Ännu ett fall för Biolog-David?

Vi hade en gång en Aesculus turbinata, ni vet en sån där japansk snabbväxande hästkastanj med jättelika blad. I vintras gjorde sorkarna processen kort med denna då de, enbart för sitt höga nöjes skull, ringbarkade det stackars trädet i höjd med gräsmattan under snön. Nu har vi i och för sig en ny turbinata, men det är inte den som den här texten ska handla om.

Vår nya turbinata, nu på annan sorksäkrare plats

Nä, det vi ska intressera oss för idag är i stället vad som hände med den avgnagda till synes livlösa rotklumpen från den första turbinatan. Eftersom Vallen där den växte fullkomligt var perforerad av stora sorkhål blev vi tvungna att ta vad vi hade till hands för att fylla igen dessa – en död turbinatarot till exempel. Döm om vår förvåning när det senare på säsongen plötsligt tittade upp en liten kastanj ur ett före detta sorkhål på Vallen.

Tittut – här kommer lilla jag!

Det var förstås roten som turbinatan hade varit ympad på som nu högst oväntat hade fått eget liv. Frågan är bara av vad för slag den lilla kastanjen är? Med så här spetsiga smala blad lär det ju inte vara vanlig hästkastanj, vilket väl annars hade varit det mest förväntade. Vanlig hästkastanj ser ju som bekant ut så här:

Detaljstudie av vår hästkastanj Pollux, tidigare omskriven flera gånger

Då och då när vi presenterar växter vi inte vet vad det är (t.ex. amerikansk vildlakrits eller konstiga alar) brukar det dyka upp en anonym kommentator som ger oss goda tips. Vi har nu klurat ut på outgrundliga vägar att denna anonyma person heter David och pluggar till biologilärare. Kanske är det här ett fall för honom igen? Is it a bird? Is it a plane? No, it’s Biolog-David!

Att lägga sig platt

Att lägga sig platt innebär att man ryggradslöst ger sig utan utan argument och utan motstånd. Det är också favoritsysselsättning för vår Colchicum automnale. Knappt har den kikat upp ur jorden, så ligger den där, matt och mjältsjuk med kinden mot jorden, i väntan på förruttnelsen.

Vi tycker den är en ganska deprimerande varelse.

Klart Colchicum automnale blir deprimerad,
när den har en vulgär grön plastkant rakt i blickfånget.

Lyckligtvis är inte alla tidlösor fullt så klena i framtoningen. På andra sidan huset blåser kusinen, den dubbla Colchicum automnale 'Waterlily' upp kinderna och visar var skåpet ska stå.

Kusinen däremot tror på världherravälde



Tänk att så nära släktingar kan ha så olika personlighet. För inte kan det väl vara vi som gjort något tokigt i vår uppfostran av den förstnämnda???

Gissa frukten

Jaha, vad är det här för godsaker då?

Kalasklase?

Vi vet, men om de verkligen går att äta har vi faktiskt aldrig forskat i. Örten i sig, och dess rot i synnerhet, är i alla fall en av världens mest spridda och beprövade hälsokostpreparat, alla kategorier. I Kina har den används i läkekonsten och som prestationshöjande medel i årtusenden.

...och så här ser bladen ut

Vi har för kanske sista gången i år gjort ett besök i Örtland 5 och det är naturligtvis den vanliga koreanska ginsengen, Panax ginseng, som just nu har så här frestande bär. Tja, det var väl ungefär bara det vi ville säga den här gången. Vi ville mest visa de sällan uppmärksammade bären, som vi misstänker att kanske inte alla har sett.

Sådan svamp - ingen blecka

I vår samlarserie ’Mer eller mindre oätliga svampar vi hittar i trädgården’ har turen denna gång kommit till den grå bläcksvampen. Det här är en ymnigt förekommande ortstrogen typ vars närvaro man alltid kan räkna med. Exakt på vilka platser i trädgården den behagar att uppträda skiftar däremot stort av någon märklig anledning. Att det ofta sker på döda trädrötter i gräsmattan tycker vi oss dock ha märkt.

