in the spring - she married a bear.

I allra bästa tystnaden fyller vi Mokkasin - affären igen. Man kan ju alltid tjuvkika under Nyheter och mer blir det. 

Och alltså. Så kära. Till och med ännu vackrare än vad vi drömt om. Sagovärld på riktigt. Och som vanligt skär vi ut passpartouter på vår ramverkstad bortom åkrarna, BOA:s konst och inramning. I tjockaste kvalitetspappret som ger vackraste djupet och precis perfekt i färgen när vi tar offwhite som är bäst till guld. Sedan kan vi använda precis vilka loppisramar som helst. 

Och tapeten är vintage och snart i en affär nära dig.

Önskar dig en fin helg!

family living.

I senaste numret av Family Living gör vi snabbaste vimplarna av ett paket servetter. Helt enkelt bara för att paket servetter har de allra flesta på replängds avstånd. Och tio minuter också. Trots att det möjligen brinner i knutarna före festtimmen.  

Själv tycker jag vår tårta var snygg med. I lyxigaste laget kanske man kan tro med timmar av förberedelser. Men nix skenet bedrar, köpetårta med låtsatsblommor.

Och lite gammal spets som tårtpapper. 

ostressigt.

Vår affär svämmar över med målarböcker. Bara för att vi gillar grejen. Ett planlöst färgläggande av mönster och former. En rofylld stund på jorden. Bortkopplad, urkopplad ... jättelångt från allt det där andra. Klotter, som på den tiden du satt still i din fåtölj och pratade i sladdtelefon. De där mönstrena utan slut. För inte slutade de med samtalet...

Morgonstund. 

Långt ifrån alla men ändå. 

minimänniskorna med maxi-inspirationen.

Mina kids, de allra käraste. Såklart. Och dessutom mina stora inspiratörer. Inte bara att de berikar mitt liv med deras små personligheter som växer sig starkare för var dag som går. Att jag förvånas precis hela tiden av vad som ryms i deras huvuden. Tankar och samtal om deras egna lilla värld som känns större än hela universum.

Men också att deras små egenheter känns som det enda rätta för stunden, fast kanske ingen annan i hela världen tycker detsamma. Som Nomi och alla svanar. Tycker inte alla så? Såklart att de gör tänkte jag. Alla måste väl vilja ha ett mobilskal med svanar, vackrast ju. Men nä, det var visst bara jag?! Fast det spelar ingen roll, vi tycker fortfarande att svanar kanske är det allra finaste. Jag är helt på min dotters sida. Men jag tror inte jag hade tänkt på det särskilt mycket innan hon kom hemdragandes med sisådär hundratals i allsköns varianter under årens lopp.

Och lite samma med Viggos skepp.

 Det började ju redan med skepp-tapeten. 

Och vår bästa Quiet Reading kommer snart igen i affären.  

Ohoy från Photowall

Och alla dessa sladdar. Precis som sin far. Vad ska man med sladdar till tänker jag och de undrar om jag är från en annan planet. Fast ändå, jag tyckte nog det var värre förr. 

Att den här donnan har ett brinnande klädintresse är solklart. Hon klär sig alltid själv och byter flera gånger varje dag. Det bästa är kombinationerna, som om det inte fanns något slut på hennes garderob. Den här morgonen i januari, dagen innan skolstart, kände hon plötsligt att  en slips skulle hon ha. Hon och Viggo hade fastnat vid en dokumentär om Charlie Chaplin men jag är inte säker på att det var det som gjorde det. 

Förresten hon älskar Liv´s gamla utsvängda jeans. Och nu kan man ju inte riktigt se men de är så korta så man är säker på att katten har dött. Men var i hela friden finns utsvängda jeans för små barn? Någon som vet?

 Ju mer dagen gick önskade hon vit skjorta och gärna en kostym. 

Och en portfölj för sina skolböcker.

Och ja, ni som följer mig på instagram har ju redan sett den nöjda lilla Nomi påväg till skolan i januari. Vi hade ju allt hemma, turligt nog. Det var bara de blankvaxade skorna som fick stanna hemma i regnrusket. 

