Vem är Putti och vem är Nutti?

Jaha, då har tomten varit här igen. Eller är det kanske påskharen? Eller storken? Plötsligt fanns de bara där, endast insvepta i en plastkasse med texten Systembolaget, och med denna sparsamma information bifogad:

”Hej vi är Putti och Nutti. Förut bodde vi i en trädgård utanför Västervik, där vi är födda, men nu har vi ingenstans att bo. Snälla ta hand om oss!”

Nutti till vänster och Putti till höger... tror vi!

Helt klart en prekär situation. Självklart måste vi som inbitna trädgårdsextremister erbjuda dessa samhällets olycksbarn en trygg uppväxt. Tyvärr vet vi inte riktigt med vem vi har att göra (utöver de bifogade dopnamnen), men visst ser det väl ut som någon slags ädelcypresser med en härligt limegrön färg?

Närbild på Nutti... tror vi!

Välkomna ska ni vara små raringar. Hoppas ni kommer att trivas här! Ett stort tack också till den anonyme välgörare som stått för leveransen. Häng med på bloggen bara så utlovar vi fortlöpande info om hur telningarna artar sig.

Ödesträdet

Som en fluffig gräddbakelse dekorerad med sockrade karamellknappar och blodröda marsipanrosor har vår klerodendron, Clerodendrum thomsoniae, just börjat slå ut sina knoppar innanför de vita tyllhöljena.

Ett förrädiskt bakverk...

Men det är ett förrädiskt bakverk, och den som tar en tugga riskerar att gå ett dystert öde till mötes.

Klerodendron är en relativt vanlig, för att inte säga klassisk, krukväxt på svenska fönsterbrädor. Ändå är den ganska ovanlig i handeln, och sprids liksom många andra liknande klassiska blomster mest via skott från vänner och släktingar. Den som läser skötselråden kan lätt bli avskräckt av nogsamma föreskrifter om 10-gradig kyla vintertid och pekpinnar om näringsmängd och jordmån. Vi har knappast följt råden – men det tycks uppenbarligen räcka med ett vänligt ord då och då. Det ljusa österfönstret kanske också hjälper till en smula.

...med giftiga sockerkarameller...

Men hur var det då med det svenska namnet? Jo, sällan har väl ett namn antytt en så gastkramande bakgrund. Ödesträdet har många släktingar, varav vissa är mycket giftiga medan andra med framgång använts inom örtmedicinen. Riktigt vilka av arterna som hade den ena eller andra egenskapen var det tydligen svårt att få kläm på. Den som drack dekokter från en klerodendron kunde alltså inte veta vilket öde han eller hon gick till mötes: hälsans eller dödens väg. Därav fick den sitt namn: ödesträdet – växten som avgjorde patientens framtid och öde…

...och dödliga rosor.

Palmsöndag

Minns ni yuccapalmen vi svepte förbi lite styvmoderligt i paltkomareportaget förra veckan? Vi tänkte återvända till den för ett ögonblick. Det är ju ändå palmsöndag!

Yucca - helt obekymrad över den arboarktiska vintern

I ärlighetens namn är inte yuccan någon riktig palm utan en liljeväxt, Yucca filamentosa, men ändå. Att det skulle gå att övervintra den ute så här bra, helt utan täckning, en svinkall vinter i zon 4, har nu sporrat oss att också försöka med några riktiga palmer. Vi har faktiskt redan ett gäng hyfsat härdiga sådana i vinterförvaringen, men ännu har vi inte vågat ta steget att plantera ut dem på friland. Men nu tror vi kanske att vi är mogna att göra ett försök.

Den kanske mest odlingsvärda av dem, och definitivt den mest kända i den här gruppen, är den här gynnaren – väderkvarnspalmen, Trachycarpus fortunei (även såld under namnet Chamaerops excelsa):

Vår egen väderkvarspalm Möller provsitter en snödriva

Denna solfjädersformade charmknutte är ursprunglig i kinesiska Himalaya och vissa japanska bergsområden. Numera har den också förvildat sig i schweiziska alperna, så ni förstår att det här inte är den mest kinkiga exoten. Enligt vissa uppgifter ska denna snabbväxande palm klara tillfälliga köldknäppar på -25 grader.

Ännu mera Möller

Men, vi har faktiskt en palm som tydligen tål ännu mer kyla, dvärgpalmetton, Sabal minor, men som i gengäld är mycket långsamväxande och kräver verkligt varma somrar. Kanske är detta just vad vi med vårt utpräglade inlandsklimat kan erbjuda bäst av alla i landet! Kallt som fan på vintern, men torrt och hett som satan på sommaren.

Alla var där

Trots att snön fortfarande täcker det mesta av trakten, ja ställvis är den riktigt djup, måste vi till slut slå fast – idag kom våren på allvar. Visserligen har vårtecken som vipornas ankomst, och galantofoben Jösses massakrerande av snödropparna, infallit för länge sedan (det ingår i hans rutin att provsmaka och spotta ut varenda snödroppe i hela trädgården, innan han är helt säker på att de smakar illa), men först på lördagen kunde vi höra och se de första tranorna.

Välkomna tillbaka I vårens budbärare

Av någon anledning var det inte bara de långbenta trumpetarna som ville vara med och celebrera våren denna mulna dag. Alla de fåglar som bara gjort sporadiska besök på fågelborden denna vinter infann sig plötsligt i stora horder. Aldrig har vi sett så många koltrastar, bofinkar, steglitser och dumherrar som idag. Just idag dök också starfamiljen Sture och fasanen Tord upp igen för första gången i år. Även de vanliga däggdjuren var ovanligt aktiva och manifesterade vårens ankomst på sina egna sätt. Räven Max hade dagen till ära en harunge i munnen som han stolt visade upp.

Tack för att du finns Max! Nu har knagarkräken haft sitt lilla roliga länge nog. Nu, är det tid för vår – NU, ÄR DET VÅR TID!

