~ feels so good to be a rose ~

 

 

 

Äntligen får jag lov att visa er något som är bland det vackraste jag sett. Rosor, små och stora. I Roséguld. Igen, det allra bästa hantverket av begåvade Johanna Garmland. En fortsättning på vårt samarbete Garmlands Guld & Silver By Mokkasin. En fortsättning som har fått både Linn och jag att oo:a och ahhh:a varenda gång vi håller en sådan här ros i vår hand. De är de vackraste. Aboslut de vackraste vi sett.

 

Som armbandet. Precis ett sådant har suttit på Linns handled sedan några dagar innan jul. Och det är precis såsom ett armband ska vara, om man frågar oss. Det där lilla och enkla men ändå det allra vackraste. Något som inte alls tar över men när man tittar noga så smälter man. Av finhetsrysningar liksom. Det där gedigna som håller i ur och skur och tvätt och stök. Men ändå, lika vackert. År efter år efter år. Rosen är liten och så stunning som en ros kan vara. Armbandet passar ihop med allt. Konstigt men så här det. I all sin enkelhet eller tillsammans med en massa annat.

 

Ringarna. Vi drömmer om dem.

Den lilla rosen för den lilla handen och den stora alldeles tvärtom.

Som mamma - dotter smycke, hur fint!

Och som vigselring, det blir banne mig inte mer tjusigt än såhär.

Jag vet någon som drömmer om att gömma en diamant i sin, där under bladen.

 

 

 

Kollektionen ~ feels so good to be a rose ~ kommer att lanseras inom de närmaste dagarna i affären. Kollektionen är helt ateljétillverkad av Johanna Garmland och levereras i våra vackra handgjorda askar. Kollektionen består av armbandet, ringar, örhängen och kommer efterhand att utökas. Alla smycken kommer att kunna fås i silver, roséguld 9K och roséguld 18K.

 

Och roséguldet, man hör ju redan i namnet hur vackert det är. Och det fina i kråksången är att det inte bara är så fantastiskt fint och mjukt i tonen,  det har dessutom en massa galanta plus jämfört med guld. Tåligare och åldras snyggare. Ibland kan vissa tala om en ny trend i roséguld men i resten av världen har man arbetat med roséguld i precis samma utsträckning som guld och silver i stort sett alltid. I Australien där Johanna bott och arbetat under många år är roséguldet en klar favorit och jag förstår det. Guld har aldrig varit mitt bästa när det kommer till smycken men med roséguldet är det en helt annan sak. Att ett litet sting av koppar kan göra så mycket...

 

 ~

 

 

Kära ni, annars har det varit lite tyst här igen. Ärligt talat så händer det så mycket nu så jag hinner inte riktigt med i svängarna. Men det är kul! In i vassen kul. Jag hoppas snart kunna berätta vad jag har sysslat med de senaste tiden, hemlis!

 

Fin fredag och puss!

here we go again - det handlar om sänghimlar.

Oj. Jag skulle ju blogga om kuddar. Lite snitsig reklam sådär på morgonkvisten. Men de tog visst slut ändå. På en gång sådär, direkt.  Ajdå. Men de kommer igen kan jag säga. För vi gillar ju  också kuddhav. Av stjärnor och hjärtan. Och de här, de omåttligt populära kom oväntat och plötsligt hem igen. Men scwoosch sa det. Där med, men några enstaka kvar. Och försvinner köpknappen så är de slut. Så är det alltid i affären. Men ny sändning påväg.

 

Och nästa sak. Sänghimlarna. Just nu sys det så det står härliga till. Och vi kommer få en stor sändning i mars-april. De kommer såsom spridda skurar och vi kan inte säga mer exakt än så, men vi tror och hoppas att av de 5-10 veckornas leveranstid så blir det mer mittemellan. Men vi måste ha lite tillgodo där för båtar med sänghimlar kan hamna i stormar och sådant där som man kanske inte räknade med. Och då tar båten lite extra tid på sig. Där över all världens hav. Så är det ju.

 

Men nu finns alltså chansen att boka sin sänghimmel. Genom bokning/köp garanterar du en sänghimmel vid nästa leverans. Här finns de och du kan också hitta info om förhandsbokning.

