Nu lägger jag ut en bild av William Wegman. Idag var en sådan dag. Att jag sedan barnsben har en smått fanatisk relation till hundar har inte riktigt med saken att göra. Hur mycket jag än har kritiserats för att uppskatta, och hur mycket han än har kritiserats för det han gör, kan jag inte låta bli att fascineras av Wegmans Weimaraner. Jag är övertygad om att det har med det narrativa att göra. Varje liten ensam bild, en hel värld. En hel historia. Och blicken. Och kontexten. Och melankolin.Det bor säkert närmare tio exemplar i det kvarter jag befinner mig i nu, jag ser ett par av dem varje dag. Dessa underliga.
Kan inte låta bli att lägga ut ännu en bild. En salig variation. Funderar under förmiddagen på litteratur och färg. Tänkte att jag vill läsa en vit bok, eller en i ljust grått. En bok som är sval och ren, som går jämt upp med den stigande himlen och den klara luften. Jag talar alltså inte om omslag, utan själva atmosfären. Om det går att se färger i betydelsen. I rummet. Det handlar nog om språk. Skulle vilja få ett vitt språk rekommenderat.
Den första bild jag ombads analysera konstvetenskapligt. Valde den. Hamnade i sjukdom och isolation. Och frihet, renhet. Svårt att undgå tystnaden. Ni skall se den större. Annars tänker jag mycket på kritik. Men idag har jag arbetet för mycket för att kunna formulera klart och långt. Under kvällen bläddrar jag i en samling med Gunnar Ekelöfs kritik i BLM (2003). 40- och 50-tal. Som rubrik till en recension av Henry Millers En värld av sex står: "Erotomanin som bigotteri".
The Chinese philosopher Chuan Tzu dreamt that he was a butterfly, and, on waking up, he did not know whether he was a man who had had a dream he was a butterfly, or a butterfly who was now dreaming he was a man. That metaphor is, I think, the finest of all.
[...] tänkandet är det näst skönaste. Det skönaste är poesin. Om det existerade ett poetiskt tänkande och en tänkande poesi - det vore paradiset. Amadeu Inácio de Almeida Prado