Frankenstein i frihet

"Mot min vilja höll jag fortfarande blicken riktad mot den titaniska, utsträckta gestalten framför mig. Kroppen hade satts samman av mer än ett kadaver. Hudfärgen varierade och ärr som purpurröda rep löpte kors och tvärs över hela anatomin så att man påmindes om ett slaktardiagram. Jag kunde se att de förbättringar som skisserats på svarta tavlan hade genomförts, de omändrade organen var på plats."
(övers. Sven Christer Swahn)

I samband med att Brian Aldiss arbetade på sin sf-historik Billion Year Spree, där Mary Shelleys roman Frankenstein får ett eget kapitel, skrev han även hommagen Frankenstein Unbound, Frankenstein i frihet på svenska.
I den hamnar en man från 2200-talet i Mary Shelleys tid pågrund av tidskred (som jordbävningar fast med tid ungefär). Han hamnar också i Victor Frankensteins tid trots att Shelleys roman utspelar sej ett sekel tidigare.

Science fiction betyder ju vetenskapsfiktion. Här är vetenskapen i ordet närmast litteraturvetenskapen. (Aldiss har gjort fler försök i lit sci fi-genren, med hommager på H. G. Wells, H. P. Lovecraft och i denna romans uppföljare Dracula Unbound, Bram Stoker). Omdiktningen av berättelsen blir till en slags läsning. Ett nytt försök att få liv i Varelsen som är frankensteinmotivet.

Romanen är ändå mer en spännande äventyrsberättelse än en undersökning av detta motiv. Men den lyckas med att bygga sin berättelse av den gamla berättelsen.

Brian Aldiss och film

Tre gånger har det gjorts långfilm på berättelser av Brian Aldiss. Låt oss ta de kronologiskt:

Frankenstein unbound Roger Cormans film bygger på Aldiss roman med samma namn. Den kommer vi att prata mer om i morgon.Handlingen befinner sej inte så långt från romanen. Men Corman var en b-filmsregissör och det här är en b-filmsversion av Aldiss berättelse. En underhållande b-film.

A. I. I Billion Year Spree så beskriver Aldiss Stanley Kubrick i en not som en av sin tids viktigaste science fiction-berättare. Detta läste Kubrick och tog kontakt med Aldiss. Kubrick och Aldiss började arbeta tillsammans på ett manus som byggde på Aldiss novell "Super-toys last all summer long". Det är en kort novell, närmast en vinjett. Aldiss och Kubrick blev oense. Framförallt om hur mycket filmen skulle likna Pinocchio (eller "fucking Pinocchio" som Aldiss brukar säja i intervjuer om filmen. Kubrick dog innan han hann göra filmen och Steven Spielberg kom att regissera den. Han minskade inte direkt på det srntimentala pinocchio-temat. Filmen är väl sådär men gav oss åtminstone Jude Law som robothallick - en roll han var född att spela.

Brothers of the head Jag har Aldiss 70-talsroman Brothers of the head men jag har inte läst den (jag har ytterligare två olästa Aldiss-böcker, jag kommer som regel att hoppa över de olästa böckerna i min genomgång av min boksamling). Den handlar om ett par siamesiska tvillingar som blir rockstjärnor. Filmatiseringen är gjord som en fejkomentär och verkar rätt spännande.

10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Nils Karlsson Pyssling sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

(Repris från 2011)

Andra skräcklistor:
10 bra skräckfilmer
10 bra skräcknoveller
10 bra skräcksånger

Ur BLOW UP av Michelangelo Antonioni och Tonino Guerra

"Hans huvud rör sig omärkligt i takt med de imaginära bollarna. Och efter en stund börjar dunsarna av spelet höras, hörs över ljudet av fåglarnas kvitter och bruset i lövverket, blir till de typiska rungande ljuden från bollarna mot racketnäten. En hit, en dit, en hit, en dit."
(övers. Eva Alexanderson)

Ovanstående passage är ur manuset till filmen Blow up, utgiven som bok i PANs serie med filmböcker.
Blow up regisserades av Michelangelo Antonioni. Och på bokens rygg står hans namn. Att Tonino Guerra var med och skrev filmen framgår bara i förordet.
Guerra dog igår, några dagar efter sin 92-årsdag. Svenskan har en längre artikel av Andreas Kassel om honom. Den tar också upp hans poesi.

