António Lobo Antunes-ar

"jag försökte föreställa mig hur jag skulle ta dem med mig hem och hur släkten vettskrämd skulle ta sin tillflykt till sina trygga, korporativistiska ikoner medan de under besvärjelser skulle sträcka fram den heliga Sãozinhas djävulsfördrivande vitlöksflätor mot de socialistiska vampyrerna som hotade att nationalisera familjeporslinet."
ur De förrådda av António Lobo Antunes, övers. Marianne Eyre

Den portugisiske författaren António Lobo Antunes är en författare jag gillar. Men hag har lite svårt att skilja hans romaner åt. Detta beror till en del på att de ofta använder sej av en liknande teknik med flera berättande röster, "ordströmmar" kallas det på två av baksidestexterna till mina tre Antunes-ar.

Dessa tre är Handbok för inkvisitorer, en av hans mest hyllade. Fado Alexandrino, min favorit. Och De förrådda, som kom ut i nyutgåva förra året i Modernistas serie nyutgåvor av författare som de hoppas får nobelpriset.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en,  i alfabetisk ordning.)

Läst i september

António Lobo Antunes - De förrådda
Portugisisk roman. Blev lite förvånad när ett långt citat ur en Simon & Garfunkel-sång plötsligt dök upp.

William S. Burroughs - Queer
Amerikansk roman.

Tua Forsström - September
Finlandssvensk diktsamling från 1983. Handlar trots den för månaden passande titeln om sommaren. Först sista dikten utspelar sej i september. "Det enda jag med säkerhet har iakttagit/är vissa långsamma förändringar".

Yasmine Ghata - Flickan som slutade tala
Kortroman. En sån där jag märker att den är bra men den lyckas ändå inte fånga mej.

Ivar Lo-Johansson - Vällustingarna
Med denna novellsamling så har jag nu läst alla Ivar Los passionsnoveller.

Våldsamma fantasier. Studier i fiktionsvåldets funktion och attraktion,  red. Magnus Ullén
Essäsamling. Kommer nog skriva om denna här snart.

Peter Weiss - Motståndets estetik : Band II
Jag ger inte upp. Two down, one to go.

Bruno K. Öijer - Och natten viskade Annabel
"och det blir helt och hållet din stad/den har din ögonfärg/ditt sätt att gå"

Första hälften av månaden gick läsningen lika trögt som förra månaden. Men sen började det gå bättre. Ögat är också bättre.

Citerat från veckans läsning

"allt är inte bestämt/men nätterna ska sitta vid ljusa bord//och det blir helt och hållet din stad/den har din ögonfärg/ditt sätt att gå"
ur "Vid Ljusa Bord" i Och natten viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer

"jag försökte föreställa mig hur jag skulle ta dem med mig hem och hur släkten vettskrämd skulle ta sin tillflykt till sina trygga, korporativistiska ikoner medan de under besvärjelser skulle sträcka fram den heliga Sãozinhas djävulsfördrivande vitlöksflätor mot de socialistiska vampyrerna som hotade att nationalisera familjeporslinet."
ur De förrådda av António Lobo Antunes, övers. Marianne Eyre

Alla namnen av José Saramago

Han skulle just till att somna när han kom att tänka på anteckningsblocket som han hade skildrat de första stegen av sitt sökande i. Jag skriver i morgon, sade han, men det här nya behovet var nästan lika trängande som behovet att äta, därför gick han och hämtade blocket. Och sedan, sittande i sängen med morgonrocken på, pyjamasskjortan knäppt upp till halsen och det varma täcket om sig, fortsatte han sin redogörelse från den punkt där den hade slutat[...] Med feberns hjälp skrev han vidare till långt in på natten.

Det är Portugals nationaldag. Men det blir ingen lista med tio bra portugisiska böcker. Då jag, så vitt jag kan påminna mej, bara har läst två författare från Portugal (portugisiskspråkiga har jag läst lite fler) - Antonio Lobo Antunes och José Saramago. I och för sej har jag säkert läst tio styckna av deras tillsammans.

Jag har lite svårt att hålla isär Antunes-romanerna. Och komma ihåg vilken som är vilken. Med dess berättelser och berättarröster som går in i varandra. Det brukar ibland också säjas om Antunes som man förr sa om Olle Hedberg - att han hela tiden skriver samma roman (det är emellertid sällan jämförelsen med Hedberg görs, Hedberg bör annars på sin tid ha tilltalat ungefär samma skikt av befolkningen som Antunes gör idag). Vilket väl inte är riktigt sant.

Också Saramagos böcker påminner på ett sätt om varandra. Hans användande av långa meningar, uppdelade av kommatecken, återkommer i de flesta av hans böcker som jag har läst.

Men i en bok som Alla namnen får detta stilistiska grepp en annan verkan än i Saramagos Trifidernas uppror-hommage Blindheten.

Romanen handlar om en tjänsteman som för in personuppgifter i ett kartotek.

De långa meningarna som trött men noggrant skildrar hans vardag för in läsaren i hans monotona existens. Men det är ändå en spännande bok (och spänningen ligger mycket i språket) också innan vår hjälte en dag bryter mot reglerna och tar med sej ett kort ur registret hem. En kvinnas kort.