PreggoPreggo goes Move it Mama

Kolla här då! Nu när vi inte är gravida längre så kan vi ju inte blogga om graviditeter. Av förklarliga skäl. Träning däremot, det kan man ju blogga om, så då gör vi det istället. Och – nu är vi en till! Lägg till i RSS:en, spar länken i sidofältet, lägg bloggenlänken på hemskärmen, det här vill du inte missa!

Välkommen till Move it mama! 

Preggo Preggo goes Pauso Pauso

Hej alla fina PP-läsare!

Ni märker det och vi märker det. Vi är i bubblan. Vissa av oss mer (Katta) och vissa av oss mindre (jag, eftersom jag ligger tre veckor före och har två barn mindre) men ändock, det är väldigt mycket annat just nu och PreggoPreggo blir lite lidande. Vi har en del lösa planer och idéer om framtiden, men just nu hittar ni oss på våra egna bloggar (KattaKvack / Mirijam) där det så klart också handlar väldigt mycket om bäbisar.

Medan vi pausar kan ni ju komma med förslag på hur ni hade önskat att PP-bloggen såg ut framöver. Behövs den ens eller ska den kanske få vara kvar som en renodlad preggoblogg för alla som känner att en graviditet inte bara består av underbara magbilder i softat motljus? Vad tycker ni?

Ps: Har ni Instagram? Under taggen #soffhörnsmaffian hittar ni massa nyblivna morsor!

Vinnaren utsedd!

När jag var höggravid frågade AMO-Alexandra mig om jag ville ha lästips, och skickade boken Föda utan rädsla av Susanna Heli till mig. Hon hade bara några veckor tidigare fött sitt tredje barn och gillade verkligen sin förlossning, delvis tack vare tipsen hon fått i den här boken. Och den är verkligen helt fantastisk och har hjälpt många kvinnor (och män) att bli redo inför den stora dagen. Så här såg det ut på min Insta när jag lade upp en bild från mitt balkonghäng några veckor före förlossningen:

Jag fick alltså Alexandras exemplar, men med tanken att den ska skickas vidare och göra nytta för fler, och att de som har läst den ska dela med sig av vad de tyckte var bäst med boken. Du får alltså inte behålla den för alltid, den ska skickas vidare till någon annan när din bäbis är på utsidan.

Så – om du (eller någon du känner) snart ska föda, lämna en kommentar innan veckans slut så slumpar vi någon som får den hemskickad med Alexandras och mina "det här hjälpte oss mest"-tips vid sidan av! På måndag får du veta om du är den lyckliga.

Edit: Wooohoohooo, det tog fem dagar mer än utlovat, men – WE HAVE A WINNER! Slumpgeneratorn valde kommentar nummer sju, och vinnaren blev LINDA! Grattis! Maila mig din adress på [email protected] så skickar jag boken så du har den nästa vecka!

Säg hej till baby Alexis!

I brist på uppdateringar från mina och Kattas bäbisbubblor så tycker jag att ni ska gå in och läsa om när lilla Pyret blev en Alexis – och Nova och Elias blev föräldrar. KLICK!

Stoppa pressarna, this just in, osv

Sigge sov från klockan 20:30 till 03:30 I SIN EGEN SÄNG! Och efter ett blöjbyte, mat och ännu ett blöjbyte sover han igen - I SIN EGEN SÄNG! Och Alfie snarkar i soffan och har inte ens närmat sig sovrummet ikväll/natt.

Är så chockad att jag inte kan somna om nu.

Härifrån kommer inga skräckhistorier...

Okej, i går blev Spiggen en månad gammal (ung) och ungefär nu känns allt som vanligt. Eller vanligt och vanligt, ingenting är väl som vanligt, men det går att vakna på natten utan att tänka ÅH HERREGUD DET LIGGER EN LITEN LITEN BÄBIS HÄR, ÄR DEN VERKLIGEN VÅR, HUR SKA VI KUNNA TA HAND OM DEN? och det går att ta sig igenom en hel dag ensam hemma med både hund och barn utan att tänka MEN HUR SKA JAG GÖRA OM JAG MÅSTE BAJSA OCH SIGGE ÄR VAKEN, SKA JAG LIKSOM HÅLLA I HONOM SAMTIDIGT DÅ? (tips: tvättkorgen!).