Jag hade hört namnet Guerra. Och kanske skulle jag också kunnat svara rätt på att det var han som skrev manuset till Amarcord om jag hade en bra dag. Men att han hade varit med och skrivit så många av mina favoritfilmer kände jag inte till.

Och skeppet går, Kristus stannade i Eboli, Biodlaren (med Marcello Mastroianni, som spelar huvudrollen i flera Guerra-filmer), Flesh for Frankenstein, Kaos, Fallet Mattei, Godmorgon Babylon.
Det är bara några av de många filmer vi har att tacka Guerra för.
Den senaste film jag sett som skrivits av Guerra var den italienska delen av episodfilmen Eros, liksom Blow up regisserad av Antonioni, som kom 2004. När Guerra alltså var över 80 år gammal.

10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Inferno sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

We were the extraordinary - Planetary och The League of Extraordinary Gentlemen

En serie som Planetary ofta jämförts med är The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore och Kevin O'Neill. Där karaktärer från flera viktorianska äventyrsromaner slåss mot Fu ManChu och H. G. Wells' marsianer och andra.

Och vissa likheter finns mellan serierna. Åtminstone i deras ursprung. I sitt första förslag till Wildstorm, förlaget som gav ut Planetary, så hade Warren Ellis med som socker i botten att den hemliga historia som Planetary skulle undersöka skulla vara Wildstorm-universumets historia.
På den tiden arbetade förlaget på att få i gång ett gemensamt universum som det DC Comics och Marvel har. Wildstorm-serierna kom att gå igenom många förändringar på kort tid och de enda andra Wildstorm-serier Ellis skulle komma att referera till i serien var hans två egna: Stormwatch och The Authority.

När Moore 1997 först planerade The League, i den versionen kallad The League of Extraordinary Gentlefolk så höll Moore på att bygga upp en värld kring sin Stålmannen-pastisch Supreme, med serier som Youngblood och Glory på förlaget Awesome. Hur pass knuten till detta superhjälte-universa The League hade blivit om inte förlaget hade imploderat vet vi inte.

Det trettonde numret av Planetary, kallat Century, handlar om en annan organisation med klassiska äventyrsromanfigurer. The Conspiracy. Som består av Sherlock Holmes, Dracula, Frankensteins Varelse och H. G. Wells. Holmes kallar dem för "we, the extraordinary".
I League finns Holmes med på ett hörn. Och en karaktär från Bram Stokers Dracula har en av huvudrollerna. Wells finns inte själv med hos Moore, men många av hans figurer. Som den osynlige mannen som också finns med i Ellis' organisation. Jules Verne är den andre författaren som märks mest hos Moore. Han har med Kapten Nemo. Medan Ellis i stället har Robur, en Vernes-karaktär som har ´många gemensamma drag med Nemo.

Den politiska undertexten i The League kan bäst sammanfattas med dess motto "Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster" (min översättning). Ellis gör här en lite annorlunda betoning. Wells och en del av de andra författarna till de här böckerna hade radikala idéer. Wells var med i The Fabian Society, en rätt märklig blandning av liberalism och socialism. På hans äldre år gick hans åsikter alltmer åt samhällsingenjörshållet.
"We, the extraordinary, were conspiring to make the world better" säjer Holmes och tillägger att de var i eliten. "Eugenics, re-education, a controlled economy: a sane world is built on these concepts. But all indications were that no one was ready for them. And so we took to the darkness."

Snow säjer i numret att han ogillar resultatet av deras konspiration. Men gruppen är ändå närmare Planetary än The Four. Där finns en tvetydighet i Planetary.

Holmes har Ellis senare återvänt till i en av hans bästa serier på senare år: Aetheric Mechanics.

Den senaste omgången The League-album har undertiteln "Century". Vilket nog inte är en blinkning till detta nummer. Men Moore skrev förordet till det första Planetary-albumet. Så det är inte omöjligt.

