20 juli.

 

44. Inte en dag äldre men skäggigare än någonsin.

 

Samtal. Så lättillgängligt, så gratis och så väldigt härligt.  

Bada, bada och bada.

 

Uni har rea på finaste baddräkterna från Pop Up Shop. Svanar och hästar och utan tungmetaller och giftigheter.  

Det här var ingen födelsedagspresent. Men tusen tack säger jag. I typ fem år har jag tänkt ta en planta rosa vallmo från min syster Petra och Anders sommarställe. Så äntligen kom den hit av sig själv. Vallmo i rosa, det är så galet vackert.

Det ser himla hälsosamt ut där bakom grillen. Not. Fast det verkar inte spela någon roll, de här två älskar allt vad grill heter. Egentligen allt om mat. Så de gör det oftast tillsammans.

Kristo byggde en torkställning av bambu. 

 

 

Där det händer.

 

Salsa på vattenmelon.

Vattenmelon

Salladslök

Mynta

Lime

Olivolja

Salt & peppar

 

 

Potatissallad.

Kokt potatis

Cremefraiche

Majonäs

Dijonsenap

Salt & peppar

Klippt dill eller gräslök 

Alltså. Det här megadäcket. Som vi adrig får rätsida på. men struntsamma, hemskt trevligt ändå. Fast igår mätte min man och tejpade ut och hade sig. Och jag tänker att det är kanske inte är så lätt som det ser ut på beskrivningen. Men som vanligt - hur svårt kan det vara?  säger han. Så, vi och ni får väl se...

 

 The rabbit place.

 

 

Filip fyller 15 om några veckor. Tror ni man blir lämnad ifred då?

Har du någon tjej..Har du pussat någon...

Nomi har liksom ingen hejd på det frågvisa.

 

Ser ni de gula löven, vårt päromträd har fått solsting och gått och blivit höstigt. Jag tror sommaren har varit lite väl varm. 

  

 

Istället för hund.

Men herregud, det närmar sig!

Han heter Venus. 
Fast egentligen heter hon Troja. Fråga mig inte närmare om saken.

Alla kusiner minus Charlie.

Det är en cool skara som gillar att hänga. I åldrarna: Svea 6, Nomi & Charlie 7, Estrid & Theo 8, Viggo 10, Liv 11, Ellen 13, Filip 15.

Vår pool. Inte någon kärlekshistoria rent estetiskt. Men alltså, bortsett från snyggheten, så finns det nog inget som har varit så perfekt. Man kan ju tro att någon skulle tröttna. Men jisses, de kan bada i timmar. Efter timmar. Och den där lådan, med det automatiska poolskyddet under, den ÄR ett hopptorn. Utifall någon undrade. Och bad i sommarnatten, en lysande turkos grop i en mörk trädgård. Magiskt, såklart.

 

 

hjärta.

Jag tänker ofta på bloggens vara. Eller snarare, inte vara. Jätteofta tänker jag så. Vad finns kvar att säga liksom. Vilka bilder har jag inte redan tagit, vilka ord har jag inte redan vridit och vänt på. Jag vet ju såklart att världen är evinnerlig, bilder och ord likaså. Men ibland känns det inte så. Inte i min lilla värld åtminstone. Min värld är ju oftast bara här. Och inte för att den inte skulle vara fin nog för mig. Tvärtom. Men ändå så tänker jag att den är ju min och kanske inte så väldans mycket mer än så. För någon annan. Och så var det där med tiden, den där som den känns som den krymper i rask takt och för var dag. Den som jag nästan känner att jag snor åt mig, för att hinna. Och när den är som minst så tänker jag mest att kanske är det snipp, snapp, slut. Och tack så hemskt mycket för allt. Och adjö.

 

 

Men så kommer era hälsningar. De dyker upp här och där. Alltid. På bloggen och på instagram, i mail och brev. Från alldeles nära och från fjärran. Från platser jag aldrig i livet kommer hinna att besöka. Och genom möten i riktiga livet. När ni stannar mig och säger hej. Du säger att du måste bara få säga en sak, att du gillar. Och alla ord blir som små skatter som får mig att bli varm om kinderna och nästan känna att det kanske bara är på låtsas. Men så säger du, att det är det inte. Och jag säger tack  och tycker att ett tack, trots att de är tusen, känns i futtigaste laget. Och det där tusentacket, det är inte alltid jag hinner och minns (vilket är min tids sämsta samvete), men jag sparar alltid närmst hjärtat. Alltid.

 

Så du får inte tro att dina ord inte betyder något. För det är precis tvärtom. De betyder allt. Hade de inte funnits hade den här bloggen med all säkerhet packats ner i som en liten låda man ställer på vinden på spar. Och som någon kanske öppnar igen om hundra eller nåt. Eller inte alls.

