Att bilda en kejsare - Marcus Aurelius studier

Mårten Ericson att bilda en kejsare Marcus Aurelius studier © mårten ericson 2016 1 Att bilda en kejsare M arcus Aurelius, romersk kejsare 161–180, var troli­ gen den mest upplyste och intellektuellt framstående av alla medlemmar av denna värdighet – från principatets upp­ rättande till imperiets fall över fyrahundra år senare. I vilket fall skiner inom historieskrivningen hans bild med särskild bildningslyster. Hans intresse för det abstrakta tänkandet gav genomslag redan i hans egen tid. En relativt samtida författare som Cassius Dio talade om honom som »filosofen«. Av sina fiender – exempelvis usurpatorn Avidius Cassius – betraktades han som »en filosoferande gammal kvinna«. Marcus utvecklade sitt eget filosofiintresse redan som ung pojk och senare i livet kom han att skriva ner sina tankar i det verk som idag främst är känt som hans Självbetraktelser. Dessa har alltsedan de författades kommit att betraktas som ett av huvudverken inom den stoisk­filosofiska skolan. Vid sidan av detta filosofiska traktat finner vi i Aurelius fall en annan källa till hans tänkande och studier som möjliggör en personligt närgående studie. Det handlar om ett stort antal – över tvåhundra faktiskt – bevarade brev mellan honom själv och hans lärare, den tillika mycket högt aktade vännen Marcus Cornelius Fronto (100–166). Som ung pojk hade den faderlöse Marcus år 139, på den bortgående kejsar Hadrianus inrådan, adopterats in som tron­ arvinge i kejsar Antoninus Pius familj. Det var Pius som utsåg Fronto till Marcus huvudsakliga magister, främst då i ämnena retorik och vältalighet. Med det hade Fronto gjorts ansvarig för 3 den i romerska ögon viktigaste delen av en blivande statsmans undervisning, även om samtalet mellan elev och mentor kom att handla om mycket mer än så. Då den tidige Marcus oftast följde det kejserliga hovet när det reste omkring kom mycket av undervisningen att ske via korrespondens. Det är den brevväxlingen som i stora delar finns bevarad. Innehållet avslöjar ingående detaljer om både Marcus och Frontos tankar kring ämnen som familj, liv, kärlek och kunskap. Men eftersom detta i huvudsak är ett intellektu­ ellt betingat samtal, avslöjar breven också hur Marcus Aurelius bildning formades. Inte minst nämns vid namn de författare som kom honom till del, och ibland även de verk han stude­ rade. Det här arbetet tar sin grund i en studie av denna brevväxling och har som mål att kort sammanfatta de författare som den unge Aurelius själv avslöjar att han läst. Urvalet baserar sig på de uppenbara referenser som Marcus ger i sitt brevskrivande – och som vi därmed med säkerhet kan acceptera. Generellt handlar det om omnämnda författare och direkta citat. Jag tar däremot inte upp sådana skriftställare som enbart hans lä­ rare Fronto diskuterar. I förlängningen kan man ju anta att Marcus tagit del även av dessa – det skulle vara meningslöst för Fronto att referera till namn och texter som Marcus inte kände till. Men, här håller vi oss alltså endast till Aurelius egna brev. Studien innefattar inte heller information som ryms i Marcus Aurelius Självbetraktelser. Men – och så mycket kan sägas – hade dessa båda kategorier ingått i undersökningen då hade bilden vuxit avsevärt. En sådan studie förblir emellertid en framtida uppgift. De flesta antika berättare förflyttade sig ofta ganska fritt mel­ lan olika ämnesområden som juridik, dikt, dramatik, historia, filosofi eller retorik. De presenterade sina tankar i olika språk­ dräkt. Ändå kan de flesta av dem som låter avslöja sig i studien relativt bekymmerfritt delas in i olika genrer. För enkelhets skull har jag valt att använda dessa genrer som kapitelindel­ 4 ning. Samtliga