Albyberg. Senmesolitisk kustboplats.

1 2 Arkeologhuset rapport 2017:1 Särskild arkeologisk undersökning Albyberg Senmesolitisk kustboplats Södermanland, Österhaninge socken, Kalvsvik 16:1, Österhaninge 697. Dnr 4311-28561-2013. Mattias Pettersson Roger Wikell Med bidrag av Helena Knutsson Olika typer av bergartsredskap hittades vid Albyberg. Kännetecknande är att eggar och skarpa hörn retuscherats fram med ett minimium av arbetsinsats. Vad föremålen använts till vet vi inte exakt, men både skärning, skrapning, borrning, hyvling och sågning är möjligt. Skalstock 10 cm. Foto där inget annat anges: Mattias Pettersson 3 Innehåll Tekniska och administrativa uppgifter Inledning och kortfattad sammanfattning Antikvarisk bakgrund Topografi och fornlämningsmiljö Stenålder i närområdet Strandförskjutning 5 6 7 9 11 Särskild arkeologisk undersökning Målsättning och metodval Frågeställningar från undersökningsplanen Arbetsmoment Resultat Fynd, översikt Fyndspridning Naturvetenskapliga analyser Kvarts Bergart Sandsten Anläggningar 14 15 17 23 23 23 23 23 24 29 27 Rumslig och kronologisk analys Strand i söder? Tolkning av aktivitetsområden utifrån fynd och fosfater Yta 3 Yta 1 Sammanfattning av delytor Sysslor? Kronologi och strandlinjer Olika strandlägen Totalt tidsspann? Senmesolitikum på östra Södertörn 30 31 32 36 38 39 42 42 44 Presentation av stenålderslokaler Dateringar Bosättningsmönster i landskapet över tid Österhaninge 697 i den lokala kronologin 48 50 66 70 73 Syntes: Österhaninge 697 i det senmesolitiska landskapet Svar på frågeställningar 76 78 Syntes Tack till Referenser Bilagor Tabeller 4 79 79 84 107 Tekniska och administrativa uppgifter Länsstyrelsens beteckning: Dnr 4311-28561-2013. Fastighet: Kalvsvik 16:1. Socken och kommun: Österhaninge socken och Haninge kommun. Undersökare: Arkeologhuset, Bondvägen 167, 136 75 Vendelsö. Tel. 08-776 09 74, 073-808 78 82. E-post: [email protected] Beteckning: Arkeologhuset 2017:1. Ansvarig chef: Mattias Pettersson, 073-808 78 82, [email protected] Projektledare: Roger Wikell, 073-779 18 79, [email protected] Biträdande projektledare: Mattias Pettersson. Grävmaskin: BVP mark- och fastighetsvård i Haninge AB. Undersökt yta: 750m2. Rutgrävd yta: 76 m2. Koordinater för undersökningsområdets SV hörn: (Sweref 99 N,E) 6559694, 159100. Härd i boplatsens nedre, södra del: 6559715, 159116. Nivåer med fynd: 47-51 m öh. © 2017 Arkeologhuset Arkeologhuset Rapport 2017:1 ISBN 978-91-984208-1-4 5 Inledning och kortfattad sammanfattning Under juli 2014 genomförde Arkeologhuset en särskild arkeologisk undersökning av en boplats från stenåldern i Albybergs företagspark i Haninge. Undersökningen föranleddes av Haninge kommuns exploatering av området. Den undersökta boplatsen låg troligen strandbundet vid en vik av havet omkring 5800–5600 f Kr. Fynden domineras av slagen kvarts och enkla redskap av bergart. En kokgrop från äldre järnålder påträffades också, men kunde inte knytas till något övrigt fyndmaterial. I föreliggande rapport försöker vi få en bild av vad som hänt på platsen genom att kombinera de topografiska förhållandena med fyndspridningen och resultaten från fosfatanalys och bruksskadeanalys av det slagna stenmaterialet. Lokalen diskuteras i ett kronologiskt och typologiskt sammanhang med det flertal mesolitiska boplatser i grannskapet som har undersökts sedan början av 1990-talet. En presentation av dessa boplatser med fyndmaterial och dateringar görs. Fig. 1 Fig. 1. Stockholms län med undersökningsområdet vid Albyberg och skogsområdena Hanveden och Tyresta. Fig. 2. Närmiljön runt Österhaninge 697. Fig. 3. Läget för de sju delytorna inom lokalen intill det inre av ett flackt, nord-sydligt dalstråk. Nivån var 47–51 meter över havet. I ett strandbundet sammanhang var dalstråket en grund vik mot söder. Fig. 3 Fig. 2 1000 m 6 100 m Antikvarisk bakgrund Topografi och fornlämningsmiljö Halvön Södertörn söder om Stockholm är ett sprickdalslandskap. Hällmarker och bergspartier växlar med djupa dalgångar med myrar, sjöar, havsvikar och odlingsbar mark. Mellan Västerhaninge i söder och Handen i norr bryts denna bild av Jordbromalms isälvsavlagring – vidsträckta sand- och grusfält med tallskog i ett stråk från söder till norr. Malmen är del av ett åskomplex där även Stockholmsåsen ingår. Norrut från Jordbro fortsätter isälvsavlagringen som Söderbymalm och Vendelsömalm. Österut tar sprickdalslandskapets bergknallar och dalgångar åter vid ungefär där Väg 73 idag går fram (se karta Fig. 5). Stenåldersboplatsen Österhaninge 697 låg här, i södra delen av ett bergsparti som når 55 m öh. (Fig 1, 2, 3, 4 & 6). Nivån för boplatsen var 47–51 meter över havet. Österhaninge 697 hittades av Roger Wikell 2005 och registrerades vid en arkeologisk utredning 2009 (Guinard & Wikell 2010). Förundersökningen genomfördes av UV-Mitt 2010 (Grusmark 2011). Boplatsen låg vid norra änden av en nord-sydlig dalsänka (Fig 3 & 6). Fornlämningen bestod dels av en moränsluttning som steg från dalsänkans botten och mot nordost övergick i ett smalt pass mellan bergknallar (”sadelläget”), dels små isolerade moränhyllor och jordfickor omedelbart öster om sluttningen (Fig.6). Läget i landskapet är klassiskt för mesolitiska lokaler i regionen och tyder på att att boplatsen var strandbunden vid tidpunkten för bosättning. Nivån över havet ger en datering till mesolitikum. Vid denna tid låg boplatsen på en liten ö i skärgården och dalsänkan var en grund och smal vik mot söder (Fig. 36, 38 & 40). Genom landhöjningen blottlades boplatssluttningen så att de högre delarna blev möjliga för bosättning först. Detta innebär olika tänkbara scenarier för hur den mänskliga aktiviteten på platsen utvecklats. Fig. 4. RAÄ 697, vy mot öster. 7 Fig. 5. Området mellan Västerhaninge och Handen i Haninge med de stora malmarna, avlagringar av sand och grus från istiden. Röda prickar är stenålderslokaler undersökta kring Jordbromalm, blåa är lokaler hittade vid utredning inför byggandet av Albybergs företagspark (Guinard & Wikell 2010). 1000 m Fig. 6 Fig. 6. Terrängmodell över den västra delen av Österhaninge 697 med olika delytor i terrängen. Från strandzonen vid den förmodade hamnviken till högre delar av lokalen. Röd pil visar fotopunkt och –riktning för Fig. 4. 1. 2. 3. 4. 5. 20 m 8 Dalbotten. Flack mark med djup sand och mo som sluttade svagt mot söder. Sluttningen. Svallad, stenig morän med tunna skikt av grusig sand. Bergsskrevorna. Moränfickor mellan berghällar i lokalens centrala del Moränhyllan i sydost. Svallad, grusig morän som sluttade västerut ner mot bergsskrevorna. Sadelläget. Pass mellan bergpartier i NV och SO. Sadelläget övergick mot SV steglöst i ”sluttningen”. Österut övergick det i en långsamt mot nordost sluttande dalsänka i vars östra del lokalen Österhaninge 698 låg, som slutundersöktes av UV 2011. Stenålder i närområdet En stor mängd stenåldersboplatser är kända i närområdet, bland annat inom planområde Albyberg, där förutom Österhaninge 697 totalt 16 lokaler hittades vid arkeologisk utredning 2009 (Guinard & Wikell 2010) (Fig 7). De ligger mellan ca 30 och 55 m öh och motsvarar ca 7000–3000 f Kr vid en strandbunden situation. Närmaste lokal sett från Österhaninge 697 är Österhaninge 698, som ligger i dalsänkans förlängning österut, på andra sidan om det smala passet (Fig 2 & 3). Nivån för denna undersökta och borttagna lokal var 47–48 m öh. Datering från en härd, A244, på ved av sälg (Salix sp) gav åldern 5220–4960 f. Kr. (Grusmark 2010). Runt Jordbromalm, strax väster om Österhaninge 697, har ett flertal stenåldersboplatser undersökts (Ahlbeck 2011; Ahlbeck & Gill 2010; Drotz & Ekman 1998a, 1998b; Frykberg & Lindgren 1998; Lindgren & Lindholm 1998) (Fig. 7). Dessa, som ligger på eller i nära anslutning till isälvsavlagringen, är daterade till tidsspannet ca 5500–4000 f. Kr. Det finns även inslag av icke strandbundna neolitiska fynd och C14-dateringar från äldre järnålder. Jordbroboplatserna behandlas utförligt i ett eget kapitel. De största koncentrationerna av mesolitiska boplatser i grannskapet finns öster respektive väster om Jordbroområdet, i Tyresta och Hanveden, där specialinventeringar genomförts av författarna sedan början av 1990-talet (Hammar & Wikell 1994; Pettersson 1994, 1999; Pettersson & Wikell 2004, 2006a, 2006b). Dessa lokaler daterar sig enligt strandlinjekronologin till perioden ca 8000–4000 f . Kr., med en tyngdpunkt i den äldre delen, före 6000 f Kr. Från Tyresta finns mesolitiska C14-dateringar från två lokaler, ca 8000–7300 f Kr från Topp 85 (Österhaninge 610), och ca 6400 f Kr från Ungfars kärr (Österhaninge 588) (Pettersson & Wikell 2006b, 2013). Resultaten från den omfattande inventeringen har presenterats på en rad seminarier och konferenser samt publicerats både i vetenskapliga och populärvetenskapliga sammanhang. Projektet har bedrivits på fritiden med små medel och stor nyfikenhet. Forskning och förmedling är två ledstjärnor i arbetet. Inventeringen av svunna marina mesolitiska kulturlandskap är en del av författarnas övergripande projekt ”Skärgård 10 000 år”. En stor mängd kvartslokaler har påträffats, vilka är spåren av 4000 år av mesolitisk skärgårdsbosättning på Södertörn. I skrivande stund pågår analyser, synteser och utvärderingar av det stora projektet som inbegripit både inventering och riktade utgrävningar. Flera små och stora publikationer är nära förestående. En översikt av publicerade arbeten om mesolitikum ges här: Hammar & Wikell 1994, 1996; Pettersson 1994, 1999; Gustafsson & Wikell 2016; Molin & Wikell 2008, 2011; Pettersson & Wikell 2004, 2006a, 2006b, 2006c, 2006d, 2007a, 2007b, 2007c, 2008, 2010a, 2010b, 2010c, 2010d, 2010e, 2013, 2014a, 2014b, 2015; Wikell 2002, 2003, 2005a, 2005b, 2006, 2016; Wikell & Hammar 1996; Wikell & Pettersson 2009; 2012, 2013; Wikell, Molin & Pettersson 2009; Åkerlund, Hammar & Wikell 1996. 9 Fig. 7. Undersökta stenålderslokaler på och intill Jordbromalms isälvsavlagring (röda prickar). Blå prickar är stenålderslokaler hittade vid en utredning i Albybergsområdet (Guinard & Wikell 2010), inklusive den här behandlade Österhaninge 697. 10 Strandförskjutning Kunskap om strandförskjutningens förlopp är viktig för tolkningar av strandbundna boplatsers kronologi, funktion och naturmiljö. Arbetsredskapet är strandförskjutningskurvor, som visar strandens läge vid olika tidpunkter. Det vanligaste användningsområdet är de fall när man inte har absoluta dateringar, vilket gäller de flesta boplatser som endast är kända genom ytsamlat material. Då kan man med boplatsens höjd över havet göra en ungefärlig avläsning av åldern i diagrammet. Men strandförskjutningskurvor kan också användas i det motsatta fallet, det vill säga när man har absoluta dateringar från en boplats. Man kan då gå åt andra hållet och i diagrammet läsa av det ungefärliga läget för havsstranden vid den kända tidpunkten. Låg boplatsen i sin helhet i direkt anslutning till stranden, eller var den uppdelad i en hamnzon och boendeytor längre in på land? Erfarenhet visar att bägge fallen förekommer. Med en bättre kännedom om havets nivå kan vi också säkrare veta hur land och vatten var fördelade i omgivningen – hur ”sjökortet” såg ut. Det hjälper oss att bättre förstå naturmiljön och bosättningens logistik. Strandförskjutningskurvor ska ses som grova modeller. De bygger främst på studier av borrkärnor från ler- och gyttjelager i mossar och sjöar på olika nivå över havet, där man daterar tidpunkterna när bassängerna övergår från havsvik till insjö. Södertörn är ovanligt väl undersökt och ett flertal strandförskjutningskurvor har publicerats. Kurvorna skiljer sig åt vad gäller detaljer. Generellt indikerar nyare kurvor betydligt färre transgressiva faser och med mindre amplitud än de äldre. I rapporten kommer vi använda oss av en kurva publicerad i samband med de arkeologiska undersökningarna för Väg 73 (Risberg et al. 2006) (Fig 8). Den täcker perioden 7000–3000 f Kr och är baserad på stratigrafiska undersökningar av fem mossar – utom för den äldsta delen, där tre dateringar från den mesolitiska lokalen Ösmo 664 har tagits i beaktande. De daterade anläggningarna från denna lokal låg endast några decimeter över tröskelnivån för en av de undersökta mossarna, Borgbergetmossen, men uppvisade ändå åldrar som är upp till 400 år äldre än mossens isolering. Detta indikerar att strandlinjen var belägen på en likartad nivå under en relativt lång tid, synkront med Litorinahavets första stigning. Med hjälp av dessa dateringar har kurvan alltså kunnat förlängas längre bakåt i tiden än vad enbart undersökningarna av igenväxningstorvmarkerna kunnat medge. Strandlinjens stillestånd under tidig Litorinatid styrks av den ovan nämnda dateringen, på hasselnötsskal, från stenåldersboplatsen Ungfars kärr, belägen ca 51 m öh i Tyresta nationalpark (Pettersson & Wikell 2006b). 11 Ungfars kärr, Tyresta nationalpark, 51 möh, 6500–6230 cal BC (Pettersson & Wikell 2006b). Fig. 8. Strandförskjutningskurva framtagen i samband med de arkeologiska undersökningarna för Väg 73 på Södertörn (Risberg et al. 2006). Isolationsdateringar och tröskelnivåer från undersökta våtmarker i projektet är inlagda i svart; dateringar och nivåer från stenålderslokaler i projektet är inlagda i svagt tonade färger. Datering och nivå för den mesolitiska lokalen Ungfars kärr i Tyresta nationalpark har lagts in som en röd prick. 12 Särskild arkeologisk undersökning 13 Särskild arkeologisk undersökning Målsättning och metodval Syftet med den särskilda undersökningen av Österhaninge 697 var att fånga boplatsens rumsliga karaktär genom att kombinera topografiska förhållanden och fyndens utbredning med resultat från fosfatanalys och bruksskadeanalys av det slagna stenmaterialet. Goda förutsättningar verkade finnas enligt resultaten från förundersökningen (Grusmark et al. 2011). Ett orosmoln inför den särskilda arkeologiska undersökningen var dock att länsstyrelsen vid fältbesök noterat att Österhaninge 697 skadats genom stubbrytning och körning med tunga fordon (Fig. 9). Omfattningen av dessa skador var inte exakt känd, bland annat eftersom delar av lokalen var täckta av jord och ved från stubbrytningen. Det bestämdes därför att den särskilda arkeologiska undersökningen först skulle utröna skadornas omfattning så att man sedan kunde bestämma upplägget av den fortsatta utgrävningen. Fig. 9. Vy mot NO över Österhaninge 697 i inledningen av undersökningen. Ett meterdjupt lager av jord och ved från stubbrytning täcker de västra delarna av lokalen (i förgrunden på fotot). Vi valde en grävmetod där inledande avtorvning och grovrensning följdes av rutsvep, grävning av sammanhängande ytor och avslutande djupschaktning. Fyndbilden från avtorvning, grovrensning och rutsvep var vägledande för var de sammanhängande ytorna lades. Med grävresultaten i kombination med bl.a. fosfatanalys och teknisk analys av det slagna stenmaterialet såg vi goda möjligheter till tolkning av vad som hänt på platsen, givet att lokalen inte var alltför skadad. Genom att sedan sätta resultaten från fältundersökningen i relation till den lokala topografin, strandförskjutningsmodeller, eventuella absoluta dateringar och andra undersökningar av mesolitiska lokaler i närområdet hoppades vi kunna diskutera platsens roll i ett senmesolitiskt 14 utnyttjande av skärgårdslandskapet. Dessutom skulle absoluta dateringar kunna tillföra viktiga data för förståelsen av strandförskjutningen. För att få ett rikare underlag till den rumsliga analysen var målsättningen att hitta diagnostiserbara redskap genom omfattande slitspårsanalys. En studie av tre kvartsföremål från förundersökningen hade gett lovande resultat (Knutsson 2011). I slutundersökningen kom 52 föremål att analyseras av Helena Knutsson (se bilaga). Förundersökningsrapporten (Grusmark 2011) indikerade att det fanns mönster i fyndspridningen: kvartsföremål som hittats centralt på boplatsytan var ”små och till synes ganska fint bearbetade” medan kvarts intill en berghäll i söder var ”ganska grovt tillslagen”. Förundersökningen hade inte påvisat några strukturer, exempelvis härdar. En viktig uppgift vid slutundersökningen var att söka efter sådana strukturer och även ha ögonen öppna för lämningar efter bostäder. Vi hade också som målsättning att identifiera skärvsten, något som i förundersökningsrapporten hade beskrivits som svårt på grund av att moränen i sig innehöll mycket skarpkantad sten. Frågeställningar från undersökningsplanen 15 • När var boplatsen i bruk? • Finns det olika koncentrationer i fyndspridningen? Finns fyndtomma ytor? Olikartad spridning? Hur fördelar sig olika artefakter (kvartsredskap, eventuella yxor, knackstenar etc.) och anläggningar? • Finns föremål som kan visa på kontakter över längre avstånd, t ex flinta, skiffer etc? • Finns fynd som skulle kunna knytas till en senare bosättning, t ex avvikande föremål eller dateringar? • Finns det någon teknologisk skillnad mellan eventuella fyndkoncentrationer och hur förhåller sig dessa till olika terrängmässigt definierade delytor inom lokalen? • Om goda C14-dateringar erhålls: hur förhåller sig dessa till publicerade strandförskjutningsmodeller? Hur har boplatsen legat i förhållande till den forna stranden? • Om det finns mönster i fyndspridningen och fosfatfördelningen – kan dessa då förklaras med att lokalen var direkt strandbunden: Kan man se att fynd, fosfater och anläggningar ”förhåller sig” till en strand? • Kan fyndspridningen och fyndsammansättningen säga oss något om hur boplatsens olika delar fungerat i förhållande till varandra, teknologiskt och socialt? • Går det att säga någonting om hur länge boplatsen har varit i bruk, från det första besöket till det sista? Vilken karaktär har besöken haft? Har man vistats här enbart några få dagar eller har man bott här flera månader åt gången? • Vad hade boplatsens för funktion och betydelse i bosättningsmönstret i skärgården? Hur förhåller sig denna lokal till närbelägna undersökta stenålderslokaler och östra Svealand i stort? Fig. 10. Vy mot SV över lokalens sydvästra del. Vi torvar av och konstaterar att under det tjocka lagret av ved och jord ligger det fyndförande lagret kvar så gott som ostört. Fig. 11. Rutgrävning i Yta 1, vy mot söder. Yta 1 låg i den nedre delen av ”Sluttningen”, strax norr om där den övergick i ”Dalbotten”, som syns bortanför skottkärran. Fig. 12. Foto taget mot SV av ”Sadelläget”. Utgrävning av Yta 3 påbörjad. Fig. 10 Fig. 11 Fig. 12 16 Arbetsmoment Utgrävningen inleddes med avtorvning av den förundersökta ytan samt områden runtikring denna (Fig. 10). Arbetet innefattade även borttagning av påfört ris, stubbar och vedspill från skogsavverkningen. En 4,5 tons bandgrävare med 1 m skopbredd användes. Vi schaktade ner till den fyndförande nivån och grovrensade med fyllhammare. Schaktfynd mättes in med RTK-GPS. Totalt 750 m2 avtorvades. Under arbetet dokumenterades markskador från stubbrytning och körspår. I detta skede av undersökningen gjordes en bedömning av fornlämningens utbredning och skadegrad. Skadorna visade sig vara av mindre omfattning än befarat; under de påförda massorna låg den ursprungliga markhorisonten kvar. Detta kan tillskrivas det faktum att det på och runt boplatsen tidigare var en öppen yta i skogen. Det innebar att den stubbrytning som skedde efter förundersökningen inte berörde boplatsen i någon större utsträckning. Mest skador fanns i delyta 5, moränhyllan i sydost, vars sydvästra del skadats av körning med grävmaskiner och dumprar. Det bestämdes nu i samråd med Länsstyrelsen att hela den kostnadsberäknade arbetstiden skulle användas för den fortsatta undersökningen. För att fastställa det fyndförande lagrets djup och få mer grepp om den horisontella fyndspridningen grävdes provrutor utspridda över lokalen. Dessa var 1 m2 stora och grävdes i skikt om 5 cm ned till fyndtom nivå. Jorden sållades med vatten och 4 mm maskstorlek. Data till en noggrann terrängmodell av lokalen och den närmaste omgivningen samlades in genom kartering med RTK-GPS (Fig 6). Efter avtorvning och rutsvep kunde vi få en överblick över boplatsens fyndspridning. Med denna som underlag grävdes nu sammanhängande ytor i rutenheter om 1 m2. (Fig. 12) Totalt handgrävdes 76 m2 – att jämföra med de 100 m2 som vi hade som målsättning att gräva. Det lägre slutresultatet kan tillskrivas en oftast mycket stenig morän med ett ställvis hårt och svårgenomträngligt ytlager som pressats ihop genom tyngden från skogsmaskinerna. För att snabbare kunna komma igenom ytlagret i de svåraste rutorna användes en modifierad fyllhammare med utstickande spets på bladet. Mest fokus lades på ett område i sadellägets sydvästra del (delyta 3) och ett vid kokgropen i sydväst (delyta 1). Ytorna grävdes ner till 10 cm djup i två stick om 5 cm. Företrädesvis grävde vi med fyllhammare, vilket var effektivare än skärslev i den hårda marken. Jorden sållades med vatten och 4 mm maskstorlek. Efter rutgrävningen kunde sex koncentrationer med fynd av slagen kvarts, det dominerande fyndmaterialet, urskiljas inom (yta 1–6, Fig 3 & 20). Den östligaste. Yta 6, innehöll tveksamt slagen kvarts och har därför utgått i den fortsatta diskussionen. En av koncentrationerna, Yta 1 i SV, visade sig förutom kvarts även innehålla skörbränd sten (Anläggning 1) och intill fanns även en kokgrop med bevarat kol (Anläggning 2). Dessutom gjordes lösfynd av kvarts i markskador i dalsänkans södra del, ca 100 m söder om Österhaninge 697. Denna fyndplats, benämnd 7, undersöktes med sökschakt med grävmaskin, men inga fler fynd gjordes där (Fig. 3). 17 Fig. 13. Undersökningens första fas, avtorvning (svart begränsning). Schaktfynd inlagda (svarta prickar). Röd linje är fornlämningens begränsning enligt förundersökningen (Grusmark 2011). Olika marktyper indikeras av bakgrundsfärgen: vitt är finkornigare jordarter (från sandig morän till mo), mellangrått är ursvallade gördlar av blockig morän, mörkare grått är berg. Fig. 14. Undersökningens andra fas, grävning av rutor (inlagda i svart). Utifrån schaktfynd, rutfynd och förundersökningens resultat identifierades fem delytor inom den västra delen av lokalen. 18 Fig. 15. Foto mot NO, från sluttningen mot sadelläget, som syns längst upp till vänster. Schakt 212 och provruta G367 från förundersökningen är markerade med röd färg. Innan återfyllning hade förundersökningsschakten täckts med markduk, vilket underlättade vår identifiering av dessa. Fig. 16. Förundersökningsplan från Grusmark et al. 2011. Fotoriktningen för Fig. 15 indikeras med svart pil. Det rosa området, fornlämningen enligt förundersökningen, är även inlagt i Fig. 13. 19 Med resultaten från grävningen av provrutor och sammanhängande ytor som underlag togs fosfatprover över stora delar av boplatssluttningen, totalt ca 200 prover (Fig 21). Tre anläggningar påträffades, en liten ansamling skärvsten inom Delyta 1 (A1), en kokgrop med skörbränd sten och kol (A2) och en härd med sot och kol som bedömdes som sentida (A3). Anläggning 2 snittades och dokumenterades i profil (Fig. 23). Kol- och makrofossilprover insamlades från denna anläggning. Dessutom tillvaratogs skörbränd sten för termoluminiscens-datering. Utgrävningen avslutades genom att Österhaninge 697 djupschaktades skiktvis. Syftet var att fånga anläggningar som inte syns i sina övre delar. I samband med djupschaktningen dokumenterades en lång geologisk profil genom boplatsen nedre del (Fig. 17, 24). Fig. 17. Fyndspridning för slagen kvarts i västra delen av Österhaninge 697, påträffade anläggningar (blått) och långprofil (grönt). Fyndfrekvens visas som gråskala. Vitt är fyndtom ruta. ). Olika marktyper indikeras av bakgrundsfärgen: Vitt är finkornigare jordarter (från sandig morän till mo), ljusbrunt är ursvallade gördlar av blockig morän, mörkare brunt är berg. 20 Fig. 18. Fyndspridning för artefakter av bergart (antal Fig. 19. Fyndspridning för artefakter av flinta (F) och sandsten (S). S6=sex sandstensföremål i denna ruta. 21 Fig. 20. Sammanställning av kvartsfrekvens från rutgrävningen (gråskala), kvartsfynd från förundersökningen (ofyllda prickar) och schaktfynd från slutundersökningen (fyllda prickar). Dessa fynd bildar underlag för tolkningen av fem delytor inom lokalen (röda cirklar). Fig. 21. Fosfatprover. Halterna varierade från 1 fosfatgrad till 154. 22 Resultat Fynd, översikt Slagen kvarts dominerar fyndmaterialet, med 407 exemplar (fyndspridning Fig 17). I övrigt tillvaratogs bergartsredskap, förarbete till slipstenar, 1 bit flinta, slagen och slipad sandsten och slagen bergart (fyndspridningar Fig. 18 & 19). Analysen av stenmaterialet visar att olika praktiska sysslor har utförts på platsen. Både kvartsföremål med olika typer av bruksskador (se nedan) och olika typer av redskap av andra bergarter påträffades vid undersökningen. Fyndspridning De fem fyndkoncentrationerna av slagen kvarts i lokalens sydvästra del blir extra tydliga när vi sammanställer både schaktfynd, fynd från förundersökningen och rutfynd (Fig. 20). Yta 1 låg där den relativt branta svallade moränsluttningen mot söder övergick i flackare dalbotten med finsand. Yta 2 och 3 låg i sluttningens förlängning mot nordost där den smalnade av och övergick i ett sadelläge. Yta 4 och 5 fanns i en bergsskreva och moränhylla i lokalens sydöstra del. Yta 6 låg långt i nordost, där sadelläget med yta 3 övergick i sluttning mot öster (Fig. 7, 14). Den ytan innehåller tveksamt slagen kvarts och utgår ur analysen. Kvartsföremål med bruksskador hittades främst inom Yta 3, men enstaka föremål även i Yta 1 och 4 (Fig. 20). Fynd av bearbetade föremål och redskap av bergart gjordes på olika platser inom lokalen, främst inom yta 1 och 3 (Fig. 18, foto). Naturvetenskapliga analyser: fosfat, makro och vedart 206 fosfatprover analyserades av Arendus, Visby, med citronsyrametoden (geografisk fördelning, se Fig. 21). Prover togs dels från varje kvadratmeter i ett sammanhängande område från den lägsta delen av boplatssluttningen i SV till krönet av sadelläget mellan bergen i NO, dels spridda över det flacka partiet längst i söder som misstänktes vara botten av hamnviken, på moränhyllan i SO samt i moränfickor mellan denna hylla och den stora boplatssluttningen. Fosfatgraderna varierade mellan 1 och 154 med ett medel på 56. Högst medelvärden fanns i två områden, moränhyllan i SO och sadelläget längst i norr, med 101 respektive 102 fosfatgrader (Fig. 26). Lägst medelvärden, närmast obefintliga fosfathalter, fanns i den flacka dalbotten längst i söder. I den mellanliggande sluttningen och bergsskrevorna, låg snittet på 38 fosfatgrader, alltså ungefär mellan de högsta och lägsta medelvärdena. Tre makrofossilprover från A2 analyserades av Stefan Gustavsson, Arkeologikonsult AB (Bilaga). Inga fröer hittades, endast grenar, kvistar och kärnved. Ett vedartsprov från A2 analyserades av Erik Danielsson, Vedlab (Bilaga). 23 bitar av tall och två av al identifierades, där en bit av al med låg egenålder valdes ut för C14-analys. Kvarts (Stycket är författat i samarbete med Helena Knutsson) Kvartsmaterialet är mycket varierat, från storkristalliga kvarts- och bergkristallsorter till finkorniga kvartsitiska sorter. Råmaterialvariationen har av Helena Knutsson föreslagits tyda på lokal tillgång på olika sorters kvarts som kan ha testats på plats. Ett tydligt exempel på prövning av råvara finns i form av ett avslag av blå kvarts som har passning på en större bit moränkvarts (i delyta 5). Ingen nämnvärd bearbetning av kvarts har förekommit, att döma av den låga fyndmängden och då särskilt den låga 23 andelen splitter. Eftersom tillverkningsprocessernas väsentliga delar alltså saknas så kan man anta att färdiga avslag togs in till platsen som råämnen för vidare bearbetning. Besökarna kanske inte stannade tillräckligt länge eller hittade tillräckligt lämpliga sorter för att lämna efter sig rester av en systematisk produktion. Sammantaget ser vi alltså en plats som domineras av början och slutet i kvartshantverkets arbetsmoment: å ena sidan råvaruinsamling med provslagning av stycken, å andra sidan förädling/användning av redan färdiga avslag. Produktionen av avslag har alltså inte skett på platsen i någon större omfattning. 52 kvartsföremål analyserades av Helena Knutsson med avseende på bruksskador (Bilaga 2). Av dessa hade 22 (ca 40%) mer eller mindre tydliga spår av nötning som kan tolkas som resultat av användning. (Bilder, se bilaga x). Denna höga andel slitspår beror enligt Knutsson på att analysföremålen valts utifrån lämplighetskriterier som framkommit vid tidigare analyser av liknande material och experimentellt underlag. Slitspårsanalysen utförs med hjälp av standardmetod som utgår från att systematisk användning av sten med upprepade rörelser skapar ett igenkännbart mönster av skador på stenens brottytor som kan tolkas utifrån jämförelser med experimentellt producerade skador. I kvartsmaterialet urskildes 12 skrapor, 6 hyvlar, 3 knivar, 4 ritsar/borrar och två möjliga projektilspetsar. Tre artefakter föreslås av Knutsson vara använda vid slakt. Bergart Fyrtiotvå artefakter av bergart bokfördes inom lokalen. Vanligaste råmaterialet är granit med 12 exemplar. Materialet kan delas in i två grupper, dels sådana som modifierats sekundärt till olika redskap, dels sådana som endast bär spår av primär tillslagning. Sistnämnda kan vara större noduler där ett fåtal avslag har gjorts för att pröva råmaterialet eller olika typer av avslag eller avslagsfragment. Redskapen kan, vad vi vet, inte klassificeras i tidigare kända kategorier. Medan till exempel yxor och slipade redskap i grönsten och skiffer tar många arbetstimmar i anspråk att framställa, handlar det på den aktuella lokalen om redskap som åstadkommits med ett minimum av arbetsinsats. Från olika råämnen, som kunde vara avslag/avslagsfragment eller helt obearbetade moränstenar, har man på kort tid retuscherat fram olika typer av arbetseggar. Som jämförelse kan vi här nämna de enkla arbetsredskap av särskilt granit som är vanliga på gropkeramiska lokaler på Södertörn. I det materialet dominerar olika typer av knivar som framställts av stora plattformsavslag. På Österhaninge 697 finns inga säkra knivar; istället dominerar verktyg med relativt trubbig eggvinkel. Troligen har de använts till att skrapa och hyvla med. Det finns också exempel på borr eller pryl. Formvariationen är stor i bergartsmaterialet från Österhaninge 697, och ett enskilt föremål är ofta ensamt inom sin kategori. Men på den södra ytan, där det flesta redskapen hittats, finns några exempel på att en form upprepas och där kan vi urskilja särskilt två typer av eggredskap. Den talrikaste typen, med 12 exemplar på den södra ytan, är ”sten med eggnotch”, vilket är en avlång sten där ett uttag, en notch, gjorts på en av långsidorna (Fig. 22, F16). I den nygjorda notchens egg har det funnits rikligt med skarpa kristaller vilket gjort den lämplig både för att 24 Fig. 2 till Bilaga 2 (Knutsson) . Skrapverktyg och skadornas placering på eggarna. Fig. 4 till Bilaga 2 (Knutsson). Skärande verktyg, möjliga projektilfragment och skadornas placering på deras eggar. 25 Fig. 3 till Bilaga 2 (Knutsson). Hyvelverktyg och skadornas placering på eggarna. Fig. 3 till Bilaga 2 (Knutsson). Rits- och borrverktyg och skadornas placering på eggarna. 26 F18 F16 F10 F12 Fig. 22. Bergartsredskap. F18, sten med retuscherad skrapegg med udd. F16, sten med eggnotch. F10, framretuscherad udd på sidan och en spets framåt (borr/pryl/vapen). F12, skiva med skrapkant nedåt i bild och förarbete till samma redskap som F10 i den övre änden? 