Nya bordduken invigd

Ikväll invigde vi den nya bordduken. Jag kunde dra en lättnadens suck, för längden räckte till, puh! Jag drog ju till med en metermängd på högt, så det var inte gott att veta. Den hade lika gärna kunnat vara för kort.

Yngsta sonen ställde till med korvgrillning och sedan blev det glass och jordgubbar till efterrätt. Mums!

Lite kul med korvarna, för alla ska ha sin egen sort och jag försökte skära dem i kryss och skåror, så man skulle veta skillnad. Dessvärre tappades de fyra kabanossikorvarna bort ändå!

Inget diskande för mej mera ikväll. Nej, jag ska göra matsäck åt mej. Jag har lovat följa med bisin min på långfärd i morgon och då är det bäst att ha egna mackor med. Få se hur det slutar.

Men när han var så snäll och plockade de här blommorna åt mej nu ikväll kan jag ju inte säga nej, eller hur?

Det blir alltså inget blogginlägg i morgon. 

Önskar er en riktigt skön tisdag.

På barnkalas

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på livet och att jag igår kväll petade lite med det ena och det andra. Sedan hamnade jag också iväg sent på kvällen på en akut utryckning och plötsligt var det midnatt. Ingen tid alls för skriverier alltså.

Igår steg jag faktiskt upp klockan sju, så man tycker ju att jag skulle ha hunnit med massor av grejer. Men icke då. Jag smög mej försiktigt, försiktigt till köket, för jag ville inte väcka bisin min. Han slocknade på soffan framför tv:n och EM i friidrott på fredagskvällen. Jag vet inte vilken gren, som var så urtråkig att det gick bra att somna till. Jag var knäpptyst, vågade knappt röra mej. Lite oroande var att det också var knäpptyst från soffan! Inga snarkningar, ingen som vände på sig...

Vid tiotiden dök äldsta sonen upp från gästrummet i källaren:
– Var e faare?
– Va? E han int där på soffan?
– Nää.
– Nå, då vet jag int. Jag har inte sett honom.

Där hade jag suttit tyst som en mus och virkat med tilltrasslade restgarnsnystan i väntan på att bisin min skulle vakna! Men han hade smitit iväg hemifrån tidigt, tidigt på morgonen. Det för att hinna med allt innan vi skulle iväg västerut på barnkalas.

Där bjöds det bland annat på hot dog med tillbehör, chips och dipp, blåbärspaj och vaniljglass. Nu har vårt äldsta barnbarn redan hunnit bli sju. Vart har tiden tagit vägen? Hur kan hon ha vuxit så snabbt?

Eftersom vårt kylskåp var tomt här hemma, beslöt bisin min att vi far ner till stranden i stan och äta.

Det gjorde vi och jag valde grillbiff, för jag tänkte att när det inte är nån sås på biffen, då kan jag inte klotta på min skjorta. Men hej, vad jag bedrog mej. Jag lyckades förstås få en liten fläck kryddsmör på den nytvättade skjortan. Suck!

Senare på kvällen när vi väl kommit hem, frågade bisin min:

– Va gör du? Int ha du väl börja påta åter, så som du gjorde hela förra somarn?
– Nä, jag virkar lite av restgarner, svarade jag som just hade tagit fram mina...

... tre knapprör och lilla knapp-påsen.
– Det där e int restgarner, sa bisin min då jag...

... hällde ut ett rör på bordet och började leta efter två lämpliga knappar.
– Nä, det här är loppisfynd från år 2015, men de behövs också!
Jag hittade mina två knappar och hann sy i den ena igår kväll. Få se om jag hinner med den andra idag.

Bondost på frukostbrödet är rena rama lyxen, som jag fått njuta av två morgnar i rad nu.

Lurvinge har lekt i trädgårdslandet och grävt upp lökar där. Enligt bisin min är katten min, så därför hör det till mej att sätta löken på nytt. Dessvärre hinner jag inte idag med nånting sånt, så han får nog ta hand om det hela och ha en allvarlig pratstund med katten. Hur nu det ska gå till?