Det oåterkallerliga förfallet har inletts

Det är heller ingen långvarig gäst. Från att på morgonen knappt ha synts alls, står den fullt utslagen med sin klockliknande hatt redan vid lunchtid. Lagom till eftermiddagsfikat (som vi i och för sig aldrig bryr oss om) är svampen tydligt angripen av bläckfläckar och innan kvällen övergår i natt har den helt brutits ner till en svart slemmig liten hög. Trots denna oaptitliga metamorfos finns det de som menar att den grå bläcksvampen är en utmärkt matsvamp. Hur någonting kan vara utmärkt som inte funkar med vin övergår dock arboarkticernas förstånd. Som en av ytterst få svampar förvandlas nämligen den grå svampen till ett dödligt gift när den blandas med alkohol. Vojne, vonje, IOGT-NTO:s ordenssymbol månne?

Hösthälsning från humlegård

Man brukar säga att asken är det första trädet som fäller sina blad på hösten. Det stämmer inte i Arboarkticum. Nänä, tänker ni. Det är förstås någon knäpp exot ni odlar. Något besynnerligt barrträd som redan i slutet av juli fäller sin barr. Nix, svarar vi. Den som kommer först och också går först hos oss är vanlig inhemsk hägg. Lite trist just nu är därför att vi har en stor hägg som behagat slå sig ner rakt i blickfånget innanför gärdsgården.

Häggen har redan gjort höst

Som synes är dock inte hela häggen lövfri. Nej, när häggen lämnar in passar den närmsta grannen på att pråla. På själva gärdsgården växer nämligen guldhumle, Humulus lupulus ’Aureus’, som så här års skickar ut sina revor flera meter upp i häggen.

Guldhumlen där den egentligen ska vara

Vanlig humle och dess samhörighet med Tierpstrakten har vi skrivit om tidigare, men vad som är värt att påpeka är att guldhumlen tycks trivas betydligt bättre hos oss och just nu är pyntad med säkert miljoner små begärliga kottar. Men det kan förstås ha en så simpel förklaring som en mer gynnsam plantering i full sol. Eller är det häggen i egenskap av hösttrött klätterställning vi ska tacka?

Det regnar kottar från himlen - guldregn

Lavendelstjärnan

Vissa blommor gör sig extra bra när de kråmar sig i det bleka, skira höstljuset. Till dem hör vår nya bekantskap korsgrevian, Grewia occidentalis.

Lavendelstjärnan kråmar sig över sitt nya namn

Vår korsgrevia inhandlades i våras på postorder. Den lilla planta som levererades till oss i maj är nu redan en mindre buske, med alldeles undersköna lavendelrosa, stjärnformade blommor. Visserligen är blomningstiden för varje utslaget blomster kort, men antalet är desto fler och blomningstiden har pågått med obruten styrka sedan i juli. Det sägs att frukterna är ätbara, men några frukter har vi hittills inte sett röken av, trots den myckna blomningen. För oss frukt-ratare är det i så fall intressantare att barken sägs kunna förhindra gråhårighet - men det tipset känns möjligen en smula daterat och knappast trovärdigt nog att slakta vår vackra buske för.

Nu är det strax dags att ta in den frost-ömma skönheten. Dess ursprungliga hemvist är Sydafrika och man kan därför knappast räkna med nån vidare utomhustrivsel den kommande säsongen. Det blir till att knöka in den någonstans bland alla andra "Jag vill ha lagom svalt och massor av ljus"-gastande sydlänningar.

Förresten är korsgrevia ett vådligt trist namn. På engelska kallas den Lavender star flower - tjusigt så det förslår! Vi plankar glatt det namnet och kallar fortsättningsvis grevian för lavendelstjärna.

Kamikazepäronet Sandy

Arboarkticerna brukar nästan kokettera med sitt ointresse för att förtära frukt – om man inte först förädlar den till choklad eller vin förstås. Det finns dock frukt som kan slinka ner även i rått tillstånd. Sandpäronet, Pyrus pyrifolia, eller nashipäron, som det ofta säljs som i livsmedelsbutikerna, är ett sådant. Här har vi en frukt som är fast och krispig i hullet men samtidigt mild och saftig – exakt det som krävs för att falla kinkiga trädgårdsextremister på läppen.

Jo, det är faktiskt ett päron,
trots att det vare sig ser ut eller smakar så

Eftersom det japanska sandpäronet enligt vissa uppgifter ska gå att odla i Sverige (mer tveksamt enligt andra) har vi naturligtvis tagit till vara frön från köpefrukt och låtit dra upp. Sju små nashipäronplantor har nu tillbringat sommaren intill en norrvägg utomhus för att inte detroniseras av norduppländsk sol och torka. Vore det inte för en speciell händelse i somras skulle förmodligen de största av plantorna redan nu ha testats på friland. Nu får de ytterligare en övervintring inomhus.