Nosar & Näbbar Del 7: Dennis spånar vidare

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Dennis var som vanligt på sitt värsta humör. Kälkloppsdebaclet hade knappast gjort saken bättre. Ansenlig profit hade uteblivit när djuren hade ägnat sig åt kullerbyttor i kälkbanan i stället för att handla nötter och frön. Nu stod han plötsligt med ett oönskat jättelager av särskilt paranötter, vars bästföredatum var hotande nära. I vanliga fall skulle Dennis bara ha döpt om varorna till lagrade årgångsfröer och tagit dubbla priset för dem, men medan han betraktade en bofink med klumpfot fick han plötsligt en ny idé.

Hur skulle det vara om han ordnade en ny kälktävling, denna gång särskilt för de djur som annars inte ides delta i idrottsevenemang? Tävlingen skulle ju kunna heta till exempel Paradennisloppet för att bättre fokusera på hans utsökta nötsortiment. Varför bara ett lopp föresten? Dennis fick någonting fuktigt i blicken medan han insåg hur många tävlingsklasser man skulle kunna ha. Tävlingsklassen för en stukad vinge, tävlingsklassen för två stukade vingar, tävlingsklassen för ett öga och tre tassar, tävlingsklassen för tre ögon och en tass, o.s.v. o.s.v. Skatan Konrad var naturligtvis självskriven i klassen för trögtänkta djur med två vingar.

Men medan Dennis funderade allt mer entusiastiskt kom vårsolen fram och började effektivt smälta all snö. Till och med en ytterst profitsugen nötväcka insåg att det skulle bli svårt att arrangera kälkåkning utan det rätta underlaget. Han tyckte fortfarande att det här med först ett riktigt Dennislopp och sedan flera Paradennislopp var en strålande idé, men att det nog var bäst att vänta till nästa år med att sjösätta den.

I stället började Dennis planera för sommarens återkommande charterresa, det så kallade Meståget. Många av småfåglarna i kundsegmentet hade på senare år uttryckt en önskan om att få se någonting mindre hemtamt än trakterna kring Tobo. Dennis såg nu plötsligt för sin inre syn hur vårens och försommarens annonskampanj skulle utformas. Såsom i eldskrift mot himmelen mottog han det till synes oemotståndliga budskapet :

Upplev äkta exotism i Östervåla!

Han tyckte sig också se plats för en pälsbrättad blond turistvärdinna iklädd den typiska lokaldräkten på orten i fråga – bastkjol och nötskalsbikini. Dennis unnade sig en paranöt och log lyckligt igen...

Fortsättning följer…

Småblommig guldlönn

Lönnsläktet Acer har 111 olika sorter. Själva har vi för tillfället snöat in på olika strimlönnar och andra lönnar med särskilt vackra stammar. Endast sett till bladverket torde dock få lönnar kunna mäta sig med den japanska småblommiga guldlönnen, Acer micranthum, vilken som ung är begåvad med en tvärrandig stam.

Så här ser den ut på vinterförvaringen i Arboarkticum just nu:

Bonzai? Nix bara långsamväxande och småvuxen

Tidigt, tidigt på våren är de pyttesmå unga bladen röda. Nu har de redan hunnit bli gröna, men till hösten väntar åter ett verkligt färgfyrverkeri i rött. Extra pråligt blir det när lönnen är tillräckligt stor för att få egna rosa höstnäsor, som nästan skär sig mot allt det röda på ett sätt som nästan gränsar till det osmakliga.

Höstbild lånad från den japanska sajten http://mohsho.image.coocan.jp/

Härdigheten då? Jodå, hemma i sina japanska bergstrakter kan det bli rejält kallt så åtminstone zon 3 uppges micranthum klara av. Vill man inte som vi chansa kan man i stället satsa på den mycket nära släktingen Acer tshonoskii, som dock inte har lika djupt inskurna bladflikar, men å andra sidan klarar sig helt säkert i zon 4.

Den småblommiga guldlönnens djupt flikiga juvenila blad

Egna frön och andras… utsäde?

Att ta tillvara frön från egna plantor är en ganska ny syssla hos oss, särskilt frön från blommande perenner. Det tog lite tid innan intresset för den aktiviteten så att säga grodde i vårt medvetande. I takt med att allt ovanligare växter anförskaffades slog dock tanken rot ordentligt, och i höstas samlade vi in en hel del frön, med avsikt att ha i reserv om svåranförskaffade plantor skulle stryka med, och naturligtvis även för att få flera exemplar av omtyckta favoriter.

Nu gror det på fönsterbrädan, och det är bara att erkänna: egna frön är så mycket mer välartade än andras! Visst är det alltid roligt när frösådder tar sig, men hjärtat sväller faktiskt lite extra när ursprunget kan härledas till föräldrar rotade i den arboarktiska myllan.

Framtiden utstakad: Lundsberg, Handels
och sedan VD för börsnoterat företag

Håll till exempel med om att detta är en alldeles ovanligt välartad liten avkomma till den kinesiska klockvivan??? Vi har naturligtvis, som de ansvarstagande målsmän vi är, redan placerat henne i bostadskö.

Godisgrisen vaknar

Inte bara sabeltandade monsterharar vädrar morgonluft. He´s back - the man behind the mask! Vårvädret har även fått Rolf att vakna till liv igen (och nu syftar vi inte på den fiktive romanhjälten i vår fredagsföljetong Nosar & Näbbar utan vår högst levande grävlinggranne med samma namn). Det första Rolf vanligen gör när han vaknar utsvulten på våren är att uppsöka och böka upp vår sydrabatt, den plats där tjälen först släpper sitt grepp (se t.ex. Dagens text för prick ett år sedan). 

Men eftersom det inte verkar vara tjäle någonstans hos oss i år, snön har verkligen isolerat bra, kan Rolf leta läckerheter var som helst. Därför har Rolf denna gång nöjt sig med att inta sin favoritsten, lapa sol och inmundiga ett medhavt stycket av sitt favoritgodis. Som den notoriske slarver han är har han dock lämnat kvar godispappret när han sedan lommat hem till grytet igen. Suck, undrar om det är för sent att sätta Rolf i Mulleskolan?

Bara pappret kvar när Rolf snaskat klart

Moderna trädgårdsmysterier – Jösses hämnd

Det var då det

Precis som för så många andra strävsamma bloggare bjöd helgens blidväder på en dubbelbottnad trädgårdsupplevelse. När promenaden i lördagens ljuvliga ljumma solgass för första gången på evinnerliga tider kunde utsträckas i lite vidare cirklar kring tomten, serverades syner man kunnat leva utan.

