Startitis

Under den gångna veckan drabbades jag av en släng av den för stickare och virkare farliga sjukdomen Startitis. Vet inte om ni har hört talas om den? Symptomen är följande: Den drabbade startar nya projekt på löpande band utan att slutföra ett enda av dem. Ja, ni märker ju redan nu hur farligt det låter.
Dock, jag har hållit mig till endast två nystarter, så kanske jag ännu går att bota?
I söndags startade jag ju på en sockstickning, behövdes ju för bussresan.
I måndags gick jag runt det här nystanet, som katten runt het gröt.

Det här garnet skulle ju bli perfekt till en sjal, inte sant? Nåja, här hemma fanns ingen att rådgöra med för far i huset engagerar sig inte i garn och dylikt annat än genom att sucka djupt om jag lämnar för många nystan efter mig eller om jag köper nya.

Hur som helst, jag lade upp en ny stickning, här skulle stickas sjal. en ny sjal, Strunt i den där ljuslila nästan färdiga sjalen, den svarta med tappade maskor som är halvvägs, två virkade början som drömmer om att bli till sköna sjalar och sjalprojektet från i somras där omslag och hoptagningar om vartannat lett till rivning på rivning. Arghhh!

Så här långt kom jag i tisdags under besöket i stickcaféet. Men... ja alltså då såg det inte ut så här utan mittmaskan med omslag på båda sidor vinglade hit och dit. Det går helt enkelt inte att ha roligt tillsammans med alla besökare på stickcaféet och sticka omslag!
 
Det blev nu sen ingen livlina utan jag rev i torsdags upp hela projektet och började på nytt.

Och nu har jag både en stickmarkör samt en svart säkerhetsnål så att jag har koll på rätsidan.

Det kan som ni ser vara lite svårt att ha koll på rätan och avigan här. :) Och apropå rätan, jag har stickat så mycket på finska att jag var tvungen att googla rätstickning. Huh, verkar som om jag håller på att förlora greppet.

Och så kan jag utfärda en liten varning: Startitis är smittsamt. Min mamma övergav i torsdags den gula sockstickningen för hon ville se hur hennes nyinköpta djungelgarn från Novita randar sig. Så hon började också på ett nytt projekt innan det förra var färdigt. Frågan är nu om Startitis är ärftligt eller smittsamt?

Min lycka är gjord

Jaa, så trodde jag i måndags, att min lycka är gjord. Hittade nämligen den här boken

när jag hade packat upp en flyttlåda. Hurra, 20 modeller enbart för män. Tur att jag inte hittade nån ny liknande bok i lördags.

Och i den boken finns just det här tröjmönstret som jag skulle vilja sticka av Lehto-garnet. Men ack, ack, säg den lycka som varar. Nu har jag tre nystan för lite garn. Hur är det möjligt? Hur kan jag ha för lite garn? Och det finns inte längre kvar samma färg i Robin Hood i Gammelby. Nu måste jag bege mig ut på garnjakt, inte bra, inte alls bra. Tänk om jag hittar en massa annat intressant garn...

För övrigt kan jag tipsa er om att Hemmets Journal nummer sex, som kom ut igår, har 8 sidor stickextra där bland annat den här fina tröjan med mönstrat ok ingår.

Och nu måste jag kanske göra som min mamma gjorde i natt, det vill säga sticka ända till klockan 03:00. Huuu, jag lovade nämligen åt dottern att mitt nuvarande projekt skulle vara färdigt i morgon. Hur kunde jag vara så dum?

En enda

Ja, ja nu tror ni förstås att jag ska skriva om far i huset, men se nej, det ska jag då inte även om han är den enda för mig. Åtminstone ska han inte precis vara huvudperson i det här inlägget, tror jag åtminstone.
Det hände sig nämligen så att i tisdags när jag hade kommit hem från stickcaféet och hunnit göra det nödvändigaste på datorn så fick jag ett sms. Det var den alltid lika alerta stickväninnan som meddelade att senaste numret av Simply Knitting hade anlänt till mataffären. Åååååh, borde jag nu åka tillbaka in till stan för säkerhets skull liksom? Näää, jag orkade inte, det hela fick bero.

Men så igår morse körde jag iväg till stan och kurvade via mataffären.

Och se, det gick, det gick. Jag fick tag på den enda kvarvarande tidningen. Tack till stickväninnan som håller mig ajour. Och jadå, jag hann till jobbet i tid. Hade till och med hela sju minuter till godo. Tänk att jag fick den sista tidningen. Vilken tur att jag hann. Förstås måste jag ju ha såna där bamsestickor, nr 10 i bambu och jag behöver ju inte ens fundera på vad jag ska sticka med dem eftersom det följde med ett extra mönster på halsduk och mössa och där just stickor i den här grovleken behövs. Om ni kollar Simply Knitting-länken ovan så ser ni att det finns en snygg herrmodell, en grå kofta. Hurra för det. Fast nu ska jag nog inte börja sticka den, utan jobba klart vid datorn, ringa ett samtal och sedan börja riva upp sjalen, som nu just saknar hålrand. Få se om den förvandlas till en UFO...