Jag trodde att det skulle vara värre. Eller rättare sagt, min omgivning hade förberett mig på att det skulle vara värre. Och det är klart att det kunde varit värre, vi har ju sluppit både kolik, skrikbäbis och sömnbrist, men ändå. Som jag hade stålsatt mig och så var det bara så här. Några "råd" som jag fått och tänker lite extra på så här när jag är mitt i det själv:

Sov när barnet sover 
Okej, det är väl egentligen ett bra råd, men jag hade lagt till även om du inte tror att du är trött. För ibland känner man kanske inte att man är sovtrött men så tänker man att "jag ska bara blunda lite" och så sover man i tre timmar. Och med man menar jag så klart jag.

Strunta i städningen den första tiden, låt det vara lite stökigt
NEJ! Nej nej nej och åter nej, det kan det absolut inte vara. Inte hos oss. Om Tobbe har gått till skolan/jobbet/praktiken och lämnar mig ensam hemma med klängig bäbis och hund så får det absolut INTE vara stökigt hemma. Rörigt i lägenheten = rörigt i mitt huvud. Jag säger snarare, "lägg en intensiv kvart varje kväll innan läggdags på att röja upp hemma och vakna glad och nöjd till ett städat hem. Och ladda kaffebryggaren.

Njut av spädbarnstiden, den varar inte för evigt
Okej, njuta ska man så klart göra, men jag hade nog önskat att någon poängterat del två av den meningen, nämligen "varar inte för evigt". Vecka två är helt annorlunda mot vecka ett, vecka tre mot vecka två osv. Det borde man ju fattat själv, men allvarligt talat, man fattar inte jättemycket de där första veckorna. Och när man sitter där nyförlöst och knappt kan röra sig på grund av ont och bäbisen vägrar släppa en (och hormonerna dessutom gör att man gråter fukkin' oavbrutet) så är det lätt att få panik. SKA DET VARA SÅ HÄR RESTEN AV LIVET NU? tänker man, men det ska det ju inte. Det kanske inte ens ska vara så resten av dagen och det kommer garanterat inte vara så nästa vecka. Sigge är ett helt annat barn nu under sin femte levnadsvecka, och min kropp är också en helt annan kropp nu än under sin första vecka efter förlossningen, och bara det faktum att man kan gå på toa lite snabbt utan att bli kallsvettig av smärta underlättar ju vardagen enormt. Och det blir bättre och bättre för varje dag.

Kanske skönt ändå att folk har varit så himla ohyfsade och frikostigt har delat med sig av sina skräckhistorier angående spädbarnstiden, för vet ni – jag tycker fan att det var asmycket lättare att bli mamma än vad jag förberett mig på.

Hej Bebishen - Här är din förlossningsberättelse

Hej Bebishen!

Nu är det nio dagar och fyra timmar sedan du föddes, och vet du – du har fortfarande inte fått något namn. Shame on us! Men antingen säger din pappa nej eller så säger jag nej. Eller så tittar vi på dig och ba: nej, DET namnet passar inte! Men, nu skulle ju detta inte handla om din brist på namn i folkbokföringen, det här skulle ju handla om din förlossning, dagen då du ÄNTLIGEN bestämde dig för att det var dags att göra entré, vilket visade sig bli tretton dagar efter beräknat födelsedatum – på morgonkvisten den 15 september. Och snabbt gick det också, i alla fall på slutet.