Förklara detta, den som kan: trots noggrann innätning av näst intill varenda lignos i Arboarkticum har den förbenade harjäveln på något vis lyckats ta sig in till flera av våra trädvänner. Boken Boel tror vi fortfarande går att rädda med sårbalsam på den gnagda stammen, äppelträden bryr vi oss ändå inte särskilt mycket om och vinlönnen var lyckligtvis inte alltför illa åtgången, men detta – DETTA är faktiskt höjden av fräckhet, respektlöshet och glupskhet:

Uppenbarligen förödande god

Bilden föreställer stammen på ett av våra mest älskade och tillika, i inköpssumma räknat, värdefulla träd; ullungrönnen Sorbus dodong 'Ullung-do', vars stam nedtill är rengnagd som en smörstekt majskolv. Detta underbara träd har prytt högsta punkten på Åsen i fem år, alltid hälsat oss lika gladlynt och bjudit oss på än den ena, än den andra makalösa modevisningen, från lövsprickning till den sprakande höstföreställningen. Det är slut på det nu. Slut, kaputt, finito.

Hur Jösse kommit in bakom nätet är och förblir en gåta. Inga grävspår finns och upp till nätkanten bör det ha varit en bra bit, trots snötäcket. Vår bästa gissning hittills är att Jösse varit till macken och lånat en trappstege. Faktum är att vi tyckte oss höra en gnagares vansinnesfnitter häromkvällen, just när mörkret föll.

Det går lika bra med ananas?

Den mexikanska ananassalvian, Salvia elegans, är en av få nya kryddväxter som gjort verklig entré i svenskarnas medvetande de tio senaste åren. Det är lite märkligt. Världen är full av växter som lokalbefolkningen kryddar sin mat med, men ytterst få hittar hit, trots vårt numera välomvittnade matlagningsintresse. Testa själv att gå ner till det lokala torget på nästa charterresa och se hur många kryddörter du verkligen känner igen i stånden – ganska säkert kommer du att få svårt att identifiera mer än en handfull.

Ananassalvian - numera etablerad i den svenska örtagården

Varför har då ananassalvian tagits till nåder, trots att det är en ganska kinkig planta som inte tål frost, är petnoga med fukttillgång och nästan alltid angrips av löss om den får bo utomhus? Tja, en förklaring torde utopiskt nog vara att svenskarna inte gillar ananas. Eller rättare sagt svenskarna gillar ananas i teorin men köper det sällan. Det verkar som om den hemska konserverade metallsmakande ananas de flesta av oss är uppväxta med har satt outplånliga spår. Den mesta ananas som konsumeras idag i Sverige torde ligga på vår vidriga ursvenska pizza Hawaii. Likväl gillar vi egentligen smaken och framför allt den söta doften av ananas när vi träffar på den i drinkar och efterrätter. Det är här ananassalvian kommer in i bilden.

Utöver att vara en trevlig krukväxt, som får underbart vackra röda blommor lagom till advent, doftar och smakar ananassalvian verkligen precis som ananas utan bismak av metall. De färska kvistarna är därför alldeles utmärkta att pigga upp en fruktsallad med, torkade blad blir ett utsökt te och hackade färska blad i sockervatten blir som fruset en enastående god granité.

Eftersom ananassalvian är så kinkig både inom- och utomhus brukar den sällan bli långlivad. Den här plantan har vi dock haft i sju år nu. Denna vinter trodde vi emellertid att det var kört när stammen ännu i februari inte visade minsta livstecken. Det gör den visserligen fortfarande inte, men i stället har ett rotskott alldeles intill krukkanten satt en våldsam fart den senaste veckan.

Bättre sent än aldrig!

Paltkoma

Vi anlände hem till Arboarkticum i skymningen i fredags, och hann gå den obligatoriska rekognosceringsrundan kring huset innan det mörknade. Sedan någon vecka är snön på snabb reträtt, och den snöfria remsan kring huset växer för var timme.

I rabatterna har vårlöksblast försiktigt börjat sticka upp, och vid första anhalten på kvällspromenaden bugade vi för snödropparna, som nu blommar till och med hos oss.

Trots gnäll, nu även hos oss

Vid nästa anhalt inspekterade vi experiment ”Polarkaktus”. Det ser oförskämt hoppfullt ut. Den lilla Opuntia fragilis ’Freiberg’, som övervintrat under en odlingsklocka i rabatten, ser varken rutten eller förtorkad ut – snarare piggare än när vi sa god natt i höstas.
 

Freiberg af Arboarkticum

 

Promenaden fortsatte mot vår Yucca filamentosa, alltmedan mörkret föll allt tätare. Yuccan ser även den förvånansvärt levande ut. Detta trots att uppgifter gör gällande att –17 grader ska vara absoluta gränsen för vad den kan uthärda (att jämföra med de -28,9 som en arboarktisk termometer uppmätte på trettondagen). Ska vi våga tro att den lever – eller är den helt enkelt bara är frystorkad?

 

Men vänta nu.

Efter yuccan skulle vi egentligen fortsätta till en av solfjäderstallarna, och glutta in under den skyddande jutevävssäcken. Men vi fick hejda oss. Det var något som inte stämde. I följande bild är något riktigt, rejält galet:

Finn fem fel

Förutom det uppenbart galna i att övervintra en yuccapalm utomhus i zon fyra, och det något märkliga faktum att det ligger ett fat av pressglas i rabatten, så ber vi den uppmärksamme läsaren att nogsamt studera det övre, vänstra hörnet i bilden.

 

Minsann. Det är väl ett vårtecken så säkert som något, när det börjar växa upp harpaltar i rabatterna? Just den här pysen hade avslutat försöken att gräva sig in i husgrunden, och befann sig, då vi passerade förbi, i ett avslappnat tillstånd som snarast kan benämnas paltkoma.

Paltkoma

Nosar & Näbbar Del 6: Debaclet i kälkbacken

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

För att kunna koncentrera sig fullt ut på den ambulerande fröförsäljningen längsmed banan hade Dennis uppdragit åt kranskullan Fru Melin att förrätta starten av loppet. Redan när detta blev känt anade många av djuren oråd, men ingen sa någonting. Ingen ville lägga sordin på den annars ganska uppsluppna stämningen genom att ställa pinsamma frågor.