Internationellt café

Oj, oj, oj det var livligt på stickcaféet i stan idag. Vi träffade bland annat på polacker, italienare och turkar samt en hel del till, som det var svårt att bestämma nationaliteten på. Tyckte mig bland annat också höra holländska. De var intresserade av våra stickningar, kände på en del av dem och så blev vi fotade. Vi lärde dem också en finsk folkvisa Kalliolle kukkulalle och då faktiskt med folkevisemelodin och inte i Kaj Chydenius version. Det var riktigt roligt med allsång. De ivrigaste sångarna blev filmade med mobiltelefonen. Dock, jag tappade förstås bort mig i min stickning och nu funderar jag på om jag ändå borde riva upp. På stickcaféet tyckte alla att felet inte märks, men själv störs jag av att ha omslagen på fel ställe och mittmaskan än här och än där. Jag tror nog att jag måste offra mig. Ska träda en livlina igenom där det senast är rätt och så börja riva. Suck. Vet inte om jag orkar med det mer i kväll eller om det får vänta till i övermorgon.
Men vad gör det när det är så roligt på stickcaféet. Sprittande glädje och stickentusiasm, kombinerat med vänlighet och givmildhet. Vår instruktör gav bort två snygga halvvantar åt en polska.

Har för övrigt haft en riktigt lyckad dag igen idag. Efter mina lektioner i baracken i Borgå Mi körde jag iväg söderut med farbror sheriffen nästan fast i bakre kofångaren. Undrar om poliserna alls hört talas om skyddsavstånd? De verkade lite irriterade när jag körde 40 helt enligt hastighetsbegränsningen i Tarkis. Till all tur körde de rakt när jag vände till vänster mot Pellinge. Men så långt körde jag inte utan vek av till vänster igen efter Ebbo och hamnade nånstans i Yliketrakten. IIIKS! I skogspartierna var vägen en enda isgata utan minsta tillstymmelse till sandkorn. Men vad gör jag inte för att få träffa en före detta kollega, som dessutom bjöd på lunch, hemlagad svampsoppa. Mums.  Vi hade riktigt trevligt och talade om allt mellan himmel och jord. Tiden gick fort som den brukar då man har roligt. Och i ett nu var jag ute på vägen igen och slirade iväg norrut tills jag kom till motorvägsrampen i Illby. Därifrån susade jag raka spåret till Lovisa och stickcafé. Men då var ju vägen bar och torr så det är ingen konst att köra där.
När jag kom hem från stickcaféet stod far i huset med stekspaden i högsta hugg i köket. Han bjöd på blodplättar och hemlagade lingonsylt. Mums!

Häromsistens lärde jag mig förresten ett nytt ord, flottering. Jag hade aldrig hört talas om något sådant förut. Och vet ni var jag stötte på det? Jo, i Året runt nummer 5/2015. Där hittade jag nämligen en så här läcker halsduk att sticka:

Halsduken stickas på rundsticka med endast två färger per gång och enligt ÅR behöver man inte binda/fästa de lösa trådändarna på avigsidan eftersom de ju liksom är inne i halsduken. Den här tidningen hoppade i min kundvagn i lördags då jag var ute på vift med mamma. Det var "Lyxigt goda kakor i långpanna", som lockade mig att ta tidningen. Det här halsduksmönstret är extra bonus. Och ingen dålig sådan.

Nu ska jag lägga sista handen vid morgondagens kursförberedelser och så ska jag försöka hålla mig vaken så att jag inte missar Gunvald Larsson i TV. Dessvärre finns det nog en uppenbar risk för att jag kommer att somna.

Livets dans

Igår var jag kulturell, sånt händer ibland, det vill säga att jag tar mig in till huvudstaden där kulturen med stort K finns. Och nej, jag gör inga jämförelser, tro inte det. För mig är all kultur viktig och dit räknar jag allt från Lurens sommarteater till Liljevisan. Och däremellan ryms en hel del. Jag har alltid uppskattat musik och teater, men den här gången handlar det om konst med stort K.

Jag var iväg till Didrichsens konstmuseum på Granö i Helsingfors. Kamratföreningen vid Borgå Mi ordnade en resa dit. Jag nappade på och bjöd med unga husbonden samt hans konstnärliga sambo. Livets dans heter den fina utställningen, som ännu pågår till den 1.2.2015. Vi hade tur som kom i grupp och fick gå in bakvägen. Mamma berättade att de visat långa köer i tv-nyheterna igår. 58 000 besökare räknade Didrichsen med i lördags. Och det är redan rekord. Få se hur många det blir när dörrarna stängs i söndag.

