Vräkning

Den gamla vildapeln på Framsidan har vi berättat om vid ett otal tillfällen. Senast beskrev vi hur det ständigt expanderande pilfinkskollektivet nu lagt beslag på skatorna Kevins och Jeanettes kapsejsade byggprojekt i toppen av nyss nämnda träd och omformat det till fritidsgård, behändigt nära fågelmattningen strax nedanför.

Före detta skatbo

Som ni ser kan svartbygget näppeligen påstås försköna det redan tidigare tveksamt dekorativa trädet. Denna soliga söndag bestämde vi att måttet var rågat. Den förfulande trädtoppen måste bort! Så skred vi till verket!  Fram med motorsågen och väck med allt som inte befanns absolut oumbärligt då högstubben även framgent måste kunna fungera som utfodringsstation för hungriga Dennisar.

Så var det slut på den oönskade fallfrukten

Allt gick som planerat och inga incidenter inträffade. Ja, man kan säga att allting var frid och fröjd... ända tills vi röjt bort det forna skatboets alla omsorgsfullt ihopflätade kvistar. Då slog plötsligt det dåliga samvetet till! Stackars, stackars skatpar! Inte nog med att de blev bortkörda av ett ligistgäng pilfinkar, tänk på allt jobb de måste ha haft för att mura denna utsökta lerkonstruktion som återfanns i botten av boet.

Lerklinat bulverk à la Kevin & Jeanette

Skuldkänslorna kändes som ett tungt lastat ok på våra axlar. Vi överväger nu allvarligt att försiktigt lossa den delikata boplattan och fastgöra den i något annat träd som borde förskönas med ett skatbo. Varför inte hos våra försvarslösa sommargrannar till exempel? Strålande idé! Till handling!

Uppdaterad rapport från vinterförvaringen 1

Jodå, nu har vintern verkligen kommit även till Arboarkticum. Och då menar vi inte bara att vi fått ett litet tvärhand högt snötäcke och att temperaturen konstant håller sig under nollstrecket. Nä, vår deffinition handlar om när växterna på övervåningens vinterförvaring sluttar bälja i sig vatten. Nu har detta äntligen skett. Nu räcker det med att ge dem en symbolisk vattenslurk varannan vecka.

Nå, det gäller inte riktigt alla växter förstås. Vår kalifornska korkek Kirk har uppenbarligen ingen lust att ta vintersiesta. Tvärtom, han som för bara ett par år sedan var ett sött litet ekollon har nu förvandlats till en gänglig, mer än meterhög trilskande yngling med en glupande aptit.

Kirk säger att han kan sluta dricka precis när han vill...
men just nu har han ingen lust!

Den söta buxbomen

I en text i somras nämnde vi i förbigående att vi hade införskaffat en sötbuxbom (Sarcococca hookeriana ’Purple stem’ av den numera saligen insomnade plantskolan Blue Sage i Lund. Denna långsamväxande buske var då en komplett ny bekantskap för oss och i ärlighetens namn så visste väl inte plantskolan så mycket heller, mer än att den var trevlig i samplanteringar med glansbambu och som vanligt nog inte var härdig hos oss i Norduppland.

Åtminstone det sista stämmer säkert. Vidare efterforskningar tyder på att den trots sitt himalajanska ursprung inte gillar temperaturen på under -15. Den här vintern har visserligen arboarktiska utetermometern inte visat värre än -13,9 (nu i morse), men vi vet vad februari, som lurar runt hörnet, brukar kunna erbjuda av den varan. Därför är nog vår sötbuxbom för evigt dömd till att bli krukväxt.

Sötboxbomen, just nu översållad av...

Nu gör det inte så mycket. Den städsegröna busken är en riktig prydnad i gästrumsfönstret och just nu har den avslöjat en annan mycket angenäm överraskning. Sötbuxbom blommar tydligen på vintern, blommorna är visserligen små och föga iögonfallande – men de doftar! Aldrig tidigare har vi stött på en växt som doftar så starkt och gott. Från sin lilla undanskymda vrå fyller den just nu precis hela huset med sin söta arom. Mums!

...sådana här små underbart doftande blommor

Håll ögonen öppna efter denna fantastiska växt!

Ryssvinter

Nja, det är väl knappast så att arboarkticerna är mer insnöade nu än annars. Det var inte så vi menade med rubriken. Snarare har väl snöbristen gjort att vi fått gå under jorden på sistone. Vi tog helt enkelt en ny tripp i österled för att möta vintern och få damma av skolryskan. Nu är vi hemma igen och här är några av fynden vi fann. Dags att ta fram såtrågen och hoppas på tre månaders stratiferande vinter även här således.

Ja ne panemajo, ja svet! (ovanligt klickbar bild)