Det började dra ihop sig till start och alla tävlande ekipage radade nu upp sig bakom startlinjen. De flesta av åkdonen var märkta med startnummer. Startnummer 42 föreföll särskilt populärt. Inte mindre än åtta ekipage hade valt det numret, vilket dock inte verka störa eller ens förvåna någon. Dennis hade i det längsta försökt få tag på en startpistol, men det enda eldvapen man kände till i trakten var ett verkligt museiföremål som grävlingen Rolf hade uppsatt ovanför sin öppna spis, och Rolf var det inte läge att väcka så här års, det visste alla djuren. Det bästa substitut Dennis funnit var därför en gammal biltuta, som han norpat åt sig i hackspetten Pekkas bilverkstad.

Fru Melin kom sent till starten. Ända sedan gryningen hade hon haft ett fasligt sjå framför spegeln med att träna in en pose som både var behagfull och förtroendeingivande. När hon till slut var nöjd hade en klo gått av, varför hon fått börja om igen. Men nu var det i alla fall dags att sätta igång loppet. Fru Melin skred lite styltigt fram med segerkransen av idegran under ena tassen och biltutan under den andra och intog sin position. Eftersom hon behövde båda tassarna för att tuta i hornet hängde hon tills vidare av sig kransen på en intilliggande buske. Det var emellertid först i samma stund som hon tutade igång loppet som hon insåg, det många andra redan funderat på utan att kunna klä i ord:

– Borde inte hon som kranskulla just nu befinna sig nere på målområdet för att ta emot den som kom först i mål?

...hängde hon tills vidare av sig kransen på en intilliggande buske...

Likt en koloss på lertassar började hela startfältet att röra sig framåt. Trögt i början, men sedan allt snabbare. Snabbast iväg av alla var dock Fru Melin som, kvickt som en vessla, hade beslutat sig för att hinna ner till målet innan förste kälkåkare anlände. Väl borta vid den tvära kurvan, insåg hon emellertid sitt fatala misstag – hon hade ju glömt kvar kransen uppe vid startområdet! Hon vände tvärt bara för att efter några få kottkast mötas av den allt snabbare framrusande kälkmassan. Fru Melin fick panik och blev stående som en astenisk strömstare mitt på banan med följden att de ledande kälkekipagen nu stod inför tre alternativ: 1) att köra rakt på den pälsbrättade hermelindamen, 2) att svänga ut bland stock och stenar i skogen eller 3) att försöka panikbromsa.

De allra flesta djuren valde något av de två senare alternativen, med ett tumultartat förlopp som resultat, vilket för alltid skulle komma att bli ihågkommet som ”Debaclet i kälkbacken”. Platsen förvandlades i ett huj till något som bäst kan beskrivas som ett slagfält. Överallt såg man nosar och näbbar, klövar och klor, i en salig röra, uppblandat med kälkmedar, traktorslangar och diverse annan bråte. Som genom ett under skadades ingen allvarligt i infernot, men den matriella förödelsen blev nästintill total.

Endast en liten namnlös näbbmus i en farkost tillverkad av fyra valnötshalvor beslöt sig för att testa det förstnämnda alternativet, att köra rakt på Fru Melin. Det visade sig vara en vinnande strategi i dubbel bemärkelse. Visserligen lyckades musen inte fälla den panikslagna frun, som råkade lyfta på ena tassen då näbbmusen passerade. Men i stället blev valnötsekipaget det enda som denna märkliga dag lyckades ta sig vidare nedför åsen och ända in i mål. Någon segerkrans fick dock musen aldrig. Den blev hängande kvar uppe vid starten tills den några veckor senare i lönndom blev uppäten av den hungriga älgkon Gerda. Men det är en helt annan historia…

Fortsättning följer…

Änglar finns!

Det kom ett brev.

Ett alldeles fantastiskt brev, från Finland. Det kom från en makalös människa som studerat våra listor på hemsidan och kommit fram till att det nog allt saknades ett och annat, särskilt i Lunden.

Nån där uppe måste gilla oss...

Brevet innehöll sex egenhändigt tillverkade bedårande små fröpåsar med ytterst fullödig information om insamling, såråd och växtsätt, delgiven med den mest utsökta handstil:

Aralia continentalis coll. Mustila

Codonopsis viridiflora

Elmera racemosa

Aconitum ’Rumilus’

Aconitum spp.

Syringa reflexa coll. Hangö

Tack snälla Maj-Britt!

Vi är rörda till tårar av din godhet och omtanke.

Vi menar det – verkligen!!!

Tänk att det finns läsare som du där ute!

Varifrån få vi det?

Som många av er säkert vet har tidningen Allers en egen välbesökt trädgårdsblogg http://allerstradgard.se/. Inte alldeles jättekul om ni frågar oss, men för all del... Det är prydligt och välskrivet, men inte är det som förr inte. Med vemod plockar vi ner en liten pärla från de dammigare delarna av biblioteket: ”Allers 34:de handbok . Varifrån få vi det?”.

Jaa, varifrån fick de allt?

I denna vittra lilla skrift från 1927 får läsaren lära sig allt om de viktigaste kulturväxternas ursprung och nytta. Det här utspelade sig nämligen på den tiden då Allers ännu bedrev verklig folkbildning för de bredare samhällsskikten. Hör här bara:

”De flesta av oss dricka ju te, och detsamma gör man
överallt i det övriga Europa, även om drycken är
mera omtyckt i somliga länder än i andra.”

”Kineser äro småbrukare. /…/ Varje man har sitt lilla

jordstycke, där han odlar sitt ris, sitt vete och sitt te”.

”Som bekant ha alla civiliserade länder,

och även vårt land, en betydande chokladindustri.”

”Liksom många andra kulturväxter härstammar tobaken

från Nya Världen, och redan Columbus upptäckte den.”

”Negrerna odla helt och hållet andra sädesslag än övriga folk.

Deras viktigaste sädesslag är nämligen negerhirs.”

