Buffy, Säsong 6

(När jag tidigare skrivit om Buffy har jag försökt att inte avslöja mer än vad som står på, de i och för sej väldigt handlingsavslöjande, DVD-baksidorna. Men här går jag in lite på själva slutet av säsongen - så var varnad)

"If my heart could beat, it would break my chest"

Första scenen i första avsnittet av den sjätte säsongen av Buffy the Vampire Slayer börjar på ett sätt som direkt åkallar hur säsong 3 började. De senare säsongerna av Buffy anspelar ofta på de tidiga åren av serien.
Den femte säsongen slutar på en variant av hur den andra säsongen slutade. Och huvudskurken det året hade motivationer som var en spegelbild av skurkens det första året.

Det sjätte året kommer att spela upp två varianter på Angels historia från de första åren.

Angel var en god vampyr som Buffy blev förälskad i och som sen blev ond. Onde Angel var huvudantagonisten under andra hälften av den andra säsongen.

Under detta sjätte år kommer Buffy att inleda ett förhållande med en annan, inte fullt lika god, vampyr. Och en av karaktärerna, Willow, kommer att bli ond.

De enskilda episoderna variear i kvalité. Men grunden för dessa två historier byggs upp hyfsat under den första delen av säsongen.

Med en höjdpunkt med musikalepisoden. Staden de bor i blir i detta avsnitt utsatt för en trollformel som får folk att brista ut i sång.

Episoden fungerar på en gång som en musikal och som en drift med musikalformen och dess konventioner. Med karaktärer som ser ut att vara irriterade över att brista ut i sång. Det är mer Paraplyerna i Cherbourg än Rocky Horror Picture Show över avsnittet. Och det rättfärdigar i sej denna sjätte säsong.

I slutet av avsnitten sjunger emellertid ensemblen "Where do we go from here?" och svaret är tyvärr en besvikelse (även om avsnittet direkt efter är bättre än de avsnitt som följde föregående års Hush och The Body).

Både romansen med Spike (Angel 2.0) och Willows missbruk av magi har byggts upp väl men behasndlas klumpigt när de väl är ett faktum. Willows ökande användande av magi är något som serien byggt i flera år. Men här bortslarvas det på en alltför bokstavlig drogmetafor.

Buffys närmande till Spike får sin grund i att han är den ende som vet att Buffy när hon blev återväckt till liv av sina kamrater egentligen blev nedtagen från himlen (vilket i serien blir en slags metafor för depression). Men när de väl blir tillsammans så slutar de relatera till varandra. Deras förhållande skildras som samma slags missbruk som Willows magipuffande.

När Willow väl blir ond och hotar ha sönder världen så går detta också för snabbt. Till skillnad från när Angel blev ond så får vi aldrig spendera någon tid med Dark Willow. Historien med den onde Angel integrerades väl med de övriga berättelserna i den andra säsongen. Medan onda Willow är en saga som aldrig får tid att andas.

Avsnitten när Willow börjar gå ner sej i magimissbruk påminner om familjeserier som till exempel Party of Five (Ensamma hemma på svenska, den med han från Lost.)
Den serien refererar ofta Buffys författare till. Som Joss Whedon i kommentarspåret till ett avsnitt i andra säsongen: "The two things that matter the most to me: emotional resonance and rocket launchers. Party of Five, a brilliant show, and often made me cry uncontrollably, suffered ultimately from a lack of rocket launchers."

Tyvärr lider också stora delar av denna den sjätte säsongen av Buffy av en liknande brist på rocket launchers. Serien har förlorat mycket av det som gjorde den så underhållande de första åren.

Sugarshock! av Joss Whedon och Fábio Moon

De flesta försök som Joss Whedon gjort som serietidningsförfattare efter Fray har liksom den framförallt fokuserat på den melodramatiska sidan av hans skrivande.

Men den 24 sidor långa serien Sugarshock!, tecknad av Fábio Moon så, är ett utryck för den bisarrt komiska sidan av Whedons penna.

Sugarshock! är ett rockband, bestående av tre kvinnor och en robot (i jeans). De åker i serien till en annan planet eftersom gruppens ledare Dandelion, en ung kvinna med ett oförklarat hat mot vikingar, tror att de där ska tävla i ett intergalaktiskt Battle of the Bands.

Dialogen i serien flyter bra. Många av skämten är roliga. Fast kanske inte så originella. Åtminstone två av skämten är mer eller mindre tagna från Liftarens guide till galaxen-böckerna av Douglas Adams.

Serien har emellertid en energi och en rytm som väger upp ett och annat svagt skämt (som en historia om att Abraham Lincoln trodde att slav betydde spis). Mycket av energin står tecknaren Moon för. Hans karaktärer är livfulla och slagsmålen snygga. Och de tre kvinnorna har tre olika kroppstyper. Något som är sorgligt ovanligt i serier.