Nu svänger det dock och just nu är den stora inspirationen Dolly Style. Kanske inte lika charmigt kan någon nog tycka. Men som hennes lärare uttryckte det, hon går ju verkligen in för sina olika karaktärer. Det var efter hon hade bytt ut sin namnlapp på skolbänken till Kolly... För vetskap så heter dockorna, för det är exakt vad det är och inget annat, Polly, Molly och Holly. Så det är därför.

avundsjukefaktor

Det var en sannerligen skön stund på soptippen i måndags. Egentligen inte kan man ju tycka, då snålblåsten ven som ispiggar genom luften. Och bilen var full med kartonger. Men förutom det så. Jag hann liksom inte mer än svänga in där på själva rampen förren jag såg en man med bestämda kliv bära en vacker gammal lampa mot sitt öde.  Jag kastade mig ur bilen, snedparkerad och allt (ni vet irritationskraften i snedparkering på soptippsrampen, väl?)  och ropade för allt jag var värd: Du, du!! Du mannen med lampan! Eller något i den stilen... Jag drog en lättnads suck när jag insåg att han tvärstannade och när jag efter en snäll fråga hade lampan i min famn. En sekund från att krasa sönder på containerns botten. 

När jag stegade tillbaka mot bilen mötte jag en ny man. Med en jordglob i famnen. Ehh, hej! Ja du! Ska du slänga den där? Ja, och det är gamla världen, sa han. Men värld som värld. Och till på köpet med ett ställbart förstoringsglas på själva meridianen. Flott. Att Viggo sedan upptäckte att hela världsalltet och viktigheter var på tyska, trots att han hans mamma blånekade att så var fallet, gjorde inte heller något särskilt mycket. Nu vet vi också jag att Schweden inte är svenska och vad Indiska Oceanen heter på tyska.

Nu kan man ju tro att måndagens ljuspunkt slutade där. Men mannen med jordgloben hade också en fru kvar vid bilen. En sannerligen full bil. Och nu kunde jag ju inte direkt låta bli att slänga några skarpa blickar mot bagaget. Och liksom rota runt lite när jag ställt ifrån mig både lampa och jordglob. Då kom jag på att det kanske var lite ofint sådär för kvinnan sa ju faktiskt att de tömde hennes pappas lägenhet. Så jag slutade tvärt och beklagade och sa att inte skulle jag rota såhär i godan ro. Men pappan hade bara flyttat till ett åldersdomshem och hon var bara hjärtans tacksam om någon tyckte om. Så jag tackade så hemskt mycket och tog pappans soffmatta från finrummet också. Åh hurra ! Äntligen en dockskåpsmatta, sa Nomi och behöll den. Jag tror det var något med mönstret. 

Nomi har ju sin egen fäbless för gammalt som sagt, och fann sina drömmars blus på loppis häromdagen. Ungen såg att den skulle sitta som en smäck och har bott i den sedan dess. Ni fattar ju på de där detaljerna.  

Och solfjädrar kan man aldrig ha för många och inte miniljusstakar heller.  

Tänka sig. Tippen alltså. 

kära virkade dukar, jag lovar att ta hand om er på bästa sätt.

Jag älskar affärens lådor. Att lägga saker i dem är en lyx och ge bort presenter i dem är något av en känsla av flärd. Ni vet sådär som man drömmer om att det känns när någon i en film ger bort ett stort paket med en fluffig rosett. När det är lite sådär extra skimmer över hela härligheten. Jag har kärat ner mig i det där fullständigt, innehållet är liksom bara sekundärt, bara jag får stoppa det i en ask och slå band om är jag nöjd. 

Såklart att man kan fluffa med silkespapper men om man ska ge bort till någon som just har vanan vareviga dag att fluffa just med sådant så blir det ju inte lika magiskt. Då kan man ta en virkad spetsduk av ganska litet mått. Dessa kostarnär på ingenting på loppis men ändå så lyxigt fina. Och tanken på att någon faktiskt har gjort dem med bara händer får mig att vilja ge varenda spetsduk i världen lite extra liv och glans. Lite värdighet för en virkad duk kan man säga. 

I det här presentfallet ville jag inte använda snöret från butiken på ovansidan fast jag ville ändå ha det med så jag tog en gammal trådrulle och fäste alltsammans med en gammal hattnål. Småsakerna var inslagna i crepepapper. Som en julkorg var det tänkt då det begav sig, fast utan hyacinter och andra tecken på julighet.

ärofyllt.

När boken Hej! Kreativa Hem kom ut så skrev jag såhär på bloggen:

"Jag faller inte så ofta pladask när det kommer till inredningsböcker. Jag kan nog verka lite svårflörtad där. Men alltför ofta är det likriktigt, samma och väldigt ängsligt. Det är nästan som om man glömt bort det allra viktigaste att det var ju liksom just ett hem som skulle visas på bild. Att någon verkligen bor där på riktigt. Att bo och och att leva borde ju faktiskt, när allt kommer omkring, sätta sina avtryck. Personligheten borde ju liksom sitta i väggarna. Det gör den säkert, så måste det ju vara, men att få det att hamna på bild verkar vara ohh så svårt.