Se här, några käcka brasilianska pojkar som skördar den dyrbara kaffebönan

Det är naturligtvis lätt att raljera över ett nattståndet tidsdokument som detta, men det var inte vår avsikt. Tvärtom är det bara att erkänna vilken klok och kunnig man (får man anta) författaren är som av omsorg för sina medmänniskor ger så oumbärliga semestertips som detta:

”Om en vit man vill resa i de verkligt tropiska trakterna /…/

måste han vara försedd med ett husapotek. /…/

Bland de läkemedel han måste medföra är inget så viktigt

som det berömda kinin.”

Ja, skål och tack för tipset då. Huruvida man måste ha drinkpinne eller parasoll till sin Gin & Tonic förtäljer dock inte skriften. Bäst att bredsovla!

Audiens hos Lady De Perle

Saknade och efterlängtade vårblommor i all ära, men frågan är om inte det här är nästan det vackraste somliga arboarktiker vet: en ädel Paphiopedilum-knopp som mycket nobelt böjer sitt ädla huvud inför vårsolen, bakom sin styva brokadmönstrade blad-krage.

Blått blod och en klädsam mustasch

Damen vi presenterar är lady Paphiopedilum delenatii x primulinum ’De Perle’. Ni fattar att vi knappast har att göra med vem som helst här?

Denna lätt skäggiga dam är en i den handfull Paphiopedilum-sorter som vårdas i Arboarkticum och vänskapligt, men en smula vanvördigt, till vardags kallas för Paffarna. Hon skiljer sig från sina övriga vänner med hjälp av blommans rosaskimrande färgtoning. Vi tror faktiskt att hon använder en smula foundation – men det må vara hänt. Är man en riktig lady i strålkastarnas sken vill det ju till att ens yttre motsvarar förväntningarna.

Ingen fara för ingefäran

Våren närmar sig onekligen och både i övervintringen och förkultiveringen grönskar det nu rejält. Bered er på fler reportage från dessa avdelningar den närmsta tiden, i väntan på att trädgårdens rotfasta invånare ska bli fria från snö.

Den kraftiga lerjorden i arboarkticum har visat sig vara utmärkt att odla rotsaker i . Sällan ser man så välväxta plantor och så löjligt stora skördar av rödbetor, lök, jordärtskockor och palsternacka som här. Av klimatskäl förodlas dock vissa rotsaker inomhus. Utan tvivel är ingefäran, Zingiber officinale, den piggaste av dessa just nu. Den ovanjordiska delen är redan en halvmeter hög.

Eftersom ingefäran är en smula kinkig med frostnätter brukar det dröja ända till i början av juni innan vi planterar ut den, men sedan växer den lika våldsamt som de övriga rotsakerna. Vi kan väl inte påstå att vi är direkt självförsörjande av denna gröda, men vi får i alla fall ihop till det egna utsädet.

Namnet ingefära låter konstigt i våra öron, men så är det också ett av våra få lånord från det indiska språket sanskrit. Singi betyder hornformad och vera betyder kropp. Det indiska namnet singivera syftar således på jordstammens hornliknande utväxter.

Hornliknande utväxter

I Indien och Kina har ingefäran använts i urminnes tider och är som alla vet oumbärlig i matlagningen. Kanske är det färre som numera använder den som bot mot magknip och väderspänning, men det lär faktiskt fungera och var huvudskälet till att den kom till vårt land på 1100-talet. En relativt modern medicinsk upptäckt är däremot att ingefära är ett förträffligt medel för att förebygga åksjuka. Synd att ingen visste det när man själv var i den åldern.

Ingefärans blad är ganska anspråkslösa,
men tittar man lite närmare på de
silverglänsande gröna

undersidorna
är de riktigt vackra. 

Hur tänkte vi då?

Nu finns det, hör och häpna, en snöfri hörna till och med i Arboarkticum. Att kalla det för vårens ankomst är väl att ta i. Man ska ju inte förhäva sig. Men två decimeter snöfri kantremsa intill huset är i alla fall bättre än ingen alls.

Vad har vi då planterat för glädjespridare i denna den mest tropiska hörnan av Arboarkticum? Man hade kunnat tänka sig en gnistrande bukett vintergäck, en tuva snödroppar eller åtminstone några rara tussilagoplantor.

Icke. Av outgrundlig anledning är det som planterats på denna speciella plats SMULTRON. Visserligen är väl allt grönt välkommet, på sitt sätt, men nog hade vi kunnat hitta på något lite roligare att se fram emot än SMULTRON?

En plats i solen - men dagarna är räknade

Vi lägger ännu en viktig punkt till årets redan långa åtgärdslista:

* Flytta bort SMULTRON. Plantera många humörsbefrämjande vårlökar.

Nosar & Näbbar Del 5: Dennisloppet

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Rekryteringen av Fru Melin föreföll ha varit ett genidrag. Aldrig tidigare hade så många kälkåkare anmält sig till loppet. Möjligen utgjorde även det nyinstiftade förstapriset – en årsförbrukning rökt hampa – en stark lockelse och bidrog därmed till succén.

Hela morgonen strömmade det till frisksportande djur av olika storlek på tävlingsområdet. Själva starten var belägen på krönet av åsen, nära den gamla kvarnen, där flera av djuren faktiskt bodde. Sedan följde banan den lätt sluttande höjdsträckningen norrut ett gott stycke innan den svängde tvärt och, via en brant utförslöpa, ändade i hagen, intill den lilla trädgården nedanför åsen. Själva målgången utgjordes av en banderoll som åkarna var tänkta att passera under, och som Dennis egenhändigt hade låtit förse med ett, i hans ögon, lämpligt budskap:

Själva målgången utgjordes av en banderoll...

Målområdet låg helt nära grytet i den gamla brunnen, där grävlingen Rolf lyckligt ovetandes nu sov sin vackraste skönhetssömn under ett tjockt snötäcke. Hade Rolf mot förmodan varit vaken skulle han likväl näppeligen deltagit i lekarna. Stress och jäkt var inte alls Rolfs melodi och den enda tävlingsform han fann verkligt gentlemannamässig var Canasta (och till nöds fyrmanswhist).

Med ugglor, uttrar, vildsvin och vesslor, var det annorlunda. Alla ville de vara med i loppet. Detsamma gällde rävar, rådjur, korpar och koltrastar. Alla slöt de upp med sina märkliga hemmabyggda farkoster. Att kalla alla för kälke var kanske att ta i.

