Kanariebarr

Som flera säkert minns blev vår resa till Kanarieöarna i julas mest burr. Men, faktiskt, faktiskt blev det lite barr också, närmare bestämt två stycken på en gatumarknad i Puerto de la Cruz. Fler växter än så hann vi inte komma över under våra få friska dagar. Ett väldigt skralt resultat med arboarktiska mått.

Den ena av barrisarna var dock en växt som länge stått högt upp på önskelistan – världens måhända vackraste och torktåligaste tall – Pinus canariensis, kanarietallen. De mycket långa daggdimmiga barren i grupper av tre är verkligen spektakulära.  Tyvärr tål tallen inte temperaturer under några få minusgrader så hos oss är den evigt dömd till ett liv i kruka.

Den hett efterlängtade kanarietallen uppvaktas redan

av madeiriskt ballongvin

Fast vi börjar bli härdade. Lika illa är det ju med den nära släktingen pinjetallen, pinus pinea, som vi räddade från en växtrea i Hallstahammar i fjol, men som nu hämtat sig riktig bra från den förnedrande behandlingen. Mer om detta en annan gång. Den tredje inomhustallen man bara måste ha, terpentintallen, pinus pinaster, oumbärlig för att smaksätta och konservera sin egen retsina, saknas ännu i samlingarna. Det får nog bli en tur till något Medelhavsland snart.

Den andra barrväxten vi köpte på Teneriffa är vi fortfarande inte säkra på vad det är. Visserligen hävdade gatuförsäljaren att det var en äkta cypress, men trodde vi inte ens på då. Växten har inte alls de fjäll cypresser brukar ha och är i växtsättet mer lik en vanlig kinesisk en. Men eftersom den endast har juvenila barr lutar vi i nuläget mot att det i stället är någon slags ädelcypress, kanske en Chamaecyparis pisifera ’Squarrosa’? Vi får vänta till snön försvinner och jämföra med dem vi redan har.

Osannolik cypress...

...möjligen en Chamaecyparis pisifera 'Squarrosa'?

Vårkänslor ute och inne

Den senaste tidens mildväder har tärt hårt på det annars ganska tjocka snötäcket. Redan vid månadsskiftet till februari var gräsmattan delvis bar och rabatterna på många ställen fullt blottade. Nu kan man ju knappast förvänta sig att trenden ska hålla i sig. Halva vintern – och troligen den värsta delen – återstår ju rimligen, men visst är det fler än arboarkticerna själva som förletts att känna någon slags vårkänslor.

 Daphne mezereum 'Compacta Alba' vädrar vårluft

Vanliga djävla snödroppar likaså

Och även opuntiorna i stenpartiet börjar kika lystet ut 

mot solljuset utanför plastkupan de bor i så här års 

Även på övervintringen inomhus börjar det så sakteliga att röra på sig i krukor och såtråg. Den ständigt gröna trädljungen har äntligen förstått att den faktisk ska bli ett träd på sikt och har rätat upp sig och sträckt på sig ganska duktigt i vinter.

Trädljungen på övervintringen har aldrig mått bättre 

Nästan ännu roligare är det som visat sig i samma kruka. Vid ett besök på en plantskola sent i höstas var det en konstig kund före oss i kön som klippte ner en inköpt korallkornell fullständigt innan hon bar ut den till bilen. Vi frågade om vi fick norpa några av de avklippta spöna och det fick vi, varpå vi vid hemkomsten stack ner dem i första bästa kruka, som råkade vara trädljungens. Nu har nästan alla kvistarna redan rotat sig, fått blad och några av dem ska till och med blomma.

Korallkornell, Cornus alba 'Sibirica' inneboende hos samma trädljung

Annars är det väl si sår där med blommandet just nu. Några tappra trotjänare finns det förstås som blommat i princip hela vintern. Till dessa hör definitivt korsgrewian som vi berättat om tidigare.

Korsgrewian har blommat hela vintern