Öppet blogginlägg till evolutionen

Hej evolutionen, kom gärna med exempel på VARFÖR I HELVETE du skapade halsbrännan, för jag kommer inte på en enda bra anledning till att den finns.

Nu kommer alla krämporna på en och samma gång

Var hos barnmorskan i går för att ta immuniceringsprov pga att jag har superhjälteblod = är RH-negativ = kan utveckla antikroppar mot Baby Kenneth om Kenta råkar vara RH-positiv. I alla fall, helt plötsligt så visar det sig att jag har högt blodtryck (!). Fast bara första testet, sen när hon tog igen så var det normalt. Men ändå, detta i kombination med att jag fått lite ögonflimmer ett par gånger gjorde att jag nu ska in och kolla trycket varje vecka för att se att det håller sig i schack.

Hallå?!? Jag som liksom haft en freakin' P E R F E K T graviditet fram tills nu? Jag som till och med bett om extrakontroller på mvc för att lyssna på Kenneths hjärta eftersom jag varit övertygad om att det har varit något fel eftersom jag har mått så bra. Nu blev jag plötslig beordrad vila och att inte stressa upp mig och "om du får minsta ögonflimmer igen så åker du direkt till förlossningen".

Vafalls? Förlossningen? Nä, vet du vad, dit ska jag ju inte förrän lill-Kenta ska ut i augusti. Hyfsat typiskt va, så fort man börjar tänka på att chilla och skriver långa blogginlägg om hur oerhört zen man tränar sig på att bli, då stiger trycket.

Har dessutom börjat få foglossning, det ilar och isar ner genom bäckenet om jag går för fort, och så får jag ont i efterhand om jag gjort något extra rörligt, vilket ledde till att barnmorskan även gav mig rundpingisförbud. Hå hå jaja. Vad ska man då göra när man har rast på jobbet?

Baby Kenneth däremot mådde prima, magen ligger EXAKT på sin lilla datorkurva och hjärtat bankar på i peppiga 140 slag i minuten. Klass 1-bäbis detta alltså! Synd att hans morsa börjar rasa neråt i klassindelningen bara.

Vecka 26 – en riktig gnällvecka (tydligen)

Fram tills nu har den här graviditeten varit en piece of cake på alla vis. Men nu börjar det blir lite... inte tungt, men inte liksom som vanligt. Livmodern ska nu vara stor som en fotboll (källa: internet) och det säger ju sig själv att det inte är jättegött att ha alla sina organ en fotboll högre upp än vanligt. När jag är hungrig så kurrar det nu till exempel precis under brösten, man ba: WTF?

Jag börjar få lite ont i fogarna. Det hade för modligen inte eskalerat på samma sätt om vi inte hade spelat så mycket rundpingis på jobbet, men ändå. Jag kan inte gå långpromenader för då får jag skitont i ryggen senare på kvällen. Har fått låna ett foglossningsbälte från min gölliga kollega, så jag hoppas att det ska hjälpa lite.

Jag sover inte så bra. Jag drömmer massa mardrömmar om att Tobbe dör eller att jag dör eller att Tobbe ligger med andra eller att jag är otrogen så att Tobbe tar Baby Kenneth och sticker, eller att Baby Kenneth hatar oss från första stund när han kommer ut. Dessutom börjar det bli svårt att få till en skön sovställning.

Jag har fått halsbränna. Har ej hittat källan till detta ofog utan knaprar Novalucol som om livet hängde på det.

Jag har problem med att jobba på min zen-känsla. Blir stressad av att inte göra något, men får ont i magen och blir sjukt trött i kröppa om jag inte ligger/sitter still några timmar efter jobbet.

Slut på gnälligt meddelande, men det känns genast bättre nu när jag fått skriva av mig. Synd för er, tur för mig. Bli inte avskräckt bara ifall det var ditt första besök här, det är lite mer cirkus, fest och ompa ompa i vanliga fall, redan i morgon kanske det blir lite roligare här. Men jag lovar ingenting. 