Sugarshock! publicerades först i tre delar i den nya nätversionen av serieförlaget Dark Horses antologitidning Dark Horse Presents på MySpace. Den har senare utgivits som serietidning och albumet MySpace Dark Horse Presents 1.

Det är i det albumet jag har läst den. Som antologier är den albumserien (fem stycken har kommit ut) tyvärr rätt ojämn. En kort mycket märklig Sock Monkey-serie av Tony Millionaire är albumets höjdpunkt.
Medan Goon och Umbrella Academy( den senare tecknad av Fábio Moons tvillingbror) är rätt okej. Den hyllade Empowered av Adam Warren är, om detta smakprov är representativt, inte i min smak. Och merparten av serierna är direkt usla.
Så lösnumret av Sugarshock! kan nog vara ett bra alternativ.

Eller så kan man fortfarande läsa den på Dark Horses MySpace-sida HÄR (del 2 och del 3).

The Lost Slayer - en roman baserad på en TV-serie.

Då jag är en bildad man så finns i mina bokhyllar Sartre såväl som Shakespeare, Diderot och Dante finns där liksom Brecht och Balzac. Och så The Lost Slayer, en samlingsutgåva av en roman först utgiven i fyra delar baserad på karaktärer från TV-serien Buffy The Vampire Slayer.

Okej, anledningen till att denna media-tie-in av en Christopher Golden står mellan Andre Gide och bröderna Goncourt i min boksamling är att det var en present. Som väl åtminstone delvis vart skämtsamt menad.

Men jag har en trött förmiddag faktiskt läst boken.
När man ser böcker byggda på TV-serier så undrar man ju ofta vem som läser den. I det här fallet måste jag alltså erkänna mej skyldig.

Det har getts ut en stor mängd såna här buffyromaner. De utspelar sej ofta mellan avsnitten i serien. Sommarloven är populära. Den här romanminiserien började först at ges ut år 2001 och utspelar sej under den fjärde säsongen av serien.
Men författaren använder sej av det gamla greppet att låta hjältinnan slungas in i en mörk framtid. Och kan därmed stå relativt fritt från de restriktioner som finns med såna här böcker att inte krocka med handlingen i serien.

En av karaktärerna i serien blir förvandlad till vampyr och visar sej vara så bra på att vara vampyr att hela världen påverkas. Mörkare dystra ärrade versioner av seriens personer dyker upp i boken.

Det är en rätt trist läsning. Golden har skrivit flera såna här romaner och även andra böcker inom skräckgenren. Han brukar anses vara en av de bättre av buffyromanförfattarna (hur lite det nu ändå säjer).
Men språket är platt och boken både utgår från att man sett serien samtidigt som den ideligen påminner en om dess handling. Romanen har ett par karaktärer som enbart verkar finnas i Goldens romaner som utgår från serien. Som ett irländskt vampyrdräperskespöke.

Mest får boken en att fundera på om man inte har lägre förväntningar på TV-serier än på prosa. Språket må vara torftigt här men filmspråket i TV-serien är knappast särskilt avancerat. Jag såg Thirst, en vampyrfilm av Chan-wook Park i veckan. Och det är onekligen en mycket snyggare film än ens de bästa Buffy-avsnitten.

En av säsongerna av serien, den sjunde och sista, finns i en romanversion (ett tecken på att DVD-boxen är den nya romanen - en riktigt usel sådan som du skäms över att ha i bokhyllan). Det hade säkert tagit betydligt mindre tid att läsa den än att se hela säsongen.

Men även om Golden ofta hittar karaktärernas röster någorlunda bra och själva handlingen är en någorlunda kompetent variant på Days of Future Pst-tropen så saknas något som serien har.
Temat med det mörkare alternativet till den värld som är används i två avsnitt av den tredje säsongen av TV-serien. Men där vrids denna konvention till.
Här blir den bara ett hjälpmedel för att författaren ska kunna låtsas att det nästan är en riktig bok, där saker och ting kan hända och få konsekvenser.
Men det är det inte.

Fray av Joss Whedon - en framtida vampyrdräperska

Fray är ett seriealbum skrivet av Joss Whedon och tecknat av Karl Moline. För Whedon, mest känd för TV-serien Buffy The Vampire Slayer, så var detta hans första försök som serietidningsförfattare. Fray är en framtida vampyrdräperska, flera hundra år efter Buffys tid.

Framtida versioner av hjältar är en rätt vanlig företeelse. Det brukar väl sällan bli så där väldigt bra. Här är det åtminstone en inte särskilt sökt utveckling av vampyrdräperskekonceptet.