Den speciella händelse vi åsyftar är att vi i samband med ett besök på byggmarknaden Hornbach i Fittja, söder om Stockholm, högst otippat, fick tag på ett redan betydligt större sandpäronträd för en ynka hundralapp. 'Chojuro' som det här kultivaret visst heter har redan fått en hemvisst i Sydrabatten. Sandy, som vi kallar henne, låter också hälsa till alla läsare att hon på intet sätt bekymrar sig om den nära förestående vintern. Modig eller korkad? Framtiden får avgöra.

Fröken Sandy Chojuro på plats

Stora djupgröna päronblad

Vad som är klart redan nu är att Sandys pälsbrättade svartvita knoppar är ovanlig dekorativa. I och med denna insikt är den första kandidaten till vår årliga tävling Knopptoppen utsedd. Go Sandy, Go!

En flicka i päls

En påträngande skock skockor, eller: Ännu en punkterad trädgårdsmyt

Idog trädgårdsmyt

Alla som provat att odla jordärtskockor har säkert liksom vi upptäckt realiteten: en gång skockor i trädgården - för evigt skockor i trädgården. Detta beror inte på att de är så oemotståndligt delikata att man inte kan låta bli att odla dem - utan på att skockorna själva gladeligen, trots noggrann grävning, lämnar osynliga rotbitar efter sig i jorden, som nästa år gror och stolt producerar hiskeliga mängder nya skockor.

I början av vår skock-karriär skänkte vi bort mängder av skörden till grannar, vänner och kollegor. Den tiden är nu längesedan förbi, ety inga fler lättlurade bekanta återstår. Förmodligen skulle man kunna följa spåren efter våra gamla skockor likt ett släktträd genom Sverige - där de spritt sig som en lättfotad löpeld till intet ont anande odlare, vars första entusiasm förmodligen falnat lika snabbt som hos oss, och utbytts i - om inte fasa, så åtminstone en viss övermättnad.

Trots allt så odlar vi fortfarande skockor. Inte för skördens skull, utan för blommornas. De tre meter höga, vajande stänglarna med flockar av gula blommor mot en blå hösthimmel är en så vacker syn att vi är villiga att betala priset för den (det vill säga ryggskott och helig vår-ilska under jakten på kvarlämnade rotbitar).

Det är dock inte alla skock-sorter som blommar. Ryktet säger att den enda variant som hinner slå ut under den korta nordiska säsongen är 'Bianca'. Nu slår vi glatt hål på denna myt, och presenterar i stället Helianthus tuberosus ssp. 'Prisextra'! Denna alldeles släta, vita skocktyp inhandlade vi i våras på stormarknaden Prisextra i Stockholm, och planterade intill det outrotliga ogräset Bianca - och se! Endast en knapp vecka efter att Bianca slagit ut sina knoppar ståtar även 'Prisextra' med dito fägring. Dessutom är  'Prisextras' knölar överlägsna 'Biancas' i både form och utseende, så skulle vi komma oss för att till och med äta av eländet kommer vi definitivt att föredra vår nya skockvariant i grytorna.

 

Trädgårdsmyten demaskerad

Al eller?

Det händer förvisso ganska ofta att vi visar bilder på träd som vissa uppfattar som konstiga. ”Inte riktigt svensk” eller ”passar inte här” är återkommande uttryck vi fått höra. I våra öron låter det här lika otäckt som det sinnestillstånd som infinner sig när man ser en vanlig svensk valvaka nu för tiden.

Även om flertalet av våra träd sällan återfinns i svenska urskogar brukar vi åtminstone veta vad de är av för slag. Det här är ett undantag. Det här vet vi faktiskt inte alls vem det är eller var hon kommer ifrån – men hon är lika välkommen för det:

Välintegrerad nysvensk intill gärdsgården

Länge trodde vi att vi hade med en vårtbenved att göra men med tiden har trädet fått ett allt mer al-liknande utseende. Förmodligen är det väl någon för oss okänd exotisk lignos av släktet Alnus, som vi insamlat frön från i någon park någonstans, någon gång för länge sedan. Kan någon jourhavande alnolog vänligen förbarma sig över oss för att fylla våra kunskapsluckor?