Önskar er en skön fortsättning på dagen och kvällen.

 

Träffat Kerttu

Söndagskväll och jag har varit lat hela dagen! Så ska det låta, eller hur?

Bra saker idag:

• Strålande solsken genast på morgonen då jag steg upp vid halvniotiden.
  
  
  
• Har varit på femårskalas idag i västra grannstaden. Dottern hade bakat en så här fin och god pandatårta...
  
  
  
• ... hon hade också bakat två goda laxpajer och gjort fina fruktspett. Här kan ni ta exempel till första majbjudningen.
  
  
  
• Vi fick träffa familjens nykomling, Kerttu. En så söt och gullig ragdoll. Skulle ha velat ta hem henne, för hon är riktigt människovänlig.
  
  
• Bisin min har tagit hand om tvätten idag!
  
  
• Och kan ni tänka er, han var faktiskt i tid till kalaset, trots att han fick köra riktigt ensam! Jag åkte med yngsta och äldsta sonen.
  
  
• Det var fint att få träffa nära och kära.
  

Önskar er alla en fin måndag!

God Jul Inge!

Inspirerad av Caritas blogginlägg, så kan jag berätta att min julklapp anlände igår!

En adventskalender, som jag köpt alldeles själv till mej själv! Det är väl själviskt? Men vem skulle annars köpa en sådan här åt mej?

I motsats till Carita, så tänker jag öppna mina luckor först i december. Blir spännande!

Idag insåg jag att det är bäst att jag slutar tala om min pensionering! Jag fick lite negativ feedback då jag försiktigt försökte förbereda mina kursdeltagare på att jag inte kommer att fortsätta i all evighet. Jag tycker ju att det är ärligast att göra det, så det inte blir en stor överraskning sedan på nästa års sida. Men idag kom jag fram till att jag behöver inte vara så snäll att jag förbereder mina kursdeltagare. Min pensionering är helt och hållet min ensak, inte sant?
Det blir mindre kommentarer om jag håller tyst!

Bra saker idag:

• Sovmorgon och jag sov ända till halvnio! Skönt, så skönt!
  
  
  
  
  
  
  
  
  
• Vill ju inte skryta, men igår var bisin min och plockade bär innan det började regna. Han plockade tre liter blåbär och ungefär två liter lingon. Idag har han kokat lingonsylt, burkarna ovan. Och när jag kom hem från jobbet i norra grannkommunen, hade han hunnit koka blåbärssylt.
  Idag har han igen varit i skogen en stund och plockat två liter blåbär och tre liter lingon.
  
  
• Han tog också själv hand om disken!
  
  
• Klarade av alla små utmaningar, som dök upp i eftermiddagens Digiklinik i stan. Förvånansvärt, för det brukar nästan alltid finnas någonting som går snett i den digitala världen.
  
  
• Ikväll har jag varit iväg på födelsedagskalas tillsammans med bisin min och E. Det var riktigt trevligt.
  
  
  
• Och svägerskan uppskattade gåvorna. Det här gökuret var vi till huvudstan efter förra fredagen. Det har fått hänga på vår vägg sedan dess. Men nu har det fått ett nytt hem. Jag kommer att sakna det. Tickandet var så rogivande och göken gick att stänga in till natten. Svägerskan skulle bara veta vilka strapatser vi fick genomgå för att hitta den här klockan.
  Och nej, ingen idé att vänta tills hon fyller 70 år, bäst att hon fick den nu genast så hon hinner njuta av den!

Önskar er en riktigt skön fredag.

Lite lugnare söndag

Kvällen är här igen och bisin min är ute och vattnar. Allting är så torrt här i vår landsända. Många väntar på sol och varmt väder, men bönderna och naturen vill ha regn. Vi har redan potatisen uppe i odlingslådorna, likaså sallad och fjolårspersilja, bland annat. Men också blommorna behöver vatten. Gräsmattan är jag inte så himla bekymrad för och den brukar vi nog inte vattna.