Alla helgons blodiga enkät

Glorybox har en enkät kring skräck apropå halloween, helgen när man besöker släktingars gravar och ställer pumpor på dem.

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Sång- och dansdemonen i Buffy-avsnittet "Once more with feeling". Jag skulle ogilla att behöva brista ut i sång.

Michael Myers eller Jason Voorhees?
Herr Myers. Jag är inget större fan av slasherfilmer men Halloween har ett par bra scener. Som scenen när Myers tappar sin mask.

Freddy Krueger eller Pinhead?
Pinhead. "We have such sights to show you."

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Kim Newmans novell "Completist heaven". I den råkar en filmvetare hitta en skum kanal på TVn som bara visar Frankenstein-filmer. Det är alla tänkbara filmversioner av allas favoritmonster. Ett Babels frankensteinfilmbibliotek.
James Dean har huvudrollen i I Was a Teenage Frankenstein. David Cronenbergs Frankenstein visas efter Akira Kurosawas Furankenshutain. The Marx Brothers Meet the Monsters.
"'To a new world of Gods and monsters,' toasts Daffy Duck."

Man hade kunnat filma novellen som man gjorde Döda män klär inte i rutigt (något filmpersonen först tror att de har gjort med Frankenstein Meets the She-Wolf of the SS) och ha scener från de olika möjliga frankensteinarna. Som Ingmar Bergmans Frankenstein.

Buffy, Säsong 4

När jag, som ett resultat av den skräptvbrist som uppstod när MKB började vilja ha betalt för extra tv-kanaler, började att se om Buffy the Vampire Slayer så funderade jag nog på att hoppa över det fjärde året av serien.
Denna den mittersta säsongen har flera brister. Dialogen är sämre och avsnitten känns lite för långa.

En av förklaringarna till denna drastiska försämring i kvalité är att karaktärerna börjar i college. (Kanske trivdes författarna lite för bra på college för att kunna överföra high school på helvetesgapet-metaforen till den nya miljön.) Episoderna i början av säsongen handlar om att Buffy inte hittar sin plats i denna nya värld. Vilket kan läsas som en kommentar om serien.

Ett par episoder in i säsongen överges den collegecentriska handlingen. Då tar ett annat problem vid.

Serien är här fast mellan de tidiga säsongernas format med främst fristående avsnitt och de senare åren när serien berättar en längre historia.

Säsongens skurk - ett Frankensteinliknande monster uppbyggt av både demon- och robotdelar (också Mary Shelleys varelse var ett resultat av en blandning av vetenskap och magi) introduceras med en rätt lyckad scen som anspelar på James Whales Frankenstein. Men denna scen finns i ett annars helt likgiltigt avsnitt.

Denna svaghet är samtidigt det som gjorde att det faktiskt blev lite av en positiv överraskelse att se om hela säsongen. Då många bra scener på detta sätt ligger gömda i avsnitt man annars skulle hoppa över. Så finns till exempel nästan alla de bra scenerna med Spike, en antagonist från en tidigare säsong förvandlad till komisk skurk, i annars bedrövliga episoder.

Det finns en del bättre avsnitt. Som det stumma avsnittet där hela stadens befolkning får sina röster stulna. Som flera av de bättre avsnitten här så påminner det kanske mer om ett från den tredje säsongen. Men genom sin lite mer experimentella stil pekar det också framåt.

Det bästa avsnittet inte bara påminner om förra säsongen utan invaderas av en karaktär från det föregående året. Buffy byter kropp med personen i fråga. Vilket är en intrig som använts så många gånger inom fantasygenren att det inte borde finnas något liv kvar i den. Men Buffy lyckas utvinna ny energi ur konceptet. Och visar att det är just i dess användande av utnötta troper som denna som seriens styrka ligger.

10 bra engelska romaner

Det är Englands nationaldag, St. George's Day.
Vilket firas med den traditionella jakten på drakar och en lista

J. G. Ballard - Skändlighetsutställningen
På sätt och vis så är det här en novellsamling snarare än en roman. Men Ballard kallade texterna i den (varav de flesta tidigare publicerats i Michael Moorcocks tidskrift New Worlds för komprimerade romaner. Och verket kan betraktas som en helhet. Det är märkliga obscena (ett tidigare kortare urval på svenska hette Varför jag vill knulla med Ronald Reagan) stycken som bjuder på en helt speciell sorts läsupplevelse. Boken är också ofta väldigt rolig.