27 Fig. 23. F32, grovt avslag av sandsten med påbörjad slipning av ventralsidan och retuscher på distalkant (framretuscherad spets). F43, morännodul av grönsten med provavslag. F32 F43 skära och hyvla med. Dessa redskap kan förslagsvis ha använts för att hyvla av bark från pilskaft eller liknande. Möjligen kan de också ha använts som knivar. 28 En annan typ är representerad med två exemplar på den södra ytan, ”sten med retuscherad skrapegg med udd”. Här har man retuscherat fram en lång skrapegg, men på en del av eggen har man sparat en utstickande udd, där skrapeggens bägge delar från ömse håll möts (Fig. 22, F18). Hur man arbetat med detta redskap är oklart, men förslagsvis någon syssla där man både behövt hyvla/skrapa och ritsa eller borra. Vi har provat att hålla några av dessa redskap i handen och föreställt oss olika arbetsrörelser utifrån eggarnas placering. Främst är det redskapen med eggnotch vid hörn som provats. Både höger och vänster hand har använts och vi har försökt känna in i vilken hand som redskapen ligger bäst. Resultatet är att sex redskap uppfattas av oss som bäst i höger hand mot tre i vänster hand. Det är en liten indikation att stenarna verkligen är artefakter eftersom det verkar finnas ett samband med hur vänster- respektive högerhänthet fördelar sig hos människor. Försöket borde upprepas av flera personer, både vänster- och högerhänta. Det bör nämnas att både notchar, av olika storlek, och framretuscherade ”uddar” eller ”hörn” är vanliga även på kvartsredskap från mesolitikum i regionen. Sandsten Fem artefakter av sandsten påträffades. Tre låg i samma ruta och två av dessa är förarbeten till slipstenar, den tredje avfall från tillslagning av dylika. Ett intressant multifunktionsredskap i samma område (Fig. 23, F32) är ett stort och tjockt plattformsavslag där den ventrala sidan delvis slipats och den distala kanten av avslaget modifierats. (Ventral sida=den del av ett avslag som är inåt, mot kärnan, vid avspaltningen. Distal kant= den del av kanten på ett avslag som är längst bort från träffpunkten.) Fig. 57. Fyllhammare med ”näbb” som användes där ytlagret var hårt och sammanpressat genom tyngd från skogsmaskiner. 29 Fig. 23. Kokgropen A2, med C14-datering från förromersk järnålder. Fig. 24. Långprofil genom boplatsens nedre delar, från ”Sluttningen” i norr till ”Dalbotten” i söder. Profilen skär genom kokgropen A2 och den lågt liggande Yta 1. Markprofilen i detta avsnitt av boplatsen kännetecknas av en övergång från sluttningens tunna lager av svallsand som ligger på den osvallade moränen till dalbottens djupa lager av finkornigare svallsediment. 30 Rumslig och kronologisk analys 31 Rumslig och kronologisk analys Strand i söder? När undersökningen inleddes antog vi att den mesolitiska bosättningen vid Albyberg varit knuten till en havsvik med mynningen mot söder, idag den dalsänka vid vars norra ände boplatsen ligger (Fig. 3 & 36). Fosfaternas spridning ger stöd för denna tolkning. Högst värden fanns på två platser i lokalens övre delar och de minskade generellt mot lägre nivåer. Minskningen var dock inte successiv. I fosfatspridningen kan man urskilja fyra delområden som grupperar sig i tre nivåzoner: En övre zon med de båda fosfattätaste områdena Sadelläget och Moränhyllan (101 resp 102 fosfatgrader i snitt), en mellersta zon med Sluttningen och Bergsskrevorna (38 fosfatgrader) och en nedre zon, Dalbotten, med nästan inga fosfater. En viktig anmärkning är att de höga fosfatvärdena i Sadelläget och Moränhyllan möjligen skulle kunna ha med terrängen att göra. Bägge ytorna är nämligen omgivna på flera håll av sluttningar. Fosfater kan ha rört sig i dessa sluttningar och koncentrerats i botten. Fig. 25 & 26. Fosfatvärden indikerade i röd ton (svagt rött=låga värden, starkare rött=höga värden). I Fig. 25 visas med medelvärden i tre ytor hur fosfatvärdena sjunker snabbt vid övergången mellan Sluttningen och Dalbotten. I Fig. 26 görs en indelning av lokalen i tre ”fosfatzoner”: De högst belägna delytorna 3 och 5 utgör den Övre fosfatzonen, med högst värden, följd av den Mellersta fosfatzonen, i sluttningen och bergsskrevorna, med betydligt lägre medelvärde, och den Nedre fosfatzonen, i dalbotten, med nästan inga fosfater. Ett tydligt fosfatfall finns i lokalens sydligaste del, där sluttningen planar ut och övergår i den endast svagt sluttande dalbotten (Fig. 11). Utmed en sträcka av tio meter faller fosfatgradernas medelvärde från 30,5 över 9,7 till 1,2 (Fig. 25). Denna tydliga minskning kan tolkas som ett resultat av en strand, där de högre värdena representerar den torra marken och de lägre värdena strandzonen och havsbotten. Mönstret skulle då ha formats av att de flesta vardagsbestyr som genererat fosfater utfördes på land, och att organiskt material från sysslor som eventuellt utfördes i det grunda vattnet sköljdes bort och inte gav några fosfater. Dessutom kan fosfater som ackumulerats på land, fast nära stranden, ha sköljts ut vid högvatten och storm. Det så gott som fosfatfria området längst i söder i den karterade ytan blir i denna tolkning själva botten av hamnviken, och det område i vilket fosfaterna tydligt minskar en strandzon där vattenytan rört sig upp och ner. Fig. 25 32 Fig. 26 Tolkning av aktivitetsområden utifrån fynd och fosfater Fosfatanalys kan i kombination med fyndspridning tillföra viktig information till rumslig analys av stenålderslokaler. På den mesolitiska lokalen Millingsmossen 1, fornlämning 663 i Ösmo socken på Södertörn, som undersöktes av Arkeologikonsult AB inför byggandet av Väg 73, fanns en tydlig samvariation mellan kvarts, grönsten och höga fosfathalter i lokalens högre, norra del medan den södra delen var fyndfri och utan fosfater. På Lässmyran 2 i samma projekt, Ösmo 664, sammanföll höga fosfatvärden med härdar och det fanns en benkoncentration som sammanföll med höga fosfatvärden. Dessa lokaler innehöll främst mesolitiska fynd från ca 6500 f Kr. och framåt, med små neolitiska nedslag, och torde i fråga om jordart, datering och läge i landskapet vara jämförbara med Österhaninge 697. Även vid boplatsen Jordbromalm, fornlämning 230, Österhaninge socken, fanns en samkorrelation mellan fosfatvärden och vissa arkeologiska fynd (Drotz & Ekman 1998a). Österhaninge 230 ligger ca 3 km väster om Albyberg (Fig. 7). Även på mycket små lokaler med relativt få fynd kan det finnas samband mellan fynd och fosfater. På lokalen Postboda 3, som grävdes av SAU år 2003 i samband med E4-bygget i Uppland, fanns ett nära samband mellan höjda fosfathalter och fyndkoncentration (Darmark & Sundström 2005:72). Fyndmaterialet uppgick här till 753 bitar kvarts. Yta 1 Strandzon Fig. 27. Vy mot NO. Längst upp till vänster ser man Sadelläget och Sluttningen. Yta 1 ligger där Sluttningen övergår i Dalbotten. Om Yta 1 varit strandbunden har den legat intill en mycket grund vik. Stranden har inom en tidsrymd av dagar kunnat flytta sig flera tiotals meter horisontellt beroende på variationer i vattenstånd. Till höger i bild ser vi de övre delarna av denna strandzon. 33 I Figur 28 har vi sammanställt utbredningen av fosfater, slagen kvarts, och artefakter av bergart. Mönstret med fem delytor, som kunde ses i kvartsföremålens utbredning (Fig. 14 & 20) stärks. Delytorna grupperar sig i två höjdintervall, ett högre med sadelläget (yta 2+3), bergsskrevorna (yta 4) och moränhyllan (yta 5) samt ett lägre i nedre delen av sluttningen med yta 1. Mellan yta 1 och 2+3 finns en gles förekomst av kvarts i sluttningen. I det följande granskar vi närmare två av delytorna, Yta 1 och Yta 3. Yta 3 Yta 3 i sadelläget (Foto 12) har den högsta koncentrationen av slagen kvarts, flest identifierade kvartsredskap och är tydligt kopplad till höga fosfatvärden, 101 fosfatgrader i snitt. Nästan exakt samma snittmängd fosfat, 102, har yta 5 på moränhyllan i sydost, men där finns betydligt mindre slagen kvarts och inga redskap. De bägge övre ytorna liknar ändå varandra genom att de ligger högst inom lokalen samt indraget och skyddat mellan berghällar. Bägge flankeras också av varsitt relativt fyndrikt men fosfatfattigt område mot väster, yta 2 respektive 4 (Fig. 28). Fig. 28. En sammanvägning av fynd: slagen kvarts (se Fig. 20), bergartsföremål (gröna prickar) och fosfater (rött). Strandzon 34 I mitten av Yta 3 grävdes fyra meterrutor med de största mängderna kvarts inom hela lokalen. Koncentrationen sammanföll med ett så gott som stenfritt område som löpte i botten av sadelläget. Mot NV övergick det stenfria området i en stenigare, ursvallad morän och mot SO begränsades det av berg. Slagen kvarts hittades även i den stenigare moränen, men det är bestickande att koncentrationen låg på den stenfattiga ytan. Mängden splitter var låg, vilket talar för att redan slagen kvarts är förd till platsen och sedan deponerad i ett litet område kring vilket aktiviteter utförts. Detta är också i analogi med Helena Knutssons observation (se ovan) om att mycket lite kvarts slagits på platsen. Färdiga avslag har tagits med utifrån och de har använts som redskap. Artefakterna verkar sprida sig från den fyndrikaste rutan mot NV, upp i den stenigare moränen, och även bitarna med slitspår hade en dragning åt det hållet (Fig. 31). Är det solljuset från söder en kall vårdag som gjort att praktiska sysslor utförts där i sydslänten? Fig. 29. Yta 3 under utgrävning, vy mot N. Grävda rutor (1 m2) har lagts in och kvartsföremål med bruksskador indikeras med bokstäver. S=skrapa; h=hyvel; p=projektilspets?; R=rits/borr. En större sten som de mesolitiska besökarna kan ha suttit på är markerad. 35 Fig. 30a och 30b. 30a (t v) visar Yta 3 med föremål med bruksskador indikerade. Samma kodning som i Fig. 29. I Fig. 30b har den rumsliga spridningen av bruksskadorna indikerats med olika färger. Kvartsfrekvensen har också lagts in i gråskala (se Fig. 20). En närmare granskning av resultaten från slitspårsanalysen ger intressanta data. Inom Yta 3 har följande redskap identifierats av Helena Knutsson: 4 hyvlar, 11 skrapor, 2 möjliga projektilspetsar och 5 ritsar/borrar (Fig. 25). Hur ligger dessa redskap rumsligt i förhållande till koncentrationen av kvarts och fosfatspridningen? Enligt Fig. 26 ligger hyvlarna SV om fyndkoncentrationens mitt. Skraporna finns både i SV och i centrum, men ritsar/borrar skiljer sig genom att även finnas i NO. Projektilspetsarna ligger i och i nära anslutning till fyndkoncentrationen (Fig. 29). Det skulle kunna tyda på att dessa kommit hit tillsammans med de andra föremålen men sedan inte använts på plats, utan blivit kvar i aktiviteternas centrum. Det är en tolkning som vi tänker oss som rimlig för pilspetsar, eftersom jakten utförs någon annanstans i landskapet. Det går alltså att se ett visst mönster i hur de olika redskapskategorierna förhåller sig till fyndkoncentrationen. Men! – även om ett ovanligt stort antal kvartsföremål har analyserats, 50 exemplar, är det ändå bara ca 12% av det totala materialet. Det är möjligt att bruksskadeanalys av ett större antal bitar skulle ha gett en annan spridningsbild. Ovanstående analys av yta 3 ska alltså endast ses som ett försök till analys, där vi vill visa med ett praktiskt exempel hur man kan göra. När vi dessutom lägger in även föremål av bergart och sandsten i Yta 3 framträder en komplexare bild, där dessa har sin tyngdpunkt något mer åt SV än kvartsens spridning och kvartsföremålen med bruksskador. I Fig. 31, har alla material lagts in. Vi vill tolka fyndmönstret som en aktivitetsyta där kvartsföremålen har sin tyngdpunkt mot nordost. I denna ände av ytan, 3a, har man använt företrädesvis kvarts för ritsning, borrning, skrapning och hyvling. Här kan man också ha förvarat den medtagna kvartsen och kanske sammansatta redskap med insatta kvartseggar. Avslag har modifierats och kanske skaftats. Längre mot sydväst minskar mängden kvarts men här finns istället redskap, både i kvarts och bergart, Yta 3b. Här har stenredskapen använts i sysslor som kanske skilde sig från de i 3a. 36 3A 3B Fig. 31. Plan över Yta 3 med fynd av olika typer av bergartsföremål och kvartsfrekvensen i en färgskala. En planritning (obs. endast över det rutgrävda området!) är inlagd där man ser förekomsten av stenar och bergskanten i söder. Gränsen mellan det nästan stenfria området i sadellägets mitt och den stenigare moränsluttningen norrut indikeras med tunn streckad linje. Ungefärlig nordostlig gräns för Yta 2 och sydvästlig för Yta 3 indikeras med grövre streckade linjer. Fynden inom Yta 3 har en dragning till det nästan stenfria området samt ett par meter upp i moränsluttningen. 37 Det finns alltså en tydlig rumslig organisation inom Yta 3. Detta kan tyda på att en merpart av materialet inom Yta 3 har avsatts under en kort tidrymd, eller att eventuella upprepade besök gjorts av samma människor, vilket vi ska återkomma till senare. Sett till hela boplatsen har Yta 3 den högsta fyndmängden, och en tydlig koppling finns här till relativt höga fosfatvärden. På den närliggande Yta 5 har fosfathalterna samma höga värden men fyndmängden är låg, vilket skulle kunna tolkas som att denna yta användes till någon annan aktivitet, samtida med Yta 5. Sett till boplatsen som helhet är det dock tydligt både de högsta snittvärden för fosfater och den största fyndkoncentrationen finns i boplatsen övre delar. De av artefaktfynd definierade ytorna 3 och 5 motsvarar de två fosfattätaste områdena. Sluttningen verkar också harmoniera med detta, då en glesare kvartsförekomst där svarar mot ett lägre medelvärde för fosfater (Fig. 28). Yta 1 I sluttningens nedre del finns en koncentration av stenredskap (kvarts och bergart) men inga förhöjda fosfater (Fig. 28, 32, 33). Denna fyndkoncentration, Yta 1, kn ändå knytas till fosfaternas utbredning genom att den ligger strax norr om det tidigare beskrivna fosfatfallet i sluttningens nedre del som kan tolkas som spåren av en strand. En möjlig tolkning är då att Yta 1 är resultatet av aktiviteter direkt vid strandlinjen, längst in i viken. Yta 1 kan också kopplas till en liten ansamling med skärvsten, A1, som tolkas som mesolitisk. En kokgrop, belägen i NV kanten av Yta 1, är däremot av mycket senare datum, vilket vi misstänkte genom att den innehöll mycket kol. En C14datering gav värdet 2217+/-27 BP, vilket med 2 sigma ligger mellan 370 och 200 f. Kr – förromersk järnålder. Fig. 32. Yta 1 under utgrävning, vy mot söder. 38 Fig. 33. Plan över Yta 1 med fynd av olika typer av bergartsföremål och kvartsfrekvensen som färgskala (obs. annan skala än i Fig. 31!). Anläggningarna A1 (skärvstenskoncentration) och A2 (kokgrop från förromersk järnålder) är inlagda. Fynden har en tydlig dragning mot bergskanten i öster och är i denna del av ytan centrerade kring A1. Kvartsen drar sig mot centrum, vid A1, medan bergartsföremålen ligger mer perifert. Denna del av Yta 1 kan tolkas som en bosättningsepisod, kanske där ett tält eller vindskydd varit rest över A1. De tre bergartsföremålen några meter åt väster är av andra typer än de kring A1 och kan tolkas som tillhörande samma episod men att en annan typ av aktivitet utförts där. 39 Sammanfattning av delytor Yta 1 Sluttningens nedre del och sandig hylla där sluttningen övergår i dalbotten. Små mängder slagen kvarts men relativ koncentration i förhållande till sluttningen. Bergartsredskap. Skärvsten (=härd). Fosfatfall strax söder om ytan. Yta 2+3 Sadelläget. Boplatsens största mängd slagen kvarts i Yta 3. Slagen bergart och bergartsredskap. Redskap av sandsten. Många kvartsföremål med bruksskador. Slipstensämnen av sandsten. Höga fosfater i Yta 3 och mellan Yta 2 och 3. Yta 2 grävdes ut av UV 2010 och ligger strax SV om Yta 3. Yta 2 och 3 utgör troligen ett kontext. Yta 4+5 Moränhyllan i sydost och angränsande delar av Bergsskrevorna. Måttliga eller små mängder kvarts, enstaka bitar med bruksskador. Höga fosfater inom Yta 5. Yta 6 I sadellägets förlängning mot NO, där dalgången vidgar sig något. Enstaka svårtolkade bitar slagen kvarts; ytan utgår ur tolkningen. Inga fosfatprover togs här. Yngre strandläge, 47 möh Yta 3 Yta 5 Yta 4 Yta 2 Yta 1 Äldre strandläge, 49 möh FORNVIKEN Fig. 37. Vy mot söder från bergsbranten norr om RAÄ 697. Delytorna 1-5 är inlagda och två mesolitiska strandlägen indikeras med streckade linjer. 