Sugit och sugit

Kära vänner, nu håller mina metoder för att bli frisk, snart på att nå katastrofens brant. Jag har sugit på code tabs, hosttabletter, jag har sugit på Mielikki hosttabletter och jag har sugit på posivil nån sorts flunssatabletter. Alla tre inhandlade på Apotek. Jag har svalt skedvis med halsmix och jag har pimplat Jack Daniels, från äldsta sonens flaska.

Alldeles nyss hämtade äldsta sonen egenhändigt skalade apelsinklyftor åt mej och ett glas av den där starka vätskan. Brr!
Och bisin min eldar i bastun, så i morgon är jag väl frisk som en nötkärna eller vad tror ni?

Det enda jag inte har prövat är varm mjölk med vitlök i. Nä, det vänder sig redan i min mage vid blotta tanken på en sådan blandning.
Igår kväll blev det inget vare sig virkat eller stickat. Jag var alldeles för trött, så jag satt i gungstolen och halvsov, orkade knappt släpa mej till sängen.

Min näsa är röd som ett stopplyse och sårig. Så det att lambi toapapper skulle vara särskilt mjukt och skönt, kan ni glömma. Jag undrar om jag borde göra en reklamation, för det där pappret är inte alls så mjukt, som dom påstår i reklamen.

Nå, det gäller att se framåt med tillförsikt. I morgon är jag nog frisk, eller hur? Inte har jag tid att slöa och gå för halv maskin dag efter dag.

Äldsta sonen var idag iväg till stora varuhuset i stan, för bisin min skulle ha olja. Och inte vilken olja som helst, utan motorolja, för nu ska det bytas i alla bilar igen. Antagligen i alla andra, utom den jag skulle få sen nån gång.

Äldsta sonen har köpt en vit julstjärna åt mej.

Och julhyacinter. Hoppas att de slår ut till julen och sprider sin ljuvliga doft.

Önskar er alla en skön fredag!

Snorig, men glad ändå

Före klockan 23 igår kväll var jag klar.

Här är de nu, årets julklappar. Jag har försökt mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra. Det är så härligt att få ge och att kunna ge. En sån glädje. Nu får vi hoppas att barnbarnen inte blir alltför besvikna och deras föräldrar upprörda. Det är skönt att ha varit ute i så här god tid. Paketerandet fungerar ju nu när man inte behöver smyga med det för barnens skull. Annat var det förr när de var små och hemma och man fick hålla på med inslagningen av julklappar mitt i natten. Och då var jag tyvärr nästan alltid ute i sista minuten och nån hjälp av  barnens far hade jag sällan. Han är ingen julmänniska, tyvärr. Vissa år har han dock varit riktigt engagerad och vi har haft hur roligt som helst när vi har paketerat och rimmat. Men i år suckar han bara och säger:
– Sku det nu vara 29:e redan.

Nå, jag tar det lugnt, julen kommer ändå utan hans medverkan. Så jag trallade glatt på igår kväll, Raska fötter...

Det blev en riktigt stor låda med klappar, trots allt. Undrar om vi kan frakta den till västra grannstaden?

Om inte, så får jag väl dela upp klapparna och lägga en del i den här mindre lådan. Hit hade jag tänkt sätta de vuxnas klappar, men de påsarna är inte riktigt färdiga än. De ska plockas ihop, men det borde gå i ett huj.

Igår medan jag paketerade satt bisin min och glodde på TV.
– Din hjärna ruttnar, sa han plötsligt.
– Öh, undrade jag som ju hade använt hjärnan, så den nästan kokade. Ja, och ändå blev rimmen inte särdeles bra. Det skulle nog ha varit lättare med lite hjälp.
– Ja, när du använder din telefon och ser på de där videosnuttarna. Det är inte bra för din hjärna.
– Men jag ser ju bara på Mr Bean och Sunes Jul då jag behöver få skratta mellan varven.
– Ja, och det är därför din hjärna ruttnar.
– Jo, nej om jag ser ett kort avsnitt då och då, så hinner den inte ruttna. Värre är det nog med dig, som sitter fastklistrad framför TV-skärmen och zappar mellan olika program, så du inte ens hinner se vad dom handlar om.
Jag fick en fnysning till svar och insåg att det var nog bäst att inte föra diskussionen om min ruttnande hjärna till en högre nivå. Vem vet hur det skulle ha slutat.