Fast egentligen började det redan vid kvart i åtta på fredag kväll – vilket var ungefär två timmar efter jag hade sagt till din pappa att vad tusan, drick en öl till maten du, här händer det ju ändå ingenting. Vi skojade lite med grannarna som stod bredvid då jag sa detta, att nu kommer det bergis sätta igång. Men jag kände att det var en risk jag var villig ta att, i värsta fall kan man ju ta en taxi liksom. Som sagt, vid kvart i åtta kom så klart de första värkarna – inte särskilt tätt men förvånande starka ändå. Jag orkade inte börja tajma dem, för det var som sagt ganska lång tid mellan dem, men framåt elva laddade jag ned en värktimer till mobilen, och SOM jag skulle komma att hata denna timer till slut. Större delen av natten till lördagen låg jag vaken på grund av värkarna, som gjorde förbaskat ont men som kom med vansinnigt oregelbundna intervaller: allt från 4 minuter till 30 minuter mellan. Vid åtta tiden på morgonen gick jag och satte mig i badkaret, men då försvann värkarna helt och jag hade inte en enda känning på 90 minuter. Nu började jag surna och jag tog ut mitt vrede på värktimern som liksom tycktes håna mig och mina sporadiska men asonda värkar, så någon gång under förmiddagen nollställde jag den för att börja om på nytt med den vid lunchtid. Din pappa, som jobbar ett pass varje helg, bestämde att det var lika bra att ta det där arbetspasset under lördagen istället för att vänta till på söndagen, och passade på att slinka iväg medan Eddie sov sin lunchvila och jag kunde ligga i sängen/stå framåt böjd över sängkanten och andas mig igenom värkarna bäst jag kunde. De gjorde verkligen skitont och höll i sig upp emot 90 sekunder, men fortfarande väldigt sporadiska och det gick inte alls att se något mönster i dem – förutom längden på dem, de var aldrig kortare än en minut.

Jag hade mått lite illa under dagen och kräktes ett par gånger och började må ganska illa igen framåt middagstid, men fick ned lite korv och pommes innan jag satte mig i soffan igen. Under kvällen gjorde värkarna så pass ont att jag inte för mitt liv kunde ligga ned under tiden jag hade dem – eller om vi säger så här, låg jag ned gjorde de ännu ondare och om jag låg ned när en värk kom kunde jag omöjligt ta mig upp till en bättre ställning under tiden som värken pågick. Värkarna verkade komma mer regelbundet när jag låg ned, av någon anledning, så till slut satt jag på soffkanten för att kunna kasta mig ned på knä och luta mig mot soffbordet då värkarna kom.
Kvällen blev natt och din pappa fick gå upp och lägga sig bredvid Eddie som vaknade till. Jag följde med upp, men låg bara kvar i sängen i tio minuter, för värkarna gick inte att genomhärda i ett mörkt och tyst sovrum. Jag släpade ned täcke och kudde till vardagsrummet, knäppte på TVn och kräktes upp all middagsmaten.

Halv två bestämde jag mig för att ringa till förlossningen för att rådfråga dem. Värkarna var fortfarande galet oregelbundna, men långa, onda och började dessutom kännas ganska intensiva. Vattnet hade inte gått, men slemproppen lossnade någon gång under dagen (inte för att det betyder något direkt). På tråden fick jag, visade det sig lite senare, den barnmorska som förlöste Eddie och hon tyckte att vi skulle komma in och kolla läget. Det var väl ungefär precis detta scenario jag hade velat undvika, att behöva väcka dina bröder och tuta iväg med dem i bilen klockan mitt i natten till er mormor. Inte för att det var något problem med din äldsta storebror, han är ju 12, men jag visste inte hur Eddie skulle reagera på sådana nattliga utflykter och att dessutom bli lämnad mitt i natten hos någon annan. Som tur är var ju Robin med, och när Robin är med känner sig Eddie trygg. Så när vi lämnade av dem hos mormor vid halv tre (efter att jag hade stått och kräkts utanför hennes port i några minuter) gick det faktiskt riktigt bra. Som tur var.

