet, glädje och kärlek.
Igår var jag så trött att jag inte orkade städa, fastän jag visste att jag borde ha gjort det. I morse steg jag inte upp förrän klockan nio. Detta trots att jag var uppe ett varv redan halvsju. Men det var så skönt att sova.

Av dumt huvud får kroppen lida, så det blev jämn stress att tömma matbordet, få på diskmaskinen och vessan städad. Men vet ni vad? Jo, jag hann få allt färdigt innan det knackade på dörren och flickorna var här! När jag stod och gnuggade och skurade i vessan, så funderade jag lite grann, bor jag ensam här? Varför är det alltid jag, som måste städa i vessan? Jag förstår att matbordet är mitt eget fel, då jag stundvis breder ut mej och mina handarbetsgrejor, men vessan? Både bisin min och undertecknad är ju pensionärer, så i jämlikhetens namn... 

Det var riktigt, riktigt härligt att ha flickorna här. De for omkring, som små yrväder och det var mommo hit och mommo dit. A var lite bekymrad över att moffen inte var hemma, för hon ville berätta om de fina stora och glänsande korpar de hade sett här hos oss.

Rävsockan passar perfekt på M:s fot. Men jag är en riktig klåpare, så den ena sockan är mindre än den andra. Jag måste sticka två nya sockor, så att det blir rätt! Hur kan jag vara så dum i huvudet? Måste påminna mej själv om att inte sticka sent på kvällen då min hjärna redan har gått och lagt sig!
Medan flickorna var iväg till svampskogen fäste jag alla garnändar i den andra mindre sockan. M ville ha båda sockorna med sig hem trots storleksskillnaden. Glad att hon gillade dem och att de passade, men jag ska nog göra en rätt socka åt henne och sen se om den mindre kanske passar på A:s fot.

Till flickornas stora glädje, så hittade dom trattkantareller. A var lite bekymrad innan de for iväg till svampskogen, för tänk om björnen kommer? Så vi fick gå igenom vad björnar äter och hur man kan sjunga högt i skogen och skrämma iväg björnen på det sättet.

Vi hjälptes åt att putsa trattkantarellerna och sedan fick mommo steka svampen. A vågade smaka, men inte M, som egentligen var ivrigast med att svampen skulle tillredas.

Innan flickorna kom hit hade de varit i stan, bland annat i bokhandeln och köpt var sin pysselbok. Här håller A på med siffror i sin bok.

Lillans familj kom också på besök och så var barnen, förutom yngsta sonen, som är på en semestertripp, och alla barnbarnen plötsligt samlade här hos oss! Vilken glädje och mommo/famo lycka!
Lillan är prima. Det första hon sa när hon steg in här hos oss var:
– Bebis åt famo.
Mycket behändigt, inte sant? Men fadern satte Lilleman på en handduk på bordet. Där låg han och sprattlade lyckligt då faster sjöng för honom och kusinerna allt emellanåt kom och såg och kände på honom. A skulle ha sin docka från bilen, så att hon också hade nån att sköta. Alla barn var intresserade av Lillemans groda. Det var roligt att leka med den så att Lilleman såg den och sprattlade ännu mera.

När flickorna åkte hem västerut, så körde jag iväg österut på ett litet tidningsuppdrag. Jag kom hem i solnedgången.

Och månen hade stigit upp. Bisin min påstår att det är supermåne nu. Och se på sjutton, han har rätt, det är supermåne idag! Tur att jag fångade den på bild!

Nu på kvällen då vi drack kvällste, kom jag plötsligt ihåg att jag glömde bjuda barnbarnen på glassbåtar.

Äh, vi kan ju äta dem själva, tyckte bisin min och så gjorde vi det! Mums!

Idag har jag lärt mej att nytt tyskt användbart uttryck: Oh jemineh. Det var en schweisiska, som lärde mej det. Låter nästan som Herre min je!

Önskar er en riktigt fin fredag. Själv ska jag imorgon iväg och ta hand om Lilleman. Jippii!

Miniutställning

Idag har jag igen varit iväg till stan på förmiddagen. Den här gången på en liten utställning i Hörnan.

Konstnären heter Leena Selander och hon bor i mina barndomstrakter. Här är hennes oljemålningar i en serie, som heter "En planet går under".

Och nu skulle det då gälla för mej att producera ytterligare en tidningstext, men det får nog vänta till i morgon. Idag har jag inte riktigt hunnit med något annat än hushållsarbete, ni vet, laga mat och ta hand om disken.