Vecka 21, är det nu det fysiska förfallet tar fart?

Höll på och tramsade lite med en kollega i korridoren i går och skulle gör lite silly walk á la John Cleese och gjorde ett riktigt ordentligt utfallssteg.

AJ SOM HELVETE!

Jag som inte har känt något konstigt alls med kroppen i form av foglossning eller sånt skräp, det kändes som att höftkulorna skulle vridas ur sina fästen. På riktigt alltså, det var fruktansvärt. "Shit, jag är fan öppen sju centimeter nu" försökte jag skämta men kände mest att jag ville skrika, gråta och hitta ett bandage och binda fast underkroppen vid överkroppen igen.

Ngon minut senare kändes det som vanligt igen och nu är det jag som googlar på "bäckenbottenträning" och stärker upp mig litegrann innan det är för sent. Eller ÄR det för sent? Borde jag ha tränat något tidigare för att undvika sånt här? Kan man ens undvika foglossning eller är det bara som med resten av det kroppsliga preggoförfallet (viktuppgången, bristningarna, hudproblemen), att det mesta är genetiskt och bara att acceptera. Vill EJ acceptera detta nämligen.

Porlande drömmar

Jag har inte haft några som helst problem med att behöva springa på toa för att kissa i tid och otid hittills under graviditeten. Överallt står det om hur jobbigt jag kommer ha det från dag ett med att behöva kissa hela hela tiden. Men inte jag inte. Förra graviditeten kissade jag fan hela tiden, men nu, inte mer är normalt. Men inatt. OH MY LORD inatt. Jag drömde konstant att jag kissade. Jag kissade i spökhus, jag kissade på trasiga toaletter, jag kissade i skogsgläntor och i snödrivor. Och ni vet ju hur det är när man drömmer att man kissar: man vaknar och är så förbenat kissnödig att man tror att man ska sprängas. När det då ligger en ettåring på ens arm som gruffar så fort man försöker dra bort armen för att smita upp på toa, då slutar det med att man håller på att avlida på grund av stora kissnöden. Lättanden när man till slut lyckas smyga sig upp och får kissa - ENORM!!!

Viktigt meddelande till allmänheten:

Okej, peppar peppar ta i trä och spotta över axeln och så vidare, men jag tror att tröttheten har släppt. Jag upprepar detta en gång till: JAG TROR ATT TRÖTTHETEN HAR SLÄPPT!

Jag känner mig... på G. Jag vill träna, jag vill röja upp hemma, jag vill ut och promenera timvis i skog och mark. Tror förvisso att ljuset kan ha lite med den här nytillkomna piggheten att göra, och det fattar man ju själv att det inte är optimalt att kombinera de första 12 (eller i mitt fall, 16) veckorna med vinterns mörkaste månader. Men nu kan man ju som bekant inte välja när den där spermien ska träffa ägget och då blir det som det blir. Och ja, nu blev det kasst - men skit i det, det har vänt nu.

Hej då från duracell-Majsan

Denna ständiga trötthet

Herre min skapare så trött jag är. Sov bort stora delar av gårdagen. Bara tanken på att bära ned dammsugaren från övervåningen fick mig att chocksomna på två sekunder i soffan. Samma sak hände när jag tänkte på att jag skulle ta och färga håret. Mellanvåningen blev dammsugen till slut. Och jag har stora förhoppningar om att jag kommer klara av att färga mitt hår alldeles strax... det vill säga runt 2016 eller så. Kanske senare.

Har du tänkt på en sak?

Har du tänkt på en sak? Hur vansinnigt många som faktiskt har dålig andedräkt?

Ursäkta mig medan jag sitter här och motar tillbaka mina hulkningar med bubbelvatten ett tag.

Det är ju inte som att jag är symptomfri

Jag har hängt upp så himla mycket på att jag ska må illa för att vara legitimt gravid. Jag har ju ALLTID mått illa vid graviditeter och tänker att VARFÖR gör jag det inte nu. WHYYY? Men grejen är att jag är ju faktiskt inte "symptomfri", om man så säger.

