Nu och då!

Jag hade tänkt ta en magbild två veckor innan BF, för det gjorde jag med Edster i magen (vilket visade sig bli 16 dagar innan födsel). Men det glömde jag visst bort. Så det fick bli idag istället - 2 dagar innan BF... hur många dagar innan födsel återstår att se.

Och låt för guds skull inte mitt rara leende lura er, jag är fortfarande O-ER-HÖRT upprörd över bristen på blåmusslor i samtliga skitaffärer idag. Oerhört!

Nu

 

Då

Vecka 31: 70 dagar to go

Min mage fortsätter att följa sin egna stora och frodiga kurva. Någonstans mellan normal och asstor befinner den sig, och det verkade BM synnerligen nöjd med vid dagens koll. Blodtrycket har gått upp något, men är fortfarande ganska lågt, och yrseln förklarade hon med att det är inte helt ovanligt när man är gravid. Det må inte vara helt ovanligt, men det innebär att jag sitter som klistrad på min stol eftersom jag faktiskt INTE har lust att svimma borta i mitt hörnkontor. Herregud, det kan ju ta flera timmar innan någon märker att jag ligger där på rygg och spratlar som en skalbagge som inte kan ta sig upp per egen maskin.

Fötterna har jag inte sett på flera veckor nu, om jag inte gluttar från sidan, och själva snippy var det jättelänge sedan jag hade ögonkontakt med. Inte för att jag brukar sitta där och stirra ned i mitt eget sköte, men ändå liksom - det blir ju inget trimma av, om en säger så.

Det jobbigaste som finns är när skosnörena går upp ute på stan (behöva böja sig ned liksom, suck och stön så jobbigt) och jag kan bli desperat kissnödig, springa ivrigt till toaletten (läs: vanka lite snabbare än vanligt) och sedan bara göra mig av med ett par tre droppar eftersom det nog egentligen mest var Bebishen som vände på sig (alltså, det är ingen UVI vi snackar om, utan bara sparkar mot urinblåsa).

Och bara för att klargöra, bilden längst till höger är alltså inte ett bröst, utan min utsikt när jag tittar rakt ned - magen alltså.

Kroppsissues och klädproblem

Magen vecka 27 (26+4)

Motvalls skrev ett bra inlägg om preggokroppen. Jag har lite issues med min preggokropp, faktiskt. Som ni redan vet tycker jag det är asjobbigt med kommentarer om min kropp, oavsett om jag är gravid eller inte, och som gravid tycker jag om något att det blir ännu jobbigare. Och jo, jag vet, det rimliga borde ju naturligtvis vara att låta det rinna av, slå det ifrån mig och gå vidare. Jag önskar att det vore så enkelt, men det är det inte för min del. Kanske har det att göra med de kroppskommentarer man ofta får dras med som tjej från tidiga tonåren, att jag alltid hatat dem, i kombination med gemene folks generella uppfattning att det plötsligt är okej att kommentera ens utseende bara för att man blivit gravid. Det spelar liksom ingen roll att folk ba: Åhhh, du är såååå fiiiiin med din mage, för jag tycker verkligen inte det. Jag tycker att den är stor och tung och blev och i vägen. Och då är ändå inte magen det som är mitt egentliga problem, det är det där att jag liksom växer på andra ställen också: ryggen, rumpan, låren, armarna. Jo jo, helt naturligt, givetvis, men det spelar inte så himla stor roll att det är naturligt. Jag menar, hemorrojder är också helt naturligt, men det gör dem inte angenäma bara för det.

Så när jag får kommentarer som: Oj, vad STOR du är, eller: Nu börjar det synas i ansiktet på dig att du är gravid, du har blivit lite rundare, då känner jag på riktigt för att plocka upp närmsta gatsten och kasta. Hårt. För jag tar illa vid mig, jag tycker det är jobbigt och jag blir ledsen och jag har jättesvårt att låta det rinna av, hur mycket jag än skulle vilja. 

Fast, egentligen var det inte mina issues detta skulle handla om. Det skulle handla om att jag köpte kläder igår - för det tyckte jag att jag var värd. Inte minst på grund av att jag 1) inte kommer i större delen av mina kläder längre och 2) de jag kommer i har får svåra förslitningsskador på grund av överdrivet användande (vi snackar hål och trasiga sömmar). Att köpa kläder ute i butik är cirka det värsta jag vet, oavsett om jag är gravid eller inte, men på lunchen slank jag in på Monki och hittade till min stora förtjusning kläder som både jag och magen fick plats i. Hurra etc. Jag utnämnde snabbt Monki till min nya favoritaffär och känner mig nu lite mer klädesmässigt redo inför sommaren - jag menar, bara det faktum att jag slipper gå naken är ju ett stort win just nu. Kan jag bara komplettera detta med ett par BH:ar som sitter lite bättre och några nya trosor så kommer jag vara minst tre kilo lyckligare än vad jag var då jag stod och försökte packa en overnight-väska inför Köpenhamn i söndags. 