Knappt hade jag hunnit resa mej från middagsbordet innan bisin min började jaga på mej. Fort, fort nu, för vi skulle iväg till västra grannstaden. Vi besökte Puuilo. Därifrån köpte jag lite julpaketgrejs och kan ni tänka, bisin min sa inte ett knyst! Han gnällde inte ens fastän jag tog två rullar med julpaketspapper! Vet ni, jag gapar fortfarande alldeles förvånat. Det är högst osäkert om jag alls lyckas stänga munnen.
Kanske han inte märkte att det var frågan om julpapper? Det ena pappret hade nämligen röda och gröna hjärtan, som mönster.

Sedan var vi tvungna att besöka Motonet, för jag behövde lite grejer till min bil. Nu har jag nya vindrutetorkare och lampor, så nu ska det väl klara sig i höst.

Björnen, som rör sig här i trakten, har enligt uppgift fått polisövervakning! Jag räknar med att den inte kommer hit, att trafiken helt enkelt skrämmer den. Dessutom tror jag inte att vår kompost bestående av bananskal och andra fruktskal, kaffesump, äggskal och teblad är särskilt lockande för den hungriga nallen. För att nu inte tala om gräs och löv. Nä, det finns nog bättre ställen än vår kompost att gräva i. Inte ens vårt avfallskärl är särskilt spännande.

Nu är det dags för mej att varva ner med lite stickning.
Hoppas att ni alla får en trevlig lördag!
 

Regn, regn, regn

I natt när det regnade riktigt rejält och jag låg i min säng och lyssnade på ljudet, tänkte jag på hur bra jag har det, som har tak över huvudet och en varm säng att sova i. Det är inte alla som har det så bra. Nu när hösten på riktigt är här och ingen kan stoppa regnet, så är det svårt för alla bostadslösa. Alla de som inte har tak över huvudet och alla de som tvingas sova ute. Och där ligger jag under ett varmt täcke och behöver inte oroa mej över att det regnar. Så länge det inte regnar män eller regnet är rosafärgat är det ingen fara, eller hur? Då kan jag lugnt sjunga i regnet och bara njuta. Lite fundersam kan man förstås bli, för vem vet vad regnet innehåller nuförtiden. Knappast någonting hälsosamt? Förr kunde man tvätta håret med regnvatten utan att fundera desto mera på föroreningar. Men vågar man göra det längre idag? Just nu öser regnet ner här, så det är regn hos mej. Inomhus är det skönt att lyssna till regnets rytm.  Det regnar och regnar. Nu när de regntunga skyarna sätter in känns det verkligen skönt att vara pensionär och inte behöva bege sig iväg ut i regnet.

Idag gjorde jag dock det, åkte iväg till stan med min väninna T. Just då regnade det inte, men när vi satt på Fylla och åt lunch, så formligen vräkte det ner. Ett regnsjok, som vi helt enkelt väntade ut, för att undvika regnblöta skor.

Jag valde dagens lunch, Wienerschnitzel med pommes frites och det var ett bra val.

Till efterrätt valde vi brownie med vaniljglass. Riktigt mumsigt! Förstås lyckades jag spilla chokladsås på min blus. Suck!
Vi njöt av maten, men allra mest av varandras sällskap. Så härligt att träffas och kunna dryfta både stort och smått, tala om allvarliga saker och däremellan skratta så tårarna rinner. Stort TACK för lunchen och sällskapet.

Vi var ju nära Ärrä, alltså R-kiosken, där vår post finns nuförtiden, så jag passade på att ta ut mitt julklappspaket! Ja, jag är ju förberedd och nu har jag skaffat en julklapp åt mej själv. Det är mycket fiffigt, för nu besparar jag mina anförvanter huvudbry. Tänk så snällt, nu behöver de inte stressa med paket åt mej!

Hier öffnen stod det på tyska, så det var bara att dra i bandet.

Och fram kom en helt ljuvlig stickbok.

Och min fina stickkalender inför det kommande året.

Bak i kalendern finns härliga stickrelaterade sidor med bland annat bastekniker...

... förkortningar...

... tjocklek på stickor och grovlek på garn...

... och förstås projektsidor. Längst bak finns det båda tomma rutiga sidor och tomma vita sidor att fylla i allt efter behov. Nu väntar jag ivrigt på nästa år. 

Kanske jag borde ha paketerat in paketet i julpapper och öppnat först på julafton? Men jag måste ju kolla att varorna var okej och inte behövde sändas i retur.