40 Sysslor Det slagna kvartsmaterialet domineras av början och slutet i hantverkets arbetsmoment. Råvaruinsamling och förädling och användning av avslag dominerar, medan den mellanliggande produktionen av avslag inte skett i någon större omfattning på platsen. Både kvartsföremål med olika typer av bruksskador och redskap av andra bergarter påträffades vid undersökningen. I kvartsmaterialet urskildes 12 skrapor, 6 hyvlar, 3 knivar, 4 ritsar/borrar och två möjliga projektilspetsar. De allra flesta identifierade bruksskadorna fanns i Yta 3. I många fall har Knutsson försökt sig på att tolka vilket material som ett redskap har använts på. Tio redskap har använts på hårt material, vilket innebär ben, horn eller torrt trä. Åtta redskap har använts på mjukt material. Av dessa kan sex bestämmas till trähantverk. Det gäller tre knivar/skrapor, två borrar och en skrapa, som samtliga föreslås ha använts på trä. I fyndmaterialet från förundersökningen identifierade Knutsson ett redskap som sannolikt använts på torrt trä. Tre artefakter är använda på både mjukt och hårt material; Knutsson antyder att de kan vara använda vid slakt. En av dessa, i Yta 1, föreslås ha suttit i en kniv av ben eller horn. Jakt kan också vara representerat av de två möjliga projektilspetsar som identifierats i kvartsmaterialet. Materialet är för sparsamt för att vi ska kunna säga vad Österhaninge 697 hade för funktioner. Till att börja med är skinnbearbetning inte registrerat i Knutssons undersökning. Vi har med säkerhet trähantverk, möjligen arbete med horn/ben och slakt. Nytillverkning av indikeras av att i de flesta fall då kvartsredskap använts på trä, var det färskt trä. Frånvaron av yxor skulle kunna indikera att trähantverket på platsen var småskaligt och inriktat på underhåll av utrustningen och tillverkning av mindre föremål. Men frånvaron behöver inte betyda att yxor inte fanns här. Dessa dyrbara redskap tog man nog oftast med sig när man gav sig av, och det är rimligt att de ingick i varje båts standardutrustning. Förslagsvis ägnade man sig här åt (bland annat) tillverkning och reparation av redskap. Skaft till yxor, skrapor och knivar, pilbågar och pilar, fiskeredskap (spön, krokar, nät, flöten) och andra redskap kunde enkelt tas med i packningen och arbetas med när man hade möjlighet. Båtar och tält, kläder och skor etc. behövde ständig tillsyn och reparation. Den flacka Yta 1 med sitt läge på en slät och sandig yta längst in en grund vik kan väljas ut för ett mer detaljerat tolkningsförsök av funktion och rumslighet. Yta 1 har sin tyngdpunkt i den östra delen av det sammanhängande område som grävdes här. Slagen kvarts och bergartsredskap grupperar sig kring en liten samling skärvsten, A1. Skärvstenssamlingen borde vara rester efter en kortvarigt använd härd. Bland de talrika bergartsredskapen inom delytan dominerar redskap med eggnotch (12 st.). Generellt drar sig kvartsen in mot A1 medan bergartsföremålen ligger lite mer perifert; särskilt gäller detta de sju redskapen med eggnotch vid bergskanten ca 2 meter sydost om centrum av A1 och de tre bergartsföremålen några meter åt väs41 ter. Sistnämnda är av andra typer än de kring A1. Ett exemplar har både en framretuscherad udd på sidan och en spets framåt (Fig. F10) och ett annat verkar vara ett förarbete till samma typ av redskap. De kan ha varit någon sorts borrar eller varför inte vapen? Det finns alltså ett mönster: kvarts och skärvsten centralt och bergartsredskap perifert. Av sistnämnda märks särskilt två ansamlingar i öster respektive väster, var och en dominerad av en viss typ av redskap. Skillnaderna i fyndmaterial i olika delar av ytan tyder på en organisation med olika sysslor på olika platser. Kvartsen skulle kunna kopplas till finmotorisk verksamhet, omskaftning av sammansatta redskap, reparation av kläder och annan ”mjuk” utrustning, medan bergartsredskapen är kopplade till grövre arbete. Någon form av slakt eller styckning av kött verkar också ha försiggått inom Yta 1 att döma av slitspår på ett kvartsföremål intill A1 (markerat ”S” på planen). Här anar vi en rumslig organisation med småskaligt arbete och matlagning i centrum och grövre sysslor längre ut. Med en sådan organisation kan vi anta att det har funnits någon form av bostad – tält eller vindskydd – som varit rest över A1 och de kvartsrikaste rutorna. Av de många grova bergartsredskapen inom Yta 1 är det ingen som kan identifieras som kniv. Annars är stora avslagsknivar i bergart, och ibland i kvarts, något som ofta påträffas på strandbundna boplatser från äldre förhistorisk tid, kanske använda vid sälslakt (mellanneolitiska exempel i Fig. 34b). De grova redskapen vid den aktuella boplatsen i Albyberg kan istället ha använts till skrapning/hyvling och grov borrning, sysslor som skulle kunna kopplas till förslagsvis båtreparation. Viktigt att komma ihåg är att alla redskap som använts inte har blivit kvar på platsen! Att det inte finns yxor behöver inte betyda att yxor inte användes. Den ringa fyndmängden inom Yta 1, jämfört med den likaledes välorganiserade Yta 2, talar för att den totala tid som de mesolitiska besökarna spenderat på platsen är jämförelsevis kort. Tiden mellan den tidpunkt då Yta 1 torrläggs och blir tillgänglig för bosättning till det att hamnläget försvinner är också kort, i storleksordningen några tiotal år (se kapitlet Kronologi och strandlinjer nedan). Det kan vara ett enda besök, det kan vara flera upprepade. I det sistnämnda fallet så indikerar det faktum att ”var sak ligger på sin plats” inom Yta 1 – alltså det är en tydlig rumslig organisation – att besöken gjorts av samma grupp människor. Sammanfattningsvis kan Yta 1 (den förromerska kokgropen A2 undantagen) tolkas som en bosättningsepisod med hög grad av organisation och kontinuitet inom en snäv tidsram. En grupp har landat med båt längst in i den grunda viken. Ett vindskydd eller tält har rests vid bergskanten i öster och man har eldat där, lagat mat och arbetat med små kvartsredskap och några större bergartsredskap. Vindskyddet benämns ”A” i Fig. 55. En bit ifrån vindskyddet har andra, grövre sysslor utförts, dels i ett område i sydost, vid bergskanten, där sju likartade skärande eller skrapande bergartsredskap deponerats (”B” i Fig. x), dels i väster, där två möjligen borrande redskap deponerats (”C” i Fig. x). Eventuellt följer sedan flera besök på platsen av samma grupp, men den totala bosättningstiden är kortare än på den fyndrikare Yta 2. 42 Fig. 55. Planen från Fig. 33 med ett större utsnitt av terrängen kring Yta 1. Möjlig strandlinje är inlagd i sydväst. Vägg i ett antaget vindskydd är inlagt med svart böjd linje. Yta 1 indelas i tre tänkbara arbetsytor, A-C. Strandlinjen motsvarar den i Fig. 56B nedan. Fig. 56A Fig. 56A & B. Vy över RAÄ 697 mot öster med de fem delytorna. Vattenyta för två olika havsnivåer har lagts in, 49 resp. 47 m öh. Fig. 56B 43 Kronologi och strandlinjer Fyndmaterialet inom Österhaninge 697 har en mesolitisk karaktär vilket innebär en absolut senaste typologisk datering till århundradena kring 4000 f Kr. Havsytan stod då ca 35 meter över dagens nivå enligt strandförskjutningskurvan i Risberg et al. 2006, och närmaste strand låg ca. 250 meter sydost om boplatsen. Läget i terrängen är dock typiskt för direkt strandbundna boplatser vilket utifrån nivån över havet, 47–51 m, och samma kurva ger en trolig datering till 5900–5600 f Kr. Tyvärr kunde den utförda 14C-dateringen (se ovan) varken bekräfta eller motsäga detta Olika strandlägen? Eftersom det finns olika koncentrationer av artefakter som ligger på olika nivå över havet uppstår frågan om dessa har varit knutna till olika strandlägen och vilket tidsdjup boplatsen i så fall har. Som fastställs i föregående kapitel verkar i alla fall de lägst liggande fynden, Yta 1, relativt säkert kunna knytas till en strand. Då återstår att fråga sig: är de högre liggande fynden samtida med Yta 1 eller är de äldre och kopplade till högre strandlägen? Utifrån det tillvaratagna materialet är det inte möjligt att säga säkert hur de övre ytorna ligger kronologiskt i förhållande till den lägre Yta 1. Om ytorna var samtida skulle det funktionellt ligga närmast till hands att boplatsen var indelad i en nedre hamndel, Yta 1, med medelhöga eller låga fosfater och glest med fynd, och två högre liggande, fosfat- och fyndrika platser där man sökte skydd mot vinden mellan berghällarna, Yta 2+3 och 4+5. Sådana nivåbundna mönster med sannolik funktionell tolkning har observerats på andra håll, till exempel på Lässmyran 2, Ösmo 664, från undersökningarna utmed Väg 73 (Ahlbeck et al. 2007). I Albybergs grannskap visar jämförelser (i denna rapport, kapitel 7) mellan dateringar från undersökta mesolitiska lokaler och strandförskjutningskurvor på ett oväntat stort vertikalt avstånd mellan fyndförande ytor och den forna stranden, till exempel på Jordbro industriområde, Österhaninge 72, Rovkärret, Österhaninge 238, Jordbromalm, Österhaninge 230 och Hörntomten, Österhaninge 239. Hamnläge och boplatsyta har utgjort en integrerad kontext, men beroende på terrängen, strandens beskaffenhet, dåtida vegetation, markytans beskaffenhet etc. har avståndet mellan dessa delar varierat. Vid en tomtning från yngre järnålder vid Själkroka på ön Landsort i Stockholms skärgård (Landin & Rönnby 2002) fanns ett område med förhöjda fosfater nedanför tomtningen, vid den förmodade strandlinjen. Författarna tolkar fosfaterna som spåren efter strandnära aktiviteter i samband med tomtningen. På en mellanneolitisk lokal, Kasberget på Gålö, Österhaninge 652, undersökt 2009 (Pettersson & Wikell 2011), sågs ett tydligt mönster där det slagna stenmaterialet förekom i större utsträckning ner mot den forna stranden, medan keramiken var koncentrerad högre upp i terrängen, på ett sadelläge mellan två forna stränder (Fig. 34). Vi 44 tolkade detta som att en slaktzon var etablerad omedelbart vid vattnet och en högre liggande boendezon på säkerhetsavstånd från stranden. Fig. 34. Fyndspridning av bergartsföremål, kvarts och keramik på en sen gropkeramisk lokal vid Kasberget på Gålö i Haninge (Pettersson & Wikell 2011). Boplatsen låg på ett sandigt sadelläge mellan två forntida stränder (terrängprofil överst). Provgropar (1m2) grävdes utmed en linje över edet, från norr till söder, utmed en sträcka av 70 meter. Fyndfrekvensen i provgroparna indikeras med staplar. Observera hur keramiken (längst ner) är koncentrerad till edets högsta punkt, medan kvarts och bergartsföremål har en vidare spridning, ner i sluttningarna mot de forntida stränderna. Fig. 34b. Exempel på fyndmaterial från Kasberget, keramik och bergartsredskap. 45 Med avsaknad av keramik på den förmodat helmesolitiska Österhaninge 697 i Albyberg skulle man kunna tänka sig liknande rumsliga skillnader överfört på stenmaterialet, med olika typer av redskap och verktyg i lokalens olika delar. Förslagsvis mellan den ”våta” strandzonen och högre liggande ”torra” delar av lokalen. En närmare granskning av fyndmaterialet kan stärka en sådan tolkning. Förutom skillnaden i fosfat- och artefaktmängd skiljer de övre ytorna inom lokalen ut sig främst genom att betydligt fler kvartsredskap (20 exemplar, 6% av materialet) har identifierats där i bruksskadenalysen. På den nedre ytan har bara ett kvartsredskap identifierats (2% av materialet). Där finns istället en viss typ av bergartsredskap som ger denna yta sin särprägel, och skörbränd sten som inte hittats på de övre ytorna. Dessa skillnader i fyndmaterial och fosfatvärden mellan lokalens högre och lägre delar skulle kunna stödja en tolkning av bosättningen som uppdelad i en strandoch hamndel och en mer indragen del. Men vi måste också hålla öppet för den tolkning som antytts tidigare i rapporten, nämligen att ytorna är kronologiskt skilda; där då de övre ytorna i huvudsak är knutna till högre, äldre strandlägen, vid tidpunkter då den nedre Yta 1 var täckt av vatten (Fig. 28). För detta talar att de övre ytorna ligger mycket bra i förhållande till ett högt strandläge. Detta kan rimligen sättas till ca 49 m öh (se diskussion nedan). Viken var då djupare och öppnare mot söder men erbjöd fortfarande relativt skydd och en säker hamn. Totalt tidsspann? Vi har i det ovan anförda använt en analys av fyndmaterialet inom olika delytor och jämförelser mellan dessa för att försöka tolka hur boplatsens olika delar förhållit sig till varandra funktionellt. Kronologiskt har vi utgått från den lågt liggande Yta 1 som med goda argument kan tolkas som strandbunden och som måste vara lokalens yngsta delyta. Vi har frågat oss om de högre ytorna är samtida med denna eller äldre. Låt oss nu gå från andra hållet och sammanfatta boplatsens kronologi, uppifrån och ner: Utifrån den lokala topografin och den strandförskjutningskurva som publicerats av Risberg et al. (2006) i samband med Väg 73-projektet kan vi se att lokalen är direkt strandbunden under ca 250 år. Under denna tidrymd är det en regressiv strandförskjutning; vattenytan förflyttar sig från ett läge ca 50 m öh vid ”sadelläget” och ”moränhyllan i sydost”, ner i ”strandsluttningen” (Fig. 28). Det finns en högsta möjliga nivå för strandens läge när yta 2+3 och 4+5 var i bruk: stranden kan inte ha stått så högt att havsnivån vid högvatten gick in över dessa ytor. Kvartsen är osvallad och fosfathalten relativt hög. Boplatssluttningen var dessutom mer känslig för stormvågor ju högre vattnet stod eftersom viken mot söder då var öppnare och djupare. Rimlig maxnivå tror vi därför kan sättas till 49 m öh (Fig. 35), vilket motsvarar ca 5900 f Kr. Eventuellt är det redan nu som yta 2+3 och 4+5 ”är igång”, och i så fall är havsstranden som mest 10 meter bort. 46 Fig. 35. Terrängprofil genom Österhaninge 697, från Sadelläget i nordost och ner genom Sluttningen och Dalbotten mot söder. Höjd-längdskalan är 1:5. Den horisontella utbredningen för delytorna 1, 2 och 3 har lagts in och till dessa har två troliga nivåintervall för havsstrandens läge lagts in – ett som är rimligt för Yta 2+3 och ett för Yta 1. När nivåintervallen projiceras mot terrängen kan man se strandzonens horisontella utbredning; den är omkring 40 meter för Yta 1 och mindre än 10 meter för yta 2+3. Fig. 36. Den mesolitiska ön med Österhaninge 697 vid tre havsytelägen, 49, 47 och 45 meter över dagens nivå. Vid +47 m börjar viken grundas upp och torrläggs sedan på ca 100 år. Delytorna 1-6 inlagda. I väster och norr är mycket av den forna ön bortsprängt i samband med byggandet av Väg 73 och Jordbrolänken. På detta sätt ”nyskapade” höjdkurvor indikeras med streckad linje och bortsprängda områden anges. 