författare tas inte upp i brödtexten, ett urval har gjorts, men den fullständiga listan kan ses på sidan 10. Historiker Den förste av de historiker som omnämns är Gaius Sallustius Crispus (85–35 fvt). Han hade varit samtida med Julius Caesar och stått honom nära. Sallustius är den tidigaste romerske his­ toriker till vilken vi med säkerhet kan knyta olika verk. I breven framgår att Marcus Aurelius läst i alla fall två av dem – dels Catalinas sammansvärjning och dels Jugurthakrigen. Båda har överlevt till våra dagar. Marcus studerade dessutom Diogenes Laertius (200­talet fvt) och då förmodligen hans De framträdande filosofernas liv och tankar, med vilken dennes berömmelse grundlagts. Med i studierna finns också Theopompos från Chios (380–315 fvt), som främst var känd för sina verk om grekernas historia och Filip II av Makedonien. Vad Marcus faktiskt läste av honom vet vi däremot inte. Plutarchos (40–120) verk Agesilaus citeras kort och av Gaius Suetonius Tranquillus vet vi att Marcus läste den till eftervärlden bevarade biografin om Titus. Retorer och statsmän Fronto var en förespråkare av retoriken både som konst och som huvudsakligt mål för alla studier. Han var dessutom en uttalad fiende till filosofin som verksamhet. Därför är det inte heller förvånande att se en hel rad av retorer i Marcus Aurelius brev, och i gengäld ganska få filosofer. Retoriken ingick som sagt i varje statsmans bildning och ka­ raktären av det politiska livet i Rom krävde att även en kejsare kunde sin sak. Följdriktligen tvingades ämnet också på Marcus 5 – även om han själv två gånger i sitt liv skulle avsvära sig retori­ ken som studieobjekt till förmån för just filosofin. Vi vet att Marcus Aurelius läste oratorn Lysias (445–380) tal, det samma gällde den framstående grekiske statsmannen Demosthenes (384–322 fvt) motsvarande produktion. En an­ nan välkänd retor som Marcus Aurelius omtalar är statsman­ nen Marcus Porcius Cato d. ä. (334–249 fvt). Hans namn förekommer rikligt i breven. Det är samme Cato som i sina anföranden brukade utbrista »Carthago delenda est!«. Två verk omnämns. Dels ett obevarat tal med titeln De bonis Pulchrae, en svåröversatt titel som bör betyda ungefär Om sköna varor – som dessutom inte är känt från någon annan källa, dels Catos välkända De agri cultura – angående skötseln av ett lantbruk. Mest välinformerade är vi naturligtvis om Marcus studier av den romerske statsmannen Marcus Tullius Cicero (106–43 fvt). Med tanke på den status som Cicero i egenskap av författare ägde i det romerska samhället är det rimligt att anta att Marcus Aurelius faktiskt läst betydande delar av hans produktion. I korrespondensen med Fronto framgår i vilket fall att han med säkerhet studerat Ciceros Academia – en text om akademisk skepticism, hans Epistulae ad Brutum – dessa brev till Brutus anses idag vara en av de främsta källorna till den romerska re­ publikens sista tid, Epistulae ad Axius – brev till en nära vän till Cicero med samma namn, Pro Caelio – ett juridiskt försvarstal samt Pro lege Manilia (De imperio Gnaei Pompei) – också det ett försvarstal, här till förmån för Gnaeus Pompeijus Magnus. I studierna ingick dessutom Ciceros Tusculanae Disputationes vars innehåll intressant nog var Ciceros försök att göra stoi­ cismen tillgänglig för allmänheten. En för Marcus passande läsning. En ytterligare retor och orator vars talskrivande kommer på tal i breven är Marcus Antoninus Polemon av Laodikea (90– 144). Han var en inflytelserik retor och neo­sofist som hade stått tre tidigare kejsare nära: Trajanus, Hadrianus och Marcus adoptivfar Antoninus Pius. Inte så underligt då kanske att han 6 nu kom även Marcus till del. Polemon dog i ett makabert själv­ mord när han