Rasande sympatisk förmodad al

Frostfrist

Det är 16 grader varmt, en beslöjad sol skiner över köksträdgården och det är dags att skörda Borlotto lingua di fuoco nano - kokbönan framför andra.

Quindi, bene così bello

I senaste prognosen utlovar SMHI frostfrist i Arboarkticum även nästa vecka. Det vore synd och skam att klaga. Och ikväll far vi till Toscana, åtminstone i fantasin, med hjälp av rödvin, pasta, vitlök och borlottibönor.

Hangösyréner en masse

Minns in ängeln Maj-Britt i Finland? Hon som i våras, högst oväntat, dök upp från ingenstans och donerade sex påsar med egeninsamlade fröer till Arboarkticum. Vi minns, och tänker ofta på henne. Nu har samtliga sex frösorter grott. Ännu är grodderna förstås alldeles för små att planteras ut, men redan till våren kanske några av lundväxterna kommer på plats.

Hangö hänger med

Bara en av växterna ska få övervintra utomhus. Det är hängsyrén från Hangö, Syringa reflexa coll. Hangö, vilken grott i våldsam mängd. Tillsammans ska de få tillbringa årets hemskaste tid, nedgrävda i en jordad pallkrage i Körsbärslunden. För att ge dem extra skydd mot elaka odjur har vi dessutom valt att trä en bottenlös gammal fyrverkerilåda kring krukorna.

Hangösyréner med krut håller låda

Nu återstår den kanske största utmaningen, att finna ut en bra plats att plantera dem. För vi anar att grannarna kan börja misstycka om vi anlägger ytterligare en syrénhäck åt deras håll.
;-D

Ett våldsamt slut till mötes?

Och så var det återigen det här med växternas namn. Närmare bestämt sortnamn; den där delen av namnet som står direkt efter artnamnet, inom citationsblippar.

Vi kan ta till exempel Iris sibirica 'Silver Edge'. Där fattar man ju associationen, eftersom bladen har tydliga vitskimrande kanter. Att Viola sororia 'Freckles' har en fläckig blomma är väl inte direkt någon överraskning. Och att man vill hylla en artist eller konstnär via en vacker pion som Paeonia lactiflora 'Sarah Bernhardt' är ju inte heller så konstigt.

Men så har vi de där namnen där man står förbluffad inför hur namngivaren tänkte. Här är till exempel 'Caspar Hauser', vår allra vackraste fuchsia:

Fuchsia 'Caspar Hauser'

Vad är associationen här, undrar vi? Kaspar Hauser var ju hittebarnet som dök upp i Tyskland på 1800-talet, som tycktes ha levat hela sitt liv ensam, instängd i en grotta, och som ganska raskt efter att han dykt upp mördades. Det viskades om att han i själva verket varit ättling till storhertig Karl av Baden - något som dock ingen kunnat bevisa.

Och vad betyder nu detta för vår vackra krukväxt? Är den förutbestämd att gå en våldsam, för tidig död till mötes??? Och kan vi, såsom fosterföräldrar, i så fall förvänta oss någon form av ståtligt arv?

Höstblom i Örtagården

I sin iver att hålla sommaren stången springer man runt i blomrabatterna med kameran i högsta hugg. Det är så lätt att man glömmer bort nyttoväxterna i Örtagården. Varför gå över örtlandet för att hämta blommor? Här är en handfull av de nyttoörter som fortfarande blommar för fullt:

Tulkört, Vincetoxicum hirundinaria
- spånadsväxt nyttjad som kräkmedel vid förgiftningar

Blåeld, Echium vulgare - färgväxt som även nyttjats mot ormbett

Blodtopp, Sanguisorba officinalis
- universell läkeväxt som även funkar i en sallad

Läkemalva, Althaea officinalis - den ursprungliga huvudingrediensen
i marshmallows, som också nyttjats som hostmedicin, spensalva och tobakssubstitut

Blå isop, Hyssopus officinalis
- oumbärlig slemlösande kryddväxt som också används av parfymindustrin

Kärleksört, Sedum telephium -
C-vitaminrik rotfrukt som flitigt varit i bruk vid kärleksmagi och skydd mot åsknedslag

Ja t.o.m. vår Bougainvillea (trillingblomma) blommar fortfarande.
Men den är det när som helst dags att ta in för säsongen.