47 Stranden drar sig sedan undan, ner i strandslänten. Slutligen når havets medelvattenyta ner till den punkt där sluttningen övergår i den flacka dalbottnen. Det sandiga området med Yta 1 torrläggs nu och där sker strandnära aktiviteter som lämnar efter sig ett sparsamt kvartsmaterial, redskap av bergart och en skärvstenskoncentration A1. Eventuellt är det dessa besökare som lämnar ifrån sig även de högre liggande artefaktkoncentrationerna, som tidigare diskuterats, men det är troligare att Yta 1 är en separat, kortvarig händelse. Detta diskuteras på sid. 42 och i bildtexten till Fig. 33. Viktigt är att nu, omkring 5600 f Kr., började smärtgränsen närma sig beträffande lokalens tillgänglighet med båt från söder. Viken blev grundare och grundare, vattenvegetationen sannolikt tätare och vid lågvatten kunde man inte paddla hela vägen in till strandsluttningen. Boplatsen började bli mindre attraktiv, och i grannskapet fanns många andra platser som kunde erbjuda kombinationen bra hamn och boplatsyta. Det stärker tolkningen av Yta 1 som spåren av en kortvarig händelse vid ett tillfälligt högre vattenstånd som möjliggjort paddling hela vägen in i viken. Efter torrläggningen av Yta 1 sker en relativt snabb avsnörning när havsytan når ner till den flacka dalbottnen, under ca 47 m öh. Stranden förflyttas då drygt 60 meter söderut på bara ca 100 år och hamnviken torrläggs. Fig. 38. Området mellan Hanveden i väster och Tyrestaområdet i öster vid ett havsläge 47 m högre än idag, ca 5600 f Kr. Österhaninge 697 och grannlokalen Österhaninge 698 är inlagda med stora röda prickar. Mindre prickar i väster: mesolitiska lokaler undersökta i Jordbroområdet, beskrivna i nästa kapitel. Väg 73 är inlagd som referens. I kartans västra del stack en stor del av Jordbromalmen upp ur havet, men det mesta är bortschaktat idag. 48 Senmesolitikum på östra Södertörn 49 Fragment av skifferdolk från Jordbroboplatsen, Österhaninge 182. Foto Marcus Säll, SHMM Senmesolitikum på östra Södertörn Utifrån ovan redovisade fyndmaterial och tolkningar kan det argumenteras för att besöken på Österhaninge 697 skedde när havsstranden stod mellan ca. 49 och 47 meter över dagens nivå. Det innebär att boplatsen i början av senmesolitikum, 5900–5600 f Kr., var lokaliserad till en ö, ca 300x1000 m stor (Fig. 36). Ön låg i en liten ögrupp mellan Jordbro- och Söderbymalmarnas långa sandstränder i väster och norr och Tyrestaområdets landmassor i öster (Fig 38). Söder om den lilla ögruppen låg det öppna havet. Långt ut på horisonten fanns små glesa utskärgårdar, nuvarande Ornö, Utö och Muskö (Fig. 40) (Pettersson & Wikell 2006b). Den forna skärgården är en nyckel till att förstå platsen, och intressant nog har ett antal stenålderslokaler undersökts i närområdet, med rika fyndmaterial för jämförelse. Dessutom är en stor mängd lokaler kända, framförallt i de angränsande områdena Tyresta och Hanveden, som hittats vid inventeringar på privat initiativ (till exempel Hammar & Wikell 1994; Pettersson & Wikell 2004, se referenslistan för fler titlar av främst Pettersson & Wikell). Säsongerna 1993–94 undersökte UV-Mitt, i samband med bygge av dubbelspår för Nynäsbanans järnväg och ny bilväg, ett antal mesolitiska lokaler i området på och kring Jordbromalmen (Fig. 7). Senare har Arkeologikonsult AB undersökt ytterligare lokaler, en vid Lillsjön och två i norra delen av Jordbro industriområde. De inalles 9 undersökta lokalerna 1993–2010 låg på nivåer mellan ca 55 och 35 m öh. Om vi lyfter blicken något mer kan ytterligare två undersökta senmesolitiska lokaler i grannskapet vägas in i analysen, nämligen Skogvaktartorp, Västerhaninge 137 och Söderbytorp, Österhaninge 387. Fig. 39. C14-dateringar från undersökta senmesolitiska lokaler på östra Södertörn och strandlinjedatering för Albyberg Österhaninge 697. 50 Det finns ett stort antal C14-dateringar från dessa undersökningar som vi använder i den följande diskussionen. I själva Jordbroområdet finns även ett antal endast inventerade lokaler, varav några är registrerade i FMIS. Runt Jordbro är det ett faktum att betydligt fler lokaler måste ha funnits tidigare, eftersom det mesta av åsen har grävts bort och mycket mark i och kring dagens tätort har tagits i anspråk för bostäder, vägar och industriområden. Det finns alltså goda förutsättningar att sätta in Österhaninge 697 i ett kulturhistoriskt sammanhang, och nedan följer först en presentation av de undersökta lokalerna i området kring Jordbro. Fig. 40. Haninges skärgård vid ett havsläge 47 meter högre än idag, ca 5600 f Kr. Notera de små utskärgårdarna i nuvarande Muskö (längst ner till vänster) och Gålö (strax till höger om mitten av bilden). I dessa har ett flertal mesolitiska lokaler hittats. Merparten av dessa daterar sig till högre strandlägen än kartan visar, mellan 55 och 50 m öh, då dessa utskär var ännu mindre till ytan. 51 Presentation av stenålderslokaler Rovkärret, Österhaninge 239 Topografi Boplatsen vid Rovkärret undersöktes sommaren 1993 med anledning av byggnation av bilvägen Haningeleden (Drotz & Ekman 1998b). Boplatsen låg strax norr om Jordbro industriområde intill den utdikade våtmarken Rovkärret, och bestod av dels ett fyndglest område i öster och dels ett mer fyndrikt område i väster på ett moränkrön som övergick i västsluttning ner mot en liten damm. Vid den särskilda undersökningen koncentrerades arbetsinsatsen till det västra området. Anm: Lokalen är felaktigt benämnd Hörntomten Österhaninge 239 i karta Fig. 2 i Ahlbäck (2011). Fyndmaterial Slagen kvarts dominerar fyndmaterialet, med 6004 bitar. I övrigt hittades stenföremål av kvartsit, flinta, grönsten, sandsten och oidentifierad bergart. Av redskap tillvaratogs en yxa och ett yxfragment av grönsten, en slipsten av röd sandsten, två fragment av sandsten med slipytor samt fem knackstenar. Endast 19, oidentifierade, fragment av bränt ben hittades. I det östra området kan nämnas fynd av ”två delar av en icke-komplett yxa, en eggdel till ytterligare en yxa, ett förarbete eller råämne i grönsten samt några avslagsfragment i samma material”. Materialet verkar representera tillverkning av grönstensyxor, och till detta kan också knytas ett knackstensfragment i porfyr: Knackstenar i detta material är mycket vanliga och har påträffats i anslutning till mesolitisk yxtillverkning vid en utredning i Västra Segersäng, Nynäshamns kommun, 2013 (Wikell & Pettersson 2014, s. 54, bild s. 67-68). Troligen valdes strandnoduler av porfyr som knackstenar vid yxtillverkning därför att materialet var tillräckligt hårt och segt för att tåla bearbetningen av den hårda grönstenen (Gustafsson & Wikell 2016). Störst mängd slagen kvarts tillvaratogs i den västra ytan, med härdarna A2 och A3. Härden A2 låg i mitten av ett rundat, stenfritt område med måtten ca 3x3 m. Den stenfria ytan verkade medvetet röjd, och de utplockade stenarna hade sannolikt dumpats strax västerut, där det låg en stensamling som skiljde sig från moränen. Den röjda ytan sammanföll med hög fyndfrekvens, och Drotz & Ekman tolkar den (1998b) som ett möjligt golv i en hydda eller vindskydd. Kronologi och strandlinjer Två dateringar av träkol från al och alm ligger med centrumvärdena kring 54005350 f Kr, 1 sigma, vilket gör Rovkärret till den äldsta C14-daterade av de utgrävda lokalerna kring Jordbro. Motsvarande strandlinje enligt Risberg et al. (2006) är då runt 44 m öh. Om vi tittar på den lokala geografiska utvecklingen kan vi se att redan när strandlinjen stod vid ett läge ca 45 m högre än idag måste viken i norr ha varit i ett igenväxningsstadium med mycket vattenvegetation som säv och bladvass. Sedan skedde en snabb avsnörning av fjärden och en förflyttning 52 av strandlinjen ca 200 m mot NO. Från ett läge vid en innerskärgårdsvik låg boplatsen nu vid ett kärr, idag det utdikade Rovkärret. Stranden på 44 möh, som indikeras av dateringarna, skulle alltså i kombination med strandförskjutningskurvan innebära att Österhaninge 239 var en icke strandbunden bosättning. Det är fullt möjligt, men vi vill här flagga för att boplatsen ändå var strandbunden. Det kan nämligen föreligga en skillnad i landhöjning mellan Jordbroområdet och Väg 73-projektets kvartärgeologiska lokaler, en skillnad som skulle höja kurvan så pass mycket att viken i norr var en vik och inte ett kärr. En isobasskillnad i storleksordningen 1,5 meter skulle innebära att stranden stod kring 45,5 m öh under bosättningstiden och Österhaninge 239 skulle då legat vid det inre av en grund vik. Jordbro industriområde, Österhaninge RAÄ 72 Boplats Österhaninge 72 låg i Jordbromalmens norra del, på en sandig sydostsluttning ner mot den stora dalgången med Rudasjöarna och Lillsjön och hittades av SvenGunnar Broström på 1970-talet genom fynd av slagen kvarts och grönstensyxor i en skärning. Lokalen undersöktes 1993 i samband med byggnationen av Haningeleden och bestod av en sandig sluttning mot öster, i undersökningsrapporten benämnd ”sluttningen”, en övre något planare del, benämnd ”övre” och en nedre del som planade ut mot öster, benämnd ”nedre” (Lindgren & Lindholm 1998). Det visade sig då att Österhaninge 72 var fyndrik och komplex, där särskilt stora kokgropar med skärvsten och sotig jord satte sin prägel. Dessa var resultatet av upprepad användning. Det finns både mesolitiska C14-dateringar, typologiskt daterad keramik och slipad flinta som indikerar sporadisk närvaro under tidigneolitikum och även C14-dateringar från förromersk och romersk järnålder. Men det mesta av anläggningar och fynd kan kopplas till den mesolitiska fasen på platsen. Ett stort fyndmaterial togs tillvara, 82 790 föremål. Av dessa är 80 165 slagen kvarts. Anmärkningsvärt är 31 intakta grönstensyxor och 38 yxfragment. Bland yxorna finns två trindyxor och två yxor med rektangulärt tvärsnitt och slipade smalsidor. Övriga yxor är enligt rapportförfattarna svåra att hänföra till tidigare kända typer. I övrigt kan nämnas fyra fragment av slipade grönstensknivar och 14 mikrospån i flinta. Tre redskap av skiffer togs tillvara, en yxa och två eggblad där det ena har tunna ristningar i geometriskt mönster – ett av få kända dekorerade artefakter från mesolitikum i regionen. Sammansättningen av stenföremålen på lokalen kan få exemplifiera hur materialet från många ”stora lokaler” från denna tid troligen ser ut: kvarts 80165 ex., svart kvarts 32, brecciakvarts 295, vit kvartsit 741, grå kvartsit 372, svart kvartsit 343, brun kvartsit 7, flinta 43, grönsten 162, sandsten 250, skiffer 19. Av keramik påträffades 184 bitar, varav några dekorerade kunde dateras till tidigneolitikum. Totalt 1024 bitar ben hittades, mest små obestämbara fragment. Endast 15 bitar gick att bestämma: Säl 9, bäver 1, hare? 1, får/get 1, torsk (kota) 1, abborre (kota) 2. Kronologi och strandlinjer De mesolitiska dateringarna spänner över ett långt avsnitt, 5300–4600 f Kr, vilket visar att lokalen har varit samtida med flera av de andra lokalerna på och kring 53 Fig. 41. Okalibrerade centrumvärden av c14-dateringar från Lillsjön (Österhaninge 233) och Jordbro industriområde (Österhaninge 72). Fig. 42. Skärgården vid ett havsläge 40 meter högre än idag. Österhaninge 697 markerad med röd prick, Österhaninge 233 och Österhaninge 72 med blåa prickar. Notera läget för de senare vid det långa sundet – bra kommunikationer norrut genom innerskärgården och söderut mot utskären. Jordbromalmsåsen. Dateringarna indikerar vidare att boplatsen låg vid ett långt nord-sydgående sund. Enligt dateringarna i kombination med strandförskjutningskurvan skedde den första etableringen på platsen ca 5300 f Kr, när stranden stod ca 44 m högre än idag, indikerat av en datering i gropen A47, anlagd nära stranden. Därefter tyder dateringar på att de högre delarna av boplatsen tas i anspråk, samtidigt som aktiviteten fortsätter i strandzonen. Den mesolitiska bosättningen fortsätter under 700 år, utifrån C14-dateringarna, men aktiviteten är intensivast 5200–4850 f Kr. De övre delarna av lokalen prioriteras, att döma av fyndspridning och härdar/kokgropar. Förmodligen utgör lokalen bara den nordligaste delen av en kilometerlång boplatszon utmed Jordbromalmens sluttning ner mot sundet. Denna del av malmen var vid undersökningen 1993 tyvärr sedan länge bortschaktad. Dateringarna visar tydligt att lokalens mesolitiska fas är intimt kopplad till existensen av det långa nord-sydgående sundet i vilket bland annat Rudansjöarna ligger (Fig. 42). Sundet knöt ihop de öppna havsfjärdarna i söder med innerskärgårdsmiljöer i norra delen av Södertörn. Sundet snördes av vid ett havsläge ca 38–39 m över dagens. Det är tydligt att när sundet börjar snöras av ”överges” både Österhaninge 72 och lokalen Österhaninge 233, Lillsjön, som ligger ca 1 km söderut vid sundets södra arm (Fig. 41 & 42). 54 Fig. 43. Diagram med två strandförskjutningskurvor, Karlsson & Risberg 2005 (tjock grå kurva) och Risberg et al. 2006 (tunnare violett kurva). Dateringar från undersökta stenålderslokaler är inlagda med olika färger. För Österhaninge 697 har de två strandnivåerna från Fig. 35 lagts in i ljusblått, med hypotetisk strandlinjedatering som grå kolumn. Datering från Ungfars kärr, Tyresta nationalpark är inlagd (Pettersson & Wikell 2006b). 55 Jordbro gravfält, Österhaninge 132 I samband med undersökning 1993–94 av en del av det stora Jordbro gravfält, med tyngdpunkt i äldre järnålder, påträffades ett stenåldersmaterial med främst slagen kvarts, skärvsten och slipad skiffer (Blomqvist & Åhman 1998, Pettersson & Wikell 2008). Lokalen var belägen på Jordbromalmsåsens sluttning mot öster och undersökningen föranleddes av bygge av dubbelspår på Nynäsbanans järnväg. Undersökningsområdet var ursprungligen ca 40x200 m långt, men efter överklagan från Riksantikvarieämbetet beslöts att endast den ca 8 m smala remsa som berördes av järnvägsbygget skulle undersökas. Remsan var ca 200 m lång i riktning SV-NO och stenåldersfynd gjordes främst i den södra och mellersta delen. Ca 180 m2 av boplatsen undersöktes med rutor. 30 anläggningar bedömdes ingå i stenåldersboplatsen och bestod av fyra härdar, fem härdgropar, fem kokgropar, sju skärvstensflak och fem skärvstenssamlingar. C14-dateringar från stenåldern ligger ca 4300–3800 f Kr. och visar på direkt strandbundenhet vid en havsnivå runt 35 m över dagens. Läget var då ”rätt ut mot havet”, på ett rakt och oskyddat kustavsnitt. Boplatsen låg i södra delen av en bukt som exponerade mot det öppna havet i sydost. De äldre dateringarna ligger alldeles intill strandförskjutningskurvan och indikerar direkt strandbundenhet, men det finns också yngre dateringar som legat omkring 2 m över havsytan. Endast material med en egenålder <50 år daterades. Anläggningarna ligger i tre koncentrationer i undersökningsområdets södra och mellersta del. Även delar av fyndmaterialet grupperar sig i samma koncentrationer. Kvarts dominerar, men det finns flera andra material där särskilt flinta och skiffer kan nämnas. Flintan verkar ha bearbetats på plats och det finns inga bitar med slipade ytor. Åtta artefakter av skiffer togs tillvara, ett dolkskaft med utskuren ände, ett dolkskaft/hänge med utskuren ände, en dolkspets, en spjutspets, ett pilfragment, ett pil/spjutspetsfragment samt två slipade fragment (Fig. 44). Stenen varierar i färg från gråsvart till grönt och brunt. Närmsta kända källa för liknande råmaterial finns i trakten av Garphyttan i Närke. Skifferföremål förekommer redan under mesolitikum men är vanligast under neolitikum (Taffinder 1998, s. 99–144). Jaqueline Taffinder tolkar skifferfynden fynden från Jordbro som samtida med fyndmaterialet i övrigt på platsen, som alltså enligt C14-dateringarna tillhör mesolitikum. Jordbromalm, Österhaninge 230 Topografi Jordbromalm, Österhaninge 230, undersöktes 1993 i samband med bygget av dubbelspår på Nynäsbanan (Drotz & Ekman 1998a; Wikell & Hammar 1996). Boplatsen låg på ett sydsluttande sandfält mellan Jordbromalmens högsta del i väster och ett större bergsparti i öster. När platsen var strandbunden var sandfältet det inre av en bukt mot söder, och boplatsen var lokaliserad till sluttningens östra del, närmast berget. Detta var den mest gynnsamma delen av bukten, eftersom man här fick dels maximalt skydd mot vinden, dels de bästa, lugnaste förhållandena vad beträffar vågförhållanden 56 F333 Fig. 44. Fynd av skiffer från stenåldersboplatsen RAÄ 132 på Jordbro gravfält. F1871, spjutspets, F333, kniv/dolkskaft med utskuten ände. Teckning Henrik Summanen. F1871 vid stranden – viktigt när man