– Har du Pegasus i din telefon, frågar bisin min plötsligt oroligt.
– Inte vad jag vet, inget i min telefon tyder på någonting sånt hittills.
– Vet du vad det är, frågar han förvånat.
– Jo, ett spionprogram. Vad sir du riktigt på nu?
– En dokumentär om hur smarttelefoner läcker information.
– Använder du Apple Music?
– Nej, förstås inte. Jag spelar inte musik med min telefon.
– Använder du Tiktok?
– Nej, aldrig i livet. Den appen läcker som ett såll.
– Det är ju hemskt med det här spionaget. Hur får det vara så här?
– Minns du Snowden? Han avslöjade ju amerikanska underrättelsetjänsten 2013 och ingenting har blivit bättre sen dess.
Bisin min fortsätter himla sig och muttrar om hur bra det är att ha en vanlig hederlig knapptelefon. Jag vågar inte säga ett knyst om att israelerna nog lyckas spionera på en sådan telefon också.

Idag mitt på dagen knackade det på vår dörr.
– Stig in, ropade jag glatt, men inget hände, så jag gick och öppnade ytterdörren. Utanför stod en mager ung kille och ville sälja energilösningar. Lite oklart om det var solpaneler eller någonting annat. Han sade att han hade sin kompis i bilen och undrade om de får komma in. Jag fann mej snabbt och sade att jag är hyresgäst här i huset och kan inte bestämma nånting. Jag såg inte hur bilen såg ut, tyvärr. Den kanske hade nån logo? Killen hade i varje fall någon sorts ID-kort. Tänk om de var ute och rekognoserade? Det lär ju vara inbrottsvåg på gång där skurkarna far iväg med julklapparna. Huuu! Från vårt hus lönar det sig inte att stjäla, för vi har endast barngrejer. Inga dyra TV:n eller speleverk.
Jag var glad att bisin min var hemma, men besviken över att det var försäljningskillar och inte yngsta sonen. Å andra sidan vill jag ju inte smitta ner honom nu så här inför jul. Bäst alltså att han håller sig på avstånd från mej.

Det skulle ha varit kul att kunna åka in till stickcaféet i stan idag. Men det gick ju inte på grund av min förkylning och på grund av att jag fortfarande är utan bil på vardagarna. Visserligen fyndade bisin min tillsammans med Mr J en begnagad Adam plåtlåda för 300 €, som skulle bli min. Den är besiktigad och allt. Det har jag minsann fått höra om. Det är bara att köra på direkten. Men så var det bara en rem som skulle bytas. Helt plötsligt kom en annan bilreparation i vägen och så skulle "min nya" ha lite mera än rembytet. Jag tror inte ens att de bildelarna är beställda ännu! Nå, nu blir det helger och lugnt, så jag klarar mej väl utan bil ännu ett tag.

Glad är jag också över att julmaten är beställd, till och med skinkan! Den kommer i år färdigt stekt och uppskivad. Och jo, vi ska ha skinka, struntar i rekommendationerna. Får nu bara hoppas att bisin min godkänner skinkan. Skönt att inte behöva stressa med maten. Det skulle vara gott med fisk, men i år tar vi det så enkelt som möjligt. Och det vi inte äter nu, kan vi alltid spara till nyåret. Fast då vill jag helst ha texmex, för det är nu ett av mina bravurnummer i köket. På något sätt borde jag hitta nån sorts glädje i att laga mat. Jag vet bara inte hur? Har ni några förslag?

Nu ska jag gräva i lite garnlådor och se om jag skulle råka hitta julrött bomullsgarn och kanske virka nånting litet.
Hoppas innerligt att förkylningen ger med sig i morgon, senast i övermorgon, för det finns ju annat här i världen än att snyta näsan varannan minut. Tror jag ska trösta mej med lite varm kakao (choklad). Det kan aldrig vara fel.
Ja, och så måste jag väl nog gömma undan julklapparna, så inte skurkarna hittar paketen.

Önskar er alla en skön onsdagskväll.