Haren Räser kom med ett konstigt tefatsliknade åkdon, försett med något som såg ut som ett litet roder. Rördrommen Boo hade samlat tomflaskor i vassen i en hel månad. Dessa hade han trätt snören rakt igenom så att det bildades ett slags rullband, vilka han fäst på botten av en sockerlåda. Älgkalven Gert, i lila störtkruka, hade lite svårt att rymmas i sin uttjänta gula badbalja, medan flera av de mindre djuren tvärtom hade det motsatta problemet. Exempelvis såg det hemskt dråpligt ut när en flock pilfinkar, som ämnade samåka på en dåligt pumpad luftmadrass, med näbbar och klor, försökte manövrera den allt för stora farkosten.

Bland de segertippade djuren nämndes särskilt havsörnen Ernie med respekt. Han var en ärrad veteran som redan vunnit Dennisloppet vid flera tillfällen. Den smidiga lokattan Lou-Lou var inte lika rutinerad men tillhörde också favoriterna. Tävlingen detta år skulle dock få en högst oväntad upplösning, vilket snart skulle visa sig.

Fortsättning följer…

Bildaktuellt - vi arkebuserar en myt

Myten om orkidén som en svårskött och kinkig varelse är en ovanligt segdragen och svårutrotad skröna.

Låt oss en gång för alla avliva den, här och nu.

Mindre krävande och mer gladlynt än en plastblomma

Det kvalitetsmässigt uschliga mobilfotot i dagens inlägg är en ögonblicksbild från en arboarktisk arbetsplats, som lyckligen begåvats med ett ovanligt ljust och rejält fönster. Detta fönster tjänar då och då som avstjälpningsplats för överblivet material från mer omhuldade arboarktiska boplatser. Den som hamnar här får visserligen ljus, massor av ljus, men även mängder av otäck torr kontorsluft rakt ovanför en illasinnad elradiator. Vattning förekommer, om än sparsamt. Näring eller omplantering är dock en helt okänd lyx i denna andefattiga kontorsmiljö.

Trots detta blommar de här extraordinärt vackra orkideblommorna just nu på ett skott som för ett år sedan skars av från moderplantan, en Sophrolaelicattleya (säg det, snabbt, fem gånger i rad) som blivit för stor för sin kruka.

Man kan kalla det ett fenomen eller en tillfällighet - men vi väljer i stället att se det som ännu ett argument i kampen mot myten om orkideernas svårhanterlighet.

Vinterrekord

Dags igen för en drapa om det usla klimatet i Norduppland. Det har varit kallt i vinter – rekordkallt. Aldrig tidigare under våra åtta vintrar här har vi upplevt att kvicksilvret gått ner till -28,9 grader Celsius. Det enda som håller humöret uppe en smula är att det varit ännu kallare på platser som lite malligt brukar utge sig för att vara mer beboeliga. Enköping har t.ex haft -31 och Uppsala -33 grader.

Även vinterns snömängd är ett rekord. Aldrig under vår regim har plogvallarna tornat upp sig som i år. Den här snöhögen på uppfarten mäter drygt 3,5 meter i höjd:

Det lär väl ta ett tag för den här högen att smälta?

Nå, utöver att det är svårt att vistas utomhus och att vi lär få en plogräkning i paritet med BNP i en liten bananrepublik framåt försommaren så är väl egentligen inte själva snön av ondo, eller…? Nej, tvärtom skyddar snön våra kinkiga exoter från den värsta kylan och försvårar också högst avsevärt för Iddi att ta sig fram. Nu tvingas det vidriga kreaturet hålla sig till plommonträd och syrener och annat gement som han når från den plogade vägen.

Den meterhöga snön skyddar effektivt.
Det här är vet vi faktiskt inte ens vem det är.

Men tro för all del inte att allt är frid och fröjd för det. Efter de senaste vintrarnas mycket modesta snödjup tog vi i år det säkra före det osäkra. Då en av våra kinkigaste vänner, apträdet Gapis, påstås ogilla kyla och kalla vindar starkt beslöt vi att låta honom bo denna första utomhusvinter lite mer skyddat i sitt lilla glashus, vilket ni kanske känner igen sedan i våras. Det var fel taktik – helt fel! Hade vi i stället låtit naturen haft sin gilla gång hade Gapis skyddats lika fint som den okända lignosen på förra bilden. Nu ser den stackars blåfrusna araucarian ut på det här viset och han är fly förbannad och svär värre än hela IFK Norrköpings supporterklubb.

Trots den brunlila tonen behöver det inte vara kört.
Gapis var inte så snygg när vi köpte honom heller.

Födslovåndor

Kampen om titeln "Konstigast i Arboarkticum" är ganska hård, men helt klart ligger den här damen bra till. Klätterlöken, Bowiea volubilis, har uppenbarligen sin alldeles egna tolkning av hur en växt ska bete sig.

Knäppast i Arboarkticum?

Bowiean härstammar från Sydafrika och hör, trots utseendet, till hyacintfamiljen. Växten är giftig, och används även till hjärtmedicin (en kombination vi alltid har lika svårt att få ihop), och åtnjuter därför, utöver vår beundran och fascination, den stora äran att belönas med en plats på Örtlistan.

Några blad kan man knappast påstå att hon har - snarare långa, tunna tentakler. Själva fotosyntesen tas tydligen om hand av själva löken, i stället för av de blad som alltså inte finns. Vår lök står i ett sydfönster, och de slutligen flera meter långa trådarna klättrar via persienntrådarna vid sidan av fönstret, upp på kornischen ovanför. När tentaklerna börjar se risiga ut klipper vi helt sonika av dem intill löken - det växer snart fram nya.

Bowiean är knappast någon klassisk skönhet, men ack så knasigt egensinnigt charmig - egenskaper väl så goda som ytlig glans! För några veckor sedan började hon dock se ovanligt hängig ut. Det yttre lökskalet var plötsligt håligt och halvruttet, och löken liksom svällde upp ur krukan på ett sjukligt sätt. Oron i det arboarktiska hemmet tilltog, i takt med lökens alltmer illamående uppsyn.