skulle gå i och ur båtar. (Om boplatsen var direkt strandbunden, vill säga.) Detta är mycket typiskt, att när strandbundna stenåldersfynd påträffas på större sandfält är fynden är koncentrerade intill de få uppskjutande bergpartierna. Läget i landskapet var på östsidan av en nord-sydlig udde i den dåtida Södertörnsarkipelagens östra del. Udden utgjordes av Jordbromalmens högsta delar och österut vidtog öppet hav där endast ett fåtal små öar bröt horisonten. Undersökningsområdet mätte ca 10x90 m och löpte parallellt med järnvägen. En större sammanhängande yta grävdes ut samt några mindre ytor i anslutning till denna. Fynden var koncentrerade till två delytor, yta A i norr på ca 47 m öh, och yta B i söder på ca 46 (Fig. 45). I bägge ytorna fanns härdar, skärvstensflak och spridd skärvsten. På yta A påträffades även en hästskoformad skärvstenssamling som tolkades som en möjlig hydda. Fyndmaterial Kvarts dominerar stenmaterialet, med inslag av kvartsit, flinta, hälleflinta, grönsten, obestämd bergart och sandsten. Ett avslag av flinta var svallat. En intakt yxa påträffades och även två defekta yxor, två förarbeten, och nio yxfragment. Två mejslar av grönsten tillvaratogs också liksom två slipade knivar i samma material. Tre slipstenar hittades, varav de två största på 8,4 respektive 15,8 kg. Av ben 57 hittades 712 fragment till en vikt av 269 gram. Av dessa kan nämnas 10 fragment från säl (6 falanger, 2 strålben, 1 hälben, 1 överarmsben) och 209 fragment av vildsvinständer. Sälbenen fanns både i yta A och B. Svin hittades däremot endast inom södra delen av yta A. Det fanns en rumslig koppling mellan förhöjda fosfatvärden och förekomst av ben. Av organiskt material kan även nämnas sex bitar harts. Både sett till förekomsten av olika typer av anläggningar och även fyndmaterial är ytorna A och B varsin ”komplett” boplatsenhet: i bägge finns härdar, skärvstensflak, yxor, knackstenar, slipstenar, stora mängder kvarts och sälben. De två största slipstenarna påträffades i varsin delyta, båda med slipsidan neråt. Det som skiljer ytorna åt är dels svintänderna, som endast fanns inom yta A, dels kvartsiten och flintan, där kvartsiten fanns i yta B och flintan i yta A, samt dels antalet härdar och mängden skärvsten, som var större i yta A. Ytorna kan representera två olika händelser eller bosättningsperioder. Kronologi och strandlinjer De två dateringarna på hasselnötsskal ligger med 1 sigma inom intervallet 5450– 4800 f Kr. I grävrapporten föreslås två tolkningar av de bägge delytornas förhållande till varandra och boplatsens förhållande till havsstranden. Den ena tolkningen är att ytorna A och B är samtida, med konsekvensen att stranden under bosättningsperioden måste ha stått någonstans söder om yta B – dvs lägre än 46 m öh. Den andra tolkningen är att ytorna är knutna till varsitt strandläge och att de alltså är oliktidiga. Två linser med svallgrus, den ena mellan A och B och den andra söder om B tolkas av Drotz & Ekman som spår efter dessa strandlägen. Det skulle innebära att den övre yta A, kring 47,0 m öh, är knuten till en strand på ca 46,5 m öh, belägen mellan de båda ytorna, och att den lägre yta B på 46,0 m öh skulle vara knuten till en strand på ca 45,5 m öh. strax söder om denna yta. Vi vill hävda att tolkningen inte är sannolik då det ringa höjdavståndet till vattenytan, 0,5 m, i den flacka terrängen skulle innebära att bägge ytorna dels hamnade i strandkanten vid högvatten, dels översköljdes av stormvågor, eftersom läget var relativt oskyddat mot havet i sydost. Och vad fyndmaterialet beträffar finns inget som tyder på havets påverkan: Artefakterna är välbevarade och bär inga spår efter svallning (utom ovan nämnda flintavslag). Det finns dessutom stora mängder kvartssplitter; dessa borde ha sköljts ut i havet vid en eventuell svallning. Detta visar att stranden har stått så pass långt söderut att vågorna inte orkat upp till boplatsen. En specialstudie i rapporten (Drotz och Ekman 1998, s. 24) visar också att kvartssplittret inte låg i långsträckta linser parallellt med höjdkurvorna, som man kunde ha förväntat sig om materialet svallats. Strandförskjutningskurvan i Risberg 2006 indikerar ett havsstrandläge 43–41m högre än idag. Detta skulle innebära att stranden stod betydligt längre söderut än vad Drotz och Ekman antar, ca 50–100 m söder om yta B. En viktig anmärkning är dock att denna kurva gäller för ett område ca 15 km SV om RAÄ 230. En strandförskjutningskurva för Jordbro kan ligga någon meter högre, vilket skulle innebära att stranden låg närmare. 58 Fig. 45. Plan över stenåldersboplatsen Jordbromalm, Österhaninge 230, med anläggningar (t v) samt spridningsplan över kvartssplitter (t h). 59 Fig. 46. Plan över stenåldersboplatsen Jordbromalm, Österhaninge 230, med anläggningar (t v) samt spridningsplan över kvartsit och flinta. 60 Avståndet till vattenlinjen beror förmodligen på att stranden på grund av exponeringen mot havet hade en bred trädfri zon. Bosättningen låg då skyddad inne i tallskogen. Sandflykt, kanske redan under mesolitikum, har gett ett 5 cm tjockt, fyndtomt sandlager som noterades vid utgrävningen. Ett svallat flintavslag, påträffat mellan yta A och B, kopplas av Drotz & Ekman till den svallningszon som de antar är samtida med Yta A. I vår annorlunda tolkning måste flintavslaget, för att kunna bli svallat, ha deponerats ca 700 år före den huvudsakliga bosättningsfasen på platsen och representerar då ett tidigare besök. Fig. 48. Boplatsen Jordbromalm RAÄ 230 vid ett havsläge ca 43 m högre än idag, motsvarande dateringarna från undersökningen jämfört med strandförskjutningskurva i Risberg et al. 2006. Lillsjön, Österhaninge 233 Topografi Österhaninge 233 undersöktes av Arkeologikonsult 2008 i samband med byggnation av en logistikanläggning (Ahlbeck et al. 2010). Boplatsen låg i Jordbromalmens norra del, på en svag nord-sydlig sandig höjdrygg, med uppstickande bergpartier. Västerut var den ursprungliga marken bortschaktad i samband med grustäkt. Österut sluttade marken ner mot våtmarkerna vid Lillsjön, en källsjö med utlopp mot öster som ingår i Husbyåns avvattningsområde. Fyndmaterial Österhaninge 233 var en komplex lokal med spår efter mänsklig närvaro från senmesolitikum, slutet av mellanneolitikum/senneolitikum samt äldre romersk 61 järnålder. Den senmesolitiska fasen, var, som framgår nedan, strandbunden, medan senare besök skedde i en icke strandbunden miljö. Fynd- och anläggningsfrekvensen var störst i undersökningsområdets norra del och avtog mot söder. Totalt dokumenterades 186 anläggningar, bland annat härdar, skärvstenskoncentrationer, kokgropar, gropar och stolphål (Fig. 49). De säkert mesolitiska anläggningarna låg i två grupper i områdets norra respektive södra del. Fig. 50. Lillsjön, fördelning av grönstensyxor och slipstenar. Från Ahlbäck et al. 2010. Fig. 49. Lillsjön, Österhaninge 233. Översiktskarta med anläggningar. Från Ahlbäck et al. 2010. Det slagna stenmaterialet domineras av kvarts, med inslag av bland annat grönsten, flinta och hälleflinta/tuff. Av grönsten hittades åtta yxor, fyra yxfragment, fem förarbeten till yxor och en kniv. En yxa ser klart neolitisk ut (Fig. 49, s. 40; vår anmärkning). 2,1 kg keramik tillvaratogs. Typologisk bestämbara bitar kan dateras till sen mellanneolitikum–senneolitikum. 12 knackstenar hittades. Av fö- 62 remål i ett skifferliknande material tillvaratogs nacken av en mejsel, två tunnbladiga yxor, ett yxfragment samt en kniv. Av bokförda flintföremål kan spetsen av en flintdolk nämnas. Olika typer av slipstenar hittades, bland annat två exemplar av typen ”cirkelnötta, med upphöjd mitt” (Fig. 51). Exempel på liknande slipstenar från senmesolitisk tid finns från utgrävningarna för E4:an vid Stormossen i Norduppland (Eriksson 2007). De största slipstenarna inom Österhaninge 233 tolkas av rapportförfattarna som delar av ett fast inventarium: ”Med dessa ledtrådar till hands, framstår det som att den eller de handlingar som utfördes på denna plats upprepades med jämna mellanrum och varit så viktiga att lokalen måste färdigställas för ett nytt besök varje gång den lämnades.” Fig. 51. Slipstenar från Lillsjön. Från Ahlbäck et al. 2010. De flesta insamlade benfragmenten gick inte att artbestämma närmare än till däggdjur. Av artbestämda ben kan nämnas obrända tandfragment av nötkreatur, ett fragment av mellanfotsben av kronhjort/nötkreatur samt ett fragment av tinningben av trolig grönlandssäl. I det arkeobotaniska materialet utmärker sig fynd av naket korn och vete. Ett frö av varje daterades och gav bägge yngre mellanneolitikum. I kombination med tandfragmenten av nötkreatur indikerar detta ett inslag av odling under slutet av mellanneolitikum. Även den möjliga grönlandssälen skulle datera sig till denna fas, givet att det är den arten, eftersom den inte finns daterad till mesolitikum i Östersjöområdet, utan dyker upp senare, under mellanneolitikum (Storå 2001). Kronologi och strandlinjer, mesolitikum Anläggningar med säkerhet daterade till mesolitikum ligger i lokalens norra respektive södra delar. Boplatsytan ligger ca 43-45 m öh. Dateringarna indikerar att havet stod mellan ca 43 och 40 m högre än idag, vilket innebär att boplatsens 63 nedre delar låg mellan 0 och 3 meter över stranden. Tyngdpunkten i dateringarna ligger dock 4900–4700, och då kan vi sätta stranden till ett snävare intervall mellan 41,5 och 40 m över nuvarande nivå, eller 1,5–3 m under boplatsens lägsta delar. Det horisontella avståndet till stranden var kort, eftersom platån med fynd övergår i en brant sluttning mot öster. Bara utifrån nivåerna skulle man kunna anta en ungefärlig samtidighet mellan lokalerna Jordbro industriområde och Lillsjön. Så är också fallet. De absoluta dateringarna visar att bägge dessa lokalers kronologi kan kopplas till den lokala geografiska utvecklingen, med uppkomsten av det långa, nord-sydgående sundet. ”Uppblomningen” av mesolitisk aktivitet vid Lillsjön sker dock att döma av C14dateringarna, aningen senare än på Österhaninge 72 (Fig. 41), vilket måste tillskrivas det faktum att boplatsytan vid Lillsjön ligger något lägre och blir tillgänglig för bosättning något senare. Senare, under neolitikum, återbesöks både Lillsjön och Jordbro industriområde. Bägge lokalerna ligger då mer än 1 kilometer från havsstranden. Malmar har attraherat människor under hela förhistorien med väldränerad torr mark lämplig för bosättning, och i fallet Österhaninge 233 handlar det nog också om närheten till Lillsjön, med sitt klara källvatten. Kanske rörde sig människor gärna på de myggfria krönen av sluttningarna ner mot den fuktiga dalgången som sträcker sig härifrån och norrut förbi Rudasjöarna? Hörntomten, Österhaninge 239 Topografi Österhaninge 239 undersöktes 1993 i samband med anläggandet av Haningeleden (Ekman & Drotz 1998a). Boplatsen låg i södra delen av Söderbymalmen, som är Jordromalmens fortsättning norrut. Den undersökta ytan var en liten sandig sluttning mot söder, ca 40x30 m, vid södra änden av ett större bergsparti. Ytan låg mellan ca 44 och 45 m öh och begränsades i öster och väster av klippbundna utlöpare av bergspartiet. Mot söder övergick boplatsytan i en sandig och flack sydsluttning med flera tydliga strandvallar. Fyndmaterial Slagen kvarts dominerar fyndmaterialet med 2815 bitar. Av dessa var 8 bitar brecciakvarts. Av övrigt stenmaterial påträffades kvartsit (27), grönsten (18, varav en yxa, se Fig. 52) och sandsten (6, samtliga slipstensfragment). Två obestämda fragment av bränt ben hittades också. Tre koncentrationer med slagen kvarts kan urskiljas på kartan på s. 42 i undersökningsrapporten. Den rumsliga spridningen av övriga material följer i stort samma mönster. Sju anläggningar undersöktes – sex härdar och ett skärvstensflak. 64 Fig. 52. Grönstensyxa från Hörntomten, RAÄ 239. Teckning Franciska Sieurin-Lönnqvist. Från Ekman & Drotz 1998a. Kronologi och strandlinjer Om lokalen varit direkt strandbunden skulle stranden ha legat i dess södra del. Läget skulle ha varit relativt oskyddat på södra spetsen av en udde, med stora vattenytor i sydost. Dateringarna på träkol av Salix sp. indikerar dock en något lägre strandnivå. De ligger i intervallet 5200–4600 f Kr., vilket avläst i strandförskjutningskurvan (Fig. 43) (Risberg et al. 2006) innebär en strandlinje mellan ca 43 och 40 m öh. Med de nedersta fynden på ca 44 m öh innebär det att stranden stod mellan 1 och 4 m lägre än lokalen, givet att strandförskjutningskurvan är korrekt. Terrängen är flack söder om lokalen, och avståndet till stranden kan enligt kartstudier uppskattas ha varit mellan 50 och 100 m. Det är alltså ett indraget läge och med stranden inte rakt söderut utan i öster. Liknande läge hade, som argumenterats ovan, även den något äldre lokalen Jordbromalm, Österhaninge 230. Söderbytorp, Österhaninge 387 Topografi Söderbytorp låg inte på Jordbromalmen, utan drygt 3 km norrut, i sluttningen ner mot de stora, tidigare odlade fälten vid Söderby. Lokalen hittades och undersöktes i samband med att UV 1979–80 grävde ut ett gravfält från yngre järnålder (Runeson 1994). En stensättning och en gravhög undersöktes, med fynddatering till folkvandringstid. Vid undersökningen blev arkeologerna varse ett boplatsmaterial från stenåldern, med slagen kvarts, härdar, skärvstensflak och områden med kolsplitter, inom ett ca 30x45 m stort område. Underlaget varierade mellan morän, sand och mo. Lokalen omgavs i den södra sektorn av berghällar. En hästskoformad stensamling har i rapporten föreslagits vara spåren av en möjlig 65 hydda. Bland de 239 kvartsföremålen kan nämnas sex skrapor, och av övriga fynd en slipsten och ett slipstensfragment. I övrigt hittades inget anmärkningsvärt. Kronologi och strandlinjer Kolprov, av obestämd vedart, från en härd och en kolsträng gav C14-dateringar till senmesolitikum-tidigneolitikum. Vid denna tid låg boplatsen vid stranden av en skyddad innerfjärd i den södertörnska skärgårdens östra del. Dateringarna ligger till synes kronologiskt korrekt med den äldsta dateringen, 4349-4033 f Kr, på en högre del av lokalen, ca 41 m öh, och en yngre datering, 3899-3679 f Kr, på en lägre, ca 38 m öh. Om detta motsvarar en strandlinjekronologi där bosättningen ”följt” den vikande stranden låter vi vara osagt, men det visar på att lokalen har ett tidsdjup inom perioden senmesolitikum-tidigneolitikum. Stranden torde ha stått någonstans i höjdintervallet 37-32 m öh. Detta innebär att lokalen var direkt strandbunden i början och aldrig längre bort än 100 m från havet under bosättningsfasen (Fig. 43). Åby koloniområde, Västerhaninge 479 Västerhaninge 479 undersöktes 1993 i samband med anläggandet av dubbelspår på Nynäsbanan (Frykberg & Lindgren 1998). Boplatsen ligger mellan ca 34 och 38 m öh i en sandig sydostsluttning i Jordbromalmens södra del. Förundersökningsområdet omfattade ca 1500 m2 mellan den gamla häradsvägen och Nynäsbanan, men efter beslut från RAÄ undersöktes endast den remsa om ca 10x50 m utmed järnvägen som berördes av exploatering. Ca 1000 m2 boplats kvarligger alltså nordväst om det slutundersökta området. Fjorton anläggningar dokumenterades, varav 9 härdar, två skärvstenssamlingar, en härdgrop en skärvstensvall och en stensättning. Sistnämnda var en grav från yngsta bronsålder–förromersk järnålder, medan skärvstensvallen gav dateringar mellan ca 1000 och 800 f Kr. Av de fem härdar som C14-daterades gav en ca 400–50 f Kr, d v s förromersk järnålder och de övriga dateringarna låg med ett sigma mellan ca 4050 och 3650 f Kr. Fyndmaterialet domineras av slagen kvarts (983), med inslag av kvartsit (20), grönsten (11) och flinta (7). Av redskap eller delar av redskap kan nämnas ett förarbete till yxa i grönsten, en tvärpil och en möjlig projektilspets i flinta samt en flintbit med slipyta, alltså del av yxa eller mejsel. Sistnämnda är ett tydligt neolitiskt inslag, men i övrigt hittades inget som kunde kopplas till denna tidsperiod. Det verkar alltså vara åtminstone tre aktiviteter som återspeglas på platsen: kvartshantverk, yxtillverkning och jakt. Rapportförfattarna urskiljer tre aktivitetsytor inom den del av boplatsen som slutundersöktes, två slagplatser för kvarts i områdets SV del och en tillverkningsplats för grönstensyxa i NV. Det påpekas också i rapporten att kvartsslagningsplatserna ligger i samma område som härdar där tall dominerar träkolsmaterialet, medan yxtillverkningsplatsen är knuten till två härdar där ek, alm och hassel dominerar. 