Nick Cave och Karl Marx avslutar jubileumsveckan

Abbatoir Blues / The Lyre of Orpheus är ett dubbelalbum där ena skivan är rosa och den andra pistagegrön. Recensenter brukar prata om hur sinsemellan olika de två albumen är. Jag håller nog inte med om det. Trummorna är annorlunda. Men skillnaden mellan skivorna är mindre än mellan första och andra sidan av From her to eternity (sida a och sida b på den spelades in under ollika tillfällen).

Det är i vilket fall ett mycket bra dubbelalbum/två mycket bra skivor. Som ovan så används en kör med god effekt. Och här finns märkliga "Fable of the brown ape" och "Lyre of Orfeus" (med raden "God was a major player in heaven") och vackra "Easy money" och då "There she goes..."

Texten handlar (bland annat) om personer som gjort sina bästa verk när de mått som sämst. Johnny Thunders säjs här ha varit halvdöd när han skrev "Chinese rocks" medan "Karl Marx squeezed his carbuncles while writing Das Kapital" och sångaren ber om att bli inspirerad som de blev.

Som sången säjer så led Marx av karbunklar, en slags bölder, i anus och på penis när han skrev Kapitalet. Han skrev till Friedrich Engels att "bourgeoisin skall ha mina karbunklar i gott minne hela sitt liv." (22 juni 1867, här citerat efter Jan Myrdal i Den onödiga samtiden, troligen Myrdals översättning.)

(Först publicerad den 20 december 2013. Som lucka 20 i det årets nick cave-kalendern. Där jag skrev om tjugofyra låtar av Nick Cave. Om du klickar på cavekalender-etiketten kan du läsa alla luckorna.
Jag hade ingen kalender förra året. Men på tisdag kommer det här årets Butter tar ordet-kalendern att börja. Det anknyter lite till detta inlägg.
Jag gjorde en spotify-lista med alla låtarna från nick cave-kalendern)

And the ass saw the angel - Nick Caves romandebut

En av de två kvällstidningarna hade i början av nittiotalet i sin nöjesbilaga en artikel om olika rockböcker. Om eller av musiker. Där gavs And the Ass saw the Angel av Nick Cave lägsta betyg, om det nu var ett minustecken eller en överkrossad geting. Som motivering citerades den första meningen: "Three greasy brother crows wheel, beak to heel, cutting a circle into the bruised and troubled sky, making fast, dark rings through the thicksome bloats of smoke."

And the Ass saw the Angel finns tyvärr inte på svenska. (Den finns på norska. Heter där Eselet så Herrens engel).
Jag håller på att läsa om boken och engelskan är väl så pass svår att en svensk översättning hade underlättat. Men egentligen flyter läsningen på rätt bra. Det finns passager när man nästan kan förstå den illitterata nöjesjournalistens dom ovan. Men för det mesta hålls det högstämda någorlunda i balans. Och rytmiskt sett får man igen det som verket förlorar i direkt begriplighet. Prosan är åtminstone stundom i klass med den allra vackraste sådan.

Många av partierna har jag läst flera gånger men det är endast den tredje gången jag läser den från pärm till pärm (och hur mycket jag kan ha begripit den första gången må vara osagt). Historien om ett religiöst kultliknande samhälle och en av dess utstötta fungerar kanske bättre i delarna än i helheten. Ramberättelsen blir lite bombastisk.
Medan de enskilda episoderna trots de många upprepningarna och alla allitterationerna bara ibland hotar att bli ett slags prosadikter. Det finns, när man vant sej vid språket, flera bra mer nedtonade berättelser här som ger mer än den barocka huvudhistorien. Som den där den stumme huvudpersonen fångar en spindel, Atra Virago, känd för att ha ett visst läte men som förblir tyst under sin fångenskap.

Som jag minns det var slutpartiet sämst. Men vem vet. Det kanske håller bättre den här gången.