på ålderns höst, plågad av smärtor, beordrat sina tjänare att låsa in honom i familjegraven. Där förtvinade han sedermera antingen av utmärgling eller uttorkning. Figurerar gör också både den framstående statsmannen med det sprudlande namnet Publius Cornelius Scipio Aemilianus Africanus Numantius (185–129 fvt) som stått i opposition till bröderna Gracchus och som varit ansvarig för Karthagos slut­ liga ödeläggelse, och bröderna Gracchus själva. Deras reformer och den politiska konflikten med Scipio gav antagligen insikt i konflikthantering på högsta nivå såväl som i reformpolitikens egenskaper och förutsättningar. Sist ut bland statsmän och retorer är en man vid namn Lucius Volucius Maecianus (110–175). Han var endast drygt tio år äldre än Marcus själv och hade kommit att bli dennes lärare i juridik. Själv hade han gjort sig ett namn särskilt inom den maritima lagstiftningen. Han skrev en bok tillägnad Marcus med titeln De Asse ac Ponderibus. Hans bana och vänskap med kejsar Aurelius fick emellertid ett tvärt slut när han år 175 säl­ lade sig till Avidius Cassius misslyckade uppror och bragtes om livet i dess efterspel. Diktare och dramatiker I Marcus Aurelius läsande avslöjar sig också en hel rad dik­ tare och dramatiker. Likt nästan alla romare, och hellener, med bildningsambitioner läser och refererar Marcus Aurelius till den hellenska diktningens urfader – Homeros (800­talet fvt). Han nämner både Illiaden och Oddysséen. Förbi skymtar också Hesiodos (ca 700 år fvt) och hans verk Theogonin, eller Theogonia som är en skrift om de grekiska mytologin och dess gudavärld. Euripides (480–406 fvt) uppträder med sitt drama Ion – skrivet och uppfört första gången omkring år 414/12 fvt. 7 Men, där tar det sedan slut med de grekiska författarna. De romerska tar vid. I en annan konversation står att läsa om den i samtiden ak­ tade Quintus Ennius (239–169 fvt). Det rör sig om en dikt, antagligen om argonauten Telamon – en av Jasons följeslagare och kämpar – i Illiaden far till heron Ajax. Vid ett tillfälle cite­ ras dessutom ur Ennius historieverk Annales. Marcus har vidare studerat Titus Maccius Plautus (254–184 fvt). Två verk om­ nämns, dels Mostellaria – Det hemsökta huset på svenska – en komedi som utspelar sig i Athen. Dels Colax eller Smickraren – en pjäs som idag endast återstår i fragment. Förbisedd är naturligtvis inte heller den namnkunnige Quintus Horatius Flaccus (95–8 fvt) som närmast var att betrakta som romersk nationalpoet under Augustus tid. Minst två verk citeras. Det är dels Ars Poetica och dels hans Odem. Horatius föll emellertid inte Marcus Aurelius i smaken och vid ett tillfälle talar han i breven om honom som »död för mig«. Vad aversionen berodde på avslöjas emellertid ej. Av Quintus Novius (omkring 30 fvt) läste Marcus Aurelius ett antal pjäser och dikter. Bland dem finns Indemiatores Druvplockarna och de mer kända Atellanska fablerna – Atallanae Fabulae, egentligen en samling vulgära farser som utgjorde en egen litterär genre. Filosofer Men som vi sett låg Marcus studiehjärta egentligen hos filo­ sofin. Eftersom Fronto inte brydde sig om det abstrakta tän­ kandet blev det ofrånkomligt att ämnet ofta så långt det gick undveks i samtalet med Marcus. Faktum är att han tycks ha skytt filosoferna som andra skyr elden. Helt immun mot Marcus intressefokus kunde han emellertid aldrig bli. Därför ryms också några få framstående tänkare i korrespondensen. Säkert färre än Marcus själv skulle önskat. 