Gamla lampskärmar är bästa mystricket, med lampor eller ej. Ju mer jag tänker på det, en femma, tio eller max en tjuga och vad får man? Fransar och band och knoppar och hela konstruktionen liksom. Det är ju hemskt mycket av det fina.

 

Ja såhär kan det ju se ut om man har turen på sin sida...

glömde.

Jag blev kvar i balettvärlden idag. För det slog mig att jag sitter på ett hemskt bra tips till. Det är att kvista dit när det är öppna repetioner. Då är det helt gratis och man får några timmars dans sådär som det ser ut för stunden. På Kungliga Operans fb-sida brukar man då och då hojta till när det är dags. Och då är det bara att köa en stund utanför sen smyger man in och ännu en gång känns det som man tjuvkikar. Fast man får.

 

Jag Nomi for dit och såg repetionerna av Svansjön på stora scenen.

Och då ser det ut lite såhär. Fast många flera ballerinor. Och balettchefer och själva dansläraren och balettchefens lilla son var också där.

Jag kan inte påstå att Nomi och jag kvistade över till Operan trots att vi önskade. Alla tåg var inställda, från Södertälje. Så där fick vi hoppa på bussen. Eller någon av de väldigt mänga. Och lagom i stan blev Nomi åksjuk, sådär jättemycket. Och när väl den där bussen hade stannat kändes det som om det skulle vara jättemånga i kön vid Operan. Så vi tänkte att det är bäst att springa. Så det gjorde vi, det allra fortaste vi kunde.

 

 

Och när allt var slut fick vi veta att alla tåg utom ett endaste skulle ta sådär 3-4 timmar istället för 1 timme på ett ungefär. Bara för de där bussarnas skull. Och det där endaste skulle avgå jättejättesnart, eller själva bussen. Så då fick vi springa tillbaka. Men vi hann stanna här och handla benvärmare. Och lunch till bussresan.  Och sedan sprang vi igen. Med andan i halsen och skrattet i magen.

 

 

Kanske världens snabbaste Stockholmslördag. Men det var det värt.

 

 

Och på den där dansshopen kunde man till jul köpa begagnade tåspetsskor, där pengarna som bara var femtio kronor gick oavkortat till Läkare Utan Gränser. Kanske har de några kvar fortfarande....

sportlov på Operan!

Förra våren fick jag ett sådant fint tips av en läsare som jag bloggade om här. En prova-på-dag på Kungliga Baletten. Och nog för vi nog tänkte att det skulle vara extra fint men det var helt perfekt och alldeles ljuvligt. Inte bara för hon med ballerinadrömmar. Hela familjen var lite smått lyriska efteråt. En alldeles egen värld, den där balettvärlden. En magisk.

 

Hela dagen var så perfekt ordnad. Man hade öppnat upp alla skrymslen och vrår i hela huset och sådana där rum som man aldrig annars får besöka. Salongerna, scenen och alla rummen. Och ni fattar, Operan liksom, det är ju så vackert så man flämtar. Mest hela tiden. Som Guldfoajén. Härinne gav man världens sötaste lilla pjäs men också så klok, vad det handlar om. Balett alltså och dess alldeles speciella värld.  Finaste kostymerna och prima ballerinor. Och påtal om det, alla som jobbar där på baletten hade tagit sin egen lördag för att visa och berätta. De som annars står på stora scenen, första dansare och stora delar av esemblen var dagens värdar. Och man fick fråga och undra precis som man ville. Uppskattas.

 

Och provdansa fick man. Och vid Morgonskolan fick man sitta som små tysta möss och liksom kika i smyg när dansarna flög genom luften och tusensnurriga piruetter. Och få sitta där alldeles nära så man nästan får en piruett i huvudet det är ju inte varje dag precis.

 

Nu är det dags igen. Operahuset öppnas upp under sportlovet!

Susa dit vetja! Här finns info!

Bara härligt!

 

Storlek 38, vem bryr sig?

 

Nu gäller det. Det är ju inte varje dag man står brevid en prima ballerina.

Men det är klart att Charlie också fick dansa. Tycker ni han ser sugen ut? Jomen kanske lite, kolla tåspetspositionen. Men aldrig i livet att han skulle. Skyll dig själv, kan man tycka.