(Vi avslutar Nick Cave-kalendern med denna sista extra lucka. Som är en repris. Först publicerad 26 juni 2009. Jag tyckte slutet var svagare även vid denna läsning. Men ett svagt slut gör inte lika mycket vid en omläsning. Nu blir det annat än Cave här framöver.)

Bakom sista luckan hittar vi Push the sky away

They take apart their bodies like toys for the local boys

Nick Cave & The Bad Seeds senaste studioalbum kom ut i år (det har hunnit komma ett livealbum sen dess). På Push the sky away är det bara Nick Cave som är kvar från det ursprungliga Nick Cave & The Bad Seeds. Även om Barry Adamson medverkar på ett par spår.
Ändå tycker jag att Push the sky away på många sätt är ett typiskt Bad Seeds-album. Som alla tidigare skivor med gruppen har den en egen ton.
Jag gillar bäst sångerna här som är som små berättelser. Som "Water's Edge" vars atmosfär påminner mej om bitar av Caves roman And the ass saw the angel.

Just how long you gonna be my baby

Grinderman är en grupp bestående av Nick Cave och ytterligare tre medlemmar ur Nick Cave & The Bad Seeds. Ofta beskrivet som ett hobbyprojekt. Soundet är mer gitarrbaserat än hos Bad Seeds. Bandet har gett två album. Jag tycker bättre om Grinderman 2, det andra albumet, än om deras första (som bara heter Grinderman).

Sången "When my baby comes" på tvåan är ett bra exempel på bandet när det är som bäst. Med stegrande stråkar kontrasterar mot ett desperat upprepande av frasen "just how long you gonna be my baby".  

Mån-Jesus

I see the many girls walking down the empty streets
& maybe once or twice one of them smiles at me
y/ can't blame anyone
for saying hello/ I say hey/ I say hello/ I say hello

Förr brukade det alltid heta att Mick Harvey var hjärnan bakom The Bad Seeds. Hur man nu skulle avgöra det. Dig!!! Lazarus, dig!!! (2008) skulle bli sista Bad Seeds-skivan där Harvey är med i bandet.
På "Jesus of the moon" spelar Harvey akustisk gitarr. Men Warren Ellis (som man fortfarande inte ska blanda ihop med skaparen av serier som Planetary och Desolation Jones) tar större plats på spåret.
Ellis för med sej ett lite mer folkmusikliknande sound till gruppen. Här spelar han bland annat flöjt. Jag gillar flöjten.
 

Nick Cave och filmmusik

Nick Cave har gjort musik till flera filmer. Den filmregissör han framförallt samarbetat med är John Hillcoat. Deras samarbete började med fängelsefilmen Ghosts ...of the Civil Dead (1989) där Cave också har en av rollerna. Jag har tyvärr inte sett filmen men gillar soundtracket som Cave gjorde samman med Bad Seeds-medlemmarna Mick Harvey och Blixa Bargeld.
Dessa tre gjorde även musiken till Hillcoats film To have and to hold. Där Scott Walker gör en snygg cover av Bob Dylans "I threw it all away".

Cave skrev manuset till den australiensiska vilda västern The Proposition. Som Hillcoat regisserade. Det är en riktigt bra film. Fast rätt obehaglig. Caves och Warren Ellis vackra soundtrack gör den på nåt sätt ännu svårare att se. Ett av spåren på soundtracket heter "Sad Violin Thing". Spåret på klippet, "Down the road", är det som mest påminner om en vanlig sång.

Cave och Ellis (ej att förväxla med serietidningsförfattaren med samma namn) har sen gjort mer filmmusik tillsammans. Som soundtracket till The assassination of Jesse James... och The Road (en film i Mad Max-genren). Cave skrev ett manus som omarbetat låg till grund för Hillcoats film Lawless. En film som tyvärr inte alls är lika bra som The Proposition. Soundtracket är emellertid rätt kul, bland annat gör Ralph Stanley en Velvet Underground-cover som låter som om den var gjord under spritförbudets dagar då filmen utspelar sej. Cave och Ellis är bara med på nåt spår.