66 En jämförelse mellan C14-dateringarna och strandförskjutningskurvan i Risberg et al. 2006 visar att de undersökta nedre delarna av boplatsen låg nära havsstranden under bosättningsperioden. Läget var då vid den allra sydligaste spetsen av en sandig udde som utgjordes av själva Jordbromalmen. Läget var ganska öppet rakt ut mot större vattenytor, men mindre ögrupper skyddade dock mot större havsvågor. Strax väster om boplatsen mynnade vid denna tid Åbyån, som avvattnar malmens västra sida och skogsområdena väster därom, och valet av boplats har säkert haft med denna åmynning att göra. Här har man till att börja med haft god tillgång på färskvatten, och kanske gick havsöring eller andra fiskar upp i ån? Man kan tänka sig läget inte bara som ett basläger för marin jakt och fiske utan även som en bra startpunkt för jaktutflykter i det inre av ön. Åns lopp uppströms boplatsen gick i kantzonen mellan åsen och sprickdalslandskapet som tar vid västerut, och man kan tänka sig rik tillgång på jaktvilt i detta avvattningsområde. Av det olikartade vedartsmaterialet i härdarna att döma verkar brännveden också ha hämtats både på malmen (tall) och i skogsområdet i väster, där det ställvis måste ha funnits ekblandskog. ”Vedartsanalysen med exempel på tall från den sandiga åsen nära stranden och från ekblandskogen visar på att båda områdena utnyttjats. Det topografiska läget och vedartsanalysen indikerar således att boplatsen haft en gynnsam miljö med möjligheter till ett varierat resursutnyttjande under hela året”, skriver rapportens författare. Skogvaktartorp, Västerhaninge 137 Fornlämningen undersöktes 1987–88 i samband med dikesgrävning som skadat två härdar. Undersökningen utfördes av deltagare i studiecirkeln Forntid i hembygd, under ledning av Eva Olsson (Allmo et al. 1990). Vid den östra av de båda härdarna, A2, som låg nära Ekeby gamla bytomt, fanns inget mesolitiskt fyndmaterial. Datering på hasselnötsskal av denna härd gav förromersk järnålder. Vid den västra av härdarna, A1, dominerades fyndmaterialet av slagen kvarts med 195 bitar, där ett knivliknande avslag och två avslag med bearbetning kan nämnas. I övrigt tillvaratogs där ett flintavslag, två grönstensavslag och två fragment av grönstensyxor, varav den ena möjligen från en trindyxa och den andra från en helslipad yxa med smalsidor. Enstaka små bitar bränt ben samlades också in. Kronologi och strandlinjer Dateringen på träkol av obestämd vedart i anläggningen A1 ligger i intervallet ca 4400–4200 f Kr., vilket innebär en strandlinje ca 38 m öh. Detta är strax ovanför härden, vilket innebär att antingen kurvan eller dateringen inte är representativ för bosättningstiden. Det senare verkar rimligt, då materialet som daterades, enligt rapport på ATA, var ospecificerat träkol som kan ha haft en viss egenålder. Med en korrigering framåt i tid på 100 år hamnar dateringen på rätt sida om strandförskjutningskurvan. Slutsatsen blir att lokalen har legat i direkt anslutning till havsstranden, som rimligen stått 36–37 meter över dagens nivå (Fig. 43). Läget var på norra stranden av ett öst-västligt sund mellan Södertörnsskärgårdens största landmassa i norr och en mindre ö i söder. 67 Dateringar Jordbro industriområde, RAÄ 72, Österhaninge socken, 38–50 m öh C14-id Anl. Nr Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Ua-6695 A27 Grop Hassel 5775+/- 100 4745-4521 45,44 Ua-6696 A35a Grop Hassel 6155+/-90 5214-4986 46,44 Ua-7265 A35b Grop Hassel 6015+/-70 5005-4831 46,37 Ua-7266 A35b Grop Hassel 6235+/-80 5290-5082 46,37 Ua-7267 A37 Grop Tall 6370+/-80 5442-5268 46,61 Ua-7268 A37 Grop Hassel 6080+/-80 5421-5252 46,61 Ua-6697 A38 Grop Al 5935+/90 4935-4723 45,54 Ua-7263 A40 Grop Hassel 6235+/-70 5285-5091 46,85 Ua-7264 A40 Grop Al 6115+/-80 5181-4947 46,85 Ua-7270 A47 Grop Hassel 6310+/-70 5367-5221 45,26 Ua-7271 A48 Grop Hassel 6060+/-70 5091-4877 43,30 Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Jordbro gravfält, RAÄ 132, Österhaninge socken, 37–39 m öh C14-id Anl. Nr Anl. Typ Ua-6751 891 Vide <50 5220+/-45 4134-3990 37-39 Ua-6752 800 Al <50 5120+/-45 3966-3830 37-39 Ua-6942 886 Tall <50 5295+/-80 4234-4038 37-39 Ua-6944 902 Hassel <50 5155+/-50 4023-3851 37-39 Ua-7217 790 Lind <50 5155+/-80 4053-3839 37-39 Jordbromalm, RAÄ 230, Österhaninge socken, 46–47,5 m öh C14-id Anl. Nr, delyta Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Ua-6170 A1a, yta A Skärvstenskrets Tall 6200+/-70 5254-5062 46,8 Ua-6522 A1b, yta A Härd Tall 6040+/-65 5034-4860 46,8 Ua-6515 A5, yta A Härd Tall 6230+/-70 5280-5090 47,28 Ua-6516 A8, yta A Härd Tall 6190+/-75 5244-5046 47,53 68 Ua-6519 A17, yta A Härd Hasselnöt 6095+/-75 5163-4923 48,10 Ua-6521 A19, yta A Härd Tall 6410+/-80 5459-5323 47,52 Ua-6517 A11b, yta B Härd Tall 6130+/-85 5192-4960 46,16 Ua-6518 A14, yta B Härd Tall 6100+/-80 5170-4924 46,09 Ua-6520 A18, yta B Härd Hassel 6025+/-75 5029-4839 45,92 Lillsjön, RAÄ 233, Österhaninge socken, 47–50 m öh C14-id Anl. Nr Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Ua-37395 212 Kokgrop Vicker Vicia sp. 6030+/-40 4990-4850 x Ua-37396 216 Kokgrop Alm 5940+/-40 4900-4739 x Ua-37404 217 Härdgrop Al 5910+/-40 4830-4720 x Ua-37408 235 Härd Alm 5930+/-40 4850-4720 x Ua-37401 266 Härd Al 5950+/45 4910-4770 x Ua-37403 358 Grop Asp 5905 4830-4720 x Ua-37393 369 Sotigt lager Hassel 6100 5200-4940 x Ua-37394 369 Sotigt lager Hassel 6115 5210-4960 x Ua-37398 379 Härdgrop Tall 6000 4590-4830 x Ua-37407 394 Härd Alm 5880 4800-4705 x Rovkärret, RAÄ 238, Österhaninge socken, 47–50 m öh C14-id anl. Nr Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Ua-6528 A2 Härd Al, alm 6358+/-60 5430-5281 49,12 Ua-6529 A3 Härd Al, alm 6410+/-60 5453-5338 49,44 Hörntomten, RAÄ 239, Österhaninge socken, 44-46 m öh C14-id anl. Nr Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Ua-6523 A4b Härd Vide, sälg, pil 6015+/-75 5192-4727 44,34 Ua-6525 A3 Härd Vide, sälg, pil 5895+/-60 4913-4611 45,0 Ua-6526 A7 Härd Vide, sälg, pil 5945+/-60 4945-4712 45,17 69 Albyberg, RAÄ 698, Österhaninge socken 47–48 m öh C14-id anl. Nr Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Ua-29649 A244 Härd Salix sp. 5220-4960 47-48 6133+/- 39 Söderbytorp, RAÄ 387, Österhaninge socken 37,5–41,5 m öh C14-id anl. Nr Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh St-7417 A100 Härd Träkol 5370+/-155 4349-4033 40,93 St-7418 A111 Kolsträng Träkol 4965+/-95 3899-3679 37,97 Åby koloniområde, RAÄ 479 Västerhaninge socken 34–35 m öh C14-id anl. Nr Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Ua-6464 A8 Härd Hassel 5100+/-65 3960-3812 35,26 Ua-6465 A16 Härd Hassel 4940+/-80 3874-3670 34,75 Ua-6466 A9 Härd Tall 5005+/-65 3909-3725 34,70 Ua-6467 A10 Härd Tall 5150+/-80 4045-3835 34,89 Skogvaktartorp, RAÄ 137, Västerhaninge socken 37-38 m öh C14-id anl. Nr Anl. Typ Dat. material BP F Kr 1 sigma m öh Ua-1597 A1 Härd Träkol 4428-4238 37-38 70 5485+/-90 Bosättningsmönster i landskapet och över tid Lokalerna på Jordbromalmsåsen ligger nästan alla på sand och flera ligger på sluttningarna av själva malmen. Att åsar attraherade bosättning under stenåldern har varit känt sedan forskningen startade, och då ansågs det som den dominerande typen av läge. Senare forskning har visat att boplatser på sand och åsar i själva verket är i minoritet på Södertörn, sett till hela mesolitikum. Där det finns åsar kan de dra till sig bosättning men åsarna utgör bara en liten del av landskapet. Vi vet nu från specialinventeringar att en majoritet av de mesolitiska lokalerna ligger i det omgivande sprickdalslandskapet, på begränsade ytor med sediment insprängda i landskapet. Ett stort material med mesolitiska fyndplatser från östra halvan av Södertörn som hittats genom inventeringar på privat initiativ visar detta (Pettersson & Wikell 2004, se referenslistan för fler titlar). Materialet ger oss en överblick över mesolitikum, från de första besöken för nästan 10 000 år sedan och fram till tidigneolitikums början för 6000 år sedan. Lokalerna finns i hela det dåtida landskapsrummet, från innerskärgård till utskär. I vissa områden är tätheten på lokaler i landskapet så hög som drygt 50 lokaler per km2 (Fig. 53). I sammanhanget kan Västra Segersäng i Södertörns södra del nämnas, där 55 stenålderslokaler hittades inom ett 1,2 km2 stort område vid arkeologisk utredning 2013 (Pettersson & Wikell 2014). Uppskattningar som vi gjort av det totala antalet lokaler på östra Södertörn landar på siffror om 10–20 000 (Pettersson & Wikell 2006a). Jordarten på mesolitiska lokaler i området är oftast svallad morän eller sand men även silt och lera förekommer. Fig. 53. Stenålderslokaler i 1999 års brandområde i Tyrestaområdet, t o m 2006. Brandgränsen är röd linje, sjöar inlagda i blått. Svarta prickar är stenålderslokaler. Från Pettersson & Wikell 2006a. Den gemensamma nämnaren för de flesta lokalerna är en kombination av 1) bra strand för landning och avsegling med båt 2) bra ytor för aktiviteter och/eller övernattning och 3) bra läge i landskapet ur marin kommunikationssynpunkt. Mer i detalj handlar det om till exempel en lagom lutning på strandsluttningen (inte för flack och inte för brant), skydd mot vågor och vind (skyddade vikar och sund typiskt läge), och att lokaler ofta koncentreras till platser med flera alternativa 71 resvägar. Sistnämnda representeras särskilt av något som vi i artiklar har benämnt ”sundkorsningar”, platser som gav de mesolitiska sjöfararna flera valmöjligheter vid ändrade förutsättningar, till exempel i samband med väderomslag. Närheten till goda kommunikationer och aktivitetsområden var alltså viktig. Ett förändrat mönster Under en merpart av mesolitikum var det, med andra ord, inte i första hand underlaget som styrde valet av boplats utan logistiken i en skärgård med öar och vattenvägar, dominerad av klippstränder. Lokalerna på Jordbromalmsåsen är alltså inte representativa sett till mesolitikum som helhet, vilket vi tycker är viktigt att poängtera. Däremot passar de in i ett mönster som är tydligt under senmesolitikum: fokus verkar då flyttas från moränstränder i sprickdalslandskapet till åsarna med sina sandsluttningar. Möjligen finns en tendens att ytterskärgårdarna minskar i betydelse också, i alla fall att döma av inventeringar på Muskö och Gålö, som var extrema utskärgårdar under mesolitikum. Här finns många mesolitiska lokaler över 50 m ö.h., men betydligt färre därunder, trots att landarealen var något större på dessa lägre nivåer! I Tyrestaområdet, som helt domineras av hällmarker och morän, märks det tydligt. Här finns ett stort antal lokaler på nivåer över 50 m ö.h., men mycket få på de senmesolitiska från 45 och nedåt. Kanske är det så att boplatsunderlaget nu blir viktigare än tidigare? Det finns även andra tendenser i fyndmaterialet när vi rör oss framåt i tiden – i terrängen från högre till lägre nivåer. Skärvsten blir vanligare, bultade trindyxor ersätts gradvis av helslipade yxor med annan form, redskap av skiffer dyker upp. I kvartshantverket minskar den bipolära reduktionsmetoden och istället ökar andelen föremål som slagits med plattformsteknik. Sistnämnda har observerats av oss vid inventeringar och har påvisats statistiskt av Christina Lindgren i en analys av stenålderslokaler runt Jordbro (Lindgren 2004). I vilken utsträckning skedde dessa förändringar även i andra delar av Mälardalsområdet? Jämförelser försvåras av att Södertörn och östra Södermanland har en speciell topografi, med det utpräglade småbrutna sprickdalslanskapet där moränen endast ligger på begränsade ytor. Vi vet alltså inte om det förändrade bosättningsmönstret är ett lokalt fenomen. Men om så vore, skulle det kunna knytas till den tillväxt av landmassa som skedde på Södertörn under mesolitikum och de allt fler ”inlandsmiljöer” som bildades som en följd av detta. Ett läge kan ha nåtts då populationer av landvilt nådde en storlek som tillät en mer storskalig jakt, vilket kan ha flyttat jägarnas fokus från säl till mer landvilt. Om det också skedde förändringar i sälpopulationerna under samma tid är det också en faktor i ekvationen. Även en förändring i båtteknologin är en möjlig förklaring till att vissa typer av boplatslägen blir ovanligare och andra ökar. Detta skulle kunna kopplas till övergången från bultade trindyxor till olika varianter av helslipade yxor, och där yxtyperna speglar ett mer sofistikerat trähantverk med fokus på båtar. Kanske skedde en successiv övergång från skinnbåtar till båtar av trä. Träbåtarna var rimligen inte mer sjödugliga, utan var snarare ett svar på en ökad grad av konkurrens och aggressivitet mellan olika grupper. Skinnbåtar är givetvis mycket sårbara för olika typer av vapen och därför började man tillverka båtar med skrov av trä som kunde stå emot pilar och spjut. Den antagna ökade aggressiviteten kan kopplas 72 till att Östersjöns västra kust nu var ”fullbokad” av säljägare och andra grupper, vilket ledde till ett mer stationärt levnadssätt och regionalisering. Ökad konkurrens mellan grupper skulle i sin tur kunna kopplas till minskningar i sälarnas populationer och detta var i sin tur ett resultat av alltför omfattande jakt. Vilka eller vilken av dessa föreslagna bakomliggande orsaker till den synliga förändringen i fyndmaterial och bosättningsmönster kom först, hur startade processen? Kanske kan vi ana en successiv förändring under mesolitikum, från en tidig fas – pionjärer, gles befolkning, liten konkurrens mellan grupper, låg aggressivitet, hög rörlighet och skinnbåtar till en sen fas – etablerade ”stammar”, relativt stor befolkning, hög konkurrens och aggressivitet och träbåtar vanliga. Egentligen en naturlig kedja av händelser som ett resultat av en ökande befolkning. Stenålderslokalerna kring Jordbro är viktiga. De har absoluta dateringar och ett rikt fyndmaterial och ger därmed möjligheter till att belysa de spännande förändringar som sker under senmesolitikum och in i neolitisk tid. Österhaninge 697 i den lokala kronologin Hur förhåller sig den undersökta Österhaninge 697 till andra mesolitiska lokaler, kronologiskt? Av de undersökta lokalerna vid Jordbro är den västra ytan vid Rovkärret Österhaninge 238 äldst, med dateringar centrerade kring 5400–5350 f Kr. Lokalen bör, som ovan argumenterats, vara strandbunden och verkar innehålla en enda bosättningsfas. Därefter följer den stora, fyndrika Jordbro industriområde Österhaninge 72 och Lillsjön Österhaninge 233. Dessa båda sistnämnda sträcker sig kronologiskt över 700 år, och absoluta dateringar i kombination med den lokala geografiska utvecklingen visar att de kan kopplas till bildandet av ett långt och troligen logistisk viktigt sund som förband vattenytorna norr om nuvarande Handen med det öppna havet söder om Jordbro. Tidigare hade skärgårdslandskapet här varit relativt öppet, med vattenvägar åt flera olika håll, men successivt stängdes alla förbindelser utom det långa sundet, som därigenom fick stor logistisk betydelse. Jordbro industriområde Österhaninge 72 kan indelas i en äldre fas där C14-dateringarna ligger tätt mellan 5200 och 4850 f Kr, då havsnivån stod ca 43 m högre än idag, och en senare fas med bara en datering och en havsnivå på ca 40 m öh. Vid Lillsjön Österhaninge 233 ligger tyngdpunkten senare, mellan 4900 och 4700 f Kr (Fig. 39 & 45). Möjligen kan man ana logistik bakom detta. Sundet var på väg att avsnöras mellan de bägge lokalerna och vattenvegetation kan nu ha försvårat framkomligheten. Detta kan ha föranlett en förskjutning av bosättningens tyngdpunkt mot söder där dels Österhaninge 233:s närhet till sundets mynning mot det öppna havet och dels Lillsjöns relativa djuphåla innebar fortsatt god framkomlighet för båtburna människor. Troligen är Österhaninge 72 och 233 delar av en sammanhängande boplatszon som sträckt sig utmed minst en kilometer av malmens sluttning ner mot sundet. 