8 En av dessa var Ariston från Chios (200­talet fvt). Ariston var, likt Marcus stoiker men hans filosofi lånade sig åt cynism och tog avstånd ifrån det logiska och fysiska studiet i filosofien. Istället ägnade han sig nästan uteslutande åt att utforska etiken. I sällskapet finner vi också romerske filosofen Titus Lucretius Carus (99–55 fvt) vars enda kända verk är De rerum natura Om tingens natur som räknas till epikurismen. Annars är de enda kända filosofiska, faktiska, verk som av­ slöjar sig i Marcus brevskrivande dialogerna Phaedros och Lysis – båda av, eller snarare med, den europeiska filosofins cen­ tralgestalt Sokrates (470–399 fvt). Därmed vet vi att Marcus Aurelius också läste Platons (ca 428–ca 348 fvt) dialoger. Det var ju Platons penna som nedtecknat de sokratiska tankar som presenteras i dessa samtal. Phaedros handlar övergripande om kärleken men den egentliga diskussionen berör retoriken, och det är antagligen inte svårt att se Frontos inflytande här. Ett försök att föra fram tanken att också filosoferna behövde till­ ägna sig retoriken som konst. Dialogen Lysis har å sin sida vän­ skapen som ämne. Sammanfattning Det råder ingen tvekan om att Marcus Aurelius undervisning och studier omfattade långt mycket mer än de författare som tas upp av honom själv i korrespondensen med Fronto. Icke desto mindre ger denna korta undersökning en intressant in­ blick i utbildningens gång och innehåll. Som en extra vinst går ju många av de här verken att läsa ännu i vår tid – för den som vill bilda sig kejserligt i Marcus Aurelius anda är det alltså fullt möjligt. Några korta intressanta och avslutande fakta kan vara värda att belysa. Det mest uppenbara är att av de trettiofyra namn som framkommer kan endast fyra påstås ha varit samtida med Marcus själv. Historieskrivaren Suetonius gick ur tiden år 160, 9 året innan Marcus blev kejsare. Då hade han levt ett tillbaka­ draget liv en längre tid. Fronto avled i krämpor omkring år 167. Polemon hade å sin sida gått ur tiden redan år 144 och läraren och förrädaren Maecianus miste livet år 175. Av de kvarvarande trettio är det dessutom endast två – Plutharchos och Pollio – som med säkerhet kan sägas ha levt på vår sida tideräkningens början. De övriga tjugoåttas levnads­ bana ändades alltså senast 121 år före Marcus Aurelius födelse. Det var uppenbarligen inte samtidens infall som låg till grund för bildningen, snarare de eviga sanningarna. Fjorton av de trettiofyra har grekiskt påbrå, men endast fyra av de tretton statsmännen, och endast tre av de tio diktarna. Allt detta stämmer väl in med tidens strömningar, grekisk kul­ tur var högsta mode vid den här tiden och den egna litterära romerska guldålder som följt efter Augustus hade avstannat. Men man kan här ana också den avståndstagande inställning mot detta inflytande som både Fronto och Marcus förespråka­ de. Det var romersk kultur och romerskt tänkande som stod i fokus. Det var det gamla Rom som satte idealet. * Följande skriftställare och tänkare nämns i Marcus Aurelius och Frontos brevväxling: Historiker Gaius Sallustius Crispus – Lucius Coelius Antipater – Diogenes Larteios1 – Theopompos från Chios – Plutarchos – Gaius Suetonius Tranquillus Retorer och statsmän Lysias – Theodoros från Gadara eller Theodoros från Byzantion – Marcus Porcius d. ä. – Marcus Tullius Cicero – Gaius 1 Diogenes Laertios var sannolikt ännu ej verksam vid Marcus Aurelius bortgång. Detta är således ett felaktigt påstående. 10 Asinius Pollio – Marcus Cornelius Fronto – Marcus Antoninus Polemon av Laodikea – Demosthenes – Publius Cornelius Scipio Aemilianus Africanus Numantius – Tiberius och Gaius Gracchus – Masurius Sabinus – Lucius Volucius Maecianus Diktare poch dramatiker Homeros – Hesiodos – Euripides – Quintus Ennius – Titus Maccius Plautus – Gnaeus Nevius – Quintus Horatius Flaccus – Decimus Laberius – Caecilius Statius – Quintus Novius Filosofer Ariston från Chios – Titus Lucretius Carus – Theophrastus – Sokrates – Platon