Kenta-kaggen – vecka 21-30

Inte konstigt att man blir trött ibland, det är ju lite att släpa på nu. Och inte konstigt att det trycker på en del neråt, här händer det minsann grejer! Rätt komiskt ändå att jag tyckte att jag var helt enormt stor när jag tog den där bilden i vecka 21. Pffft. Ser ju på sin höjd ut som att jag ätit lite mycket pasta.

Hej vecka 24! Hej då fötter.

Alltså, SOM jag och Baby Kenneth växer nu alltså! Överdriver inte när jag säger att det skillnad från typ dag till dag!

*går och rotar i kylskåpet*

Glad Påsk önskar Katta och den (inte så) platta magen

Jag har gått omkring och trott att jag inte ser minsta gravid ut, men så tar jag bilder på mig själv och när jag ser dem så tänker jag att jag kanske, KANSKE, levt lite i förnekelse. För det är ju inte riktigt så att man kan missta mitt magparti för ett sexpack, om inte ett sexpack var jävligt bullformat och putande vill säga.

Så, min mage kom tydligen i vecka 18. Ja, så kan det ju vara förstås.

Hej vecka 16

 

Det finns en mage, det gör det ju. Huruvida det är bebis eller mest annat darr som gör att det putar låter vi vara osagt. Men om vi säger så här; normaltillståndet på min mage är ju inte direkt vare sig platt, väldeffat eller utan häng. Tänker mer en mjuk och lite hängig sak som 1-åringen älskar att kasta ned ansiktet i och prutta med läpparna mot så att varenda liten millimeter på kroppen skakar.

 

Men ändå, jag tycker nog att putet tagit sig en annan form senaste veckorna, det tycker jag nog.

 

(Risken finns att ni redan sett det här inlägget i era rss-läsare eftersom jag försökte blogga upp det från mobilappen. Men då försvann bilden, och sedan försökte jag lägga till den och då blev allt felformaterat, så jag tog bort skiten.)

Naken-/magchock på Owl street

Ny vecka i dag och vi säger grattis till Kenneth på 19-veckorsdagen. Gick runt här hemma i går och provade kläder för att göra en ordentlig utrensning av allt som inte passar längre – och plötsligt såg jag min gravida spegelbild i tv:n. Chocken! Det är alltid lite konstigt att se sig själv utan att vara beredd och jag har inte sett mig i helfigur sedan jag blev preggo eftersom vi inte har någon helfigursspegel (och det hade minst sagt känts konstigt att spegla sig naken hemma hos andra). I vårt badrum ser jag mig själv från höften och uppåt och det är helt klart lite annorlunda att se hela sig själv på det här viset. 

Det är lite konstigt också, jag har alltid trott att jag skulle vilja dela med mig utav bara helvete när jag blev gravid. Och det gör jag ju, egentligen, eftersom jag till och med skriver en halv blogg om det. Men det handlar ju mer om min hjärna – hur jag tänker angående graviditeten och framtiden – inte så mycket om det fysiska. Jag trodde nog att jag skulle bli en sådan som arrangerade snyggbilder varje vecka, med samma underkläder, lite mysigt motljus och kanske ett inklippt hjärta där det stod vilken vecka jag var i. 

HAHAHA.

Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med min kropp, och jag är ingen sån som springer runt naken hemma hos tjejkompisar efter att jag har duschat, eller sitter spritt språngande näck i bastun utan handduk om mig. Och nu känns kroppen plötsligt ännu mer privat, jag är ju liksom Kenneths lilla hus. Jag fattar inte varför jag trodde att det plötslig skulle kännas helt normal att visa upp mig halvnaken här när jag aldrig gör det annars.

Ni får bara acceptera att det blir ganska påklätt här på bloggen. Och att det blir lite mindre av motljus, snygga undies och piffiga veckonummer. En suddig Kenneth-mage i en dammig tv-ruta är väl ungefär var ribban ligger för mig. Sedan får vi se vad Katta hittar på.

Varsågod - en Kenneth-kula i vecka 18!

Vecka arton idag, det är ju typ halvvägs snart! OMG!

Tycker magen är sjukt stor nu, men lär ju skratta åt det om ytterligare några veckor. Men även om den ser stor ut så känns den inte, det är ju lite konstigt. Jag har alltid trott att man liksom ska... märka att magen är där, men det är först om jag böjer mig ner och typ knyter skorna som det känns konstigt, annars känner jag den knappt.

OCH, jag har alltid trott att en gravidmage är hård och spänd - och visst, det blir den ju säkert sen - men det enda livmodern gör nu är att trycka fettet längre ut, så det är ju helt mjukt allting och blir typ två valkar när man sitter ner. Vilket antiklimax alltså.