Som de flesta andra giftiga växter har den intresserat läkarvetenskapen.

Bougainvillean har visat sig verksam mot vissa typer av diabetes.

Monsterakuten

I Arboarkticum finns åtskilliga besynnerliga individer, men frågan är om inte det här den mest bisarra av alla? Får vi lov att presentera Acer platanoides ’Silver Monstrosa’! Ja, namnet är självpåfunnet, för vad ska man annars kalla denna sällsynt sjuka uppenbarelse, vars like ingen tidigare skådat?

Silver Monstrosa under vårdbehandling i Surslänten

Från början var vi inte ens säkra på vilket trädslag det handlade om men nu har vi insett att det en helt vanlig svensk skogslönn vi påträffat i ett grönområde utanför Stockholm. Fast vanlig och vanlig, han har ju inte blad som ser ut så här just nu precis:

Vanligt höstlöv av skogslönn

Istället är Monstrosas blad försedda med buteljaxlar och de kraftigt förlängda flikarna är spiralformade och blottar på så vis bladens silverfärgade undersida.

Monstrosas dito

Det ska onekligen bli intressant att se vad som händer i vår. Förmodligen är sjukdomstillståndet kroniskt och orsakad av någon genetisk defekt, men tyvärr brukar inte sjuka individer bli så särskilt gamla. Vi minns t.ex, med sorg i hjärtat, hur vi kämpade fåfängt för att få den lilla albinoeken Albin att överleva mer än en vinter. Om Monstrosa klarar sig vore det verkligen läge att lära sig ympa, för att han ska vara både fertil och få fröäkta avkomma går inte att föreställa sig ens i de vildaste fantasier.

Var välkommen kära lilla monster! Vi ska försöka ta hand om dig så bra vi bara kan.

Fröken Tvärsemot

Har fröken Tvärsemot trillat i målarlådan???

Primulor blommor, som alla vet, på våren. Eller hur?

Och en blåblommande primula bör väl ändå ha åtminstone blåaktiga knoppar, right?

Vi tycks ha fått en riktig liten fröken Tvärsemot på halsen. Den motsträviga vännen ifråga är en liten Primula muscarioides som inte bara ignorerar kalendern fullkomligt, utan även ståtar med märkliga, alldeles kritvita knoppar. Vi undrar om det hela handlar om ett tyst politiskt ställningstagande, eller om hon helt enkelt bara drabbats av lite september-albinism.

Oro och frustration i Lunden

Plommonlundens väktare Mika-El var upprörd! Han flaxade från trädtopp till trädtopp som en osalig ande och var helt omöjlig att få att sitta still. Vi förstod genast att något förfärligt inträffat.

Mika-El var helt uppriven och rastlös...

Just vid ingången till Lunden satt Mika-Els lilla medhjälpare Gergils, en normalt bekymmerslös liten faun vi inhandlat för en spottstyver på en loppmarknad i Notting Hill. Gergils var inte alls lika hyperaktiv som Mika-El, tvärtom, han var deprimerad, på gränsen till apatisk och satt helt stilla och glodde tomt framför sig. Nu förstod vi allvaret i det inträffade.

...medan Gergils föreföll frånvarande

Tack vare vår myggslukerska Siouxsie hade vi kunnat ägna halva sommaren åt att få fason på vår eftersatta lund. Bland annat hade alla gångar rensats kliniskt från ogräs, bäddats med tidningspapper och försetts med ett nytt tjockt lager flis och nya tätare kantkedjor av stora stenar. När vi klev in i Lunden var detta synen som mötte oss.

Från vänster till höger: funkia, lungört, Dagens Nyheter, trolldruva

 

Från vänster till höger: pestskråp, Dagens Nyheter, myskmadra

...ja faktiskt mest Dagens Nyheter om vi ska vara helt ärliga

Det var inte längre någon tvekan vad som fått Mika-El att gå i spinn. Hon var tillbaka nu med hela sitt anhang och de var riktigt sugna på plommon. Vi syftar förstås på Barbro – Nordupplands mest missanpassade vildsvinsugga. Det är inte lätt att vara skyddsande när man har naturen emot sig! Stackars Mika-El!