Vi landade på förlossningen kvart i tre och de lämnade oss i undersökningsrummet för att mäta värkar och hjärtljud under 20 minuter. Jag märkte att undersköterskan som tog emot oss (som sedan visade sig vara den undersköterska som förlöste Eddie) var skeptisk till hur pass mycket värkar jag egentligen hade, eftersom under den tiden som hon tog emot mig och satte på mätapparaten inte märkte av några värkar hos mig alls. Jag hade faktiskt ett par under tiden, men jag är inte så där superverbal av mig när det gäller att uttrycka smärta utan led mest igenom dem medan jag svarade på hennes frågor. När barnmorskan kom in för att undersöka mig kunde hon konstatera från mätningen att jag hade värkar och undrade hur jag skulle ställa mig till att åka hem igen om undersökningen visade att jag inte var öppen. Tja, sa jag, det är väl i så fall inte så mycket jag kan göra åt, samtidigt som jag undrade hur tusan jag skulle kunna hantera ännu ondare värkar hemma än de jag redan hade.
Som tur var visade det sig att jag redan var öppen 7-8 centimeter och att jag inte alls skulle behöva åka hem. Hon började förhöra sig om vad jag hade tänkt mig för smärtlindring och jag svarade att jag gärna ville ha EDA och att jag tänkte göra ett försök med lustgas, något som jag misslyckades med totalt då jag fick din äldsta storebror och sedan vägrade att ens röra då jag fick din yngre storebror. Jag var ganska upptagen med att dunka mig själv på ryggen för att jag lyckats lida mig igenom värkar som varit så pass effektiva hemma, jag tyckte verkligen att jag hade varit grymt duktig. Jag som ÄLSKAR att känna mig duktig. Jag fick byta om och så vandrade vi bort till vår förlossningssal. Det var på vägen dit som vi konstaterade att den barnmorska jag talat med i telefon var samma som förlöste mig i november 2011. Klart smärtpåverkad proklamerade jag min kärlek till henne när vi träffade henne i korridoren, fick dåligt samvete gentemot vår ”nya” barnmorska och förklarade att jag verkligen inte hade något emot henne, men henne KÄNDE jag ju inte än. Jag kommer säkert älska dig också sen, nickade jag åt henne.

Sedan gick det ganska snabbt. Om vi kom in till förlossningen 2:45 och kom in i förlossningssalen vid 3:15, så han värkarna öka tusenfalt i styrka, intensitet och regelbundenhet under den korta tiden, vilket till stor del säkert berodde på barnmorskans undersökning av mitt barnabärande inre. Barnmorskan sa till oss att hon skulle lämna oss i fred, men komma in och kolla till oss en gång i kvarten, eftersom hon trodde att det troligtvis skulle ta ett tag, men när hon kom in till oss andra gången satt jag käpprätt upp i sängen och frustade mig igenom en jättevärk. strax innan halv fem ber (eller eventuellt vrålar jag) efter lustgas, för jag fattade att här kommer vi inte hinna med någon epidural och någon form av smärtlindring måste jag banne mig ha. Mmmm, lustgas. Vilken grej! Att jag inte testat det tidigare. Tänker att jag skulle vilja ha en protabel tub med mig genom resten av mitt liv – jobbig lämning på dagis? Ett par puffar lustgas und alles gut.

Jag märkte hur barnmorskan började plocka i ordning sakerna som behövdes efter förlossningen, eller märkte och märkte, hon berättade det, och kallade på undersköterskan. 04:55 började mina krystvärkar, klockan 5:00 petade de hål på fosterhinnan och tre minuter senare, efter två krystvärkar, föddes du, smurfblå med navelsträngen lindad ett varv runt halsen. Jag tänkte i ärlighetens namn inte på att du var så blå, men din pappa reagerade på det. Men han var troligtvis lite mer vid sina sinnens fulla bruk just då än vad jag var. Det enda jag kunde tänka (förutom alla yay, hurra och fan vad jag är bra) var fan vilken tur att vi inte stannade hemma lite till, vilken himla tur att jag ringde och vilken tur att det inte var så fullt och stressigt på förlossningen att de bad mig avvakta lite till och istället sa åt mig att komma in för en kontroll.

Några minuter senare kom moderkakan, och jag tittade på den för första gången (har inte velat se den i samband med dina bröders förlossning), ganska häftigt att se vart du huserat de senaste 9 månaderna faktiskt och jag är glad i efterhand att jag tog mig en titt. Du är trots allt barn nummer tre och jag är trots allt snart 37 år – så jag är ganska säker på att det var sista gången jag hängde i en förlossningssal.