Fray lever i en värld där det finns muterade varelser men där magi och demoner sen länge är bortglömda. Och där inga vet vad en vampyr är - även om det finns en hel del av dem. En dag kommer en man fram till Fray och säjer att hon är Utvald. Sen sätter han eld på sej själv.

I förordet till albumet skriver Whedon att hans framtid ser ut som framtider brukar göra - de rika är rikare, de fattiga fattigare och det finns flygande bilar.

Serien är heller inte särskilt originell. Flicka möter monster, slåss mot monster medan hon pratar framtida slang.
Att använda sej av ett delvis nytt språk var något som var vanligt i det brittiska serietidningsmagasinet 2000 AD (nog mest känt för serien Judge Dredd) och serien har flera likheter med de lättsammare se´rierna från den tidningen.

Men det finns också en del franskt inflytande, inte så mycket från franska tecknade sf-serier som från filmregissören Luc Besson. Bilarna påminner om bilarna i det Femte elementet och Molines har inspirerats av Nathalie Portmans rollfigur i Leon.

Molines teckningar flyter bra. Han avbildar rörelse dynamiskt Men bakgrunden - själva världen i serien är föga utvecklad. Karaktärernas ansikten är också ofta lite livlösa.

Bättre lyckas han med Frays mentor, en getliknande demon och en fiskmutant.
Samspelet mellan Fray och Urkonn, som getmonstret heter, tillhör seriens bättre sidor. Och det finns en hel del roliga detaljer och skickliga vändningar. Som gör att serien om än l.ite lättviktig är en underhållande läsning.

(Efter detta album har Fray förekommit i en crossover i Buffy Season 8, en fortsättning på TV-serien i serietidningsform, som inte verkar ha varit särskilt bra.)

Buffy, Säsong 5

Det första liksom det sista (hundrade) avsnittet av den femte säsongen av Buffy the Vampire Slayer börjar med att Buffy dödar en vampyr. Men inledningsepisoden där Buffy möter Dracula (ett avsnitt som visas i bakgrunden i en scen i den ryska vampyrfilmen Daywatchers) är egentligen ett sista farväl till vampyren som seriens huvudmonster.
Liksom serien lämnar vampyrerna bakom sej så lämnar den också skolseriegenren. Förra säsongen försökte utan att lyckas särskilt bra att gå från high school-serie möter b-film till college-serie möter b-film. Men detta år lämnar vi i stort sett collegeområdet. Och blir till en familjeserie med vampyrer och andra b-filmstroper.

Ett sätt denna övergång görs är genom att introducera en yngre syster till Buffy som retroaktivt skriver om seriens historia och därmed dess genre.
Mysteriet med varifrån den nya kontinuitetsförändrande familjemedlemmen kommer ifrån dras ut rätt länge. Något som fungerade rätt bra första gången jag såg säsongen. Men som känns lite segt denna andra gång.

Annars är detta år betydligt bättre än det förra. Och lever rätt högt på den tidigare säsongens svagheter. Liksom fjärde säsongen så berättas här mer av en sammanhållen historia snarare än att ha fristående avsnitt. Men det är betydligt smidigare gjort en förra året.
De fristående avsnitt som ändå finns är också snarare karaktärsstudier där seriens bipersoner får ett avsnitt var.

Ett av dessa är ett av de få avsnitten med fokus på vampyrer. Den för säsongen nyförälskade Spike berättar om sin historia som vampyr. Att låta vampyrer turista i historiska epoker och händelser(här bl a boxarupproret) är vanligt i samtida
vampyrhistorier(som t ex hos Chelsea Quinn Yarbro). (Detta sätt att utnyttja mer eller mindre odödliga karaktärer har i och för sej varit populärt ända sedan
Eugene Sues Den vandrande juden.)

Familjeseriens melodramkaraktär utnyttjas bäst i det avsnit där Buffys mor har dött. Det är en episod nästan utan övernaturliga inslag. Kameraarbetet är av och till lite överdrivet som en riktig allvarlig serie och på skådespelarinsatsrena märks varför ingen från serien blivit något efteråt.
Men episoden utnyttjar kontrasten med den övriga serien till fullo. Och en monolog av en före detta demon om att hon inte förstår döden är en av seriens höjdpunkter. Och episoden ger en viss emotionell tyngd åt det kanske lite för sentimentala slutet på säsongen.

Moderns sjukdom dras annars ut på ett rätt oinspirerat sätt.
$Ett annat missgrepp här är en kvarleva från förra säsongen. Buffys pojkvän Riley som i ilska över att Buffy är starkare än han själv går till ett bordelliknande ställe där vampyrer biter honom. Serien vill få oss att sympatisera med hans uppförande vilket lite underminerar dess påstått feministiska tendens.