Två virkade bokmärken

Här sitter jag och nyser och fryser. Bisin min försvann till grannbyn, så jag är ensam med katterna. Jag ska inte vara länge här på datorn, för julklappspaketeringen pågår fortfarande. Egentligen ska jag enbart skriva ut lite flera julklappsrim, så borde jag få nästan allt klappat och klart. Puuuh! Och säga vad man vill, då tycker jag att jag har varit ganska duktig. Det är till all tur betydligt mindre julklappar i år. Alla smågrejer fanns ju i adventskalendrarna. Hoppas att flickorna inte blir alltför besvikna. Lilleman har knappast någon skillnad.

För en vecka sedan blev de här två filurerna färdiga:

Modell: Forest Friends Bookmark

Start: 02.12.2024

Färdig: 10.12.2024

Garn: Nalle från Novita, Fabel från Drops och restgarn

Åtgång: 6 g 

Virknål: Nr 3

 

Bisin min skakar medlidsamt på huvudet och är lite småsur. Han tycker att jag inte ska hålla på med sånt här småpetande när jag nog har annat att göra. Och då menar han förstås städa. Själv är jag nöjd över att bli av med restgarner. Tyvärr måste jag ge honom rätt i att det där småpetandet inte är för mej. Det tar alldeles för lång tid. Och hur jag än vände och vred på min virknål, så blev  björnens vänstra öra, mera som ett apöra än björn- dito. Benen lyckades jag inte heller virka så som i beskrivningen. Jag fattade aldrig det där med två trådar. Ena garnändan inifrån och den andra utifrån, jo så där långt hängde jag ännu med. Men sen när de där garnen skulle ligga på pekfingret på ett visst sätt och jag skulle dra en ögla underifrån och en ovanifrån, och ja, jag skippade det hela och virkade helt vanliga luftmaskor. Därför ser renens fötter och björnens svans lite konstiga ut.

Nu ska jag se om jag lyckas få mitt krånglande Excel att räkna summor. Håll tummarna, tack!

Önskar er alla en riktigt skön onsdag.           

Egenmäktigt förfarande

I morse vaknade jag vid halvfyratiden och hade jättesvårt att somna om. Mitt bättre jag och mitt sämre jag käbblade störande. Vad det hela handlade om var om jag skulle be att få följa med yngsta sonen till västra grannstaden.
– Men han frågade ju inte igår om du ville följa med, sa mitt bättre jag.
– Han kanske väntade att du skulle fråga, försökte mitt sämre jag övertyga.
– Jag vill inte ut i snöyra och halka, sa mitt bättre jag bestämt.
– Men tänk nu, du kunde ju besöka teetee shop.
– Jag ska inte ha mera garn, sa mitt bättre jag bestämt igen.
– Och så kunde du köpa kompletterande julklappar, för nu är det inte säkert att du har tillräckligt.
– Det ska inte vara mera julklappar nu, stönade mitt bättre jag och fortsatte: Vi har inte rum för dem.
– Äsch, du kan lägga ut några garnlådor på terrassen.
– Nä, jag tror inte att garnet ska vara ute i det här ombytliga vädret.
– Tänk, så skulle du kunna besöka Brunbergs.
– Nä, jag ska inte ha mera godis nu, för karlarna tömmer karamellskålen innan jag ens hinner blinka.

Så där pågick kampen, så jag fick nästan huvudvärk. Mitt bättre jag vann till all tur, så jag läste slut boken Egenmäktigt förfarande - en bok om kärlek av Lena Andersson. Den vann Augustpriset 2013 och rekommenderades i Babels bokklubb på Facebook, som kärleksbok. Jag hittade den för 50 cent på loppiset i stan, så jag tänkte ge den en chans.

Handling:
Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Det är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
_________________

Haaa, säger jag och undrar lite smått hur läsare tycker att det här är en bok om kärlek? Ju längre jag läste desto mer irriterad blev jag på Ester. Jag tycker att hon betedde sig som ett våp, ett efterhängset sådant. Hon tolkade alla signaler, som positiva och ändå fick hon enbart smulor av den närhet hon så hett åtrådde. Man måste vara både skärpt och beläst för att klara av de högtflygande, men intressanta diskussionerna. Jag har då ingen koll på till exempel utilitarismen och då kan det vara lite svårt att hänga med i de där knivskarpa analyserna. Jag gillar för övrigt språket i boken, för det är så exakt. Men jag önskar intensivt att Ester med all sin intelligens skulle ha varit en stark kvinna och skulle ha genomskådat Hugos falskhet och feghet, inte en kvinna som "blir extatisk bara av att läsa hans namn".