Förstås var inte de dyraste tavlorna, såsom Skriet och Madonna utställda. Detta trots att vi fick gå igenom en metallbåge. Säkerheten var alltså på hög nivå, men så är förstås konstverken också ovärderliga. Det var en fin upplevelse att få ta del av Munchs expressiva färgstarka värld. Om jag någon gång kommer mig iväg till Oslo ska jag gå och se på Skriet. Far i huset kommer inte att gilla det för han vill garanterat se på Heyerdahls vassbåt i Kon-Tiki museet. Kanske bäst att vi skippar Oslo då! :)

Det tog en timme med buss från Borgå till Granö. Förstås kunde jag inte vara helt sysslolös under den resan.  Åh, nej, sånt går inte an, så jag lade upp en ny sockstickning igår trots att jag har två andra ofärdiga mer eller mindre på gång. Eller vänta nu, egentligen har jag faktiskt tre om jag skall vara riktigt ärlig. Två av dem väntar på den andra sockan och det borde väl inte vara så svårt att få den färdig, eller hur?

Men jag kände alltså för att använda det blårandiga garnet jag köpte i början av månaden. Det är så roligt med randning som sköter sig själv. Dessutom behöver jag ett par herrsockor till nästa månads födelsedag, så det så.

Roligt med mamma

Idag har jag haft glädjen att få vara tillsammans med mamma hela dagen. Vi började i stan, närmare bestämt i servicehuset Esplanad. Där firade vi en boendes födelsedag. Mamma hade bakat äppelkaka och wienerbröd igår. Smakade gott. Kaffe kokades och jag som dricker te fick en burk lemonad. Jag diskade undan och sedan åkte vi iväg till mataffären. Mamma köpte förutom mat också garn. Men jag avhöll mig  från sådant inköp. Förra veckans garn är ju fortfarande oanvänt.

Då köpte mamma den här tidningen åt mig istället. Den är översatt från danska. Bland herrmodellerna hittades endast en randig halsduk och en mössa.

Men de här skulle vara riktigt trevliga att sticka. Vet till och med åt vem.

För att nu inte tala om att virka de här söta tossorna/tofflorna.

Vi avslutade vår dag tillsammans med att gå ut och äta i grannkommunen. Jag hann ta en runda via bokhandeln, men inte fanns det någon bok med enbart stickade herrmodeller. Och alla andra förmånliga och intressanta stick- och virkböcker fick bli kvar i affären.

Garn är användbart

Garn är användbart. Det har till och med far i huset upptäckt.

Helt sonika tog han en stump av ett restnystan med Nalle-garn, som jag fick av min mamma till ett vantprojekt, som jag ännu inte vågat mig på. Och så band han upp stängel nummer två på vår amaryllis som vi fick till julklapp.
Stängeln är så full i överdådiga blommor att inget riktigt orkar hålla upp den. Men Nalle-garn i taket klarar biffen. så visst är garn användbart.


Själv är jag nu just lite vilsen. Vet liksom inte riktigt vilket projekt jag skall sticka eller virka på. Känns konstigt tomt efter att ha fått den krokade halsduken färdig. Förstås borde jag sitta med den tvåändsstickade vanten, men det går så lååååångsamt och blir därför så tråkigt. Suck! Jag har en hel del UFO:s, men inget som lockar just nu.

Och så kan jag än en gång konstatera att stickvärlden inte är jämlik, nej, långt därifrån. Jag har bläddrat i mönstertidningar både gamla och nya utan att hitta en herrmodell till det ljuvliga garnet Lehto, som jag fick av mamma förra lördagen. Men se nej, inte att jag har hittat något fast jag gick tillbaka ända till år 1991 med en tidning. Mycket magert med modeller för herrar högst en eller två per tidning. Hur ska det här sluta? Jag som endast har en dotter att sticka åt, men däremot fyra söner och en man. Jag efterlyser med det snaraste en ny sticktidning som koncentrerar sig på herrmodeller, alternativt en obligatorisk bilaga i de ordinarie mönstertidningarna minst två gånger per år. Suck och dubbelsuck. Inte ens hos Garnstudio hittade jag något gångbart. Nej, där fastnade jag istället för den här sommartoppen. Urläcker, inte sant? Men inte är det nånting för nån av mina karlar inte. Suck.
Får väl fråga som det finlandssvenska dansbandet Buffalo Bill gjorde på 1970-talet: Vad ska jag göra nu då?

Det kom ett kort

I måndags fick jag ett kort. Det var daterat den 14 december 2014 och poststämplat den 16.12.2014. Och den 19.1.2015 hade kortet från Guatemala nått vår postlåda.

Gissa varför jag fick just det här kortet?

Så färggrant och inspirerande. Apropå färg: På Allers hemsida hittar ni en tysk film som visar hur printade garner får sin färg. Intressant säger teknikern inom mej.

Farligt på stickcafé

Jippiii, idag hann jag igen besöka stickcaféet i stan och det var farligt. Säck på säck med garn släpades in, nystmaskinen och vågen kom fram och sen nystades det så garnluddet bara yrde.
Men jag är ståndaktig, mycket karaktärsfast köpte inget fast jag precis hade fått kontanter och denna gång alltså inte ens var utan pengar. MEN jag ska ju INTE ha mera garn. Så jag vände resolut ryggen till och kämpade på med min tvåändsstickade vante. Hann med nästan två varv. Det går sååå långsamt. Fick rådet att göra endast halvvantar, men jag vet nu inte. Visst ska jag väl orka sticka åtminstone en vante?