Nu hoppas jag att ni inte har regnat bort och önskar er en riktigt skön lördag full med härliga överraskningar.

Nu är jag förberedd

Utanför fönstret friskar vinden i. Gula björklöv regnar ner och de mörka molnen väntar på att få släppa ner allt det lagrade våta.

Igår kväll var jag i säng redan före klockan 22.30. Det berodde dels på bisin min, för han slocknade i soffan och då tänkte jag att det är bäst att ta min sockstickning med mej, smyga från gungstolen och släcka lampan och stänga tv:n. Så det gjorde jag i tron att klockan visade 23:00 och inte 22:00.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra när jag insåg att jag var på tok för tidigt i vågrätt läge. Till all tur hade jag en bok, som jag kunde fortsätta läsa i. Hittills är den inte så spännande att jag skulle förlora nattsömnen, så det går bra att läsa i den. Jag har inte läst i sängen, sen jag vet inte när, så det var ju omväxling.

På morgonnatten vaknade jag kallsvettig. Tänk om jag hade skrivit den ena konstnärens namn med två i. 🫣 Hjäälp, ska jag be att få bildtexten rättad eller ska jag strunta i det hela? Ack, ack, till råga på allt var det avgående chefredaktörens sista arbetsdag, då vill jag ju inte besvära med petitesser. Men för konstnären är det nog livsviktigt att få sitt namn rättstavat i tidningen. Tror knappast att det är en bagatell därvidlag. 

Det blev rusning till datorn så fort jag vaknat. Hör och häpna, jag hade själv rättat namnet igår innan jag skickade iväg texten. Nu kunde jag andas ut och ta det lite lugnare. Jag fick igen strängt tala mej själv tillrätta. Misstag händer oundvikligen och en anka i tidningen är inte hela världen. Det finns betydligt värre saker.

Onsdag = stickcafé och där var jag idag med min sockstickning. Skönt att ha en stickning där man inte behöver fundera på annat än att just sticka. Då går det bra att umgås och prata utan att tappa bort sig och behöva riva upp allting när man kommer hem.

Stickcafé betyder också lunch.

Idag valde jag ugnspotatis med tacofyllning. Mums!

Till efterrätt fick det bli Ellen Svinhufvudtårta. Mumsfilibabba.

En så här fin tavla med kattmotiv fick jag eller egentligen Lilleman av U, idag. Den får pryda väggen i Lillemans rum. Nu just är hans säng på hjul lite varstans i nedre våningen, så att storasyster får sova i fred i övre våningen.

På vägen till stickcaféet kurvade jag in via stora varuhuset, för vi behövde toapapper. Det är nästan alltid förenat med risker att besöka varuhuset, för jag hittar sådant jag inte ska köpa. Så gick det också idag, tyvärr.

Påverkad av Mr Tokmanni i reklamen, köpte jag de här tre garnnystanen. Kanske inte riktigt optimala färger, men jag tog första bästa nystan, vars färger jag gillade. Jag borde förstås ta grundfärger, men de fanns åtminstone inte där i den stora garnlådan med sju bröder-garn. Kanske om jag skulle ha haft tid att gräva lite...

Jag köpte också den här väggkalendern för 1,99 €. Det var sista svenska exemplaret, så det var bara att grabba tag i kalendern med båda händerna!
Nu är jag förberedd på Socktober, som börjar nästa månad och på 2025, som börjar om tre månader och sex dagar! 

Och nu varnar jag känsliga läsare, ni kan hoppa över resten av inlägget, för här nedanför syns en död...

 

 

 

... kattuggla. Bisin min hittade den vid landsvägen, ett stycke härifrån. Han tog hand om den, kollade att den inte var ringmärkt, vägde den och ringde till "fågelmannen". Han i sin tur ville ha foton på ugglan för att kunna artbestämma den och ett foto där vingen var utbredd. Så jag fick träda in och fota och skicka bilderna per e-post. Det är en ettårsuggla och troligtvis den som häromkvällen satt i tallen utanför vår terrass/balkong och "pratade" med våra katter. Den hoade inte, utan lät nästan som en räv, som skäller. Vår uggla vägde 438 gram, vilket skulle tyda på att det är en "pojke". Ugglehonorna är större och väger mera än hannarna. Å andra sidan, om den bakre klon inte är längre än framklorna, så är exemplaret en hona. Tänk, allt det här har jag fått lära mej i kväll av Jukka Tanner, som är en riktig fågelentusiast. Jag behövde inte ens ringa till Naturväktarna!

Önskar er alla en riktigt fin torsdag!