Det gick rykten för ett tag sen att Cave skulle skriva manus till en remake på The Crow. Då hade man ju önskat han även skulle ha gjort en remake på "The Black Crow King" till den möjliga filmens soundtrack.

I dagens lucka så sjunger Nick Cave om Karl Marx

Abbatoir Blues / The Lyre of Orpheus är ett dubbelalbum där ena skivan är rosa och den andra pistagegrön. Recensenter brukar prata om hur sinsemellan olika de två albumen är. Jag håller nog inte med om det. Trummorna är annorlunda. Men skillnaden mellan skivorna är mindre än mellan första och andra sidan av From her to eternity (sida a och sida b på den spelades in under ollika tillfällen).

Det är i vilket fall ett mycket bra dubbelalbum/två mycket bra skivor. Som ovan så används en kör med god effekt. Och här finns märkliga "Fable of the brown ape" och "Lyre of Orfeus" (med raden "God was a major player in heaven") och vackra "Easy money" och då "There she goes..."

Texten handlar (bland annat) om personer som gjort sina bästa verk när de mått som sämst. Johnny Thunders säjs här ha varit halvdöd när han skrev "Chinese rocks" medan "Karl Marx squeezed his carbuncles while writing Das Kapital" och sångaren ber om att bli inspirerad som de blev

Som sången säjer så led Marx av karbunklar, en slags bölder, i anus och på penis när han skrev Kapitalet. Han skrev till Friedrich Engels att "bourgeoisin skall ha mina karbunklar i gott minne hela sitt liv." (22 juni 1867, här citerat efter Jan Myrdal i Den onödiga samtiden, troligen Myrdals översättning.)

Fem meter av den renaste vita snö

Då Nick Cave & The Bad Seeds sen Let love in började släppa tre singlar till varje album så finns det rätt många musikvideor med bandet. kanske fler än bra. Men videon ovan gillar jag.

"Fifteen feet of pure white snow" är från No more shall we part. Ett något underskattat album.

Är du den dära som jag har väntat på?

O we will know, won't we?
The stars will explode in the sky
O but they don't, do they?
Stars have their moment and then they die

I förra numret av musiktidningen Uncut hade de en lista med de 50 bästa singer/songwriter-skivorna. The Boatman's call med Nick Cave and the Bad Seeds kom på plats 35.

Att detta var Caves enda platta på listan betyder inte nödvändigtvis att de som satte samman den menar att det är hans bästa (även om musikkritiker brukar hålla Boatman's call högt). Utan snarare att detta är hans enda i singer/songwriter-genren.

Exakt vad en singer/songwriter är kan vara lite svårt att säja. Som det brukar heta om pornografi så vet man vad det är när man ser (hör) det. Ska man gå efter Uncuts lista så ska sångerna handla om sångarens/sångerskans eget liv (det är lite Hänt i veckan-varning på flera av motiveringarna på listan).

I vilket fall så skiljer sej albumet från de flesta andra av Bad Seeds-albumen. Jag var själv länge rätt tveksam till det. Men tycker det håller bra när jag lyssnar på det i dag.
"(Are you) the one that I've been waiting for?" är (med bibelcitat) ett rätt typiskt boatman-spår. En kärlekssång hela tiden på gränsen till det alltför högtravande som ändå på nåt sätt klarar sej.

Men mitt namn var Elisa Dane

När jag först hörde ryktet att Nick Cave skulle spela in en duett med Kylie Minogue så trodde jag inte på det. Men det gjorde han som bekant. Och "Where the wild roses grow" är fortfarande Nick Cave & The Bad Seeds största hit.

Låten var första singeln till Murder Ballads. Som tidigare nämnt i kalendern så kallas en slags Nick Cave-sånger för "murder ballads" på noterna till Firstborn is dead. Och dödssiffran i Caves samlade låtproduktion hade redan tidigare varit rätt hög.