Jag vet inte hur många gånger jag hittade dessa skor.

 

 

Det fanns inte en plats de inte har legat på.

Nomi var också överallt, hon testade varje millimeter av Operan.  

Och igen och igen.

Detta magiska.

 

Hon fick ett par begagnade tåspetsskor i julklapp. Det var hennes allra finaste julklapp. Jag tror ingen annan förstår, sa hon på julaftonskvällen. Nej, hon har nog rätt där. Vi kan inte riktigt förstå.  

Det är sorgligt att lämna stället. Sorgligt sådär ända in i själen. Men så tänker en donna som innan jul moget deklarerade att det var dags att sluta med fiolspelandet  för att satsa fullt ut på baletten. Det måste göras, sa hon. Ska man till Kungliga Baletten, så ska man. Då måste det satsas. Att fiolspelandet liksom hade krävt en 20-minuterslektion och ingen speciell sensation i själva övandet från hennes sida hörde inte dit. Att sedan den där balettlektion fortfarande bara är 45 minuter i veckan, varken mer eller mindre,  är också en helt annan historia. Det handlar bara om att ha bestämt sig, det är det allt hänger på.

sitt godaste.

 

 

Bästa presenter. Hittade de här bilderna på ett par nyårspresenter vi fick av vänner. Tänker att man ibland i presentdjungelns snåriga letande glömmer bort de där fina. Ge bort något av sitt godaste liksom.

 

 

 

Slut på två sekunder.

Men jag drömmer om dem fortfarande.


 

en vårig, en härlig och tre omåttligt populära är påväg.

 

 

 

Med hopp om våren, eller hur?

 

 

Älskar Daniela Dahf Henriquez illustrationer. Hennes nyhet för L`Affiche Moderne är inget undantag. Påväg från Paris till affären. I gott sällis av Spring, Little Deer och Untitled.

 

 

 

Lite dans om natten har ju aldrig skadat. Värsta sköna gänget av Amélie Biggs.
Petite Musique de Nuit.

 

Och dessa små. Så himla poppis. Men en ny stor hög är påväg och de är köpbara igen i affären, Fairy Dance, Blossoming och Fire Fly. Det känns som om älvstoftet är inbakat i själva bilden.

insta-mermaid.

- Är den på riktigt, mamma?

Den är på riktigt, jag känner det.

 

Sedan kom någon ny utläggning om sjöjungfrur och dess liv och leverne. Om deras söndagsutflykter, när de reser runt så lång havet räcker och tittar på statyer och sådant, det finns massor av sådana om man tittar noga. Och om slotten där de bor, på havets botten, täckta med havsblommor och med portaler av korall. Och om snäckskalsmackorna med sandsmör och sjögräspålägg.

 

-Men när de har kalas så äter de där guldfiskarna jag såg på Ica.

 

Ja, de ja. Nomi skulle handla salami över disk så jag lämnade henne där. När jag kom tillbaka hade hon smakat sig igenom till den bästa. - 2 hektar tack. Sedan fick hon se dem.

 

- Mamma! Mammaaaa! De har guldfiskar! Kolla, vad vackra, de glimrar! Av guldet!

Kan vi inte äta det till middag?? Snälla?!

 

Är det någon mer i hela världen som har sett att rökt böckling egentligen är guldfisk? Av det alldeles äkta slaget.

 

 

Sjöjungfru-stassen är en nyhet från Numero 74.
Kommer i en affär nära dig framåt våren.

inget nytt under solen men ändå fint som hänt.

 

 

 

 

- Har vi lov från skolan imorgon? frågade Nomi igår.

Nej och varför undrade jag.

- Men ni är i alla fall lediga från jobbet?

Nej, inte det heller.

 

Men det är ju den där hjärtansdagen.

  

Det hade ju såklart varit något alldeles extra.

En extraröd dag i almanackan. En megahjärtlig.

Bara för den sakens skull.

 

 

Men om vi släpper det där för ett tag så händer det så mycket i bloggvärlden som nästan alltid går mig förbi. Jag hamnar så lätt på efterkälken när det gäller allt det fina som ändå händer där ute. Turligt nog så hojtar någon till, fortsätt så, tack! Och det har flyttats bloggar och öppnas affärer. Så, inga svindlande nyheter för host-host- det var ju ett tag sedan. Men för mig känns det som igår - så lite hjärtansvärda saker dagen till ära eller hur man nu ska säga.

