Martorn i dammen - växtporträttet 1

Eryngium maritimum

Martorn förknippar vi nog mest med torra och sandiga växtplatser. Några egentliga tistlar som växer fuktigt har vi förstås. Kåltistel, kärrtistel och brudborste är ju vildväxande i fuktiga eller våta miljöer. Men martorn i dammen? Eryngium som vattenväxt? Ja, den finns faktiskt och kommer från USA!

Eryngium aquaticum

Eryngium aquaticum är en martornsart för fuktiga marker, dammens sumpparti eller direkt i vattnet i den grunda delen av dammen. Den blir drygt meterhög och blommar under sensommar och höst med vita eller ljustblå ovala blomhuvuden.

Det är ju ganska fräckt med martorn som växer direkt i vatten och i dammen ser den onekligen lite malplacerad ut. Tyvärr blir Eryngium aquaticum sällan långlivad utan uppträder mer eller mindre som tvåårig. Men den frösår sig ymnigt och fröplantorna som bildar en basal rosett första året blommar sedan året därpå. Den är med andra ord ganska lättodlad.

Ett stort aber finns dock. Den är minsann inte så lätt att få tag på.

Bo01 i Malmö

Så här i semestertider är mitt uppdrag att renovera en innergård i västra hamnen på Bo01-området i Malmö.

Innergården vann första pris i tävlingen Gröna Gårdar som handlade om att skapa en gård med både stora estetiska värden och hänsyn till den biologiska mångfalden.

Men nu har det snart gått tio år sedan planteringarna anlades och behovet av renovering är stort. Innergårdens karaktär är numera helt förändrad med uppvuxna pagodkorneller (Cornus controversa) som skuggat ut stora delar av undervegetationen. Det handlar alltså inte om att återplantera enligt den ursprungliga planen utan att göra ett nytt förslag utifrån dagens förutsättningar.

Jag återkommer med rapport om resultatet.

Så här såg det ut 2001 när allt planterades några veckor innan boutställningen öppnade!

Bli mer dynamisk

Stanna där du är! Förbli statisk! Det är budskapet till växterna i den traditionella trädgården. Här är ordning och kontroll, beskärning och begränsning trädgårdsmästarens ledord.

Ett bra exempel på den traditionellt hårt kontrollerade, statiska trädgården utgör den klassiska perennrabatten. Här sätts perennerna i block eller rutor ofta med upprepningar så att samma sort återkommer en eller flera gånger. Tanken är att växterna ska stanna kvar i de rutor som de tilldelats, inte smita iväg till sina grannar.

Den traditionella perennrabatten av brittiskt snitt har oftast en hög mur eller en idegranshäck i bakgrunden, sen kommer perennerna – i ”mixed borders” också buskarna - placerade så att de högsta står längst bak och de lägsta längst fram. De lite mindre höga och de lite mindre låga samsas däremellan. Det hela betraktas sedan vanligen från en klippt gräsmatta.

Även om statiska planteringar naturligtvis kan vara oerhört vackra, så ser de alltid onaturliga och arrangerade ut. Utmärkta exempel på detta hittar vi i Drömparken i Enköping eller Värdens park i Göteborg. Fantastiskt vackra och njutbara? Ja! Onaturliga och arrangerade? Javisst!

Det är kanske på sin plats att påpeka att det förstås inte är något fel med arrangerade planteringar. Dessutom är ju alla planteringar arrangerade i viss mån såvida inte växterna själva invaderat platsen helt på egen hand. Men metoden att plantera i tydligt avgränsade block gör att det dessutom syns att det verkligen är konstgjort.

Du kanske till och med hör till dem som föredrar just den synligt arrangerade och medvetet konstgjorda plateringsstilen - många gör ju det - som vi vant oss vid sedan generationer tillbaka. Det är för all del en designstil väl värd att bevara. De flesta, även nutida, trädgårdsdesigner använder ju sig av varianter av blockstilen, några enstaka dessutom som de två bilderna ovan visar med stor bravur och finess. Men det är inte direkt min stil.

I naturen står du sällan på en klippt gräsmatta och tittar på skogen, ängen eller stranden. Nej, här är man istället en integrerad del av den biotop man vistas i. Du befinner dig aktivt i skogen och kan röra dig fritt bland träd och blomster och är inte enbart en passiv betraktare.

Och framför allt, här står växterna inte i rader eller rutor, stela block eller avgränsade moduler. På ängen sprider sig perennerna bäst de vill utan trädgårdsmästarens ständiga begränsningar. Så vill jag ha mina parker och trädgårdar också.

Även om en trädgård eller park förstås alltid behöver någon form av kontroll och en hel del skötsel, så kan vi lära oss mycket av dynamiken i naturen när vi försöker skapa våra blommande oaser.

Genom att kombinera formstarka, långlivade element med mer flyktiga ett- och tvååriga växter, kan vi få en balans mellan bestående struktur och dynamisk förändring som i planteringen på bilden ovan.

Jag tycker att mycket av skönheten i trädgården eller naturen ligger i just den här dynamiken, i förändringen, utvecklingen, successionen, variationen, interaktionen. Bli mer dynamiskt! Tänk utveckling! Värna förändring!

Iris setosa och Eriophorum. Foto: Jim Case, Sitka Ranger District.