Och vet du – jag sprack ingenting! Och det sjuka var att jag hade liksom inte ont efteråt. Lite lagom öm så där under förmiddagen, men inte ONT. Det gjorde inte ont att kissa, det gjorde inte ont när jag rörde på mig och dagen efter proklamerade jag stolt att det banne mig inte ens kändes att jag alldeles nyss klämt ur mig en bebis. Det enda jag haft ont i är tuttarna. Och huvudet. Men inte i vajayjay, vilket ju är ett stort jävla win måste jag ju säga – speciellt när jag jämför med de tidigare förlossningarna då jag visserligen inte spruckit särskilt mycket, men ändå nog för att få några stygn. Nu ba: inget ont alls. Fast jag kanske helt enkelt blivit uttänjd. Vem vet.

Klockan 9 skrevs vi ut från förlossningen och rullades upp på BB där vi stannade en natt och när vi åkte hem kändes det så där lite bitterljuvt. För det är ju så skönt att åka hem, men samtidigt så är det en sådan oerhörd upplevelse, att föda barn och ha den man älskar vid sin sida, stöttandes, peppandes och så där allmänt fantastisk som han är. Det är en bubbla, förlossningen och BB. Och aldrig i någon annan situation får man väl höra hur bra man jobbat, hur duktig man är som kissar och hur grym man har varit. Att föda barn – vilken grej alltså!

Alla de där dagarna på övertid, i samma stund som du kom ut var frustrationen som bortblåst. För nu är du här. Och snart kommer vi säkert på vad du heter också – om du vill vara vänlig att kanske viska ditt namn till mig så lovar vi att börja kalla dig för det på en gång.

Älskade lilla rara unge, som sover som en stock nästan precis hela tiden. Välkommen till oss!

Ett ständigt bytande av blöjor!

Men HERREGUD vad mycket blöjor det går åt!? Får ont i magen och själen när jag tänker på vilka resurser det måste krävas för att producera detta enorma berg av märkligt material som vi gör av med. Misstänker att det har hänt en del med tygblöjorna sedan min nu 21-årige lillebror var bäbis, men känner mig ändå inte redo att ta det steget, men finns det något alternativ som är lite schysstare så hojta gärna till!

Nu har vi Pampers pytteblöjor för att det var dom som passade bäst på lillrumpan ur provpaketen vi fick på BB. Känns inte helt okej eftersom dom inte är eko, plus att vi båda tyckt att dom luktar ganska... typ kemiskt, när Sigge har kissat. Någon som känner igen sig?

Statusuppdatering

Hej. Har mjölkstockning, mår piss. Hejdå

Sigge börjar dra in pengar!

Kolla in den här lille pajsaren, helt omedveten om att han nu är inne i det svenska välfärdssystemet och att han i dag har fått sitt första barnbidrag! Vårt mål är att spara det åt honom tills han fyller 18, vi får väl se om det går att förverkliga medan Tobbe pluggar, men sen så! En rejäl säck med pengar till körkort och andra vuxengrejer som Sigges o-curlade föräldrar fick betala själva. Hehe.

Snor!

Berättade jag att jag ganska omgående fick samma förkylning som Edster plockade hem från föris i förra veckan, och att Robin sedan fick den, och sedan slaktarn - och till slut även Bebishen. Sur grej att bli förkyld när en är två dagar gammal. Som tur är har näsan inte täppt till så mycket att det påverkar amningen, men jag tackar vårt medicinskåp (och oss själva för att vi var förutseende) för att det redan ruvade på sådana där koksaltlösningsdroppar och snorsug, gör samvaron med snorig nyföding en smula smidigare.

Också: spännande grej att föda med slemhosta och täppt näsa. Tror fan jag hostade ut ungen.

Imorgon kommer barnbidraget - let's shop!

Så här, i stormens öga av amningsinlägg, såriga bröstvårtor och tuttar som befinner sig mer utanför en tröja och BH än på insidan, bjuppar GlamMom.se er, PreggoPreggo-läsarna, på 15% rabatt. Jag skulle ha lagt upp den här koden mycket tidigare, men sedan kom livet mellan (samt att jag glömde på grund av tydliga senila tendenser senaste veckorna). Först var det meningen att alla som deltog i vår fantastiska tävling tillsammans med GlamMom.se skulle få denna rabatt, men eftersom GlamMom.se är så snälla så tyckte de att vi kunde bjuda samtliga läsare på den - och det tycker vi är en strålande idé. Så klart.