 

Så jag vill egentligen bara säga tack.

Från hela mitt hjärta.

All kärlek till er,  såhär genom luften.

Genom sommarblå himmel och fluffiga moln.  

Och med solglans.

 

 

Och titta vad som kan dimpa ner i min brevlåda. En dag när man minst anar.

 För hur skulle man kunna ana liksom.

En brun påse med fina ord. Och ett par körsbär.

Redan här har jag smält.

Men kolla! Ser ni det lilla sydda krysset. Istället för tejp. Å!! Och sedan då, när jag väl kommer mig för att lirka upp det. En guldig tråd med handtovade små bollar! Upplindad på en gulnad kartong med guldig framsida där det står Prima svensk resår. Och jag snurrar ut dem. Precis som pärlor på rad. I vackraste färgerna. Och till råga på allt. En liten guldtofs. Sådär handknuten.  Fy tusan vad fint. Nästan så man inte tror att det är på riktigt. Till mig. En vanlig dag liksom. Tusentack Linda, jag svävar fortfarande på moln!

dagarna.

 

Helgen börjar alltid med fredag. Det är bra. Nomi var laddad inför supershow i skolan. Dans var likamed tuff. Så pappa fick krusa hår och fjortis-tightsen åkte på.

  

 Och klart man laddar med en smoothie.
 

På fredagkvällen instagrammade vi lite från Liv´s rum. Om en tävling som fick två hashtaggar för att jag är snurrig i vanlig ordning. Läs mer här och tävla på! Till på fredag!

 

Min man bakar väldigt mycket. Det är faktiskt helt perfekt.

Och den här lördagen kändes det som om vi bakade och bakade. När vi precis smällt i oss en massa frallor så började vi med baguetter inför kalasmiddagen på kvällen. Efter ett recept som jag tycker är helt perfekt.  Det finns med i Leila´s båda böcker, A Piece of Cake och One More Slice. Man gör en liten specialgrej med en poolish. Superenkelt men gör brödet lite himmelskt sådär.

I vanlig ordning som i sista minuten slängde vi också ihop bullar. Så gör vi jämt. De är aldrig klara före gästerna kommer utan exakt när de kommer eller lite efter. Eller mest efter. Fast det är mysigt på sitt vis. Vårat absolut bästa bullrecept är även det från Leila´s  A Piece of Cake.

 

Kökshäng är kul häng.

 

Vår bästa jäsplats och där hårt smör smälter på fem minuter.

Slog in lite paket. Med vårigt papper.

 

Och dukade kalasbord i solen. Långbordet vi byggde till nyår fick nu bli ett stort fyrkantigt, också härligt.   

Det var verkligen inte Nomi som fyllde år men hon fick ändå en porslinsvan.

Nu har hon femton.

 

  

 Och jaa, vi kom ihåg ljusen!

 

och så var det här om hönsen.

 

Höns. Inte direkt vad jag har funderat på. Men det har min man. Så mycket så att han har skrivit till vår kommun för att höra sig för och fyra stycken får man ha såhär bland villorna på åsen. Men ingen tupp. Och så mycket så att han och Nomi fantiserar om hur det kan vara när man tar sin korg vareviga morgon och hoppas att det kanske har värpts högar av ägg där i utkanten av trädgården. Och Nomi och hennes tvillingbror var snabba, kanske för att de insåg att saker händer lättare då. Redan dagen efter det hela kom på tal hade de berättat för fröken, klasskompisarna och halva skolan. - Vi ska köpa höns!  

 

Nu är jag inte helt hundra på hur det blir med det hela men till saken hör att härom morgonen, mitt i halvåttakaoset kom en äggkvinna som Viggo sade. Äggkvinnan var egentligen min bankkontakt. Vi hade träffats dagen innan för att prata bank men hamnade på ett sidospår när jag kom in på att jag serverade mina barn smoothie om mornarna, med råa ägg i. Och på den vägen var det. Smoothie, ägg och att hon hade 38 hönor. Dvärg Wyandotte hette några och Maran och Araucana. Och sedan var det slut med banksnacket. Inte för att jag hade tänkt på höns tidigare, aldrig någonsin faktiskt på det här viset. Egentligen var det nog den här bilden som gjorde alltihop. Den kom liksom upp där på skärmen när hon skulle visa hur en höna ser ut. Jag menar, det finns ju hönor. Så finns det hönor. Och nog för jag kände till bruna och vita ägg, såklart, så visste jag inte om de turkosa. Och de puderfärgade. Sedan spårade det ur. Eller vi kom aldrig tillbaka till bankspåret i alla fall. Sen var mötestiden slut.