Farligt var det redan i början då jag rusade in i bakre rummet. Där satt det fullt med karlar och de såg mäkta förvånade ut. De satt i ett möte. HUPS! Jag skulle ju bara hänga av mig rocken, stirrar på männen och famlar med höger hand. Va??? Ingen hängare. Generat backar jag bakåt och faller nästan i hängaren som fått en ny plats just för att männen ska få vara lite i fred.

Som sagt det är farligt på stickcaféet. Man utsätts för många olika frestelser.

Sådant vet dock inte katten Lurvinge så mycket om. Hon koncentrerar sig hårt på jakten och har riktigt bra skyddsfärg.

Elektra krokad halsduk

Jihaaa, efter mödor och besvär var den krokade halsduken äntligen, äntligen i fredags färdig. Och nu spetsar jag öronen för jag vill höra rejäla applådåskor. Tack, tusen tack. Det här trodde vare sig ni eller jag om mig själv. Risken för en ny UFO var överhängande.

Modell: Elektra halsduk från teetees mönsterhäfte med krokade modeller. Design av Ulla Oikarinen.
Garn: Pallas från teetee
Åtgång: 196 g
Virknål: Nr 5
De strategiska måtten: 18 * 180 cm

Det är svårt att fota en lång halsduk.

Garnet var inte det bästa för krokning för det delar sig. Det är egentligen ett sockgarn så det går att tvätta i maskin.

Kortsidan rullar sig. Inte bra, men jag har inte blockat halsduken. Tänker inte göra det heller utan tänkte försöka komma undan med någons sorts lätt pressning med strykjärnet. Måste först gå på jakt efter strykbrädet så får vi se hur det blir med den saken.

Det har varit mycket jobb bakom den här halsduken, så gissa vem som ska få den?
Nå, just precis det. Den är faktiskt min! Jag är nämligen inte säker på att någon annan skulle förstå värdet på det här hantverket.

Och eftersom jag är så stolt och nöjd tror jag att jag ska sy en av mina etiketter med Made with love by Inge ungefär mitt på halsduken någonstans! :)
Kan förresten vara bra att nångång kunna visa att jag faktiskt har något hemlagat på mig och att mina alster åtminstone ibland blir färdiga. Vanligtvis ger jag ju bort allting, så det finns nästan aldrig nånting att visa.



Nu kan man då kanske säga att jag kan kroka? Eller vad tror ni? Borde jag starta ett nytt krokningsprojekt?

Här detaljbilder

Avigsidan är randig. Och det blev till sist fasta maskor längs långsidan och smygmaskor längs med kortsidorna.

Nåja, vad ska jag lära mig till följande inom virkningen? Gaffelvirkning? African Flower? Salomonknutar? Heter det faktiskt så? Eller heter det kärleksknutar?

Men lugn bara lugn måste sticka på mitt evighetsprojekt: De tvåändsstickade vantarna. Eller borde jag ändå börja sticka på någonting roligare?

Farligt med mamma

Igår var jag borta hemifrån hela dagen. Och det var ju bra, för jag var ju hemma hela dagen i fredags och så kommer jag att vara idag med. Om morgondagen vet jag inte så mycket annat än att senast klockan 18 måste jag vara hemma. Antagligen borde jag på grund av morgondagens inväntade besök röja lite idag. Och jag som inte skulle ha tid när det finns så mycket att sticka.

Igår på förmiddagen var jag iväg till stan på tvåändsstickningen. Tyvärr var vi enbart två som dök upp samt läraren förstås. Och ändå var träffen gratis och utan förhandsanmälan. Fyra av 11 hade meddelat att de har förhinder, men resten då? Alla kanske har stickat vantarna färdiga redan? Nå, jag hade i varje fall kört fast och behövde hjälp så jag var där. Och det var riktigt skönt att sitta i lugn och ro och sticka låååååångsamt. Få se nu sen om jag klarar tummen, avmaskningen osv. Tur att det finns mönster på nätet. Tror inte att den här sticktekniken skulle vara så intressant att jag satsar på en hel bok? Men vem vet, jag kanske ska önska mig boken till morsdagspresent?

På eftermiddagen var jag iväg med min mamma till Robin Hood i Gammelby. Och sånt är farligt. Inte nog med att lillebror ringt mamma och varnat henne från att gå ut. Nå, till all tur var det bart alla ställen som vi gick, men då ska ni veta att jag nästan täppte till ingången framför affären. Detta för att få mamma ut och in i bilen utan att behöva beträda is.
Och det som är verkligt farligt för mig är att min mamma är världens snällaste. Så när hon inte hittade det garn hon själv vill ha så fick jag istället de här nystanen: 
De här lila nystanen har jag ett engelskt sockmönster till, så det ska nog gå bra. Nu har jag alltså 200 g garn till i lagret.