Låt oss titta på de tecken min kropp visar på att det kanske trots allt huserar en kumquat i min mage (kumquat liksom, vad fan är det ens?):

1. Jag mår faktiskt illa. Inte hela tiden och inte så att jag kräks, men med jämna mellanrum mår jag vansinnigt illa. Senast nu efter min kvällsdusch, när luften blir varm och fuktig och jag börjar hosta lite, och sedan hostar jag mer, och lite till och sedan är kväljningarna igång. Eller ibland när något luktar illa (bajsblöjor), då kan jag få sådana där kväljningar att det liksom gurglar till i området mellan magen och halsen och magen krampar ihop sig av illamåendekänslor. Så visst, jag mår inte illa hela tiden och jag har bara kräkts två gånger. Men å andra sidan har jag svalt tillbaka kräka ett par gånger också, mest för att jag ätit något gott som jag inte vill börja associera till kräkningar i toaletten från 80-talet.

2. Min mage beter sig som ett freaking gasverk. Alltså sweet lord vad den bubblar. Den bubblar så mycket och så högt att det känns som att någon spelar harpa på insidan av mina revben. Fast inte så där varsamt, utan mer som om att någon ville slakta harpan för all tid och evighet. Det är helt klart något vajsing i tarmtrakten och när jag vaknar måste jag kasta mig på toa för att skita. Förut kunde jag i alla fall vänta till efter morgonkaffet.

3. På tal om kaffe. Jag kan inte. Det går inte. Det luktar inte ens gott längre. Jag som älskar kaffe i vanliga fall. Idag undrade min chef om jag vill gå på kaffeprovsmakning, och tro mig, det är inte en förfrågan man får särskilt ofta då man jobbar statligt, jag ba: ehm, nej nej, jag har på tok för mycket att göra (vilket visserligen inte var ljug, för vi har SJUKT mycket att göra just nu).

4. Det är inte bara kaffe jag hyser aversioner mot faktiskt. Carnitas, som var det godaste jag ätit i hela mitt liv när vi åt det i början av januari: jag mår lite illa bara jag tänker på det nu. Hur märkligt är inte det?

5. TRÖTTHETEN. Den är visserligen inte fullt lika intensiv som den var för ett par veckor sedan, men ändå: herre jävlar så trött jag är. Vill bara sova hela tiden. I soffan, i sängen, på tåget, på jobbet. Känner spontant att jag får sova på tok för lite.

6. Orklösheten (är det ett ord? Det är det väl?).Mitt kropp just nu ba: NOPE. Att gå upp för trapporna på jobbet känns som att bestiga kebnekajse. Att försöka släpa sig upp för trapporna på pendelstationen: hell to the no. Alltså det GÅR ju, men jag vara VILL inte.

7. Går upp i vikt. Detta kan visserligen bero på att jag äter mer för att undvika blodsockerdippar eftersom de innebär yrsel. Men det kanske går hand i hand?

8. Just ja. Yrseln. Kommer oftast om jag inte ätit på några timmar. Eller när jag är ute på stan i vintermundering och kommer in i en butik med sikte på att bränna pengar, men det enda som händer är att jag blir så varm att armhålorna hotar bränna håll i kläderna. Och med värmen kommer yrseln. Och krypet i benen. Och jag tänker: shit, nu svimmar jag nog. Men det gör jag inte, för jag svimmar aldrig. Synd, för ibland skulle det liksom vara skönt att slippa yrselkänslan i någon minut. Tänker att det kanske släpper om man svimmar? Men vad vet jag, jag har aldrig svimmat i hela mitt liv. Men om svimma påminner om att sova, så är jag inte den som är den.