 

Men den rara Mari som hon ju egentligen heter kom i alla fall den där morgonen med de där himlens vackra äggen. Och nu kanske alla i hela världen visste. Men jag gjorde det inte. Turkosa liksom, alldeles av sig själva.

Hönsen ja, de kom med den här, Kollaps av David Jonstad (Omdiskuterad av vissa, sanningen enligt andra.) Och växthuset med. Eller inte färdigt och klart då men nästan. Låter det som åtminstone.

 

Och Självhushållning på Djupadal är på riktigt och utan omskrivningar. Lev mer på mindre är väldigt inspirerande och utan pekpinnar. Så nu vet ni vad min man fördriver tiden med mellan  lönsamhetskalkyler och miljonbudgetar...

ju mer jag tänker på det så susar det till i hjärtat... de börjar bli så stora nu...

Vi bygger lego och äter tårta och jag förstår det knappt. Idag är det nio år sedan den där tidiga morgonen då snön hade fallit hela natten och jag ingenting hade märkt. Inget alls. Då han till sist kom, inte alls som det var tänkt, men det enda viktiga var att han mådde bra. Och han hette Otto och Dante och pappan tyckte Drake, fast på engelska. Men det blev en Viggo. Älskade unge.

 

Jag gjorde ett litet tält i natt. Istället för ballonger.

 

 

 

tack för höstens första söndagsmiddag.

Jag kände redan på söndagsmorgonen att det var hösten nu.  Plötsligt så knarrade huset något alldeles extra och de öppna fönstrena, som inte varit stängda på hela sommaren, stod och slog.

 

Det är då man letar blommigt tyg i skåpen.

 

 

 

Min mamma kom med de allra sista sommarblommorna från stugan. För mig är det här den vackraste av buketter. De där sista som liksom har lovat varandra att hålla ut. Kanske ända tills frosten. Men nu fick de bli en bukett istället. En kär.

 

Det var inte alls någon märkvärdig middag på sitt vis.

Ugnsrostade grönsaker med timjan.  

 

 

Och kanske sista grillningen 2013. Sedan åt vi några blommor.
 

 

 

Men på ett annat vis så var den här söndagsmiddagen just precis det, märkvärdig. För det var min pappa och mamma som åt med oss. Och det hade ju inte heller varit något särskilt, för det brukar vi ju göra allt som oftast annars. Om det inte vore för det som hände pappa för exakt fyra veckor sedan nu ikväll. Så just därför kändes höstens första söndagsmiddag något så alldeles särskilt jättemärkvärdig. Jag är så väldigt lycklig över att vi satt här igen. Tillsammans.

 

förra måndagen.

 

Såhär.

Där på vägen som min familj åkt tusentals gånger. Ända sedan  det tidiga sextiotalet. Vareviga sommar och nästan jämt, sålänge snön inte ligger som djupast. Samma väg. Genom skogar, åkrar och ängar. Ni vet, just en sådan väg där du vet varenda sväng och minsta lilla gupp. Där du vet precis hur nästa vägkrök slutar. Just bara för att du har åkt den där vägen ända sedan du knappt kunde kika över bilens fönsterkant. En snäll väg, den mot stugan. Och hem igen.

 

Det var på just den vägen, för en vecka sedan.

Min pappa hade haft sin måndag såsom han älskar att ha dagarna. Timmar ute på sjön med kastspöt. Framåt skymningen nappar det bäst, det har jag lärt mig. Abborrar och gäddor. Kanske kom mörkret snabbare än han anade, de gör ju det sådär plötsligt nu på sensommaren. Sedan tog han sin cykel genom skogen från sjön. Genom skogen, upp till stugan på grusvägen. För att hämta motorcykeln och ta sig hemåt mot stan. På just den där vägen. Den vi åkt  alla tusentals gånger.

De var två. Den ena hann han väja från men den andra träffade honom i sidan. Hjorten dog på sekunden. Min pappa överlevde. Han är fortfarande kvar på sjukhuset i Eskilstuna. Men han överlevde. Det viktiga.

Veckan som gått har det känts som jag knappt har kunnat andas. Skakad av livets förgänglighet. Ännu en gång. Som förra sommaren. Tagen. Tankar som kommer och går. Svårsorterade. Jag har haft lite så hela sommaren, svårt att sortera. Jag har så ibland. Jag vet att det blir så när det är lite mycket. Sådär överlag alldeles för mycket.  Samtidigt som tiden rusar bleknar förnuftet. Tankar tar över, de som börjar som små men slutar i en härva av frågor som ändå inte har något svar. Lite som fast där du ändå inte kan påverka. Där du egentligen inte har något som helst att hämta. Det är just där det blir så svårt att andas. Fast jag egentligen vet hur man gör.