Samuel Butler - Landet Ingenstans
I Butlers komiska utopi/dystopi finns en bihandling där invånarna i Erewhon förbjuds att äta kött. Detta modifieras så att man har rätt att äta djur som dött av sjukdom eller för egen hand. En självmordsepidemi bryter ut bland fåren. De kastar sej på knivar till höger och vänster.

Lewis Caroll - Alice i underlandet

Daniel Defoe - Pestens år
(Ej att förväxla med Pestens tid. Som är en Stephen King-roman.)
Den första dokumentärromanen. Om London av år 1665 (romanen skrevs på 1720-talet) och pestens härjningar.
Boken avslutas med en vers av den fiktive berättaren "Med ve och fasa pesten slog/London år sextifem./Väl hundratusen mänskor dog;/men jag var ej bland dem""

Malcolm Lowry - Under vulkanen
Roman om en alkoholiserad före detta konsul i Mexiko under de dödas dag 1939. Alla är överens om att det är en av de stora 1900-talsromanerna och för en gångs skull så har alla rätt.

Michael Moorcock - A Cure for Cancer
En Jerry Cornelius-roman. Enda på listan som inte finns i svensk översättning. I Storbrittanien har Moorcock börjat betraktas som den betydande författare som han är. Men här bedöms han, om någon skulle känna till honom, oftast efter den sämre delen av sitt författarskap. Böcker Moorcock skrev på nån vecka för att betala sina krognotor.
Hans mästerverk A Cure for Cancer är en fascinerande roman som blandar nyhetsnotiser med en märklig spionromanshandling. Påminner mycket om Thomas Pynchon men betydligt lättare att ta sej igenom. Denna andra roman i Jerry Cornelius-sviten finns enklast att få tag i i omnibuset The Cornelius Quartett. (Men då ska man vara medveten om att den första romanen där inte är särskilt bra.)

Mary Shelley - Frankenstein
It's alive.

William Thackeray - Fåfänglighetens marknad
Thackerays roman Vanity fair (det finns flera svenska varianter på titeln) har undertitel en roman utan hjälte. Men när Becky Sharpe i början av romanen lämnar flickskolan och kastar ett lexikon som hon fått därifrån utför droskfönstret och vänder sej till sin väninna och säjer "Vive Bonaparte" så står det klart att den ändå, om du frågar mej, har en hjältinna. Rebecka Sharpe är en underbar romankaraktär.

Evelyn Waugh - Press-stopp
Waughs bakåtblickande överklasskildringar (varav en blivit en medelmåttig TV-serie) är visserligen inte utan charm men riskerar att överskymma den väsentligare delen av hans författarskap: de humoristiska romanerna. Som den här om en lantbruksreporter som av misstag blir sänd att övervaka ett inbördeskrig i Afrika.

Virginia Woolf - Jakobs rum
Min favorit av Woolfs romaner. Brukar ibland ses som en mellanbok. Efter de tidiga mer konventionella men innan de man tvingas läsa på universitetskurser. Jakob i romanen skildras aldrig direkt. Utan bara genom de spår han sätter på andra människor och platser.

Åtta länkar en lördag

Hey! Little Child, live med Alex Chilton
Från Live in London

Pills, thrills och bellyaches räknar upp sina favoriter bland Alex Chilton-låtarna
Bland annat "Hey! Little Child".

Sonic om Alex Chilton

Critical Methods: Speculative Fiction av Samuel R. Delany
I ett inlägg om antologin Quark 1 lägger Claire L. Evans på Space Cannon ut en PDF-fil med en essä av Delany om SF från boken.
Space Cannon är en ofta intressant blogg om science fiction. Med inlägg som detta om Parable of the Sower av Octavia Butler.

Henry Frankenstein och doktor Pretorius
Scen ur Bride of Frankenstein. Med homonculi. To a new world of Gods and monsters.