Men värre är det med de här sex nystanen. Garnet är en ljuvlig blandning av akryl, polyamid, ull och mohair. Jag var säker på att jag hade sett ett mönster för en herrtröja i nån av de senaste Novita-tidningarna med just det här garnet. Men icke då. Så jag var mäkta besviken igår kväll då jag i vild panik bläddrade genom den ena mönstertidningen efter den andra. Är det liksom för mycket begärt att hitta ens ett herrmönster med ulligt, gulligt tjockt garn? Jag kan inte knåpa ihop ett eget mönster. Det tar alldeles för lång tid för mig och jag tror inte ens att jag skulle klara av det. Och jag vill, jag vill sticka med grova stickor och tjockt garn så att det blir fort färdigt. Snart är ju februari här och två karlar i familjen har födelsedag.
Nå, om jag inte kommer vidare i min mönsternöd får jag lov att plåga dottern med något alster. Finns en och annan möjlighet hos Novita. + 600 g till lagret, tills jag hittar önskat mönster. Jag kom alltså hem med 800 gram garn. Hups! Tack mamma! Du är underbar.

Förstås var jag tvungen att köpa senaste nummer av Året Runt, dvs nr 4 2015. Tack för tipset Pellingefamo. I tidningen finns ett femsidigt stick- och virkextra.

Och förstås faller jag pladask för det här sjalmönstret. Men det ska stickas med stickor 2½ och 3½. Lite annat än sjuans stickor som rekommenderas för Lehtogarnet.

Kanske jag hellre satsar på den här hjärtemössan? Borde gå att genomföra med 7-bröder garnet. Inkommande vecka har dessutom Robin Hood extra pris på det garnet, två nystan för 7,50 € och det är 150 gram i nystanet.

Vi avslutade vår köprunda igår med att gå ut och äta. Bredvid vårt bord satt två män i 60-årsåldern. Och jösses, så mycket skvaller har jag inte hört på år och dag. Allt från hur allting barkade åt skogen när sonen X tog över firman av far H till hur det var att köra långtradare på 1900-talet. Om ni tror att kvinnor skvallrar så glöm det. Tycks vara männen som sköter den uppgiften nuförtiden. :)

Ett silversmycke

Idag har jag varit ledig från jobbet. Det var meningen att min hulda mor och undertecknad skulle ta sig till Robin Hood i Gammelby. De planerna gick i stöpet för vi fick illväder. Nu har snön slutat vräka ner och övergått i vattenform. Blåsten tar fortfarande i med krafttag. En lämplig dag för att sitta inne och stickmysa.

Igår tog det nästan till klockan ett innan jag kröp ner mellan lakanen. Jag fick alla garnändar fästade i den krokade halsduken. Men sen kunde jag inte bestämma mig. Ska det vara fasta maskor runtom halsduken? Eller smygmaskor? I beskrivningen står det luftmaskor. Vet inte riktigt vad som menas med det. Jag började med att virka fasta maskor. Och nej, sedan rev jag.  Började virka smygmaskor, men nej, det blev inte bra. Ny rivning och jag insåg att timmen var slagen. Mitt huvud fungerade inte längre. Då hade jag redan fått kämpa med halsdukens sista varv för jag gjorde fel trots att det stod helt rätt i beskrivningen. Jag liksom kastade om höger och vänster. Sånt händer på natten i vårt hus! :)

Det var inte enbart sticktidningar som jag köpte igår. Jag köpte faktiskt också Allers och det för A-korsordets skull. Jag tycker om att lösa det. Som bonus finns det allt möjligt annat i tidningen också: Bra recept, stickmönster och tävlingar. De sistnämnda brukar jag inte delta i. Men den här gången ska jag göra ett undantag.

För vilken stickerska skulle inte vilja ha ett så här praktiskt silversmycke? Ser ni, alla stickmarkörer samlade på ett ställe och så finns de alltid med en. Kanon!

Apropå tidningar ännu, så har teetee:s sticktidning kommit ut idag på webben. Här finns 18 mönster helt gratis. Tack för det.
Önskar er alla en riktigt mysig fredagskväll.

Nu ska jag ta itu med disken och sedan virka fasta maskor runt halsduken, fästa sista trådändan och fundera på om den behöver blockas eller ej. Hmmm...

Ett litet sms

Igår fick jag ett litet sms från min stickväninna, ett litet meddelande om att Simply Crochet och Simply Knitting-tidningarna nu fanns till salu i mataffären. Eftersom jag precis kommit hem från jobbet i stan fick saken bero till idag.

Idag som jag dessutom gjorde något förbjudet. Jag körde över ån! Och det var förbjudet ända sen far i huset kom hem och smått chockat sade:
- Nu har dom garn i Valintatalo, i stora lådor vid kundvagnarna. Man kan int gå in i butiken utan att gå förbi garnet.
- Vaddå, för garn? Och vad kostar dom?
- Int vet jag, men du får int köra över ån när du ska handla.
Ååååh, hur ska jag nu ta mig till Valintatalo i Märlax om jag inte får köra över ån. Vilka omvägar jag än skulle ta så skulle ån ha kommit emot. Och att kurva via Kouvola och komma in till stan från Kotkahållet är ju nog ändå att ta i. I synnerhet som det inte fanns några garantier för garnkvalitet, pris mm.