 

Men jag har sovit massor. Och snott åt mig lite tid. Och i tankarna finns just nu bara det som är viktigt.

 

 

Det enda viktiga.

 

 

 

 

 

 

femtonde maj är en bra dag.

- Tänka sig, sa Nomi. Jag är 6! - Jag är stor, sa Charlie. Jag är 6!

 

Och lite samma säger jag. Tänka sig. Vår lilla barnaskara börjar stora nu. På-riktigt-stora. Borta är snart dagistiden och till hösten sätter de minsta sina fötter på skolgården. Nomi är pepp, Charlie lite mer fjärilar i magen. Det är så de funkar. Den galet tuffa och den mer försiktiga. Födda med två minuters mellanrum och som fastklisttrade vid varann den första tiden här på jorden men ändå så olika så det nästan är skrattretande. Det började redan när de såg dagens ljus, om de skulle till att skrika så småskrek Charlie sådär lite mjukt medans Nomi gallskrek i högan sky. Så hårt och så gällt att det allra flesta tog händerna mot öronen och sa oj, det var värst vad hon skriker. Och så har det fortsatt, inte så att hon går runt och gastar dagarna i ända men man får liksom puffa lite extra på pojktvillingen i det här sällskapet. Men ändå säger Charlie  - Jag ska skydda dig Nomi, när vi börjar skolan. Alltid ska jag göra det. Fast då säger Nomi - Det är ju jag som ska skydda dig, Charlie! Och hur de än må vara med den saken så blir det nog bra hur de än gör, det brukar bli det.

 
Och som att det inte vore nog lyckligt att barn nummer tre och fyra kom till jorden just en femtonde maj så dansade vi på borden exakt den här tiden för exakt fjorton år sedan. Det var nämligen då vi gifte oss! Lyckodag med andra ord. En alla tiders lyckodag.
 

igår.

 

 

Liv och hennes övernattande kusin gjorde frukost.

 

 

Plötsligt drogs halva familjen in och frukost blev till lunchtid och brunch.

 

Nomi fick in snitsen på frallor.

 

Viggo är som fastlimmad vid vårt piano sedan han började ta lektioner för några veckor sedan. Och det är som han inte gjort annat och jag är löjligt mamma-stolt.

 

Min skåpflyttarplan tog form på riktigt. Och jag erkänner att jag inte lyfte så mycket som ett finger själv. Jag var bara tvungen att lova att det inte skulle bäras upp på övervåningen igen. På hedersord. Allt för en gammal kylskåpshistoria. Där jag inte bar själv, inte den gången heller.

 

Flyget till sommarens semester bokades.

Om nästan exakt en månad far vi, gissa var?

 

 

Det är ju lätt att komma över dubbla barnaskaran på mellis när man har fyra själv.

 

 

Två och en halv kladdkaka smällde de i sig.

 

 

Om man var vuxen eller liten bebis fick man däremot sitta vid det här bordet. 

Det är allt bra fint med kompisbesök som tar med sig tårta, en vanlig söndag liksom.

 

 

Min arbetsplats intogs av min man och en Sarah. Egentligen förstår jag mig inte på han i mössan där, det verkar inte finnas något i hela vida världen som känns oöverstigligt. Här är det logga in the making.

 

 

Viggo har kämpat hela hösten och långa vintern med sin simskola. Och vintern blev till vår och i varje veckobrev har klasskompis efter klasskompis gratulerats till att simskolan är avklarad. Men tycker man djupt vatten är superläskigt så tycker man. Jag vet, för jag var likadan själv. Sen lärde jag mig och några år senare simmade jag Ungdoms-SM, men det är en annan historia. Men heja, heja Viggo! Igår tog han längden alldeles själv och jag vet att nu är det nära.

 

 

Så nära var den där poolen men ändå så satans långt borta. Nomi var sur för hon fick inte bada hur mycket hon än tjatade.  I lördagskväll gjorde hon en surfglidning på trädäcket och in i foten åkte en 3,5 cm och ganska bred flisa. In på ena sidan och ut på andra. På akuten sa hon - Jag är fem år, fyller sex om fyra dagar, jag är tvilling och har fått en sticka i foten. Och det där kallar du sticka,  sa läkaren förvånat och sköterskan rynkade på näsan. Sen bedövade de foten och drog ut den med en tång.  

 

 

 

Charlie stajlar för alla han kommer åt.

 

 

Den är tjejen är tio och testar alla gränser dag efter dag, timme ut och timme in. Men ibland så kommer hon av sig själv i allt det tuffa.

 

 

Och hur lyxigt med framdukad måndagsfrukost på söndagkväll.

 

Det var vår söndag.