Enligt bloggen Björnbrum så ska Jan Myrdals nya bok heta Röd sol över Indien. Jordens fördömda reser sig
En titel som blandar Edgar Snow och Frantz Fanon.
Myrdals förra bok om Indien, Indien väntar från 1980, är en av hans bättre. Men uppföljare är uppföljare. Jag hälsar nyheten om denna Indien väntar 2 med ett försiktigt lal salam.

Return of the natives - Zizek om Avatar
I den här essän om James Camerons Avatar så använder Zizek den naxalitiska gerillan som exempel.

De tio bästa Frankenstein-filmerna

Thonas Edisons Frankenstein må ha varit den första filmatiseringen av Mary Shelleys roman. Men den var långt ifrån den sista. Det vimlar av diverse underliga varianter på Frankensteins monster i filmhistorien, från Blackenstein till Vampire Girl vs Frankenstein Girl. De tio bästa (bland de jag sett) Frankenstein-filmerna, varav två kring romanens och en av filmernas födelse:

10. Rites of Frankenstein (1972)
Av Jess Franco. Franco har sina anhängare men gjorde mest schlock-filmer. En Franco-förespråkare anser att man måste se alla Francos filmer innan man kan uppskatta hans verk. Då han var en väldigt produktiv filmare så har jag svårt att se att det skulle vara mödan värt - hur mycket bättre filmerna än skulle bli. Den här har en del suggestiva scener och intressant kameraarbete gömt i en rörig produktion. Rätt typisk för Franco så vitt jag kan förstå.

9 Frankenstein (1910)
Dagens födelsedagsbarn har en viss charm även om den som många tidiga filmatiseringar påminner lite om de där femsidorsversionerna av klassiska romaner i Ray Bradburys Fahrenheit 451

8. Frankenstein Unbound (1990)
Roger Corman. Bygger på Brian Aldiss' roman Frankenstein i frihet. Filmen är inte alls lika bra som förlagan men det är ändå den bästa Aldiss-filmatiseringen hittills.

7. Curse of Frankenstein (1957)
Första av Hammer Horrors Frankenstein-filmer. Dessa gjorde Frankenstein till skurken snarare än hans monster. De senare ska vara bättre men detta är den enda av dem som jag har sett.

6. Gods and Monsters (1998)
Film som handlar om regissören till Frankenstein och Bride of Frankenstein, James Whale (spelad av Ian McKellen) som gammal berättad från hans trädgårdsmästares perspektiv. Titeln på filmen är en rad doktor Preterius säjer i Bride of Frankenstein: "To a new world of gods and monsters." Preterius brukar läsas som en homosexuell eller queer gestalt. Och filmen handlar om Whales homosexualitet.
Den här var väldigt hyllad när den kom. Och blev kanske därför lite av en besvikelse för min del när jag väl såg den. Men det är en bra, om än lite konventionell, film.

5. Frankenstein (1931)
Whales version är väldigt olik Shelleys roman, delvis för att det är en filmatisering av en pjäsadaption av boken. Men den har, tillsammans med sin uppföljare, blivit bestämmande för senare tolkningar. Och är bättre än en del senare trognare filmatiseringar av romanen.

4. Young Frankenstein (1974)
Mel Brooks. Parodi på Whales-filmerna.
3. Andy Warhol's Frankenstein (1974)
Regisserad av Paul Morrisey. Också kallad Flesh for Frankenstein. Otäcka barn, ett homosexuellt Frankensteins monster och (för att vara romanen trogen) en nypa incest. Bra är kanske inte det rätta ordet för att beskriva filmen, men den är ändå väldigt sevärd.

2. Gothic (1986)
Ken Russel.

1. Bride of Frankenstein (1935)
Uppföljaren till 1931 års film. Inlägget på länken handlar också om en del andra varianter på Frankensteins Brud.

Förutom filmer kring Frankenstein och hans monster finns det såna där flera monster är med i samma film, Dracula, Varulven och såna. Bäst bland dessa är ungdomsfilmen Monster Squad
från 1987. Eller bäst bland de jag sett.
Bland Frankenstein-filmer jag inte sett brukar Calvin Floyds Terror of Frankenstein från 1976 nämnas som rätt lyckad. Många filmer anspelar på Frankenstein, som Larry Cohens Det lever eller de flesta av David Cronenbergs filmer, utan att direkt utgå från Shelleys roman eller Whales filmer.