Sju sorter till Karin

Sju sorters blommor. Sju olika arter. Sju stopp längs vägen hem. Sju sorters blommor på sträckan mellan kontoret i Alnarp och hemmet på Östa Torn i Lund. Sju sorters blommor till min älskade dotter Karin som fyller 21 år om 21 dagar.


(1) Redan utanför kontorsknuten hittar jag dagens första blomma, gråfibbla (Hieracium pilosella). Fast numera heter den visst Pilosella officinarum ssp pilosella. Jaha. Men den är ändå lite för liten för min bukett, så jag går runt huset och nyper en något lite större teveronika (Veronica chamaedrys) som frodas som bäst bredvid voljären med kanariefåglar.

(2) Lite längre ner längs stora vägen växet höskallror i massor. Det är den äkta höskallran (Rhinanthus serotinus ssp vernalis), den som blommar redan nu i juni. Den vanliga höskallran (ssp serotinus) går i blom först en månad senare. Höskallrorna är ettåriga halvparasiter som våldför sig på gräs och grönt och stjäl socker direkt från deras rötter. Därför är de utmärkta att så in i blomsterängar. Höskallrorna håller gräsen på mattan så att säga och gynnar på så vis de blommande örterna istället.


(3) Innan jag ens hunnit svänga ut på Kungsgårdsvägen hittar jag nummer tre, oxtunga (Anchusa arvensis). Oxtungan är mer långlivad än nästa växt, blåelden, som därför hade passat bättre att hänga ett slag vid besöksparkeringen som den tillfälliga gäst den är.


(4) I Lomma är vägrenen överfull av blommor. Här hittar jag blomster nummer fyra till midsommarbuketten, blåeld, (Echium vulgare) som lever rena flaggorgien tillsammans med gul fetknopp (Sedum acre) som förstås är för liten och bitter för en glädjebukett. Men blåelden duger gott. Den är en tvååring som bildar en basal rosett första året, blommar år två och sedan dör. Men våren därpå gror nya frön.

(5) Modest och anspråkslös är gråbinkan (Erigeron acer) som också växer i samma dikeskant i Lomma. Precis som blåeld och fetknopp trivs den på torra och gärna kalkhaltiga jordar. Gråbinkan blir sällan långlivad och ibland likt blåeld blott tvåårig.


(6) På väg mot Hjärup lyser åkerkanten i rödaste blodgivarrött. Kornvallmo (Papaver rhoeas) är ingen ursvensk växt utan en ettårig invandrare i sen tid. Den bidrar med mångkulturell färgprakt i dikesrenen, uppskattad, älskad och bortglömd av migrationsverket.


(7) I Uppåkra växer käringtand och stor getväppling sida vid sida. Käringtand (Lotus corniculatus) som får bli sistkvist till buketten är en viktig födoväxt för många dagfjärilslarver. Skogsvisslare, puktörneblåvinge och ljungblåvinge lägger gärna sina ägg på käringtandens blad. Även larverna av några arter av de färggranna bastardsvärmarna lever på käringtand.


Stor getväppling (Anthyllis vulneraria ssp carpatica) som kan bli nästan halvmeterhög kommer ursprungligen från Mellaneuropa men har naturaliserats på många platser i landet, inte minst längs vägarna. Bofast, men med invandrarbakgrund.

Lund. Några blomster slokar redan. Fort ner i vasen. Nu kommer Karin. Puss! Glad midsommar!

Puktörneblåvinge

Midsommar på prärien

Finns det något bättre tillfälle att skapa en ny trädgårdsblogg än under midsommarveckan? När dagen är som längst, näktergalen som mest galen, grönskan fortfarande ungdomligt finnig och oförstörd och när nypotatisen puttrar på spisen i väntan på sällskap av sill och gräslök? Knappast!

Idag är det dan före midsommarafton och jag sitter på min kammare och skriver det första inlägget till den här nya bloggen. Däremellan planeras höstens projekt i Laholms stadspark. Nästa tillskott i raden av trädgårdsrum efter savannen med glesa träd och sensommarblommande savannblomster, Ifvarssons trädgård med olvon, azaleor och marktäckande perenner och woodlandsplanteringen som blommat och doftat under maj och början av juni, blir en stor blommig fjärilsäng och en vårbacke där vårlökar och andra tidiga perenner ska färga slänten i blåvioletta nyanser. Men först ska politikerna godkänna förslagen - röda som blå.

Prärien i Alnarp har nu mitt i sommaren sitt andra huvudflor - den gyllengula kokardblomstervågen. Tidigare i maj blommade tiotusentals stjärnhyacinter (Camassia quamash) och nu är det alltså dags för Gaillardia att göra entré. Tyvärr dog många plantor efter första vinterns många och långa översvämningar, men nya plantor har frösått sig så om några år kommer det kanske se ut som det var tänkt. Men nu vänder sommaren, ljuset avtar, näktergalen tystnar och snart är det dags för andra prärieperenner att ta över - Echinacea pallida (läkerudbeckia), Heliopsis helianthoides (dagöga) och Liatris pycnostachya (rosenstav) och fler därtill.

Glad midsommar!
Peter

Gaillardia aristata, vildform av kokardblomster