Till all tur hade jag inte mycket kvar av boken att läsa, så jag kunde snabbt släcka lampan och invänta John Blund. Sen sov jag till halvnio innan jag släpade mej från sängen med sjuk hals och snuva. Tur alltså att mitt bättre jag vann bataljen på morgonnatten och att det inte blev en resa västerut för mej idag.

Jaa, och förresten så gillar jag nog en annan Lena Andersson mycket bättre!

Jag har inte gjort så mycket annat idag än hushållsarbete. Bisin min, som igen har varit ute i snösvängen hela dagen, gnällde åter på mej om att städa här i datarummet. Men tyvärr, tyvärr, sådan energi har jag inte. Jag har skrivit julklappsrim och letat reda på julklapparna, som är gömda lite här och där. Och nu blev det förstås lite bekymmersamt, för jag har flera julklappar till Lillan än vad jag hittills har till M och A. Åh, kära nån, tänk om det inte går jämnt ut? Mitt rättvisepatos är starkare än någonsin. Knappast skulle flickorna märka nånting, för farföräldrarna ger ju också julklappar. Dessutom måste jag komma ihåg att det inte ska vara julklappar i år heller! 😊

Lite naturvänlig har jag i varje fall varit då jag har återanvänt packningspapper! Ja, och det här är största paketet hittills, så det är någon som har varit extra snäll i år.

Igår försökte jag övertyga bisin min om att det är julafton på onsdag nästa vecka. Vi är båda lika borta vad kalendern gäller, för inte mindes han heller att julaftonen redan är på tisdag. Bäst att försöka få alla klappar klara i morgon, annars vet jag inte hur det går.

Önskar er alla en fin tisdag.

Två stora vita plastkassar

 Ja, ni tror väl inte att det var enbart Lilleman, som handlade garn i fredags?

Nå, förstås inte, för jag kom hem med två stora vita plastkassar! Men lugn, bara lugn, allt i kassarna är inte garn.

Nej, för två kilo var sådan här tovningsull. Mej veterligt tillverkar Novita inte längre Hahtuvainen, ullen som du kunde nåltova med. Den boomen är väl förbi och nuförtiden tovar man i maskin.
Ovanför den häcken, som de här påsarna fanns i, stod det att de här kan användas som fyllning. En dam dök nästan på huvudet i den där häcken, för hon skulle ha en påse med mycket vitt i och inget lila. Novitadamen förklarade att det är blandat innehåll i alla påsar.
Fem euro för två kilo tovningsull är hur som helst ett kap. Att köpa fyllningsvadd är betydligt dyrare!

Jag köpte också två påsar på ett kilo var av Sointugarnet, ett garn som jag inte använt tidigare. Jag plockade åt mej påsen till vänster, för där var både jul- och påskfärger. Lillemans mamma tyckte jag också skulle ta påsen till höger, den med mina favoritfärger! Garnet är en blandning av viskos, bomull och ylle, 50 gram = 120 meter och fyrans stickor rekommenderas. Få se vad jag hittar på, kanske dags att börja sommarsticka? 

Lapin Taika garnet har jag inte heller stickat av. De här nystanen kostade endast en euro styck. Jag borde kanske ha tagit flera nystan och delat ut på stickcaféet? Tror ni att damerna skulle ha blivit glada? Det här var den enda färgen, som fanns.

– De där ska du ta, det är så fin rosa färg, sa Lillemans mamma. Och jag började plocka åt mej nystan av Icelandic Wool utan att alls veta vad jag ska göra av de här nystanen. Helylle garn och först här hemma såg jag att det är handtvätt. Hmmm...
Har aldrig stickat av det här garnet heller. Tyvärr fanns det inte flera färger, så att jag kunde ha testat en liten oktröja.