 

Mari träffade jag för första gången när jag var sexton eller något. Så när våra vägar korsades sådär tjuofem år senare var det ju liksom inte igår. Men nu bor hon på Dalarö i kanske bland de finaste hus jag har sett. Bläddra länge i den här bloggen Hemma hos Strenghielm . Bara vackert!

 

En mammas dag - Weronica bytte till urtjusiga Living by W . Tillsammans med Helena. Här  haglar inläggen tätt och återkommande längtlistor vecka efter vecka.

 

Krickelin är fin, alla dar. Och att hon och Miranda slog upp en liten shop för en tid sedan susade alldeles förbi mig. Men For Good Luck är lycko-katter och önskeprint. Och jag känner i magen att det är bara början.

 

Och Lina hon har flyttat men inte själva bloggen utan hela hon med familj och allt, till huset där fönstrena måste vara de vackraste som någonsin suttit på ett hus. Och jag tror att det här huset önskade er dit, för varenda möbel sitter som en smäck, som om de inte var gjorda för något annat. Rum och rabalder och all värdens härligaste färger.  

 

 

 Och lite annat med stort hjärta på den senaste veckan.

Eller åtminstone min senaste vecka.

 

Det här stället vill jag vara på.

Söt-tårta.

Och lägg av så fint!!

 

Fin fredagkväll!

och så var det här om hönsen.

 

Höns. Inte direkt vad jag har funderat på. Men det har min man. Så mycket så att han har skrivit till vår kommun för att höra sig för och fyra stycken får man ha såhär bland villorna på åsen. Men ingen tupp. Och så mycket så att han och Nomi fantiserar om hur det kan vara när man tar sin korg vareviga morgon och hoppas att det kanske har värpts högar av ägg där i utkanten av trädgården. Och Nomi och hennes tvillingbror var snabba, kanske för att de insåg att saker händer lättare då. Redan dagen efter det hela kom på tal hade de berättat för fröken, klasskompisarna och halva skolan. - Vi ska köpa höns!  

 

Nu är jag inte helt hundra på hur det blir med det hela men till saken hör att härom morgonen, mitt i halvåttakaoset kom en äggkvinna som Viggo sade. Äggkvinnan var egentligen min bankkontakt. Vi hade träffats dagen innan för att prata bank men hamnade på ett sidospår när jag kom in på att jag serverade mina barn smoothie om mornarna, med råa ägg i. Och på den vägen var det. Smoothie, ägg och att hon hade 38 hönor. Dvärg Wyandotte hette några och Maran och Araucana. Och sedan var det slut med banksnacket. Inte för att jag hade tänkt på höns tidigare, aldrig någonsin faktiskt på det här viset. Egentligen var det nog den här bilden som gjorde alltihop. Den kom liksom upp där på skärmen när hon skulle visa hur en höna ser ut. Jag menar, det finns ju hönor. Så finns det hönor. Och nog för jag kände till bruna och vita ägg, såklart, så visste jag inte om de turkosa. Och de puderfärgade. Sedan spårade det ur. Eller vi kom aldrig tillbaka till bankspåret i alla fall. Sen var mötestiden slut.

 

Men den rara Mari som hon ju egentligen heter kom i alla fall den där morgonen med de där himlens vackra äggen. Och nu kanske alla i hela världen visste. Men jag gjorde det inte. Turkosa liksom, alldeles av sig själva.

Hönsen ja, de kom med den här, Kollaps av David Jonstad (Omdiskuterad av vissa, sanningen enligt andra.) Och växthuset med. Eller inte färdigt och klart då men nästan. Låter det som åtminstone.

 

Och Självhushållning på Djupadal är på riktigt och utan omskrivningar. Lev mer på mindre är väldigt inspirerande och utan pekpinnar. Så nu vet ni vad min man fördriver tiden med mellan  lönsamhetskalkyler och miljonbudgetar...

gonatt...

snart i alla fall...

love from california.

 

Det är ju något visst med de långväga paketen över haven. För man är alltid lite smått orolig att något ska sluka dem på vägen eller åtminstone mosa dem på mitten. Och man undrar alltid vad tullen ska tycka om saken, om det ska tänka att det var värst vilket mystiskt paket och hålla det fast i två veckor.