 

När jag därför får en bok i min hand som är så långt ifrån ängslighet man kan komma. När det tillrättalagda är som bortblåst. Och där varenda liten pyttig del av den där boken andas personlighet då blir jag så inspirerad så jag smäller av sådär genast. Och glad så in i norden! "

Och såhär:

"Jag kan inte sluta titta och framförallt jag kan inte sluta läsa. För som om det inte vore nog med bilder från dessa hem har man i intervjuer  fångat precis det man vill läsa om. Jag älskar att bokens text är uppbyggd i intervju-form istället som en berättande text. På så vis känns det som om man får ännu mer av personerna som figurerar i den, på ett helt ärligt och sant vis. Samtal om livet  och allt det andra. Just det där som formade oss och på så vis också våra hem, allt som gjorde att det nog blev som det blev. För jag har ett en stark överygelse när det kommer till hemmen vi bor i och sakerna som finns där, det blir som det blir utifrån dem vi är. Det är åtminstone då det blir som allra bäst."

Hela min recension hittas här. 

Och när vi blev tillfrågade att vara med i Hej! Kreativa Hem Nr 2 så tvekade man ju inte. Såklart ärofyllt. Så idag har bästa Moa och Pär hängt här hos oss. Mer ödmjukt och proffsigt team får man leta efter. - När kommer de tillbaka, frågade Charlie en halvtimme efter de åkt. Det är liksom så man känner...

Första boken Hej!  Kreativa Hem har vi i affären, här. 

Megados av inspo. 

yolo.

Kidsen är klokast. 

Precis perfekt placerad en måndagsmorron med försovning och ögoninflammation.

Och alla andra dar. 

söndagens bästa köptips.

Åhlens går från textilklarhet till klarhet. Jag tipsade om ett tyg på instagram i somras som jag hade världens kärlek till. Kraftigt som det allra bästa möbeltyg och mönster som jag dånade över. Och gör fortfarande. Och nyss tog jag en liten sväng ner till Åhlens för ett litet sängprojekt och fann det här! 

Precis samma kraftiga textil och så härligt så att jag inte kan sluta titta på det. 

Vårsolen på metervis av fjärilar. Sämre kan man ha det. 

Och nu till dagens tips. Det där tyget, från i somras, som heter Blomsterprakt. Ni kanske spanade in den lilla tygbiten på gårdagens klä-om-befintlig-soffa-projekt. Som jag inte är helt säker på att jag ska göra. Men jag vågar inte chansa. Jag köpte allt som fanns kvar.  79 kronor metern! Sjuttionio! På rea. Absolut bästa fyndet. Såklart man blir säker på soffomklädning då. 

Fjärilstyget verkar inte hamnat på hemsidan ännu men heter Irene. 

lost.

Äsch, det är ju bara lite småfix kvar, säger jag till min man.

Fast innerst inne har jag gått igenom alla möbler vi har.

Och de vi inte har också. Jag har övervägt detta idag:

 att köpa en guldig och mus-äten (!!! jätteäckligt ju! ) soffa på loppis

att köpa en läskig soffa med lejonhuvuden på loppis

att köpa en sextiotalssoffa på loppis

att köpa en öronlappsfåtölj på loppis

att åka till Ikea

att klä om den rosa söndersuttna soffan vi har med blommig tyg

att klä om den beiga soffan vi har med blommig tyg

( som tar ungefär en timmer eller mer att trixa när från den överfulla vinden genom den minimala vindstrappan (obs, man testar inte)

att låna min 95-åriga mormors soffgrupp

att ha en dagbädd

att ha en kuddhög

att inte ha några möbler alls.

Och sedan har jag önskedrömt om att Anthropologie låg bakom hörnet 

för där finns mina drömmars soffa.

Men det gör det liksom inte.

Och finkammat Blocket också.

Men nä, det ser ut som imorse. 

nu har vi världens finaste tv-rum.

Till vänster, där ljuset ser ut som evigheten självt, där är det inte särskilt ljust längre. Men alldeles speciellt ljuvligt. Tusan, vad tjusigt det blev. Och jag är glad och väldigt tacksam för att min pappa är världens bästa tapetserare. Igår skulle jag lära mig hade jag tänkt men det kom ju så mycket annat emellan. 

