det är suddigt och det är snett men jag råkar älska den här.

Funderar ibland på det där med den perfekta bilden. Den då allt stämmer. Ljus, skärpa, motiv, snitt, kompositionen och hejohå. Det går ju att fundera ihjäl sig på det där om sanningen ska fram.  Man beskär, rätar upp och grejar tills tiden har blivit evigheternas evighet. Men så inser jag ändå att de bilderna jag gillar bäst är de tvärtemot allt det där.  De där som blev sneda och suddiga och korniga och egentligen inte stämmer på ett enda hörn. Och jag rätar upp dem och tänker nej, då gillar jag inte. Och jag skärpar till dem och tänker samma sak. Och jag beskär på tretton olika vis och sen ångrar jag alltihopa och är tillbaka där jag började. Och det är bara just då jag minns alldeles på riktigt. Ni vet känslan man hade i magen.

 

Då var sent och Paris började mörkna. Nomi orkade visst gå men det var onekligen tusen gånger bekvämare på det här viset. Det var en av de allra varmaste dagarna och inte ens kvällen blev sval. Vi hade ätit glass med smak av rosor och gått barfota vid den där stranden utmed Seine. Och avslutat med den kanske bästa av turistgrejer, båttur på floden. Lite dyrt, lite härjigt och vimsigt värre med turister, guider och hela kommersen runtom. Men när allt kommer omkring så är det just den där sikten man vill åt. Den från vattnet. Med staden så nära fast ändå så pass långt borta så att det nästan känns som om man inte är där egentligen. Att allt nästan blir lite som på låtsats sådär på håll. Ett helt Paris-liv som man inte har den blekaste aning om och som bara ligger där alldeles perfekt framför ens ögon. Och på replängds avstånd kan inte en endaste liten vacker bit gå en förbi, så vi höll alla med Nomi - Det är fett snyggt här!