 

Men det allra bästa.

Vi vet ju aldrig på förväg hur fint innehållet är.

På riktigt liksom.

Och det gör saken till något alldeles extra.

 

 

Så när det kommer paket som något tycks ha finfixat med därborta i Californien så smälter mitt hjärta. När man dessutom vet att det som är där inuti är gjort efter det jag frågade, som på beställning. Och att hela bunten är signerad och numrerad. Då är förväntningarna stora.

 

 

Men som så ofta  överträffar verkligheten allt.

 

 

TRIBE av Beauchamping 

 

~

 

" Love your tribe, your brood, your kin, your elders,

your youngers, your friends, your neighbors, yourself and your family."

 

~

 

Beauchamping är Gregory Beauchamp

 

"I believe the simpler you can make something the more universal it becomes. That creativity can solve anything. And that we all want the same thing . . . for tomorrow to be better than today . . . for everyone. "

 

 

Nu på ett golv nära mig och snart i en affär nära dig.

 

Den svarta tipin är minst. Och den stora är guldgul, lite metallisk sådär. Så när solen skiner på den glittrar den alldeles extra.

 

Första gången jag såg det här printet var på den här bloggen. Och ni som undrar vilka bloggar jag själv läser. Den här är en.

låtsats att stjärnorna är blommor och de är till er!

 

 

Alltså.

Nu blir det ett sådant här tack-inlägg igen.

Såklart.

För att ni är så himla fantastiska!

Så supersnälla och rara!

 

 

Och kloka. Så in i vassen kloka är ni. Och skriver (och mailar) bra-att-ha tips i långa rader. Det ena ordet efter det andra ger mig mod. Så är det. Samlar det modiga och det braiga och lovar mig själv att jag aldrig mer ska tveka. Tips om hur man går tillväga är ju det man ofta saknar, eller hur? Men med de i ryggen då blir man nog modigast i världen. Så tror jag.

 

Jag kommer aldrig mer lyssna på slingriga undanflykter och otroliga historier och säga jajaja, tänk bara på det till nästa gång. Och jag kommer aldrig någonsin säga som jag sa,  till han som sa att han inte var så familjär med copyright - att tur för dig att jag är snäll just idag...

 

 

Så tack för modet, kära ni!

 

jag tror på snällhet det gör jag.

bild såld till Couch

 

Jag börjar bli besviken och arg på riktigt. Det här har varit inom mig ganska så länge nu. Det handlar om mina bilder. Och faktiskt kärleken jag har till dem. Det låter kanske fånigt, men väldigt ofta och nästan jämt lägger jag ner massor av själ och hjärta i mina bilder. Och har gjort sedan dagen jag startade Mokkasin.

 

När man lägger ut sina bilder på stora internet så får man räkna med att de får tusenvingar. Och man kan inte göra så mycket åt det. Däremot så blir jag lycklig när små som stora länkar med hjärtat och ger kred för fotograf, bildkälla, blogg. Alltså helt enkelt ursprunget av bilden. Inte bara skriver pinterest, googlesökning (?) eller okänd. Idag kan du hitta huvudkällan och visst det kan ta lite extra tid men förmodligen inte närheten tiden det tog för personen att skapa bilden ifråga. Det är liksom det minsta man kan göra när man får använda en fin bild som man på något vis har önskat sig till sin blogg. Jag blir jätteglad och nästan rörd ibland när ni små som stora hör av sig. Ni mailar och ringer och frågar om man får låna en bild – givetvis med Mokkasin som referens. Jag är rätt generös på så vis. Och ni är många, jättemånga faktiskt som är såhär bra. Och länkar man med kärlek så får man låna, alltid.

 

bild såld till Wir Eltern

MEN när andra företag , ofta i samma bransch som jag själv använder mina bilder både i deras egna butiker och för egen markandsföring blir jag verkligen upprörd. Man postar utan någon som helst hänvisning på sina instagram, fb och alltså, tom på sina egna företags hemsidor, såsom webshopar och annat. Och här, kära ni, får man inte ens låna, för använder man det till sin egen marknadsföring så kostar det. Precis som för alla här i världen. Och till saken hör, att här är det aldrig någon som frågar, man bara snor. Och så får jag höra, för överallt finns små snälla fåglar som har ögonen med sig och säger till att nu hittade jag din bild här och där.