Den här tavlan ska få ett alldeles eget inlägg för historiens skull. Det är nämligen min pappa som målade den när han var sexton. Då gick han på yrkesskola för att bli målare, 1959. Den målades på ett sådant där vanligt brunt papper, precis sådant som ligger på bordet. Så jo, den är brun på baksidan. Sedan låg den ihopvikt på ett inte speciellt snällt sätt under en hel massa år. Närmare bestämt tills pappa fyllde 70 i höstas. 

En kväll när jag rotade runt på deras vind, i vanlig ordning, vecklade han ut det där papperet som låg ihopknölat på deras vind. Det var sprucket här och var, bitar föll när han tog i det." Jaha, den här målade jag för 54 år sedan och det är bara att slänga den. "  Precis som om det liksom inte var något märkvärdigt alls. Jag höll på att smälla av. På riktigt. För det första trodde jag att jag gått igenom varenda millimeter på deras vind, hur i hela friden att den kunnat legat där i hemlighet i alla år. Och nog för jag visste att pappa kunde måla och teckna. Men gömd på vinden och helt magisk på 1,5x1,5 meter. Och fallfärdig. Men herregud, här skulle inget slängas. Och vi vek ihop den och jag snodde med mig den. Och pappa sade flera gånger "släng den". Men på måndagen for jag till ramverkstaden utanför stan. Men åh nej, den var för trasig sa man. Pappret nästan brann när man tog i de, ni vet när det faller sönder vartefter. Så hur gärna de än hade velat skulle det inte gå. Men jo, snälla!??? Och jag tjatade. Och tjatade. Det finns nog ingen som kan tjata mer än jag om jag nu liksom känner i hjärtat att det liksom måste gå.  Men nej igen, det går inte. Det är omöjligt. Men efter tionde eller jag vet inte, tjugonde kanske: Snälla?!! Jag försöker, sade Boa. Så himla snällt. Och förlåt för ihärdigt tjatande liksom. 

Då var det bara en sak till. 

Kan du fixa den till på fredag?

På lördagen skulle vi nämligen fira min pappas födelsedag. Och jag kunde verkligen inte tänka mig en finare överraskning. Och Boa sade att det kunde han ju inte lova. Och kanske skulle den inte hålla ihop ända till på fredag. Och så var det där med plexiglaset. Det var ju två veckors väntetid på sådant. Men gissa vem som ringde på fredag eftermiddag klockan ett! Lycka.  

Och lycka i ett rum. Det sorgliga är att det är vårat tv-rum. Ett rum som jag typ aldrig vistas i för jag är kanske sämst i världen på tv-tittande. Men jag kanske ska börja, för väggarnas skull.

Åratalsbryderi.

Plötsligt händer det. Inte särskilt plötsligt kanske. 

Men just nu tapetserar min pappa, så det händer!

Vi har varit fast beslutna om att tapetsera ska vi. Men vad i tusan ska vi välja. Och tapetprover har det hängt i år härhemma. Ja, faktiskt i år. Men det är väl bara till att göra´t tänker ni säkert. Men det är ju ett fasligt jobb och hemskt dyrt för att bara göra´t för att ändra sig. Så därför. Åratalsbryderi.

Och det är ju liksom inte hela huset utan de "isolerade rummen." Inte de rummen som bara fortsätter i hall och trapp och hall igen och sådär. Men så bestämde vi oss i alla fall. För en tid sedan. Att vi hamnade tillbaka på William Morris trots att vi svängt både åt Baker och Etsy. Så vårt arbetsrum skulle få Chrysanthemum och rummet mittemot skulle få Chrysanthemum Toile . Nu blev det tvärtom. 

Och så ska det tredje rummet få kära Pimpernel. 

Observera den lilla rutan i botten av bilden. Jo, vårt hus var tapetserat när vi flyttade in. 

Men eftersom jag bara att haft tapetproverna i ett drygt år nu har jag fortfarande inte bestämt färg. Bildbeviset är från januari 2014....här! Det blir den i mitten eller den till höger. Båda lika vackra, men det hänger på ljuset.

hej, jag ska snart börja blogga igen...

Photography: Anna Malmberg

Hej hej! Här är jag. För omväxlings skull. Tack kära Anna, för att jag fick äran att fastna på dina bilder! Och så glad att våra vägar äntligen korsades. 