Sångerna på Murder Ballads handlar om mord och elände. Ibland är Cave offer, ibland förövare. 
På skivan finns två duetter som utgår från äldre traditionella sånger. "Henry Lee" som Cave sjunger samman med P. J. Harvey är en omarbetad Child-ballad (sång nedskriven av den skotske sångsamlaren Child). Här är det Cave som blir mördad.
I "Where the Wild Roses Grow" är Cave mördaren.  Texten är inspirerad av "Down in the Willow Garden" som bandet också gör en version av som b-sida till "Where the Wild Roses Grow"- singeln.

"Down in the Willow Garden" är en traditionell sång som ofta går under namnet Rose Conelly. Vilket då är namnet på den mördade kvinnan.
I refrängen på "Where the wild roses grow" framgår att händelsen har blivit en berättelse. Offret, så att säja spelat av Minogue sjunger att de kallar henne "the wild rose" men att hon inte förstår varför de kallar henne så då "my name is Elisa Dane".
När hennes fall förvandlades till en sägen förlorade hon sitt namn.

Numera låter Murder Ballads lite splittrad. Som om temat är det enda som samlar sångerna samman. Men spåren var för sej är nästan alla bra. Och "Where the wild roses grow" är väldigt bra. Fastän folk gillar den.
 
Minogue spelade samman med Cave förra året in en ny version till sin skiva The Abbey Road Sessions. Det är en bra version.

Jingle jangle

På Nick Caves skivor är det ofta ord som återkommer i flera av låtarna. En fras som upprepas på Let love in är "jingle jangle". Vilket ju passar i en julkalender. På sången nedan är det emellertid enbart jangling och inget jingling.
Let love in tillhör mina favoritalbum med Nick Cave & The Bad Seeds.
(Bilden är från CD-fordralet. Du kan se "Do da do Do da do" från "Jangling Jack" på papperet längst fram till höger.)


Says, I'm Jangling Jack
I go Do do do
I wanna Rinky Dink Special
I wanna little umbrella too

I told her the moon was a magical thing, that it shone gold in the winter and silver in spring

När Nick Cave & The Bad Seeds skulle spela in albumet Henry's Dream (1992) ville deras skivbolag att de skulle ha en producent. Tidigare hade de producerat själva.
Nick Cave valde själv producenten David Briggs som tidigare hade producerat Neil Young. Men bandet och Briggs fungerade inte bra ihop och The Bad Seeds har senare sagt att de var missnöjda med resultatet.

Och skivan är, även om den innehåller flera bra sånger (som ofta finns i andra bättre versioner), överproducerad. Vilket märks även på "Loom of the land" i dagens lucka. Men balladen är det spår på plattan som skadats minst av produktionen.

Lucy

"Lucy" är sista spåret på The Good Son. 
I en intervju om Nick Cave & The Bad Seeds senaste studioalbum Push the sky away sa Nick Cave att han inte ville att den avslutande titellåten på den skulle låta som det typiska Bad Seeds-slutspåret.
"Lucy" är ett typiskt Bad Seeds-slutspår. Liksom "New Morning" på den föregående Tender Prey var det.

"Lucy" är en kärleksballad. Men Lucy (ett namn som förekommer i flera Cave-låtar) som berättaren ser i en syn i sången verkar vara död ("O Lucy can you hear me/Wherever you rest").
Det är en vacker sång. Och Caves munspel i sista delen är snyggt.

I hear stories from the chamber how Christ was born into a manger

I hear stories from the chamber
How Christ was born into a manger
And like some ragged stranger
Died upon the cross
And might I say it seems so fitting in its way
He was a carpenter by trade
Or at least that's what I'm told

Med LP:n The Good Son kom singeln "Acoustic versions of songs from Tender Prey". Där Nick Cave & The Bad Seeds gör "Mercy Seat", "City of Refuge" och "Deanna" i akustiska rätt omvandlade versioner.
De akustiska versionerna av "City of Refuge" och "Deanna" är mest ett slags noveltynummer men rätt kul. "Deanna" går här över i gospeln "Oh happy day". Vilket understryker låtens religiösa sida.
Den akustiska "Mercy Seat" är emellertid en riktigt bra suggestiv version.