För nån dag sen sa far i huset:
- Ja, minns du det där garnet? Det stod Polka på det.
Ååååh, nu bara måste jag få se. Tänk om det var reagarn? Rejält nedsatt pris?
Så idag trotsade jag förbudet och körde över ån. Och jovisst fanns det garn i två korgar av måttlig storlek. Inte alls såna där stora att gräva i, som jag trodde. Och nej, priset var det vanliga för Novita-garner. Tror jag alltså, för jag vågade inte titta så länge och så nära på garnet för jag skulle ju INTE köpa garn.

Nej, det skulle jag minsann inte, så jag körde vidare till min ordinarie mataffär och hittade i tidningshyllan,

Simply Crochet
och

Simply Knitting. Det fanns bara tre kvar av dem så jag hade tur som kom över de här exemplaren. Lite sen är allt den där sticktidningen för här är det ännu julklappsstickning som gäller. Undrar om affären har fått överblivna tidningar annanstans ifrån eller om de faktiskt kommer direkt från Storbritannien?
Med sticktidningen kom det en present i form av garn och metallbågar. Så jag skulle kunna sticka en liten börs. Det borde ju gå snabbt?

Den här gången var jag så ordentlig att jag faktiskt också köpte en tidning som jag har nytta av i jobbet. Jag kan ju inte jämt tänka på fritidssysselsättningar heller. Fast det ska jag nog göra nu. Har endast ett varv kvar på den krokade halsduken, sedan fästa trådar och därefter virka luftmaskor runt hela skapelsen. Skönt att bli färdig med den. Började nästan misströsta.

Stickcaféet startade

Igår startade stickcaféet i stan. Det var riktigt trevligt att träffa alla igen. För mig blev det inte särskilt mycket stickat för det fanns så mycket annat att se på, beundra och låta sig inspireras av. Det stora heta samtalsämnet igår var inte vare sig stickning eller virkning. Åh nej, det var tidningen Östnyland där inget mera är lokalt. Det stod inget om Lurens i tidningen och inte heller nånting om bokcaféet. De flesta var så ilskna att de tänker säga upp prenumerationen. 40% lokalt och 60% av innehållet från HBL. Dåligt, mycket dåligt. Allt det lokala är borta. Snyft. Undrar vad Ksfmedia vinner på att mista prenumeranter? De kanske vill att alla ska läsa tidningen digitalt?

För att nu återgå till nånting mycket roligare. På stickcaféet fanns tre damer som alla har tittat på det här mönstret:

Mönstret till de här kattvantarna fanns i Allers nr 50/2014. Det har kliat i mina fingrar sedan dess. Jag vill, jag vill, jag vill sticka ett par sådana här. Jag har hittat bra instruktioner till hur man gör en lettisk fläta och har t o m tänkbart garn hemma, men....
Ja, jag ska nog INTE sätta igång med ytterligare ett långsamt projekt innan jag fått undan några UFO:n. Dessutom borde jag fundera lite på födelsedagsgåvor, men vad kan jag nu sticka eller virka till en som redan har allt och inte använder stickade plagg?

Rejäla verktyg

- Va ska du med de där, frågade far i huset härom dagen då jag hade glömt kvar min förpackning med virknålar på soffbordet.
- Måste du verkligen ha så där många?
Vänligt försökte jag förklara att virknålarna har olika grovlek för att garnen är olika tjocka. Far i huset nickade som om han vore införstådd.
Trodde jag alltså, för sen återkom han till det där med mängden. Ny tålmodig förklaring av mig där jag drog paralleller till diverse hyls- och nyckelserier som han har.
Ja, han nickade.
Frid och fröjd tänkte jag. Sedan hörde jag honom likväl förklara för sonen hur onödigt många virknålar jag har. Suck.

Och det hemskaste av allt, nu började jag själv fundera: Behöver jag verkligen så där många virknålar?
Höh, vilken dum fråga. Självklart behöver jag varenda en av dem. Kablarna är för krokningen, utan kabel fungerar virknålarna som vilka andra virknålar som helst. Och när vi stickerskor/virkerskor jobbar i vårt anletes svett för att få fram det ena alstret finare än det andra, så visst behöver vi rejäla verktyg då. Inget snack om saken.
Tänk om far i huset skulle vara tvungen att jobba i garaget utan verktyg?

Misslyckade djungelsockor

Haaa, undrens tid är inte ännu förbi. Måndagen den 29.12.2014 påbörjade jag den här sockstickningen och torsdagen den 8.1 var sockparet färdigt. Åhå, 11 dagar, rekord för mig och sockor! Och tänk, redan efter 8 dagar in på det nya året har jag mitt första projekt färdigt. Igen, inte illa för att vara mej!
Okej, okej, det här är inte självskryt utan jag försöker enbart peppa mig så jag skulle få fart på lite andra projekt, i synnerhet de där lååååångsamma. Suck!

Misslyckade skrev jag i rubriken, min mamma och svärdotter protesterade mot det. Tack för det, de är så rara båda två. Men allvarligt talat så tycker jag att sockorna alltid blir så konstiga och se ut när jag stickar dem i storlek typ 48. Ska nog härefter hålla mig till små söta damsockor.