Thomas Edisons Frankenstein gratuleras på 100-årsdagen

I dag är det hundra år sen den första filmatiseringen av Mary Shelleys Frankenstein hade premiär.
Detta kommer att uppmärksammas på olika sätt här under dagen.
Nedan kan du se denna stumma kortfilm av Thomas Edison:

Ken Russells Gothic - om lord Byron, Percy Shelley och Frankensteins morsa

Jag ser Ken Russells film Gothic (1986) under ideala förhållanden, det vill säja i ett lätt feberaktigt tillstånd.

Filmen handlar om den kväll då Mary Wollenstonecraft Godwin (snart Mary Shelley) hennes styvsyster , Percy Shelley, doktor Polidori och Lord Byron bestämde sej för att berätta spökhistorier för varandra. Resultatet blev en tråkig vampyrnovell skriven av doktor Polidori, som trots eller på grund av sin dödande tristess hade ett stort inflytande på vampyrgenren, och utkastet till det som skulle bli Frankenstein.

Romanen Frankensteins tillkomst har flera författare och filmare fabulerat kring. En av de senaste varianterna var seriealbumet Frankenstein's womb av Warren Ellis. Den ingår i den andra vågen av hans Apparatböcker (förutom den finns den historiska serien Crécy och Sherlock Holmes goes steampunk-albumet Aetheric Mechanics) som utgår från olika genrer.

Liksom Russels film så lånar den av skräckgenren utan att riktigt vara en skräckberättelse. Den har också fler likheter med Russels film, flera teman återkommer i bägge verken.

Det kan vara en direkt påverkan men ämnet öppnar sej självmant för vissa ingångar. Barnfödsel, blixten och livets gåta är rätt givna motiv i sammanhanget. Men det finns av och till en likhet i sättet att närma sej de. Även om Ellis har en lugnare ton.
Det är den svagaste av de tre Apparat 2.0-böckerna. Mer en berättelse om en berättelse än en berättelse i egen kraft.

Om Frankenstein's womb ligger lite för nära att vara en artikel i ämnet så tar Russels film rätt lätt på fakta. Den lord Byron vi möter här är myternas skandaldiktare. Liksom de två Russel-filmer som tidigare gjort starkast intryck på mej, Altered States och The Devils, så flippar den ut mot slutet. Detta var en styrka hos The Devils och en svaghet hos Altered States, här är det väl något mitt emellan.

I vilket fall så är den redan från början uppskruvad och för mycket. Det är knappast en film som övertygade de som ansåg att Russell var en skräpregissör för motsatsen. De många hallucinatoriska scenerna får filmen att svämma över men detta gör den betydligt mer underhållande än det gängse författarbiografidramat.

Skådespelarna spelar alla alldeles lagom över, utom möjligen Julian Sands som är lite för Room With a View i sin gestaltning av Percy Shelley. Natascha Richardson som Mary Shelley är den enda som Russel tillåter spela lite nedtonat och hon gör det mesta av det. Men det är den överdramatiska Miriam Cyr som Claire som är den största behållningen.
Och Spike från Reportergänget är med.

Allt som allt nog den nästbästa Frankenstein-filmen även om nu inte monstret dyker upp.

Bride(s) of Frankenstein

I Mary Shelleys roman Frankenstein så börjar doktor Frankenstein att göra en kvinno åt Varelsen ("Creature" är vad hans skapelse oftast kallas i boken. Då han ser framför sej en värld befolkad av ättlingarna till Varelsen och hans Brud sliter han sönder den nästan färdiga KvinnoVarelsen. (Varför han inte helt enkelt kan göra henne steril framgår inte). De många kvinnodelarna i stugan hyrt får polisen att tro att han är massmördare.