Det här Edithgarnet var det absolut dyraste garnet jag köpte. Jag skulle inte ha gjort det om inte en dam på min vänstra sida andäktigt skulle ha suckat:
– Det innehåller silke och är underbart mjukt.
Jodå, det är det ju, mjukt och skönt i 70 % mohair och 30% silke, men till vad vågar jag ens använda ett så fint garn?

Till vänster om korgen med Edithgarnen hittade jag Tuuligarn. Har aldrig stickat av det garnet heller, så måste hitta på nån enkel "testa-garnet-stickning".
Ser ni förresten att jag riktigt förståndigt har valt grått också, istället för enbart rosa. Det är minsann framsteg.

Viola är också ett garn, som jag länge velat testa, så det fick slinka med i shoppingbagen. Det är visst det här som ersatte Pikkusisko-garnet. Jag har faktiskt ett sockbörjan av det garnet inskuffat i en projektkasse längst borta i hörnet i hobbyrummet. Borde kanske gräva fram det och få det slutfört, så länge barnbarnen ännu har små fötter! Men kanske först efter julen?

När jag betalat för mina två stora vita plastkassar fick jag den här mönstertidningen på köpet...

... och det här teet, som är ett koffeinfritt te med smak av blodapelsin, ett te för stickare...

... och så fick jag ännu den här projektväskan! Allt du behöver är garn. Hmmm, jag undrar jag. Beatles sjöng ju att allt du behöver är kärlek. Ja, och så då garn förstås!

Här har i alla fall Novita varit så fiffiga att de har satt en stickmarkör i form av en liten säkerhetsnål, som håller fast etiketten, som säger att den här väskan är gjord av "textilavfall".

När man hade betalat och gick ut, så fanns det ännu ett bord fullt av gratis mönstertidningar och de här rundstickorna. Jag vet inte om jag behöver så här grova stickor, men vem skulle nu tacka nej till gratis stickor? Sen är jag ganska säker på att jag kommer förstås att behöva åttans eller nians stickor!
Mönstertidningarna lät jag bli, för ganska många av Novitas mönster finns på nätet. Och som bisin min säger:
– Du har nog tillräckligt med handarbetstidningar.
Och det är så sant, som det är sagt.

Igår köpte jag också en låda med de här småbröden. Tänkte att de blir ett bra komplement till jultårtorna på julens kaffebord. Men, men, de är så goda att de tar snart slut. Så nu är frågan om jag borde baka själv eller bara lämna bort småbröden?

Idag har vi kockat med äldsta sonen, lagat vårt bravurnummer,  ugnskorv och potatismos. I den korven, som sonen och undertecknad äter, brukar jag göra en mix med riven gul lök, senap, ketchup eller tomatpuré och riven ost, som jag blandar ihop till en massa. Den petar jag in i skårorna i korven och det blir riktigt, riktigt gott, enligt oss alltså. Bisin min vill ha sin ugnskorv utan nånting, på sin höjd äppelklyftor i skårorna.

Nu tänker jag ta ledigt resten av kvällen och sätta mej ner och sticka. Idag hade jag tänkt samla ihop alla julklappar, som finns lite här och där i huset, paketera dem, skriva rimmen och sen placera dem i en stor låda i väntan på julafton. Men det blev inte av idag ännu, för mitt rimmande tog ganska snabbt slut. Nästyngsta sonen tyckte att jag skulle använda ChatGPT, alltså AI, men se nej. Det vill jag då rakt inte! Jag vill göra egenhändigt ihopsnickrade rim. Inget artificiellt här inte, för det är inte alls lika roligt.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

Fick hålen

Idag gick det inte riktigt, som på Strömsö. Jag hade så sett framemot M:s och A:s konståkningsuppvisning i ishallen i västra grannstaden. Men halvsju i morse då jag stapplade omkring halvsovande sa bisin min att han inte kommer nånstans, för han måste ut och slunga snö.
– Men du får nog åka om du vill, fortsatte han.
Jovisst ville jag, men en koll utanför dörren visade på ymnigt snöfall. Min lust att bege mej ut i sådant väder var lika med noll.

Jag kröp ner tillbaka under täcket och sov oroligt med konstiga drömmar för att vakna vid niotiden. Äldsta sonen ville iväg och veckohandla, så på förmiddagen for vi iväg till stan. Vädret var inte alls inbjudande och snön var en enda sörja att ploga sig fram igenom.