Modell: Stora herrsockor, annars helt vanliga, beskrivning finns till exempel på garnbanderollens baksida då på finska här i Finland. Rimligtvis måste den ju vara på svenska i Sverige, eller hur?
Garn: 7 bröder Viidakko (betyder djungel) från Novita
Åtgång: 148 g (nästan ett helt nystan på 150 g)
Strumpstickor: Nr 4, använde fyrkantiga Knit Picks av rosenträ.

Ni ser kanske att sockorna är zebrarandiga? Jag har ett likadant nystan till. Får väl satsa på ett par damsockor. 
När sista trådänden var fäst i det här projektet blev jag minst sagt rastlös. Vad skulle jag nu ta itu med? Sjalstickning?
OOOPS! Så bläddrade jag i senaste nummer av Allers och i horoskopet stod att jag INTE skulle påbörja nya projekt. Just så, bäst att gräva fram någon lämplig UFO och hoppas på det bästa. På allvar så borde jag sätta igång med den där tvåändsstickade vanten. Inte bra att den blivit och ligga.

Tre på en vecka

Inom loppet av en vecka har jag fått tre mönstertidningar. Nåja, fått och fått, måndagens mönstertidning var ju ett inköp. Jag ville ju se hur förnyandet av tidningen lyckats.

I torsdags väntade Suuri Käsityö nr 1-2015 på mig i postlådan då jag kom hem från jobbet.

På pärmbilden ståtar självaste Veera Välimäki. Bra så. Det är dags att finska designers lyfts fram. I den estniska systertidningen Käsityö är man alltid noga med att betona vem som designat mönstren och hur skickliga skaparna är.

I veckan har jag alltså bläddrat i tre mönstertidningar och vad gör jag på fredagen i mataffären? Jo, jag går via tidningshyllan till kassan. Det kan ju finnas nån spännande ny mönstertidning som jag ännu inte har sett!!!! Höh, säger jag bara. Visst fanns det en som hette Myssyjä (Mössor), men jag lät bli den. Tyvärr var jag så fokuserad på mönstertidningar att jag glömde bort att kolla in datatidningarna, som skulle varit till nytta i mitt jobb. Suck!

I veckan har jag alltså bläddrat i tre nya mönstertidningar utan att direkt falla för någon modell. Dags att avsluta prenumerationer, kanske?

En röd jumper

Gårdagens foton såg riktigt röda ut, så jag kom att tänka på den här röda jumpern:

Den här dök upp i somras när far i huset tömde en flyttlåda med diverse grejer. Den stickade jag på det glada 80-talet av Venezia, ett helt ljuvligt luddigt garn från Novita.
Vet inte riktigt vad jag skall göra med den här skapelsen. Riva upp kommer inte på fråga för garnet är som sagt luddigt. Tror bestämt att det får bli en donation till Samaria-loppis. Eller borde jag testa i stickcaféet först om någon vet någon som skulle kunna tänka sig att förbarma sig över denna jumper?

Stickpaket

Idag lånade jag ut min bil till far i huset. Sådant är alltid riskfyllt för det finns liksom ingen garanti att jag skulle bli hämtad från jobbet vid avtalad tid. Men hör och häpna, undrens tid är inte ännu förbi. Precis då jag steg ut genom ytterdörren på jobbet uppenbarade sig far i huset med min bil. Han måtte ha blivit orolig att han skulle bli utan chokladpaj och vispgrädde. Det blev mycket kvar av den varan för vi var enbart tre på personalmötet idag. Jag var ju snäll igår och bakade en chokopaj till dagens möte eftersom det var min tur att sköta kafferuljangsen och ordförandeskapet.
Ja, och för er som inte riktigt vet hur jag bor kan jag konstatera att det går endast skolbussar ut hit till landet och deras tider stämmer inte överens med mina arbetstider, tyvärr.

Far i huset hade en överraskning från grannstaden med sig åt mig,

ett stickpaket. Han hittade det i återvinningscentralen. Nån har tydligen lagt stickorna på hyllan.

Han hotade nog att föra dem till svärmor om jag inte är snäll. Haaa, säger jag bara, det skulle han inte våga. Då blir han utan både det ena och det andra i bakväg. På basen av det intresse han har visat för de här verktygen funderar jag på om det skulle vara dags att lära honom sticka? Hmmm...

I postlådan väntade den här mönstertidningen på mig idag. Det är Moda, som numera heter Kotiliesi käsityö. Om jag läste rätt kommer den nu att komma ut en gång per månad. I det här numret finns redan en hel del inspirerande mönster för vårkläder.
Men hejda dina hästar, som engelskspråkiga brukar säga, först måste gamla UFO:n åtgärdas innan nya projekt påbörjas.

Crazymattan

I våras, närmare bestämt i maj år 2014, mitt under den intensivaste flytten fick jag sådan intensiv längtan efter att virka. Och vad gjorde jag då? Jo, satte förstås igång med ett litet mattprojekt. Eftersom mina garn var spridda lite här och där, fick jag ta till man-tager-vad-man-haver-metoden. Så här har använts restgarner.