9. Jag kan nästan bara dricka bubbelvatten eftersom det börjar skvalpa i magen av vanligt vatten. Som ni vet är detta ett säkert tecken på graviditet. Näe, det är det ju inte. Men jag har tydligen problem med att det skvalpar i magen när jag är gravid, och av någon märklig anledning har jag fått för mig att det inte skvalpar om jag dricker bubbelvatten. Detta innebär att jag smiter upp på våningen där ministern sitter och snor vatten ur deras kolsyremaskin varje morgon. Vad gör man inte liksom?

10. Jag blir jävligt provocerad av allt. Just nu är jag vansinnig över vargfrågan, över oljeborrning i Arktis och över kvinnohat. Alltså, det är saker som ALLTID provocerar mig, men just nu blir jag skogstokig och vill typ slå folk. Hårt. Och så tycker jag att folk är ganska korkade så där överlag. Min toleransnivå är cirka noll.

Gonatt då

Om jag är väldigt trött och helst vill sova på jobbet, borde jag då i rimlighetens namn inte få göra just det? Lägga ned kinden på tangentbordet och snarka bort större delen av dagen och vakna förvirrat med avtryck från tangenterna lagom tills att det är dags att gå hem? I rimlighetens namn tycker jag nog faktiskt det!

Bland apelsiner och högrev

Eftersom mitt illamående varit en freakin' dans på rosor om man jämför med tidigare graviditeter hittills, blir jag ganska snopen de gånger då illamåendet sköljer över mig. Som idag bland frukten på Ica Maxi, och sedan vidare genom brödet, köttet, mejeri och ända fram till chipsen där jag slet åt mig en sådan där portionspåse som engelska barn har med sig i sin lunchlåda till skolan, slet upp och tryckte i mig så smulorna flög runt omkring mig och E blev skitsur för att han inte fick smaka på gottigheterna som han var övertygad om gömde sig i den prasslande påse hans ömma moder utan större framgång försökte dölja bakom inköpslistan.

För när illamåendet vräker in som en jävla tsunami brukar det gå att mota bort genom att trycka i mig något. Snabbt ska det gå. Inte helt praktiskt. Funkar ju i affären där man kan äta först och betala sedan (vi självskannar, så det var helt lagligt faktiskt, inget snatteri eller så - VAD TROR NI OM MIG EGENTLIGEN???). På tåget - inte lika. Upptäckte nämligen i måndags när jag fick lov att åka en omväg hem via t-banan (eftersom SL inte funkar på grund av att det är en årstid med väderlek nu igen - har ni hört på maken) att jag inte kan åka baklänges samtidigt som jag surfar på mobilen. Då mår jag  tydligen O-ER-HÖRT illa och övervägde ett tag att kasta mig av i Sandsborg för att få andas lite frisk luft.

Så att... det där om att jag ville må lite illa, jag tar som sagt tillbaka det! Är visserligen mkt tacksam så länge det håller sig till att vara just lite illamående. Men vi kan väl säga att det i alla fall kan hålla sig så?

Majsan - ingen härlig urmoder, tyvärr

Alltså, det här här med graviditet. Jag har redan insett och accepterat att jag förmodligen inte är en av alla dessa... urmödrar (?) som tycker att det välsignade tillståndet är särskilt välsignat. Det är ju fan skitdrygt att vara preggo.

Varför? Därför:

Men TRÖTTHETEN. Ända sedan vi kissade på den stickan i slutet av november har jag velat sova. Eller sova och sova, inte så att jag somnar stående om jag inte passar mig, mer att jag varit så oerhört slutkörd. Har sedan jul tränat sammanlagt en (1) gång och det var när jag gjorde första plankan i plankutmaningen, och det tog tre (3) dagar att få det gjort. TRE DAGAR för att orka lägga sig ner på golvet, kan ni fatta? Bara tanken på att behöva gå ut till bilen, köra till affären, handla och sedan köra hem igen har känts ungefär som att behöva göra en ensamsegling över Atlanten i optimistjolle. Vet dock inte om det är enbart är preggotröttma eller om det är någon kombinerad d-vitaminbrist/midvintermörkerdepression, men det suger.