Vi startade i stora varuhuset, för vi skulle ha toapapper och kattmat. Till min stora glädje hittade jag en julklapp! Tyvärr såg jag inte till mr Tokmanni. Det är ju han och hans långtradare som borde stanna på olika orter i Finland och inte nån amerikansk Coca-Cola bil. Det bolaget borde ju bojkottas, för det är ännu kvar i vårt östra grannland och hjälper presidenten att få klirr i stridskassan. Fy bubblan!

Jag köpte ett svart nystan Nallegarn, för det behöver jag i ett kommande projekt.

Från stora varuhuset fortsatte vi till tyska butiken, där jag hade ett paket, som hade kommit via Matkahuolto. Äldsta sonen var så hygglig att han tog ut paketet. Om jag förstod honom rätt är systemet där i butiken så tokigt att du måste gå genom kassan för att nå paketautomaten.

Det här var den sjätte sockboxen och torde också vara den sista. Så där ser det ut hos oss just nu. Snö, snö och åter snö. Bisin min har varit nästan hela dagen på vägen i grannbyn och slungat. Nu mot kvällen slog det om till regn, så det kommer att bli halt och obehagligt när det fryser på.

Jag undrar om det här nu är Novitas nya banderoller, för sådana här såg jag också igår i Koria. Färgen på de där två nystanen till vänster är puderrosa. Jag gillar det här sockmönstret.

Och så fanns de här rosa små gulliga fåren där i min sockbox. Nu borde jag ju planera ett projekt där jag skulle behöva de här stickmarkörerna.

Från tyska butiken iväg till torget där jag ännu hann få bondost från Corazón Grandes faddrars torgstånd. Jag köpte en hel del annat därifrån också, så nu har jag både en liten torrkaka, en surmjölkslimpa och en morotslåda i vår proppfulla frys. Jag blev bjuden på glögg och pepparkaka. Medan jag stod där och drack fick jag i ögonvrån syn på en bil i samma ljusblå nyans, som min Adam plåtlåda. Jag pulsade fram åt det hållet och såg till min stora besvikelse att det var en italiensk bil, inte en tysk. Jag vände mej om och såg att sonen hade parkerat på östra sidan av torget. Det var bara att trava genom snön en gång till. Den här gången fick jag syn på Bra Brös bil. Jippiii, nu skulle jag kunna köpa rågbröd! Men tji fick jag!

Jag fick bara hålen! Jättegoda de med, men hålkakan är ändå hålkakan.

Sedan ännu ett hastigt varv i mataffären, för äldsta sonen hade bråttom. Han skulle ut och äta med sin kusin och deras kompis.
När vi kom in här hemma och han packade upp våra kassar, sa han att det luktade så till vitlök.
– Öh, sa jag och snöt näsan ordentligt utan att nu riktigt känna någon lukt. Men när jag tittade på den ena batongen så stod det att det var en med vitlök. Bisin min, som var hemma på kaffepaus, blev förstås hysterisk. Enligt honom är vitlök livsfarligt!
– Kast bort den, sa jag åt äldsta sonen. Men sen kom vi på att kanske kusinen kunde äta upp batongen. Skönt att det inte blev matsvinn! Nu kommer jag nog inte att köpa batong igen på ett tag. Bäst att hålla sig till hålen!

Nu ikväll hördes ett väldigt brak från köket. Det var bisin min, som öppnade kylskåpsdörren och ut på golvet rullade saftflaskor och en flaska med bubbel. Den nedersta dörrhyllan hade gett upp och nu saknas en liten plastdel. Tur att det inte var jag som öppnade kylskåpet och tur att alla glasflaskor höll. En av flaskorna såg misstänkt ut, en glöggflaska bestående av rödvin och blåbär. Jag stirrade och stirrade på den. När sjutton skulle vi ha haft en sådan? Sedan såg jag bisin mins kråktassar där det stod ett R och 22, ja eller 23. Inte så lätt att tyda de där siffrorna. Men det var alltså fråga om en av hans saftflaskor.

Nu på kvällen bjöd äldsta sonen på en whiskeypinne. Han tyckte att det lät som om jag behövde en. Jo, för all del jag fick lite kraxande kråkor i halsen idag efter allt travande i den blöta snön.