Kvintetten som sprängdes eller En skäggig dam försvinner

Vår så försiktigt påbörjade samling av vinterhärdiga kaktusar har expanderat ytterligare. Nyligen kompletterades det taggiga kärlekspar vi tidigare berättat om med tre nya personligheter ur opuntia-släktet.

Duon blev en kvintett

Men inte ens två veckor kunde den nya kvintetten hålla sams. När vi senast tittade till kaktusbädden varseblev vi att någonting inte stod rätt till.

Hmm, det är någonting som saknas på den här bilden…

Den allra taggigaste och aggressivaste av de nyinflyttade kaktusarna – Opuntia darvinii – hade redan fått nog, dragit upp bopålarna och flyttat till, ja vad vet vi, grannarna kanske? Eller också kanske hon, skrämd av alla hemska historier om de arboarktiska vintrarna, hasat sig ändå upp till busshållplatsen för vidare transport till orangeriet i Botan i Uppsala.

O. darvinii bor inte här längre

Ett alternativt scenario är förstås att hon inte alls avlägsnat sig för egen maskin utan i stället fallit offer för någon av våra vidriga vilda skadedjur. Jo, det hade allt varit en syn för gudar det – om den korkade råbocken Iddi skulle ta en ilsken opuntiafröken i munnen!

Nu vet vi inte om det gick till så. Men det finns faktiskt ett ögonvittne. Redan vid planteringstillfället var fröken darvinii grinig och obstinat. Därför passade hon på att göra sig av med den ena av sina småttingar, vilken vi räddade och satte i en egen kruka inomhus i gästrumsfönstret, rakt ovanför kaktusbädden. Den lille kaktuskillen måste således ha sett hela dramat utanför fönstret. Men, måhända svårt chockskadad, vägrar han berätta vad som verkligen hänt. Nåja, om han överlever chocken har vi ju i alla fall sörjt för återväxten. Och Iddi tror vi inte kommer tillbaka (just till kaktusbädden i alla fall).

– MAMMA!!!

Bipolär höst

Ungefär samtidigt som utomhustemperaturen återigen steg till riktigt drägliga nivåer visade sig det obönhörliga, oåterkalleliga tecknet på att nu är hösten ändå här:

Den första tidlösan har slagit ut.

- Höst?

Spröd och genomskinlig står den där och ser faktiskt ut som att den skäms en smula. Den anar kanske att den inte borde ha klivit ur jordbädden så arla, urbota tidigt? Runtomkring trumpetar sommarblommorna ilsket att höstbudbäraren borde tagit sig en rejäl sovmorgon.

Ljudligast av alla domderar den kaukasiska klockan, Campanula dolomitica, som är inne på sin tredje blomningskonsert för året och ilsket förnekar att det skulle kunna förekomma något så obegripligt hänsynslöst hemskt som frostnätter.

- Sommar!!!

Högt ovanför stenpartiet ser gurkörten moderligt ner på de tjafsande lökarna och perennerna och är trygg i sin förvissning om att hon kommer att självså sig lika bra nästa säsong som denna, oavsett tidpunkt för höstens ankomst.

- Lugn, bara lugn.

Vintjuvar i farten

Den minnesgode läsaren kommer måhända ihåg hur arboarkticerna ifjol framställde sin första flaska vin av egna druvor. Meningen i år var att återupprepa, eller till och med överträffa, den bedriften. Måhända skulle druvorna den här gången rent av räcka till två flaskor? I enlighet med det goda fruktåret i övrigt såg det länge lovande ut med ymnigt av dignande druvklasar som den här:

Sukribe

...och den här:

Zilga

För att ingenting skulle gå tokigt inför det hägrande vintrampandet hängde vi den sista veckan till och med ett bärnät över vinstockarna, trots att vi vet att det alltid brukar stryka med några druvbegivna trastar på köpet.

Dödens garn

Den bra nyheten i år är att inga fåglar gick åt. Den dåliga nyheten är att vinskörden gick åt fanders ändå. Nätet kanske skyddade från fjäderfän men det finns tyvärr även andra flygfän som man inte stoppar lika lätt. Inför den planerade skördefesten på söndagen såg i princip hela den tänkta skörden ut så här:

Nä, men va f*n nu då?

Och överallt på närbelägna vinblad satt överförfriskade odjur som den här:

"..vi äro små humlor vi..."

… som rapande framförde riktigt usla dryckesvisor med pipig och enerverande stämma.

Ja, tack för kaffet då!