Igår fanns ingen annan återvändo än att ta på sig rollen som fältskär i krukväxtlägret. Tentaklerna avlägsnades varsamt (dock utan bedövning) och krukan togs in i operationssalen för närmare beskådande. Och! Döm om vår förvåning då det visade sig att bowiean befann sig mitt uppe i svårartade födslovåndor! Rakt under den ursprungliga löken fanns nu en alldeles ny, mindre lök, med egna rötter, färdig att medelst ett enkelt kejsarsnitt (även denna utan bedövning) träda ut i världen som nybakad klätterlök.

Den stolta, nytrimmade modern med sitt lökyngel

Och hur gick det för mamma klätterlök? Jodå, hon trimmades från sitt halvruttna yttersta skal, och står nu nyplanterad, glänsande och slank i sin hemtrevliga sydhörna, pånyttfödd och redo att slunga nya tentakler mot vårsolen.

Sup(er)holken

Även om SMHI velar fram och tillbaka (nu är det plötsligt inga plusgrader alls i sikte i Norduppland), så är det trots allt vår i luften. Tror ni oss inte är det bara att fråga blåmesarna – de tar inte fel. Just nu hastar de för fullt mellan lägenhetsvisningarna i jakten på ”det rätta objektet”. Egentligen är det en ganska onödig syssla. Vi vet att de i alla fall kommer att välja samma holkar som i fjol. Det gör de alltid.

Däremot kan man ju inte vara helt säker på att det är samma blåmespar som häckar i samma holk år efter år. Men så mycket kan vi med bestämdhet säga att detta är den holk som alltid står högst i kurs. Aldrig att denna holk går miste om årliga blåmeshäckningar:

Blåmesarnas toppobjekt No 1

1,5 meter upp på vedbodens norrvägg sitter denna konstruktion, som ursprungligen var en så kallad supholk – alltså ett till fågelholk kamouflerat förvaringsutrymme för en snapsflaska och två spetsglas. Spiken i hålet är avsedd att hindra de fåglar som ändå insisterar att häcka i holken. Det har väl gått så där, för att inte säga uselt. Som synes hann blåmesarna bara i fjol med fyra häckningar. Och flaskan och glasen har vi fått gömma på annan plats i trädgården!

Fjolårets fyra blåmesbolstrar

Spirande favorit med missvisande namn

Japp, inte är det läge att vara kräsen en senvinter som denna. Inte hänger vi upp oss på att vi vid samma tidpunkt förra året minsann hade blommande snödroppar, eller att vintergäcken för två år sedan slog ut i mitten av februari. Men inte gnäller vi inte. Nähääädå! I stället gläds vi åt att vi nu funnit livstecken även i vår till vid första (andra, tredje och även fjärde) anblicken djupt sovande trädgård.

Notera denna, med grotesk förstoring, högst synliga svällande knopp:

Sorbaria sorbifolia – Rönnspirea på G

Det är rönnspirean, som är så rörande otålig. Rönnspirean är för övrigt en oväntat trevlig vän i trädgården – inhandlad trots en djup skepsis mot allt som råkat benämnas ”spirea”. Den har, trots sitt något missvisande namn, visat sig vara mycket sympatisk: härdig, frodig, lättodlad och med en uppsjö oväntade färgeffekter vår, sommar och höst. Det påstås visserligen kunna vara en smula invasiv med rotskott, men det är knappast något som stör på den plats där vi planterat den.

Den lilla knopp som nu är synlig kommer, förhoppningsvis, om någon dryg månad, vara så här läcker:

Rönnspirea i färgsprakande vårkostym

Sommartid är rönnspirean frodigt ljusgrön, under sensommaren uppiffad med fjäderlätta vita blomvippor. På hösten blir bladverket i stället intensivt grönbrunrött. Tänk ändå, vilka trevliga hoppfulla bilder en enda liten knopp kan frammana!

Förmodligen finns fler lovande knoppar någonstans i Arboarkticum. Ganska säkert. Men vad vet vi om det – efter senaste blåsvädret har drivorna blåst ihop till meterhöga snödyner som skulle kräva lårhöga stövlar, ishackor och skidglasögon för att forcera.

Men inte klagar vi inte. Bah.

Nosar & Näbbar Del 4: Fru Melin får ett jobb

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Fru Melin, som de senaste veckorna frestat på folks stora gästfrihet, hade slutligen valt att flytta in i källarvåningen till den högstubbe, som tidigare bebotts av nötväckeparet Dennis och Denise i den lilla aspskogen. Nu när hon hade fått permanent tak över huvudet stod nästa stora uppgift i livet framför henne – att skaffa en hederlig födkrok. Senast hon försökt var det med måttlig framgång. Direkt efter uppbrottet från Herr Melin hade hon tagit anställning hos hackspetten Pirjo, som förestod skogens damfrisering. Det hela hade dock slutat i ömsesidig frustration, då Fru Melin visat större intresse för skvallerspalterna i gamla damtidningar än för omsorg om kunderna. Fru Melin fick sparken redan efter en vecka.

Trots det något trängda läget var Fru Melin fortfarande inte beredd att ta vilket jobb som helst. Nej, helst ville hon syssla med någonting flärdfullt, där hon kunde få utrymme för att visa upp sin naturliga grace och skönhet (numer dessutom lätt påbättrad med den stulna nagelfernissa hon, i sitt tycke rättmätigt, fått med sig i handväskan vid det något turbulenta avskedet från damfriseringen).

Chansen till en glamorös karriär skulle komma snabbare än någon kunnat ana.

Den första söndagen i mars gick alltid traktens traditionella kälklopp av stapeln. Eftersom loppet, som hette Dennisloppet, arrangerades av just nötväckan Dennis, som förestod skogens fröbod, tog de flesta djuren för givet att loppet mest var ett jippo för att få fart på försäljningen av rostade solrosfrön och kanderade jordnötter. Dennis själv hävdade dock bestämt och grinigt att loppet minsann var uppkallat efter en gammal kung – Dennis I, som han själv råkade vara ättling till i rakt nedstigande led – men som han annars inte visste så särskilt mycket om. Till exempel kunde Dennis aldrig riktigt förklara på vad sätt denne gamle kung skulle ha med vare sig kälkåkning eller jordnötter att göra.