Modell: Matta, mönster enligt eget huvud.
Garn: FlipFlop och Tivoli från Novita samt Clairlande
Åtgång: 382 g
Virknål: Nr 8

Färggrann retro skulle man kunna beskriva mattan som. Virkad med 4 dubbelt Clairlande (det bruna) och blå FlipFlop samt rosa FlipFlop och Tivoli. Kul färgeffekter. Min mor fick mattan i gåva för att ha något varmt att sätta fötterna på. Hon tyckte den var så fin att den inte alls kunde placeras på golvet. Hon lade den på en pall, som hon vilar fötterna på medan hon stickar i racerfart. Numera stickar hon också sockor. Och det fick hon t o m min lillasyster att göra under julhelgen. Tyvärr var hennes stickiver superkort och ingen stickning tog hon med sig till Värmland när hon återvände hem.

Jobbigt värre

Puuuuh, idag var jag iväg med far i huset och de unga husbönderna till Robin Hood i Gammelby. Det var en hel drös med det ena och det andra som vi skulle ha. Men jag blev så nervös på far i huset som höll på att gnälla hela tiden om vad vi skulle ha och vad vi inte skulle ta. Det mesta på min lista blev oköpt. Till sist rann droppen över, det var när han tyckte att jag inte skulle ha balsamvinäger heller. Arrgh, jag stegade iväg till garnhyllan och dök ner i reakorgen. Ack, ack...

När jag hade satt de här tre nystanen i kundvagnen blev det tyst. Vet inte riktigt varför. Han kanske tror att han skall få nya sockor till födelsedagen?
Helt tydligt är det så att vi nog inte ska besöka affärer tillsammans.
Och eftersom vi inte besökte en endaste mataffär på hemvägen blir det ingen lövbiff imorgon. Och inte har vi någon frukt hemma heller. Suck.

Men jag kan se framemot att bläddra i en förnyad mönstertidning.

En riktigt skön helg till er allihopa! 

Virkade stjärnor och snöflingor

Har suttit en stund och sorterat bland fjolårets foton och hittade ett foto som jag inte tidigare visat er. Vi hamnar nu att gå långt tillbaka i tiden, så långt som till november år 2013. Avsikten var att ledaren för stickcaféet skulle ha fått dem då, men hur det nu var så krockade mitt jobb med cafétiderna så de virkade stjärnorna blev liggande. Under vårvintern var det så dags för stora tömningen i gamla huset och det var förstås alltid mina grejer som skulle iväg. Och så gick det som det gick, jag tappade helt enkelt bort stjärnorna. I somras kom de fram igen och jag fotade dem, lade dem på säkert ställe så att jag skulle ha med dem till höstens stickcafé. Men då var de som bortblåsta igen. Få se om jag hittar dem till vårens stickcafé. Hoppas kan man ju alltid. Kanske vår instruktör inte ens vill ha dem längre.

Modell: Från bl a Novitas jultidning år 2013, Simply Crochet och diverse andra virktidningar. En del är riktiga stjärnor andra är mittparti från virkade dukar och nån är helt virkad från mitt eget huvud.
Garn: Diverse bomullsgarnrester, glittertråd och ullgarn med glitter i.
Åtgång: 24 g
Virknål: Nr 1,25 upp till nr 3

De år inte pressade eller stärkta så de krullar sig lite hit och dit.

Virkad sjal

Puuust, det var ett kalas som hette duga. Gästerna åkte för ungefär en timme sedan och vi hann äta och dricka så vi nästan sprack. De lämnade kvar en glöggflaska åt oss för vi hann aldrig så långt som till glöggen. Att äta varmrätt, efterrätt och bakpå det ännu kaffe med dopp tog på. Nu återstår disken. En maskin snurrar redan. Vet inte om jag vågar sätta på en ny till natten för här grasserar en rejäl vinterstorm. Vem vet när vi blir utan el.

Mamma hade på sig sjalen som hon fick i födelsedagspresent i oktober förra året. Det var en UFO som jag påbörjade 1.5.2011 så det var verkligen på tiden att få undan den virkningen.

Modell: Virkmönster från en finsk bok, som jag tyvärr inte minns vad heter. Är inte heller säker på att jag har boken hemma. Kan mycket väl vara lånad från biblioteket.
Garn: Carolina från Marks & Katten
Åtgång: 304 g
Virknål: Nr 4 och 3

Handalaget hade ändrats så jag fick gå ner i virknålsstorlek. Tyckte att sjalen inte var nåt särskilt medan jag virkade. Men när jag sträckte ut den såg jag ju att det fanns ett fint mönster. Det stod sig faktiskt vackert mot mammas svarta polo.

Tyvärr minns jag inte de strategiska måtten längre. Hmmm, borde ha mätt på nytt idag när mamma var här. Har gjort det tidigare och någonstans på nån lapp borde uppgifterna finnas. Det enda jag hittade nu är mått från ett år tillbaka då vi skulle möblera det här huset. Inte gångbart i det här fallet.
Och nu lite sockstickning innan jag stupar i säng. I morgon får vi nämligen lunchgäster så det gäller att stiga upp i tid. Ha ett riktigt skönt veckoslut.