 

Egentligen fattar jag inte att man har mage liksom och hjärta.

Att bara ta.

 

bild såld till Happy Lights

Jag brukar inte skriva om det här trots att det händer väldigt ofta. Ibland flera gånger i veckan.  Jag har mailats, suttit i samtal om sådant här och nästan alltid finns förståelse trots allt och man tar bort bilderna på direkten, när man får förklarat hur det faktiskt ligger till. Fast ofta så tror jag att man visste från början, hur det låg till.

Men nu är jag så trött på detta. Urtrött faktiskt. Och lite ledsen att man inte bara förstår själva saken. Det händer för ofta.

Som i helgen, jag hittar min bild på instagram. Jag lämnar en vänlig men bestämd kommentar om att bilden är min och att jag inte vill att mina bilder ska användas för egen marknadsföring. Instagramkontot ägs av en svensk webshop som säljer en del liknade varumärken som Mokkasin säljer. Kommentaren tas bort inom en halvtimme men bilden ligger kvar. Jag mailar men bilden ligger kvar. Med  hashtag och hänvisning till dennes egna webshop.

Snällt?

20:24

Just friday.

Hoppas ni har en härlig!

jag kanske håller på precis såhär hela februari och långt in i mars.

Så långa dagar och många. Mellan bloggångerna att man inte kan längre kan vissla och låtsats som ingenting har hänt. För det är ju just vad det inte har. Kanske är det mest vanan. Av att inte blogga som en. Ja, som en vadå. Vet inte faktiskt. Men sådär som man kan vara när ångan är uppe liksom. Nu är det inte så. Det är nog den där järnbristen. Så måste det vara. Och alla bilder jag tänker på de blir inte ens. Så jag börjar bakifrån eller i mitten. Det kanske löser sig då. Och samtidigt så är jag bra mycket nöjdare själv att se stad än allt det andra. De jag tänkte på. Så hejhej Brooklyn, du var allt bra skön när det begav sig.

Och jag erkänner. Det är ju där i städerna jag är som lugnast. Alltid.

Så det är nog bra såhär. Terapiblogging.

 

Man missar ju inte dörrar av det här slaget. 

 

Borde tänkas på. 

Om man nu ändå ska ha ett café. typ.

Inte för att det har med saken att göra men häromdagen så tänkte jag på alla cafén i den här staden. Alltså härhemma där jag bor. Och man behöver ju inte direkt kalla det hela en unik och lokal spaning.

 

Hur man vridit sig som tokiga för att skapa det där moderna caféet, det där som passar in (kan man tro att de tror) och ut med det gamla, det allra vackraste. Den där platsbyggda inredningen från 50-talet, dubbeldörrarna med munblåst glas, de böjda teakväggarna i mörkbrunt trä, de små borden och sofforna med galon under rumpan, och inte ens golven fick vara kvar. Det var visst jobbigt med det vinterslaskiga som om det aldrig någonsin var vinter där på femtiotalet. Och in med det inte så vackra. Jag stannar här för jag tror ni fattar. Det ena värre än det andra. Men man gjorde det alldeles säkert av godan tro eller i godan ro kanske det heter. Trodde de ja.

 

Men innaför den där dörren hade man ju gjort tvärtom såklart. Och det var ju bra.

Brooklynmorgon.

Med min bästa.  Och alltså, det är jättekonstigt men på varje bild är den här hipstriga mössan på. Men så är det inte. Egentligen alltså.

 
Hemmagjort. Den där granolan. Besatt blev jag.

Ni måste titta nogsamt.  Fönstret, väggen, taket. Älskar takena, har kärat ner mig i varenda tak i hela Brooklyn. Och pajlocken också.

Stämplar inget nytt under världsasolen. Och glöm inte muggarna.

Hemlis. Och blå overaller.

 

Väldigt nära det här hotellet.

Och här är själva sidan.

 

Byebye bagel, munk och pretzel.

Jag var bara tvungen. Terapiblogging. Och lugn i hjärtat för en stund.