Igår var det en superaktiv dag.

Redan före klockan tio var vi på plats med bisin min på hembygdsdagen i norra grannkommunen. Det gällde ju att vara i tid, så vi kunde köpa marthornas goda bondostar. En har vi redan ätit upp och en fick dottern igår. Finns en påbörjad och en orörd kvar i kylskåpet. Bisin min åt till och med bondost till middagen.

Det var riktigt roligt på hembygdsdagen, träffa människor, både bekanta och halvbekanta. Kändes lite som om vi kommit ur vinterdvalan. Jag såg också en hel del bekanta, som jag tyvärr inte hann tala med.
Servicen var super, för en vänlig dam kom och frågade om jag ville ha kaffe och bulle. Sen serverade hon till bordet både bisin och mej. Tack för det.

Förutom bondostar köpte jag jästbröd, småbröd och bullar och så understödde jag församlingens mission genom att köpa lotter. Och jag fick den ena vinsten efter den andra:

En röd glasskål, som jag genast blev jätteförtjust i. Bisin min påstår att han ska göra den här till en lampskärm. Men det förbjuder jag å det strängaste. Jag vill ha karameller i den. Syrliga hårda karameller. Så det så!

Ett glasfat! Bisin min säger att det är helt onödigt, men jag tänker behålla det här fatet ändå. Det blir precis lagom att lägga upp småbröd på, eller hur?

En fin glasskål. Perfekt för frukter. Ni kanske gissar vad bisin min tycker om den här! 😀

Två påsar med supergoda kaneless. Ena påsen gav jag åt dottern igår. Den här påsen är snart slut.

En karamellask och ett paket servetter.

Karamellasken innehöll små goda syrliga karameller, som bisin min nu håller på att smaska på. Burken är snart tom och då har jag hunnit smaka endast på fyra karameller!

Lotterna kostade en euro styck. Jag köpte tio och fick sex vinster. Det är häftigt tycker jag. Bisin min tycker dock att vi inte ska ha mera glasgrejs. Och nåjo, men...

Jag har nu varit med och bidragit med en ytterst liten slant, så flickorna i Nepal får stöd och hjälp. 190 € fick församlingen in igår.

En liten stund hann vi vara hemma igår innan det var dags att åka västerut och fira dotterdottern M, som fyllde sex år.

Bisin min tyckte att jag överdrev en aning med paketerandet, men... ja, nå, han kanske hade alldeles rätt, men... det var ju så mycket kläder och inte många hårda paket liksom! Och det är roligt att ge få ge paket. Att paketera är inte min starkaste sida, men vad gör nu inte en mommo för sitt/sina älskade barnbarn?

I den här åldern är det ju ännu roligt med paket. Tids nog börjar det tråkiga med enbart sedlar eller köpkort.

Efter kalaset var vi iväg till stranden i stan och åt. Sedan fortsatte H och undertecknad till grannbyn och hälsade på Lillan och hennes mamma. Pappan hade smitit iväg till frisbee golfbanan.

Det var alltså en riktigt fullspäckad dag igår, så skönt att det har varit lite lugnare idag. Lite vemodigt förstås då H åkte västerut. Det blir alltid så tomt...

Bra saker idag:

• Hann sticka några varv på morgonen/förmiddagen.
  
  
• Iväg på en biltur till stan och kollade in bostadsmässområdet. Som belöning glass i strandkiosken. H fungerade som eminent chaufför.
  
  
• Fick undan en jobbuppgift idag, så det blir mindre stress i morgon. Skönt!

Önskar er en riktigt bra start på den nya veckan.