Den första söndagen i mars gick alltid traktens
traditionella kälklopp av stapeln...

De senaste åren hade det gått lite halvdant med loppet. Allt färre djur hade handlat frön och ännu färre hade deltagit i själva kälkåkandet. Utåt hade Dennis skyllt på det dåliga vintervädret, men innerst inne anade han att det nog behövdes något nytt och statushöjande för att ge loppet dess rättmätiga plats i vintersolen (och kommersen). Det var här Fru Melin kom in i bilden. Dennis hade alltid varit en smula svag för blondiner och trodde att om bara Fru Melin kunde tänka sig att bli kranskulla för loppet skulle succén vara fulländad.

Fru Melin tackade genast ja. Riktigt vad en kranskulla gjorde visste hon förstås inte - men det gjorde inte Dennis heller, så med gemensamma krafter skulle nog även det problemet kunna lösas...

Fortsättning följer…

Våroffer

På en plats mycket, mycket långt från Arboarkticum blommar i detta nu vintergäcken. Om detta kan man idag läsa i Dagens Nyheter, och även på svenska fenologinätverket, http://www.blommar.nu/.

De blå prickarna markerar vårens utbredning - eller åtminstone vintergäckens.
Och den är osannolikt långt från Arboarkticum...

Nu börjar en svår tid för oss.

Trots att vi ständigt offrar både förhoppningar och fantasier till våren kommer den sent till Arboarkticum. Senare än till många andra, och vi känner oss ofta bortglömda och missgynnade när vi hör glädjeropen börja skalla från våra sydligare bosatta trädgårdsvänner. För var kylig vinterdag som går växer farhågorna över vilken känslig liten plant-vän som strukit med just den dagen.

Man kan fråga sig varför just vi, som så gärna vill odla det exotiska och knepiga, envisas med att bo på en plats med så tveksamma odlingsförhållanden. Det frågar också vi oss själva, regelbundet, och fantiserar om att rycka upp både oss själva och stora delar av trädgården med rötterna och bryta ny mark söderut.

Men en märklig och nyttig tankeställare hittade vi i ett kåseri i februarinumret av Gardens Illustrated. Kåsören filosoferade över varför han ständigt fann sig önska sig precis de växter som aldrig skulle klara klimatet i hans uschliga (!) engelska klimat. Aldrig gav han upp, och alltid skyllde han misslyckandena på slumpen, ett enstaka extremt klimatfenomen eller dåligt grundarbete vid planteringen. Aldrig att han skulle erkänna att just denna, hans drömmars mest eftertraktade växt, vägrade frodas hos honom helt enkelt för att det var för kallt.

För oss låter det ju helt absurt att någon i trädgårdsodlingens förlovade land skulle kunna vara missnöjd med klimatet, och vi börjar ana att viljan att odla det exklusiva kanske mer är ett inre tillstånd, som vi skulle ta med oss var vi än slog ner våra, vid det här laget, ganska vedartade rötter. Vem vet - bodde vi i Skåne skulle vi väl vilja odla dadelpalmer, och slog vi oss ner i England försökte vi väl oss på att starta en kaffeplantage!

För övrigt kommer vi aldrig att kunna hitta en plats där himlen är så magiskt oändlig som över Arboarkticum, atmosfären så välkomnande vänlig och blåsipporna, när de äntligen slår ut, så bottenlöst djupblå.

Skattkammaren

Det är emellertid inte bara frånvaron av trädgårdens grönska som ger en svårartad abstinens så här års. Delar av våra medvetanden längtar redan till den friska hösten, trots att det inte ens hunnit bli vår. Så starkt är under stundom vårt behov av att fly ut i skogen och fylla svampkorgarna med riskor, tickor, kremlor och kantareller. Som den minnesgoda läsaren vet älskar arboarkticerna svamp i de flesta former.

Sett ur det perspektivet är mars en usel månad, möjligen, jämte februari, den allra sämsta på hela året. Snöfattiga vintrar har vi faktiskt funnit goda svampar ända in i januari och redan i april kan murklor och andra vårprimörer dyka upp under gynnsamma år. Men mars – nix, njet, nada!

För att mildra vår rastlöshet flyr vi i detta fall inte in i något fotoalbum. Nej, här tarvas tyngre droger. Följ med oss in i det allra heligaste – den arboarktiska skattkammaren. Här förvaras tjogvis och åter tjogvis av burkar med torkad svamp av alla upptänkliga sorter. Varsågod och stick ner näsan och njut:

Välkommen in i det allra heligaste
- den arboarktiska skattkammaren

Ikväll får det nog bli en risotto med mandelriska och smörsopp för att bota våra värsta cravings.

Formfast

Snön har lagt sig som en ogenomtränglig isolerande köldpropp över livet i Arboarkticum. Håglöshet är ordet för dagen.

Vi lägger ännu en åkomma till vintertröttheten med en desperat törst efter form och föränderlighet. Nu längtar vi hjärtknipande smärtsamt efter den tid, då man kan tillbringa timmar med att vandra runt, runt i sin trädgård och ständigt finna nya former och växtdetaljer - som när man gått varvet runt redan kråmande vänt sig åt ett annat håll, för att följa solen, eller kanske vecklat ut ännu ett bladveck för att välkomna värmen. Det känns som ett annat liv, en annan värld eller ett parallellt universum och det är nästan obegripligt att vi trots denna gränslöst utdragna vinter snart är där.

Något riktigt botemedel mot vår mjältsjuka finns inte att uppbringa förrän solen börjat tära ordentligt på snön och vi får se med egna ögon att det finns liv därunder. Men smärtlindring finns: fotoarkivet från förra året - som dock bara får utnyttjas i små och noggrant uppmätta doser, för att förhindra överdosering och gravt beroende.

Idag ger vi oss en injektion formfavoriter från 2009 års april- och majgalleri:

Längtansfulla lönnblommor spränger sitt hölje

Dillpionen vajar som en havsanemon i vinden

Magnolians perfekta våder och sömmar

Fritillarian virvlar förbi

Vackrast våren 2009 - haute couture av olvon

Ullungrönnen vill inte vara sämre - á la mode med fransar

Medan dårörten brutalt viftar med sina dödliga klubbor...