Scenen där han sliter sönder sin andra skapelse är suggestiv och på sätt och vis är det underligt att den aldrig kommit med i någon av de många filmversionerna. Den vore naturligtvis för brutal för James Whales version från början av 30-talet men senare versioner skulle kunnat göra något riktigt gräsligt och gory av det hela.

I stället så blir den kvinnliga Varelsen färdiggjord i nästan alla filmversioner. Detta beror till en stor del på att Whales uppföljare Bride of Frankenstein blev en sådan succé. Men det måste också finnas något lockande med tanken på en kvinnlig version av Monstret.

Redan i det första utkastet till James Whales Frankenstein fanns det kvinnliga monstret med. Men det fick strykas ur manuskriptet för att filmen inte skulle bli för lång. Och blev då det man byggde uppföljaren, skräckfilmens första tvåa.

Nu ska det bli en remake på Bride of Frankenstein. Men då till och med Kenneth Branagh-versionen: Mary Shelley's Frankenstein som såldes såsom trogen originaltexten lät den gode doktorn göra ett kvinnligt Monster (och gjorde en syntes av berättelsens två brudar) så kan detta tyckas överflödigt. (Fast att kalla en remake för överflödig är kanske i sej överflödigt).

Också versioner av Frankenstein utanför filmens värld tenderar att ha en version av The Bride med. I Grant Morrisons Seven Soldiers: Frankenstein har Bruden frisyren från filmen men också två extra armar. Medan Brian Aldiss Frankenstein i frihet låter oss få se glimtar av den värld befolkad av Varelsernas ättlingar som Frankenstein fruktar.

Nu finns det i Whales original ett tillägg till den första filmen som är viktigare än Bruden. Doktor Pretorius. Denna gayikon och hans små homoculi är filmens styrka och vad en begåvad regissör skulle utgå från för en ny version för "a new world of gods and monsters".

Berätta för dem att...Frankenstein Lever! - Seven Soldiers Frankenstein

Första meningen i första numret av Seven Soldiers: Frankenstein är "Die, Frankenstein Die!". Numret avslutas med orden "Frankenstein Lives!" och en bild där vår hjälte går ut i natten. Därimellan svingas det svärd och Milton citeras.

Seven Soldiers of Victory från 2006 var en maxiserie skriven av Grant Morrison som var uppbyggd av sju miniserier på fyra nummer vardera. Varje serie följde en hjälte och var och en skulle tillhöra sin egen genre. De sju serierna hade olika tecknare medan Prometheas J. H. Williams III tecknade ett första och sista nummer menat att knyta samman serierna.

I intervjuer innan serierna började komma ut kallade Grant Morrison serien för ett modulärt projekt. Inte bara varje miniserie utan varje nummer av vardera miniserie skulle gå att läsa för sej. Samtidigt som allt skulle bilda en helhet.
Det där var väl inte riktigt sant.

Serierna går in i varandra på ett sätt som gör att man nog bör läsa allihopa.
Men om man ska läsa en av serierna fristående så fungerar nog Seven Soldiers: Frankenstein bäst. När jag nu senast läste om serien så ignorerade jag helt de andra.

Doug Mahnke tecknar Frankenstein i vad som är en närmast EC Comics-liknande stil. Hans Monster (som i en panel förklarar för the Bride att han tagit sin skapares namn) är en blandning av en hårdkokt "mannen utan namn"-figur och Boris Karloff.

Varje nummer är som en liten stilla skräckberättelse med uppskruvad volym. I det andra numret är Frankenstein på Mars.



I det tredje slåss han mot djur som blivit mordiska av att dricka medvetandegjort vatten:

"Madmen say the meek shall inherit the earth. / Has that awful day come at last?"

narraterar han hårdkokt medan han anfalls av mordiska småfåglar och kaniner. Utsökt tecknade av Mahnke.

Och en hel del narraterande blir det. I blågröna textplattor.

Grant Morrison blandar från filmerna och boken. Hans Varelse citerar Milton som bokens skulle kunna göra. Men är en slags actionhjälte.

Att serien handlar om fädrer står rätt klart. Andra mer allvarliga teman går att finna. Men det handlar också om hur Frankenstein dödar ett universum genom att skjuta det i ansiktet.

"All in a day's work... / For Frankenstein!"