 

 

Från kalas till släktträff

– Det är tungt med fritid, konstaterade bisin min ikväll då vi kom hem vid 20-tiden efter att ha varit borta hela dagen. Han hade dessutom hunnit cirkla/såga ved tidigt på morgonen innan vi hastade iväg till västra grannstaden på kalas.

Bra saker idag:

• Har träffat alla tre barnbarn.
  
  
• Trevligt kalas med mycket gott att äta: Kycklingpaj eller broiler, som vi säger här i vårt avlånga land, fiskrullar, äppelpaj med vaniljsås och goda muffins dekorerade av flickorna.
  
  
• Härligt att få umgås utan restriktioner. Någonting, som jag verkligen uppskattar stort numera.
  
  
  
• Från kalaset iväg till stan på släktträff. Och här dignade bordet av godsaker. I förgrunden äppelpaj, som serverades med vaniljsås, räkpaj och i bakgrunden skinkpaj. Från kylskåpet trollade värdinnan dessutom fram en gräddtårta!
  
  
  
• – Stickar du, frågade värdinnan.
  – Jo, svarade jag och drog mej till minnes hur jag för över 40 år sedan hade suttit i det där vardagsrummet tillsammans med bisin min, eller nåja, han var nog pojkvän eller fästman då och svärmor. Då hade jag suttit där och stickat. Den här gången hade jag ingen stickning med, för vi tittade på foton från förr. Många av namnen, som värden kunde ge när han hade identifierat personerna på fotona, var helt främmande för mej.
  
  – Du kan få den här boken, sa värdinnan och räckte denna fantastiska skatt åt mej.
  – Jag kan ändå inte följa de där svenska beskrivningarna fortsatte hon.
  Jag försökte att inte föra alltför mycket väsen om den här boken, så bisin min inte skulle få fnatt när jag nu fick ytterligare en sockbok. I onsdags kom jag ju hem med en socktidning, tjock som en bok.
  
  Jag tackade hjärtligt för jag blev så innerligt glad och nu hade jag inte riktigt förmåga att koncentrera mej på gamla svartvita foton längre.
  
  
  
  
  
  
  
  
  
• Och ni ser, den ena sockmodellen ljuvligare än den andra. Vet inte alls hur det här kommer att sluta. Antagligen med en sådan katastrof att jag börjar på det ena mönstret efter det andra, för att sedan ha en massa sockor, som saknar sitt par.
  
  Ett STORT, STORT TACK för den här fina boken! Jag är helt till mej över den här gåvan.
  Nu hoppas jag att min stickiver skulle återvända med full kraft!
  
  
• Härligt att träffa en sockstickerska, som också lagrar garn!

Önskar er en riktigt fin ny vecka!

Runt om i bygden

Första tisdagskvällen i augusti och vi skulle så gärna vilja ha regn. Det vill förstås inte Lurens på andra sidan fälten, men lite väta skulle göra riktigt gott åt vårt trädgårdsland.

Just nu är bisin min försvunnen. När vi kom hem tidigare på kvällen, så lastade han ut kassarna ur bagageutrymmet och körde iväg. Hur han orkade förstår jag inte, för jag är vet ni alldeles matt efter dagens rundtur runt om i bygden. Ja, alltså vi har hållit oss inom stadens gränser hela dagen och ändå lyckats få tiden att rusa iväg alldeles för fort. Men så är det när man har förmånen att få träffa trevliga människor, då rusar liksom tiden iväg med expressfart!

Som jag konstaterat många gånger, så är sociala medier farliga och precis så var det idag. Då jag på förmiddagen hade fått iväg text och foton till redaktionen och grejat med bisin mins foton från en urgammal kamera, så såg jag i Facebook att det skulle finnas upprivna flocknävor att hämta i den bästa stadsdelen. Eftersom jag vet att bisin min en tid funderat på hur han ska få bukt med ogräset på branten här på gårdsplanen, så frågade jag om vi kunde åka iväg och hämta växterna. Det tog lite tid för honom att hänga med i de snabba svängarna, så jag väntade  en stund innan han gav besked. Sen ringde jag trädgårdsdamen efter att ha grävt fram telefonnumret och så var vi iväg. Och vet ni, vi fick också lavendel och oregano samt astrar med oss hem. Och så vi pratade och pratade och konstaterade att vi borde nog träffas "på riktigt".