Koden preggopreggo ger dig 15% rabatt på alla varor hos GlamMom.se (förutom på smycken från Syster P och Viktoria Gustafson). Koden anger du i fältet rabattkod vid kassan och den gäller till och med den sista september.

Och om jag får lov att rekommendera ett par produkter som jag gillar stenhårt just nu, så vill jag verkligen slå ett slag för Fast Food BH:arna från Boob som finns i dels svart/vitrandigt och rosa/vitrandigt - sjukt mjuka, följsamma och klämmer inte åt någonstans. Snygga är de också! Sov-BH:n från La Leche League är också grym om man, som jag, gillar att ha på sig en BH då jag sover med sprängfyllda mjölkboobs. Eller sover och sover... men ni vet, under den där tiden på dygnet då alla andra sover i huset utom jag och den lilla. Men då om någon gång är man faktiskt värd att ha det lite skönt för tuttsen.

Mvh, mjölkkossan

Kroppen post bäbis - klen och slapp

Två veckor efter förlossningen. Sjukt imponerande ändå vad kroppen kan...

Alltså, det gör ont att vara gravid, det gör ont att föda barn och det gör ont EFTER att man fött barn. Kan det verkligen vara så Moder natur hade tänkt ut det hela? Så här snart fyra veckor efter förlossningen tänkte jag dela med mig om vad som har hänt med kroppen den senaste tiden.

Bäckenbotten börjar återhämta sig ordentligt, men de första 2.5 veckorna kändes det väldigt mycket som att alla muskler var helt uttänjda och aldrig skulle bli normala igen. Det räckte med en hundpromenad på en kvart för att jag skulle börja googla "framfall efter förlossning" när jag kom hem. Hela den där känslan av tryck neråt som före förlossningen var tyngden från livmodern fanns fortfarande kvar på något sätt. En miljard knipövningar senare tänker jag nästan inte på det alls och nu går jag i normal rask takt igen när jag är ute.

Brösten gör mycket mindre ont än vad jag stålsatt mig inför, till min stora glädje. Nu får ju Sigge mest flaska och ammar mest för tröst/närhet, så jag slipper ju delen med sprängfyllda tuttar, men med en rejäl dos alvedon och purelan de första veckorna så lyckades bröstvårtorna hålla sig okej också. Men det är ju inte skönt direkt, det vill jag inte påstå.

Magen är... tom. Och ganska platt, åtminstone om jag står upp - och jämför med hur den nyss såg ut. Jag var sjukt nöjd med att ha gått till vecka 43 utan bristningar, men plötsligt såg jag en fyra-fem stycken på nedre delen av magen EFTER förlossningen. Kul skämt, universum. Och de var inte där innan, jag tvingade Tobbe att undersöka där jag inte kunde se ordentligt. Men dom är vääääldigt ljusa och syns knappt, så jag tänker inte på dom.

Vikten ligger på 85 kilo, så jag har gått ner 13 och har 17 kvar. Herregud, jag kan inte fatta att jag gick upp 30 kilo. Nåväl, nu när jag kan gå utan att det känns som att jag ska tappa ut inälvorna genom snippan så ska jag väl promenera bort överskottet rätt kvickt. Längtar tills jag kan börja träna ordentligt igen, ska kolla upp hur man startar igång post preggo-kroppen på bästa sätt för att stärka upp och minimera skaderisken innan jag börjar.

Kort och gott så känner jag mest att "jahapp, så här ser jag ut nu" när jag kollar mig i spegeln. Jag mår inte på något sätt dåligt över mitt nya slappa jag, förutom att jag känner mig så sju-u-hukt klen och stör mig på att alla kläder sitter illa, men utseendemässigt tänker jag mest att jag väl får komma tillbaks till min gamla form så fort jag är redo. Vad tänker du om din kropp efter graviditeten?

Barnbilder på nätet, hur tänker ni?