Sångens berättare väntar på att avrättas. The mercy seat är här den elektriska stolen.
Men det är också en religiös bild (det finns flera kristna sånger med titeln "Mercy seat").
Stolen jämförs med Guds tron i himlen: "In Heaven His throne is made of gold/The ark of His testament is stowed/A throne from which I'm told/All history does unfold./Down here it's made of wood and wire".
Och det bibliska uttrycket öga för öga, tand för tand upprepas i refrängen. De avslutande orden "And I'm not afraid to die" blir sista gången refrängen sjungs till "But I'm afraid I told a lie."

"Mercy Seat" är en låt som Nick Cave alltid gör live. Och det finns flera andra versioner av låten med Cave utgivna. Den senaste kom i år. Förutom originalversionen och denna akustiska är liveversionen på B-sidan till "I had a dream, Joe" intressantast. Den befinner sej någonstans mellan Tender Prey-versionen och den akustiska.

Låtarna från singeln som följde med The Good Son finns på trippel-cd-samlingen B-Sides & Rarities

On this mean season...

O DEANNA
This is a car
O DEANNA
This is a gun
O DEANNA
And this a day number one
O DEANNA
Our little crimeworn histories
Black and smoking Xmas trees
And honey, it ain't a mystery
Why you're a mystery to me

"Deanna" från Nick and The Bad Seeds kanske bästa album Tender Prey (1988).
Denna deppgospelversion på Bonnie och Clyde-temat var en mindre hit när den kom. Den låg högt på den så kallade indielistan (med de mindre skivbolagen). Ovan är en så kallad rockvideo. Ville man se den fick man vänta uppe tills det var 120 minutes på MTV.
(Bilden överst är omslaget till maxisingeln. På baksidan är det samma bild. Men Caves skugga har en gloria i stället för horn.)

Jack och hans skugga

Until one night he took a skinning knife
and stole into the town
and tracked his shadow down 

Said the shadow to Jack Henry
"What's wrong?"

På Your Funeral ... My Trial (1986) så körar Nick Cave sej själv på flera av låtarna. Det här blir ofta rätt märkligt effektfullt.
"Jack's shadow" är inte det tydligaste exemplet på detta. Men ett där tekniken passar temat i låten. Sången berättar om Jack som suttit inlåst med sin skugga. Och som när han blir släppt ut i solljuset söker upp den skuggan igen. Eller nåt sånt. Texten är som en underlig vilda västern-version av den gamla folksagan om pojken som förlorade sin skugga.

När det begav sej gavs Your Funeral... ut som en dubbel-ep (men skivan är inte längre än ett vanligt album. Begagnat såldes vinylen dock ofta till ett högre pris, felaktigt märkt som dubbel-lp. Vilket var irriterande när man skulle ersätta de Cave-skivor ens bror dumt nog tog med sej när han flyttade hemifrån). Med en bild av ett helgon på ett av innerkonvoluten. Och en bild av en halvnaken dam på det andra. "Jack's shadow" fanns på skivan i konvolutet med den avklädda kvinnan.

Mary, grab your child, the river's rising

"Muddy water" är första spåret på 1986 års Kicking against the pricks och bör ha varit den första låten med Nick Cave som jag hörde. Min bror köpte skivan efter att ha hört den på radioprogrammet Bommen.

"Muddy water" handlar om en översvämning. Även de två tidigare Nick Cave & The Bad Seeds-albumen hade börjat med låtar om naturkatastrofer. Metaforiskt i Leonard Cohen-covern "Avalanche" och mer bokstavligt i sången "Tupelo".
"Tupelo" var inspirerad av John Lee Hookers klassiska blues med samma namn. En annan av Hookers blueslåtar tolkas på Kicking... som är ett coveralbum.