Önskar er en skön och fridfull söndag. Ta det lugnt, ingen stress.

På julmarknad till Koria

Oj, oj, oj, idag på eftermiddagen har jag varit ute på farligheter tillsammans med Lilleman och hans mamma. 

Vi har varit  på julmarknad hos Novita!

När vi gick in kom en dam från Lovisa ut. Hon var inte så glad, för hon hade stått och kassakön i en halv timmes tid. Och helt rätt kön var lång just då.

Igår skulle vi ha fått se fabriken i full gång, men på fredagar har dom inget kvällsskift, så vi fick nöja oss med att se på spolarna med granna garn.
– Håller du på med industrispionage, frågade en vänlig Novitadam och jag blev riktigt förskräckt.
– Får man fota, frågade jag med skallrande tänder.
– Jo, förstås, skrattade hon och berättade att de brukar ta emot grupper på besök. Hallååå, Lindkoski marthorna, när ska vi åka hit till fabriken? Eller Sävträsk? Eller Michelspiltom?

Och så vet ni, garn, garn, garn i alla dess former och färger, det ena underbarare än det andra. Mantrat "jag ska inte ha mera garn" fungerar riktigt dåligt på ett sånt här ställe. Jag hade inte någon vettig plan alls annat än att jag borde köpa sockgarn i grått, svart och andra grundfärger. Det gick nu lite så där med det beslutet, för det fanns ju så många underbara färger.

Lilleman köpte också garn! Han gillade de där påsarna, som till en del var andra klassens, alltså sekunda. Men så fanns det också påsar, som var prima vara. Och ni ser att han har öga för färger, eller hur?
Han har redan hunnit bli fyra månader gammal. Tänk så fort tiden går! Men igår när jag skulle säga hur gammal han är, drog jag till med hela fem månader! 🫣

Lillemans mamma blev hellycklig över de här häckarna fulla med påsar. Jag tänkte först bara gå förbi dem, för jag ska ju inte ha mera garn. Men hur det nu var så råkade jag hitta en påse, som såg så intressant ut att den måste jag bara ha. Sen hittade Lillemans mamma en som jag också måste ha, för det var precis mina färger! Det fanns flera såna här häckar med olika sorters påsar, men jag var karaktärsfast och tittade inte ens åt de andra häckarna.

En euro för ett 100 grams nystan med 7 bröder Lapin taika är nog ett fynd, eller hur? Om jag bara skulle vetat till vad jag kunde använda det, så då... sockor förstås, men...

Stickor, virknålar och diverse tillbehör kostade också en euro. Och så fanns det massor av mönstertidningar som man fick ta gratis, ja och mönsterblad också. Men det ska jag ju inte heller ha, så de fick bli kvar där i Koria.

Vi hade sådan tur att när vi var på plats klockan 16.10, så var det inte mycket folk där just då. Vi behövde inte heller vänta länge i kassakön och hemma var vi nån gång vid 18-tiden. Lilleman betedde sig som en ängel så länge vi var inne i Novita. På hemvägen tröttnade han på oss och ville ha lite uppmärksamhet. Den stackaren grät så att vi var tvungna att ta in på en busshållplats och försöka få honom att ta nappen. När vi körde vidare somnade han och vaknade inte ens när jag steg ur bilen. Han var rätt trött, för på förmiddagen hade han redan hunnit vara ett varv till Vanda. En berest gosse!

När jag öppnade ytterdörren och steg in här hemma, möttes jag av ljuvliga matdofter. Bisin min höll på att laga sås på älgfärs, som han serverade med kokt spaghetti. Mums filibabba.

För övrigt är det riktigt konstigt, för han sa inte minsta lilla pip om kassarna, som jag släpade hem från Novita. Inget gnäll alls. Och ännu konstigare är att han nu ikväll har fyllt diskmaskinen och startat den. Tror ni att han har fått feber? Borde jag kolla? Det brukar ju vara så att den ena lagar mat och den andra tar hand om disken. Men jag är tacksam att jag slapp disken.

Nu måste jag krypa ner mellan lakanen, för det blir tidig väckning i morgon. Men om vädret är uselt kan vi inte göra det vi planerat, tyvärr.

Önskar er alla en fin lördag!