Andra karaktärer introducerade den förra säsongen fungerar bättre. Som häxan Tara som i "Family" får besök av sin familj. Ett avsnitt som bäst sammanfattar säsongens teman om familj och vänskap. Till skillnad från de flesta av de fistående karaktärsshowcaseavsnitten så har denna en allvarlig tendens. De tenderar annars vara komiska.

Från de komiska fristående avsnitten kommer flera av de vapen som används i säsongavslutningens showdown. Ett metatextuellt sätt att säja att också dessa episoder är en del av seriens styrka.

The Breeders och Buffy

I ett avsnitt i den sista säsongen av Buffy så spelar popbandet The Breeders på The Bronze.

Breeders brukade spela seriens signaturmelodi live. Och den kom med på skivan Son of Three.

Buffy-temat är gjort av Nerf Herder, en rätt ointressant postnågonting grupp. Ett band som knappast funnits utan amerikansk collegeradio. Men den korta melodisnutten som de gjorde till seriens inledningstexter fungerar rätt bra.

Riffen i låten påminner något om Breeder-riff. Så bandet coverade den inte enbart för att de var fans av serien.

Tyvärr är avsnittet där de cameoar ett av de sämsta i seriens historia. En ung man får alla kvinnor att falla för honom genom en förtrollad jacka. En liknande, mycket bättre, variant på temat med kärleksmagi finns i den andra säsongen av serien. Vilket får episoden att kännas om möjligt sämre än den är.

Breeders version av "Buffy Main Theme" kan du höra HÄR.

Den fungerar emellertid bättre omringad av andra Breeders-sånger.

(Kommentarfunktionen på Blogger har krånglat senaste tiden. Men det ska gå att kommentera om man inte väljer den inloggade varianten. Utan istället "Namn/url"-valet.)

Lie to me - Buffy och vampyrerna

Yes, it's terribly simple. The good guys are always stalwart and true. The bad guys are easily distinguished by their pointy horns or black hats and we always defeat them and save the day. Nobody ever dies... and everybody lives happily ever after.

Trots att ordet "vampire" finns med i seriens titel så handlar avsnitten inte så ofta om vampyrer. I början av serien (och tidigare i filmen) så är Buffys huvudfiender vampyrer.
I första säsongen så framställs vampyrerna som om de ingår i ett feodalt system. Medan andra säsongen introducerar ett par yngre vampyrer, Spike och Dru som ersätter första säsongens åldrade mästarvampyr och hans feodala anhang som Buffys främsta hot. Denna övergång till en med hjältarna mer jämnårig samtida fiende understryks när Spike dödar mästarens tronföljare- en barnvampyr, med orden ”from now we will have a little less rituals and a little more fun".
I tredje säsongen försvinner egentligen vampyrerna som huvudfienden.

Ett av de avsnitt som tar upp vampyren är "Lie to me" i andra säsongen.
En anledning till att berättelser om vampyrer är populära brukar säjas vara att det finns något lockande i detta att vara vampyr.
I serien brukar nyligen förvandlade vampyrer framstå som starkare mer självsäkra än innan de dödde(eller vandödde). De talar också ofta illa om sitt tidigare människojag. Men alltid strax innan de förvandlas till damm. Den lockelse ondskan utgör undermineras.

I "Lie to me" försöker en av Buffys gamla skolkamrater, döende av en hjärntumör (en sällsamt vanlig åkomma i denna serie) bli vampyr.
För att uppnå detta tänker han inte endast offra Buffy utan även en klubb med vampyrdyrkare som tillbringar sin tid med att klä ut sej till ”nattens barn” och se gamla vampyrfilmer (vampyrfilmen snarare än romanerna eller novellerna
som är den text som serien utgår ifrån).

I slutet av avsnittet frågar Buffy sin "watcher" och mentor Giles om det någonsin blir lättare. "Giles: 'What do you want me to say?' Buffy: 'Lie to me.'"
Det är en välskriven scen, ett exempel på hur bra epiloger seriens avsnitt hade i sina första år. (Att Giles i episoden efter detta visar sej ha ett mörkt förflutet ger en extra undertext.)

Men episoden går inte särskilt långt från det svart/vita moralkonceptet.
Ondskans skenbara lockelse är här liksom i de sagor där man vinner odödlighet och får ångra det egentligen bara ett sätt att förstärka moralen att vi alla ska vara nöjda med vår lott.

Buffy-vecka

Förra veckan såg jag klart den sjätte säsongen av Buffy The Vampire Slayer. Det blev inte av att jag skrev något här efter att sett om den femte.
Nyligen har jag också läst två tecknade serier av Joss Whedon (Buffys skapare).
Om dessa och lite annat Buffy-relaterat hade jag tänkt skriva om denna temavecka.
(Det kommer även att bli en del annat om man nu inte är intresserad av tonårsflickor som slåss mot monster).