Men HUMÖRET. Blödig och arg, det är jag det. Min stubin är ju inte i det längsta laget i vanliga fall, men nu? Kan bli helt orimligt irriterad över småsaker och känna att folk är helt jävla överdumma i huvet och typ borde döden dö för att de går för sakta/nyser för högt/röker utanför affären. Och så lägger vi till det där med att man är lite känsligare. Lite? Exempel på händelse som fått mig att gråta på sista tiden: När Tobbe tyckte att jag borde köpt hem mjölk ("Buuuhhuu du SKÄLLDE på mig!"). Eller i går när de skulle slakta lammet på Farmen. Eller häromkvällen för att Alfie var så söt när han sov att jag fick tårar i ögonen. *pSyKo*

Men KROPPEN. Visst, det blir säkert jättebra om några veckor med andra trimestern och en fin liten kalaskula som man stolt kan visa upp för omvärlden. Nu ba: hej jag är en spolformad säl med Dolly parton-tuttar. Gött att det är januari så man kan rota rätt på sin fladdrigaste viskos och dölja det värsta. Hela garderoben känns stram, illasittande och konstig. Övrigt: min hy är förjävlig och mitt hår är plattare än någonsin. And don't get me started på fortsättningen, att pressa ut en bäbis från ett ställe som inte direkt storleksanpassat sig i takt med resten av evolutionen känns föga lockande. PLUS att man ska få ännu större tuttar, vara en matmaskin dygnet runt, få bristningar över hela kroppen, aldrig mer komma i form och inte få en ostörd natt förrän barnen flyttat hemifrån (källa: en miljard martyrmammor på internet).

Men MATEN. Jag får inte äta och dricka vad jag vill. Frågor på detta?

Men LIVET. Jag får inte hoppa fallskärm, jag får inte köra motorcykel (iof delade meningar på internet, ska forska vidare på detta), jag kommer inte kunna löpträna. VAD SKA JAG GÖRA I SOMMAR EGENTLIGEN?

Missförstå mig inte, det är såklart helt jävla fantastiskt att vi ska bli en familj och att kroppen verkar funka som den ska och vi är svinlyckliga och yadayada, men om jag hade haft valet att få hem en bäbis i en låda istället för att baka den själv så hade jag gladeligen kryssat i det alternativet.

(Publicerat på min vanliga blogg 25 januari 2013)

Jag tar tillbaka allt!

I förrgår: önskan om att få må lite illa
Igår: mådde illa hela dagen.
Idag: ångrar mig. Behöver inte alls få kräkas lite. Jag är nöjd nu. Okej?

Om jag bara fick kräkas lite, då...

Jag har ju nojjat lite över att jag inte mått särskilt illa. I alla mina tidigare graviditeter har jag mått JÄTTEilla JÄTTEtidigt. Både med R och E och med ett par avslutade graviditeter. Jag menar, verkligen ILLA. Så illa att jag med E i magen låg hemma en vecka och sedan fick knapra postafen som om de vore jordnötter resten av graviditeten - vilket visade sig vara asbra när jag var på kryssning med sjögång. Då var jag den enda som inte mådde illa, bara låg där och guppade runt på min säng i stormen och skrek VI KOMMER DÖÖÖÖÖ på grund av min fobi för färjor överlag och min fobi för färjor i storm i synnerhet, medan andra låg och hulkade upp sina inälvor i varsitt toalettbås.

Med R i magen bodde jag fortfarande i London och jobbade på Selfridges, skiften som började vid lunch var okej, men till skiften på morgonen fick jag ta en eller två bussar tidigare än vad jag behövde för att jag alltid var tvungen att kasta mig av minst en gång för att kräkas på vägen till jobbet, och vad som var ännu värre: jag jobbade på bottenvåningen (pappersavdelningen ya'll), närmsta toalett var typ högst upp i varuhuset. HÖGST UPP. Jag ba: hmm, mår illa och måste kräkas, vänta lite, ska bara åka upp med tre rulltrappor först och stå i kö i dryga tio minuter, för jo, vi hade ingen personaltoalett utan var tvungna att använda samma toalett som mycket starkt parfymerade turister och socitetsdamer. En gång fick jag låna papperskorgen som apoteket mitt emot min butik hade, och hulkade bakom deras disk. Inte alls awkward, inte alls.