Och Ida på bild. (ujujuj, nu smällde jag precis av, du måste kolla de här bilderna och utsikten....från Idas bok Urban Vintage) Och en hel massa fina människor som jag verkligen längtat efter att få träffa. På Elle Decorations Swedish Awards förra veckan. Så himla härligt häng och jag är fortfarande varm i hjärtat av alla möten och samtal. Ta en titt hos Anna på själva kvällen, vetja!

Årets vinnare hittar ni här!

Photography: Kristin Lagerqvist

Allra mest hängde jag med Kristin på Krickelin, vad vi gjorde kan ni se här . Drack kaffe, vin och silverte om vartannat och finbabblade från morgon till natt. Vi bodde på superflotta Berns. Måste verkligen rekommendera deras restaurang, Berns Asiatiska. Inte för silverteet då utan för mat helt i min smak.

Tusen tack Trendgruppen för ni satta lyx på min februari. 

Och såklart även Elle Decoration! 

och söndagen den kom.

Det kom en söndag morgon. 

Att vakna upp här var något alldeles särskilt. 

Kanske hade man tänkt när man allra först såg huset, sådär på utsidan, att det har nog haft en annan dag av glans sådär i början av förra seklet, eller med andra ord en annan fasad. Fast när jag tänker efter så är det lite det som är själva grejen. Att huset ser lite sådär dystert ut på håll. Men sen, det räcker liksom bara med att öppna dörren är det som i en saga. I allt. 

När jag först klev in i huset, där på lördagseftermiddagen möttes jag av ett berg av skor. Ett berg. För alla gäster, som visst var nästan tusen denna dag, kände det i magen liksom, ska man fika här så gör man det i strumplästen. Och sorlet, alla dofter från bullbak och kaffe, ljuset och värmen.  Som på besök i en annan värld. 

Och jag vacknade i ett ljus, trots att fälten badade i regn och grått. Visst är det märkligt när det är så. Magiskt på riktigt. Tillsammans med samtal att spara runt ett frukostbord i finrummet. Det doftade bullbak, för allt tog ju slut den där lyckade Kustlivs-lördagen och då finns ju liksom  annat att göra än att baka hundratals bullar och kakor och allt du kan tänka dig, för det kom ju en söndag och nya fikagäster. 

Det var ju det där med känslan att göra det vackra

 att skapa det unika och personliga. 

Sådant  kan man inte låtsats eller köpa för pengar eller följa en trend för stunden.

Det sitter redan i magen. 

Och sedan var det där med magkänslan och modet att följa den. 

Alltid. Utan omsvep och tvek. 

Tänk ett hus eller för all del en hel gård,

 där någon har pytsat med kärlek i varenda vrå. Där har du Strömma. 

Ser du finrummet? 

Här kan man lyssna på Melodikrysset. Bara en sådan sak. 

Här kan man läsa. 

Jag sov i Astrids rum. Om det hade funnits en sol den där söndagen sägs det att det är här den hamnar först. På Strömma finns 4 rum att boka, precis lagom många för att boka ett helt hus för dig och dina vänner. Eller alldeles själv och spela schack under franslamporna med någon du inte känner. Men alldeles säkert om en liten stund. Det sitter i huset i är jag alldeles säker på. Snällheten. 

Du får frukost och Varberg är nära. Och du minns väl vad man kan göra i Varberg?  Hej sommar 2015. 

Alla vill ta kort. 

Här kan du se en hel massa: 

Carolina - DoreDoris 

Jenny - Kollijox

Kristin - Krickelin

Precis innan jag skulle fara hemåt tog Kristin och jag en tur runt gården.  Jag fick spana in alla små vrår där denna begåvade människa tar sina fantastiska foton. För att se vad jag menar och ännu mer från Strömma så kika på länkarna nedan.  Sagovärld var det.

Tre sorters tyll

Morgondis och dagg i Tvååker

Strömma Farmlodge - kanske vackrast i Varberg

Där bakom kameran på Strömma

Blackberries

Location

Drömklänningen var så säker 

Marina, mermaids och rosa blommor

Och alltså. På Strömma kommer det stå bröllop i sommar! Och fester av de härligaste slag. Och en butik ska det också bli. Och ett riktigt restaurangkök. Och man kanske tro att när man ser utgångsläget på vissa hörn att hur i hela friden ska det gå till. Men vet du, jag är inte det minsta tveksam. Marina och hennes gäng skapar sagan gång på gång. Den har liksom bara börjat.