Länge trodde jag nog att "Muddy water" var en traditionell låt. Men den är från början gjord av ett bluegrass-band med det lite fyndiga namnet The Seldom Scene. Den finns på deras album Act III (1973) men deras bästa version av den är på Live at the Cellar Door.
Johnny Cash har spelat in låten. Och en av hans låtar finns coverad på Kicking... På Firstborn is dead gjorde Nick Cave and the Bad Seeds "Wanted man" (med en rätt omgjord text). En låt skriven av Bob Dylan men först framförd av Cash. 

I bland ses Kicking... som lite av en mellanskiva pågrund av ett det är ett coveralbum. Men jag tycker det är ett av Caves bästa album. Till viss del är det väl för att det var det första jag hörde. Men det är också en helgjuten skiva där från början rätt olika sånger görs till Bad Seeds egna. Albumet har starka arrangemang vilket "Muddy water" är ett bra exempel på med kören och Caves orgel- och pianospel.

(I denna bloggs barndom hade jag en Kicking against the pricks-vecka där jag skrev om originalversionerna av låtarna på plattan. Om du klickar på kicking against the pricks-etiketten kommer du till de inläggen.)

Here I go, knockin' on Joe

O Jailer, you wear a ball-n-chain you cannot see You can lay your burden on me You can lay your burden down on me You can lay your burden down upon me But you cannot lay down those memories.

Vi stannar kvar i fängelsemiljön en stund.
På baksidan av Nick Cave And The Bad Seeds andra LP  The Firstborn is Dead finns förutom låttexterna korta kommentarer till sångerna. På ett ställe pratas det om Nick Caves många "murder ballads" flera år innan albumet med samma namn. Om "Knockin' on Joe" säjs att titeln betyder att skada sej själv för att slippa arbetas i fängelset. Jag tror inte jag har stött på uttrycket någon annanstans. Men det ger en rätt mörk innebörd åt omkvädets klagande "Here I go! Knockin' on Joe!"

Det är en rätt lång låt. Över sju minuter. Men det märks knappt. Om jag tvunges välja vore detta mitt favoritspår med Nick Cave.

Bakom lucka nummer åtta hittar vi a well of misery

 

O the same God that abandon'd her
Has in turn abandon'd me
And softenin' the turf with my tears
I dug a Well of Misery
And, in that Well of Misery
Hangs a Bucket fulla Sorrow

I "Moon is in the Gutter" (i gårdagens lucka) sjunger Nick Cave att han är "the king of the blues". En av de största skillnaderna mellan The Birthday Party och de tidiga Nick Cave & The Bad Seeds-skivorna är att de senare är starkt bluesinfluerade.
Sången "Well of Misery" ovan från första Bad Seeds-albumet From her to eternity påminner om fängelsesångerna som Alan Lomax spelade in. Med piskljudande slagverk och ett Bad Seeds som svarar Caves rader. Som ett sjungande arbetslag eller en grekisk kör.

Så ensam som ett moln i skyn jag vandrat

I samband med Nick Cave & The Bad Seeds album From her to eternity så släpptes deras första singel. Låtarna på den fanns inte med på Lp:n (men finns på CD-utgåvan). På förstasidan var Elvis-covern "In the Ghetto" (på spåret "Saint Huck" på albumet sjunger Cave "Saint Huck, Saint Elvis") och på B-sidan då sången ovan: "The Moon is in the Gutter".
I sången citerar/snor Cave en känd rad från den romantiske poeten William Wordsworth, "I wandered lonely as a cloud". Men här vandras inte över berg och dal utan över rännstenen.
(rubriken är Gunnar Hardings översättning av Wordsworths rader, minus radbrytning och andra radens slutrim.)