"och det fanns inte en bordell där jag inte blev mottagen som en son"

Intensiva Bolañodagar är förbi. Känner mig febrig av all denna dundrande poesi. Vilda, vilda poesin.
På köksbordet står en bunt med liljekonvaljer, som köpts till mig av en liten tant nere i tunnelbanan. Undrar vad hon gör nu.

Och sedan senare

samma dag, som blev starkare med tiden, läser jag ett utdrag ur 2666 som får exakt motsatt effekt från den i morse. Eller har möjlighet att få det. Kanske lyckosamt att jag inte har boken i fråga här. Kan inte kontrollera om det var lika illa som det lät. Så går det när man skapar dagsgudar. Låt honom krypa tillbaka in i sin mänskliga håla bara.

Home

Lite trött morgon. Regn. Kaffet har bara halvdan verkan...
Och så läser jag hos Malmsten, att Bolaño visserligen säger sig vara sydamerikan men att det enda hemland han har är sina barn, Lautaro och Alexandra. Malmsten verkar missnöjd, men kan vi inte istället bara se det för vad det är. Poesi. Ljus.

Territory of dreams

Läser i ett utlåtande om Bolaños diktsamling The Romantic Dogs att han lär ha sagt att poesi fick honom att rodna mindre än prosa. Ett par versrader är citerade och jag får svårt att förstå vad han kan ha menat. Våld och galenskap. Sensualitet och rädsla. Samtidigt är det svårt att finna klarare prosa än den som rann ur hans penna. Mustigare. Mer litterärt vulgär. Ur det perspektivet blir uttaladet rimligare.
Jag spar lite på Bolaño. Läser om och väntar, så att han räcker längre. Kan heller inte låta bli att tänka på vad som hade kommit mera, om han hade fått stanna. Han skulle ha kunnat ta det vart som helst.

Because the eye can never precisely capture the image being viewed

Cell
Gerhard Richter, 1988

Fortsätter att sukta efter svävande läsning. Fortsätter att läsa om privat motstånd i Berlin under kriget. Fortsätter att ha ett par böcker för många från biblioteket hemma för att det skall vara realistiskt. Ett tungt paket med João Guimarães Rosas Livet är farligt, Senhor har anlänt. Ett paket med Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum och Jonathan Franzens Freedom är på väg. När jag får tid över undrar jag hur Roberto Bolaños dikter, som Tranan ger ut i höst, kommer arta sig.

"What novelist has ever shown more love for writers as characters?"

Will Blythe skriver i The New York Times en kort men läsvärd anmälan av Mr. Bolaños roman Monsieur Pain, författad under något av åttiotalets inledande år. Jag får intrycket av att man inte kommer att bli besviken, de vanliga och så hett efterlängtade ingredienserna är där. Att försjunka i och tankemässigt förföras av, när tillfälle ges.