Men nu: typ inte alls. Eller jo, lite molande så där. Medan jag annars varit akut illamående och kräkts så fort jag känt lukten av mat, sallad, prutt, kaffe... är det nu mer ett diffust illamående som ligger någonstans i magen och pyr lite hotfullt så där, men inte något konkret. Tills i eftermiddags, när jag bytte en synnerligen pikant doftande bajsblöja på E - då gick det liksom inte att tänka bort längre. Men å andra sidan, en sådan bajsblöja kan göra det med de mest härdade näsor.

Så vad gör man då, när man inte mår illa? Jo man sitter och oroar sig för att man inte mår illa. Så jävla otacksam man är ändå, när man tänker efter.

Neggo preggo

Så hur flyter allt på för Katta då? Jo vars, mår lite illa, kräkts lite (men bara en gång, i torsdags), ganska trött faktiskt. Och så har mitt tandkött börjat blöda igen. Under tiden som jag väntade Edster blödde mitt tandkött konstant, behövde egentligen bara tänka på att borsta tänderna så började blodet forsta i käften på mig. Så nu, när vi har fått en fancy eltandborste, förväntar jag mig en mindre version av Stockholms blodbad hemma i handfatet varje morgon och kväll - det är bara en tidsfråga.

Men annars så är jag något av ett neggo preggo just nu, det ska erkännas. Jag nojjar inför kuben. SOM FAN. Kubben, som jag inte ens visst existerade för ett par år sedan, men som jag efter förra gångens alldeles urusla reslutat (1/26) är fullkomligt livrädd för. Började googla igår, för att se om jag kunde hitta några svar på huruvida dåliga värden i en graviditet (för det var mina värden som sög, inte Edsters) per automatik kommer innebära dåliga värden i nästa graviditet. Jag menar, åldern har jag inte blivit lägre, det har den ju inte, och bara det drar ju ned. Och herregud, ska vi orka med det igen: veckor av ovisshet vid ett (eventuellt) dåligt reslutat, väntan på fostervattenprov, väntan på resultatet... Det kryper i hela mig när jag tänker på det och jag börjar gråta när jag läser andras blogginlägg om dåliga resultat på kubben. Jag visste att jag skulle vara nervös, det var ju en av anledningarna till att jag tvekade inför en till graviditet över huvud taget (för det gjorde jag, innan vi bestämde oss) - men att jag skulle ha nerverna utanpå huden redan från vecka (*kollar på appen*) sju... orkar inte.

En dag i taget, är mitt mantra just nu: en dag i taget.

Förbannat långt till vecka 12

Det är ju synd att man (jag) ska vara så förbannat nyfiken och ha sådan fantastisk koll på saker och ting. För hade man (jag) bara varit lite mer virrig, lite mer relaxad och lite mer mañana mañana så hade man (jag) kanske kissat på den där stickan i vecka sju. Eller vecka åtta. Eller kanske allra helst blivit en sån där tjej som pratar ut i Aftonbladet och ba "jag trodde jag var förstoppad men jag var visst gravid i vecka 23".

Men nej.

I vecka fyra visste jag. Eller ja, VI visste, eftersom vi såg det där strecket växa fram tillsammans. Strecket som ihop med det andra lilla strecket blev ett plus och vi ba: WHAT? PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET? och när den första chocken lagt sig så kom den. Väntan på vecka 12. Det här var alltså fyra dagar före beräknad mens. Eller BIM -4 som det heter på familjelivska. FATTA hur lång tid det är från BIM -4 till vecka 12. Det är EONER av tid ska jag berätta.