Innan jag blev mamma trodde jag att jag skulle slänga upp bäbisbilder helt skamlöst överallt, men nu tänker jag lite annorlunda. Jag vet inte varför, men något är det som har ändrats i hur jag tänker. Mest tänker jag på Sigge, han har ju inte bett om att få en bloggande internetälskande galning till morsa, men å andra sidan så kommer väl hans generation vara så sjukt internettiga att det nog är mer regel än undantag att det finns bilder av dom på nätet. Nä-ä, jag vet inte.
Hur tänker/gör ni?

Välkommen Bebishen

Så äntligen kom Bebishen. Med rekordfart till slut, klockan 5.03 i morse. Och nu är vi på bb. Ibland går det undan.

Välkommen Bebishen, vi är så himla glada att ha dig här.

Kattas BF: 104,3% (plus 12 dagar)

Ja ja, whatever etc etc.

Sigge Scott - 3 veckor i dag!

Och på tal om lördagsbäbisar - var det inte ganska länge sedan vi hörde av Katta Kvack nu..?

Dör av skratt åt denna unge!

Teknik alltså, älsket och hatet

VARFÖR kan jag inte kommentera varken här eller på min egen blogg via iPhonen? Det är ju sjukt frustrerande, för är det något som jag faktiskt har tid över till på dagarna så är det ju att svara på kommentarer. Men nähä, nu ska jag behöva stressa över att våra läsare älskar Katta men tror att jag är en otrevlig apa som inte är tacksam över all input som kommer – när det i själva verket är tvärt om. Alltså att jag är tacksam över input, inte att Katta är en otrevlig apa.

Annat som jag inte heller kan göra från mobilen: betala alla mina Traderaauktioner (som går utmärkt att vinna via telefonen), så nu är det väl bara en tidsfråga innan jag får ett negativt omdöme för att jag är så slö. Håhåjaja.

Kan man använda RUT-avdraget till att anställa någon som gör alla ens dataärenden om dagarna tro?

Kattas BF: 103,9% (plus 11 dagar)

Saker man kan störa sig på när man gått 11 dagar över tiden:

→ Folk som låter anklagande när de konstaterar att jag inte fött än. För det är ju rimligt liksom, eftersom det är något jag själv råder över.

→ Folk som kontrar eventuella klagomål från mitt håll med "hen kommer när hen kommer". Jo men alltså, det vet ju jag också, men det innebär ju inte att det inte är tungt och jobbigt och att det gör ont i ljumskarna och skinkorna när jag går i trappor och att jag mår illa för att Bebishen pressar sig emot något som gör att jag mår illa (well duh) och att jag har svårt att andas eftersom hen inte sjunkit ned och fixerat sig och att det gör jättejättejätteont att ta sig ur sängen på mornarna. (jag förstår givetvis att det är i all välmening och försök till pepp, att man inte ska hänga upp sig så mycket på hur många dagar man gått över - men det är ju faktiskt JÄTTESVÅRT att inte göra det).

Jag har däremot fått full förståelse för det där som står i alla appar och som många på övertid brukar säga, att det känns som att ungen aldrig kommer komma. Jag har tyckt att det låtit lite överdrivet förut - men faktiskt så är det så det känns. Det känns som att jag kommer gå omkring med stor kagge i resten av mitt liv. Jag har liksom börjat vänja mig vid detta ovälsignade tillstånd och känner mig inte så mycket gravid längre som kanske mer ett stort UFO som inte kan röra mig ordentligt.

Men jag måste säga att de två senaste dagarna, med Edster hemma från föris, har gått betydligt snabbare än dagarna när han varit på föris. Han har varit på bra humör trots snor och har utgjort ett utmärkt sällskap, både som vaken (håller mig på mina tår) och som sovande (gött med sovsällskap på eftermiddagen).

Och så har jag ju fått äta hemmagjord plankstek till middag samt hämtat ut min nya klänning, som visserligen är vajayjay-kort just nu, men med en mindre utstickande magen kommer den bergis att nå nästan till knäna i alla fall. Mer eller mindre. Ikväll ska jag äta chirre med dirre och dricka citronfanta och klämma ett gäng avsnitt av Vänner. Fredag baby!