Bisin min såg till att växterna fick vatten i sina ämbar och kassar innan vi åkte vidare till både gamla och nya begravningsplatsen. Och därifrån via lilla mataffären i stan, köpa gula nejlikor och ett paket glass till dagens namnsdagsfirare och sen hitta till hans nya boende.

Bra saker idag:

• En vänlig bloggläsare ringde mej och sa att det kan ta tre till fyra dagar innan jag blir uppringd från hälsovårdscentralen. Ett stort, stort tack för den upplysningen. Nu vet jag att jag kan vänta helt lugnt.
  Eller nåja, lugnt och lugnt, jag lyckades redan skrämma slag på vår nästyngsta genom att svara med mitt efternamn när han ringde på eftermiddagen. Till saken hör att jag svarade direkt utan att se på mobilskärmen, för jag var så säker på att nu, nu ringer dom och ger en tid åt mej! Men nej, icke då, istället får jag förhoppningsvis ett roligt och viktigt uppdrag i morgon kväll.
  
  
• Växterna vi fick. Dem vågar jag inte tack för, ifall de inte börjar växa då. Det där är ju sånt där gammalt skrock, men man vet aldrig. Innan vi åkte iväg och hämtade flocknävorna, så fnattade jag runt lite och sa:
  – Men vad kan jag ge åt henne? Nånting vill jag ju ge istället.
  – Varför ger du inte ett garnnystan, frågade bisin min.
  – Bra idé. Du är smart, sa jag och grabbade tag i en 100 grams garnhärva från stickkorgen. Så nu har jag både glatt en stickerska och blivit av med lite garn utan minsta lilla ansträngning! Jag gav bort den där handfärgade sockgarnshärvan och det utan att ens blinka. Strongt gjort eller hur?
  
  
• Namnsdagskalaset hos 93-åringen i hans nya bostad. Han blev glatt överraskad av vårt besök och så tacksam. Det behövs egentligen så lite, tid och visad omtanke räcker. Vi borde inte glömma bort det. Han berättade bland annat om hur det var då han var på resa i USA för ungefär 20 år sen. Hur det var när han som ung företagare betalade 18 % ränta på lastbilslånet. Hur knapert det tidvis var att få ihop tillräckligt med pengar och hur man jobbade på som en tok, för man visste inte av annat. Det var bistra tider.
  Det var rörande att se hur glad han blev över nejlikorna och att vi inte hade glömt bort honom. Hur skulle vi nu ha gjort det?

Varje morgon och varje kväll hör vi tranornas rop då de landar på fälten nedanför oss. Ropet låter ödsligt, om ni frågar mej. De laddar upp inför flytten söderut.
Det konstiga är att jag från skoltiden kommer ihåg det latinska namnet Grus grus. Hur kan sådant fastna i mitt huvud? Jag minns också Secale Cereale och Pinus Sylvestris. Ja, och några till, men vad jag har för nytta av den här kunskapen vet jag inte riktigt, annat än när den dyker upp i korsordssammanhang!

En annan besökare, som troget återkommer är grannens svarta katt. Igår morse satt den här på vägen och stirrade stint mot vår dörr. Den väntade på att våra katter skulle komma ut. De verkar komma bra överens, för vi har inte hört några förskräckliga jamanden och inte sett ärr efter strider heller.

Hoppas att ni får en riktigt fin dag i morgon.

Själv ska jag försöka ta mej i kragen och röja lite, hur nu det ska gå till? Kanske bäst att inte alls titta på sociala medier, så jag inte hamnar iväg nånstans!