På torsdag går jag in i vecka 10. Eller, 9+0 som det heter på gravidspråk. Då har vi fått tid för tidigt ultraljud (eftersom den förra graviditeten slutade i missed abortion, alltså den luriga sortens missfall där man inte FÅR missfall, utan går runt i sin preggobubbla och är full av gravidhormoner trots att graviditeten avstannat) och det ska bli extremt skönt att få veta hur allt ligger till.

En liten summering av veckorna som varit:

VECKA 4

• Plus på både clearblue och stickorna från billigatester.se den 30 november
• Lite halsbränna (vet inte ens om man kan ha preggosymptom så tidigt, men har ALDRIG halsbränna annars.

VECKA 5

• Trött, alltså sådär förlamande trött så det känns helt omöjligt att typ bre en macka
• Illamående, men bara om jag hinner bli hungrig. Fast då kändes det iof som att hela magen var ett stort kallt svidande hål
• Humörsvängningar, började böla för att Tobbe tyckte att jag kunde ha köpt hem mjölk fast jag var JETETRÖTT!

VECKA 6-7

• Men hallå, KLÅDAN! Så fort något har suttit åt minsta lilla så kliar jag ihjäl mig! Värst under brösten, på höfterna och längs med ryggraden. MY GOD! 
• Blir äcklad av mat som luktar mycket, typ mina föräldrars kylskåp med alla julmatsrester, UÄCK! Vörtbröd med ägg- och majonnäsmackor och surt godis är det godaste som finns.
• Sover dåligt, vaknar ofta på natten och mår sjukt illa.
• Blir mer och mer lik Dolly Parton.
• Sjukt känsliga bröstvårtor, trots att jag sitter blick stilla i tv-soffan känns det som att jag springer milen utan bh med världens grovaste tröja på mig. Helt galet.

VECKA 8-9

• Väldigt upp och ner olika dagar. Ena dagen känner jag ingenting (och börjar nojja), nästa dag dör jag av trötthet och magen känns som en svullen mensballong.
• Illamåendet kommer och går, fast om jag ska se till vad jag läst för skräckhistorier om hur vissa brudar typ spyr ut sina egna inälvor så är mitt lilla mes-illamående ett skämt. När jag skulle förklara det för morsan så sa jag att det var "som att åka baklänges på ett alldeles för varmt tåg när man är lite hungrig". Så känns det, som en liten åksjuka som sveper över mig med jämna mellanrum. 
• Sugen på surt och salt. Surt godis, apelsiner, mat som man kan pressa lime över, sushi och thaimat.
• Magen börjar synas? Eller märkas i alla fall, det blir tightare att böja sig ner och knyta skorna när jag har jeans och jackan börjar kännas tight (jaja, det kan även vara julmat, men ändå. Man känner skillnad på en fettmage och en mage som plötsligt bara är där och som inte går att hålla in alls.
• Trött. mest bara lite seg men ibland kommer tröttattackerna från ingenstans. I går sov jag 17:30-05:30 när klockan ringde och när jag kom hem från jobbet gick jag direkt till sängen och sov middag i en timme och TVINGADE mig själv att kliva upp för att inte riskera insomnia i natt. Uuuhhh.

Överlag alltså: Jag mår bra. Lite trött, lite illamående, lite sådär kasst allmäntillstånd överlag. Och tro mig, jag vill ju egentligen inte spy dagarna i ända och gå runt som i en komadimma av trötthet, men ju mer symptom man har, desto lättare är det ju att verkligen tro att det faktiskt är som det ska där inne. Jag önskar verkligen att jag var en sån som bara strålar och JAG ÄR SNART I VECKA 12 OCH MÅR TOPPEN, för så är det ju. Typ. Men det är verkligen inte lätt. Är himla nervös för att kroppen ska lura mig igen.

På torsdag får vi veta hur det ligger till och det sägs (skrivs) att missfallsrisken efter att man sett att allt sett bra ut på tidigt ultraljud är lika liten som efter vecka 12, så då tänker jag sluta oroa mig och bara vara glad. Typ vecka 13 på torsdag alltså, yey!