73 Det är också sannolikt att det i denna zon funnits delar som varit betydligt äldre än både Österhaninge 72 och 233. På grund av att stora delar av Jordbromalmen är bortschaktad här kommer vi aldrig få veta säkert hur det förhållit sig. Liknande mönster med fyndrika mesolitiska boplatszoner vid forna sund finns på många håll i Mälardalen, inte minst på Södertörn. Österhaninge 72 och 233 är samtida med flera andra, mer kortvariga och mindre fyndrika lokaler i Jordbroområdet: Albyberg Österhaninge 698, Jordbromalm och Hörntomten. Om man så vill, kan man här tolka ett bosättningsmönster där Jordbro industriområde och Lillsjön är basboplatser och de mindre lokalerna mer tillfälliga stationer. Efter det kronologiska klustret runt 5000 f Kr i vilket ett flertal av Jordbrolokalerna ligger, kommer en hiatus i de undersökta lokalernas kronologi mellan 4600 och 4300 f Kr och därefter ett nytt kluster kring 4000 f Kr. Enligt strandlinjedatering kan Albyberg Österhaninge 697, utifrån de havsnivåer vi argumenterat för på mellan 47 och 49 m ö.h., dateras till 5900–5600 f Kr. Lokalen är i så fall äldre än samtliga de C14-daterade lokalerna på och kring Jordbromalmen. Fig. 54. Östra Södertörn vid ett strandläge 50 meter över dagens nivå. Tyrestaområdets skärgård syns i norr, med mesolitiska lokaler knutna till denna nivå. Längst i söder de små utskären i dagens Gålö. Från Pettersson & Wikell 2006a. 74 Syntes 75 Syntes Albyberg i det senmesolitiska skärgårdslandskapet Albyberg verkar alltså vara något äldre än de tidigare grävda stenåldersboplatserna vid Jordbro, men kan ändå sägas tillhöra samma fas i skärgårdens utveckling som dessa. I det grävda materialet från Jordbro finns stora boplatszoner, vid skyddade sund, som kan tolkas som senmesolitiska basläger, bebodda under en större del av året eller besökta vid upprepade tillfällen under lång tid. Från samma period fanns också mer oskyddade lokaler på åsens sluttningar exponerade mot större vattenytor, som Hörntomten, Jordbromalm och Jordbro gravfält. Om vi lyfter blicken ser vi att det längre ut i skärgården fanns boplatser som likt Albyberg var belägna på större eller mindre öar med klippstränder i den sammanhängande skärgården. Det fanns också extrema utskärslokaler i små glesa ögrupper många kilometer ut i öppet hav; även om dessa, som vi sett i ett tidigare kapitel, var ovanligare än under den föregående delen av mesolitikum. Detta boplatsmönster går igen i så gott som alla arkeologiska perioder, om än med olika intensitet. Stora boplatser på de stora öarna eller Södertörns fastland, och så en rad lokaler med skilda funktioner i skärgården, ända ut till utskären och havsisarna därbortom (Pettersson & Wikell 2010b, 2010c). Materialet visar att den senmesolitiska människan behärskade skärgårdens hela spektrum, även om utskärgårdarna kanske hade minskat i betydelse jämfört med tidigare perioder. Hade Albyberg Österhaninge 697 en speciell roll i detta bosättningsmönster? Var det en plats dit man återkom år efter år med samma syfte – eller är lokalen av mer tillfällig karaktär? Genom analys av fyndmaterialet från lokalen har vi kunnat påvisa en tydlig rumslig organisation, med urskiljbara mönster i olika artefakters spridning. Yta 1 har en mycket lägre fyndfrekvens än Yta 3 och tolkas som en kortvarig bosättningsepisod men med en tydlig rumslig organisation. En grupp har landat med båt längst in i den grunda viken. Ett vindskydd eller tält har rests vid bergskanten i öster. I vindskyddet har man eldat, lagat mat och arbetat med små kvartsredskap och några större bergartsredskap. En bit ifrån vindskyddet har andra, grövre sysslor utförts, dels i ett område i sydost, vid bergskanten, där sju likartade skärande eller skrapande bergartsredskap deponerats, dels i väster, där två möjligen borrande redskap deponerats. Den högre liggande och äldre Yta 3, och dess granne Yta 2, skiljer sig från Yta 1 genom högre fyndfrekvens för kvartsen. Ytorna bör alltså ha besökts oftare än Yta 1. Detta stämmer väl med att nedanför Yta 2 var strandsluttningen relativt brant. Stranden flyttade sig då bort relativt långsamt och boplatsytorna var tillgängliga under en längre tid. Trots de antaget fler besöken på Yta 3 finns liksom i Yta 1 en tydlig rumslig organisation och det indikerar att det är samma grupp människor som återkommit till platsen. Man har ”gjort på samma sätt” år efter år. Det motsatta förhållandet skulle vara en plats som besöktes av olika grupper utan inbördes relation. Depositionen av artefakter över tid skulle då resultera i en mer oregelbunden spridningsbild, något som inte är fallet vid Albyberg. 76 Vi håller det därför som troligt att i det senmesolitiska bosättningsmönstret var Österhaninge 697 en plats där jägare och fiskare hade som tradition att rasta under årligen återkommande jakt- eller insamlingsfärder. Läget är soligt och skyddat med bra boplatsytor intill en god hamnvik och med en skyddande bergknalle i ryggen. Bergknallen var också den lilla öns högsta punkt, med utsikt mot den omgivande skärgården och det öppna havet. Från bergstoppen har man haft utsikt över vattenvägen mellan Jordbromalmsåsen och Tyrestaskärgården. Platsen har således nyttjats flera gånger av en social grupp som regelbundet kom hit. Allt för länge undervärderade forskningen det mesolitiska kulturlandskapet. Stenåldersboplatser sågs som tillfälliga rastplatser. Det förhållningssättet befruktar inte forskningen. Och det är lätt att man tappar platsernas vetenskapliga potential och upplevelsevärde. I förlängningen riskerar stenåldersboplatser att ses som mindre värda – de är ju ändå bara något tillfälligt. Denna syn på stenåldersfynd och boplatser i landskapet är gammal, och ett citat av Wilhelm Tham (1943:20) får illustrera det ovan sagda: ”vid stranden av detta forna Mälarhav bodde ett primitivt fiskar- och jägarfolk som i lösa flockar sökt sig till lämpliga mer eller mindre tillfälliga boplatser”. De senaste årtiondenas undersökningar och inventeringar visar på ett livligt nyttjat kulturlandskap i skärgården, där ett strukturerat bosättningsmönster framträder. Ofta signaleras platserna av kvarts, men vid grävningar grupperar de sig i olika typer som stora, små, fyndrika och fyndfattiga etc. och med en rumslig organisation. Bosättningsmönster och rumslig struktur ser vi som yttringar av social organisation. I detta landskap vistades sociala grupper året runt. De hade givetvis namn på öar, vikar och sund. Skärgården var deras hembygd. Det mesolitiska kulturlandskapet hade således många fasta punkter, från de stora baslägren vid kommunikationsmässigt strategiska platser via skärgården ut till de yttersta skären. I vårt fall motsvarar till exempel Jordbromalm, Österhaninge 72, och andra lokaler på sand vid långa sund platser där man ofta vistades, kanske året runt. Österhaninge 697 var i detta scenario en plats i mellanskärgården. Ytterskärgården låg längre österut. Österhaninge 697 är en pusselbit i det rika arkeologiska material som finns på Södertörn. Forskningen har bara börjat, men vi anar de fasta konturerna av svunna marina kulturlandskap. 77 Svar på frågeställningar från undersökningsplan När var boplatsen i bruk? Enligt strandlinjekronologi ca. 5700–5900 f Kr. Finns det olika koncentrationer i fyndspridningen? Finns fyndtomma ytor? Olikartad spridning? Hur fördelar sig olika artefakter (kvartsredskap, eventuella yxor, knackstenar etc.) och anläggningar? Ja, det finns olika koncentrationer av fynd, och fyndtomma ytor. Redskap av kvarts och bergart finns främst i delyta 1 och 2+3. Anläggningar finns endast i delyta 1. Finns föremål som kan visa på kontakter över längre avstånd, t ex flinta, skiffer etc? Ja, flinta. Finns fynd som skulle kunna knytas till en senare bosättning, t ex avvikande föremål eller dateringar? Härd med skärvsten och mycket kol, daterad till FRJ. Finns det någon teknologisk skillnad mellan eventuella fyndkoncentrationer och hur förhåller sig dessa till olika terrängmässigt definierade delytor inom lokalen? Ja, fyndkoncentrationerna har olika karaktär. Yta 1 har många bergartsredskap men relativt lite kvarts och bara ett redskap i kvarts. Yta 2+3 har bergartsredskap av andra typer och mycket kvarts och många kvartsredskap. Yta 4+5 har relativt liten mängd kvarts och mycket få redskap. Hur förhåller sig eventuella C14-dateringar till publicerade strandförskjutningsmodeller? Vad kan det säga om hur boplatsen legat i förhållande till den forna stranden? 78 En C14-datering utfördes, på träkol från kokgropen A2 inom Delyta 1. Dateringen ligger i förromersk järnålder och har alltså inget att tillföra i diskussionen om datering av den mesolitiska aktiviteten på platsen. Om det finns mönster i fyndspridningen och fosfatfördelningen – kan dessa då förklaras med att lokalen var direkt strandbunden: Kan man se att fynd, fosfater och anläggningar ”förhåller sig” till en strand? Ja, i lokalens nedre del, Yta 1, kan man se ett tydligt mönster med fynd och fosfater som vi tolkar som resultatet av en strand. Kan fyndspridningen och fyndsammansättningen säga oss något om hur boplatsens olika delar fungerat i förhållande till varandra, teknologiskt och socialt? Fyndspridningen kan tolkas på olika sätt. Antingen har de olika delytorna varit samtida och då utgjort dels en strand/hamndel och dels en mer indragen och skyddad del. Eller så är delytorna inte samtida utan representerar olika bosättningsfaser knutna till olika strandnivåer, ca 47 resp. 49 m öh. Det senare alternativet anser vi troligast och då får boplatsens delytor ses som separata enheter. Går det att säga någonting om hur länge boplatsen har varit i bruk, från det första besöket till det sista? Vilken karaktär har besöken haft? Har man vistats här enbart några få dagar eller har man bott här flera månader åt gången? Den relativt höga graden av organisation i kombination med relativt lite fynd tolkas som att platsen besöktes vid upprepade korta tillfällen, kanske av samma grupp människor. Man har alltså inte bott här flera månader åt gången. Vad hade boplatsens för funktion och betydelse i bosättningsmönstret i skärgården? Hur förhåller sig denna lokal till närbelägna undersökta stenålderslokaler och östra Svealand i stort? Förslagsvis har en grupp under några år haft som tradition att rasta här under en årligen återkommande jakt- eller insamlingsfärd. RAÄ 697 är sannolikt äldre än de lokaler som undersökts i Jordbroområdet, men det finns många platser på samma nivå som RAÄ 697 som troligen är samtida, och i närområdet finns många högre liggande lokaler som är äldre. Tack till Haninge kommun, särskilt Catharina Claesson och Lars Höglund, tackas för gott samarbete och logistiska lösningar. 79 Referenser Ahlbeck, M. & Gill, A. 2010. Lillsjön – en senmesolitisk lokal med inslag från neolitikum och äldre järnålder på fastigheten Jordbromalm 4:2. Rapporter från Arkeologikonsult. Stockholm. Ahlbeck, M. 2010. Det glömda berget. Särskild arkeologisk undersökning av Rudan 1:2 Raä 263 & 264, Österhaninge sn, Södermanland. Rapporter från Arkeologikonsult 2011:2391. Ahlbeck, M. & Isaksson, M. 2007. RIKSVÄG 73. RAÄ 661, 663, 664, 665 och 666, Ösmo sn. Södermanland. Rapporter från Arkeologikonsult 2007:2037. Allmo, L., Borgström, B., Ekwall, I., Fermelin, S., Nordforss, M., Olsson, E., Torgilsson, V., Werner, S. & Wesslén, E. 1990. Stenåldersboplats vid havsvik i Södermanland. Arkeologisk undersökning 1987 och 1988. RAÄ 137, Skogvaktartorp, Västerhaninge sn, Södermanland. Rapport i ATA, dnr 2944/87. Blomqvist, M. & Åhman, S. 1998. Skifferspetsar och kvartsavslag. Senmesolitikum på östra Södertörn. UV Mitt, Rapport 1998:95. Stockholm. Darmark, K. & Sundström, L. 2005. Postboda 3. En senmesolitisk lägerplats i Uppland. SAU skrifter 9. Drotz, M. & Ekman, T. 1998a. Jordbromalm – säl- och vildsvinsjägare i Haninge. Nynäsbanan. Södermanland, Österhaninge socken, Kalvsvik 16:1 RAÄ 320. Arkeologisk förundersökning och undersökning. Riksantikvarieämbetet UV Mitt Rapport 1998:48. Stockholm Drotz, M. & Ekman, T. 1998b. Rovkärret och Hörntomten – två senmesolitiska kustboplatser. Haningeleden. Södermanland, Österhaninge socken, RAÄ 238 och 239. Arkeologiska förundersökningar och undersökningar. Riksantikvarieämbetet UV Mitt Rapport 1998:35. Stockholm. Eriksson, M. 2007. Senmesolitiska cirkelnötta slipstenar med upphöjd mitt från Stormossen. I Stenbäck, N. (red.). Stenåldern i Uppland: uppdragsarkeologi och eftertanke. Uppsala. Frykberg, Y. & Lindgren, C. 1998. Jägare eller bonde? Boplatsen vid Åby koloniområde. Arkeologisk förundersökning och undersökning. Nynäsbanan, Södermanland. Västerhaninge socken, RAÄ 479. Riksantikvarieämbetet UV Mitt Rapport 1998:45. Stockholm. Guinard, M. & Wikell, R. 2010. Albyberg. Särskild arkeologisk utredning. Detaljplaneområde Albyberg, Alby 1:8, 1:9, 2:3 och Kalvsvik 16:1, Österhaninge sn, Haninge kommun, Stockholms län, Södermanland. SAU rapport 2010:5. Gustafsson, P. & Wikell, R. 2016. Röda knackstenar – en påbörjad studie över knackstenar av röd porfyr från Södermanland. I Alexandersson et al. (red.). Forntid längs Ostkusten 4. Blankaholmsseminariet 2012 – 2014. S. 99 – 108. Hammar, D. & Wikell, R. 1994. Nyupptäckta stenåldersboplatser på Södertörn. Arkeologi i Sverige. Ny följd. Riksantikvarieämbetet. Stockholm, s. 217–233. Hammar, D. & Wikell, R. 1996. 250 nyupptäckta stenåldersboplatser på Södertörn. I Bratt, P. (red.) Stenålder i Stockholms län. Två seminarier vid Stockholms läns museum. Stockholm. S. 15 – 21. Grusmark, C. 2011. Stenålder i Albyberg. Södermanland; Österhaninge socken; Alby 1:9, Kalvsvik 16:1; Österhaninge 697, Österhaninge 698, Österhaninge 699. Arkeologisk förundersökning. UV Rapport 2011:59. 80 Knutsson, H. 2011. Slitspårsanalys. I Grusmark, C. 2011. Stenålder i Albyberg. Södermanland; Österhaninge socken; Alby 1:9, Kalvsvik 16:1; Österhaninge 697, Österhaninge 698, Österhaninge 699. Arkeologisk förundersökning. UV Rapport 2011:59. Landin & Rönnby 2002. Tomtningar i utskärgården från yngre järnåldern. Södertörns högskola Research reports 6/2002. Lindgren, C. 1998. Människor och kvarts. Sociala och teknologiska strategier under mesolitikum i östra Mellansverige. Coast to coast book 11. Stockholm studies in archaeology no. 29. Lindgren, C. & Lindholm, P. 1998. En mesolitisk boplats vid Jordbro industriområde. Haningeleden 4. Arkeologisk förundersökning och undersökning av RAÄ 72, Österhaninge socken, Södermanland. Riksantikvarieämbetet, UV Stockholm, rapport 1998:73. Stockholm. Molin, F. & Wikell, R. 2008. Microblade technology in quartz during the Mesolithic in Eastern Middle Sweden. Current Swedish Archaeology 2007/2008 (15/16). P. 137 – 156. Molin, F. & Wikell, R. 2011. Mesolithic Quartz knapping in Eastern Middle Sweden. Lithic Technology. Jan 1, 2011. Left Coast Press. PETTERSSON, M., 1994. Människan i ett föränderligt skärgårdslandskap – en probleminriktad fältinventering av stenåldersbosättningar i Tyrestaområdet. C-uppsats vid Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet. PETTERSSON, M. 1999. Stenåldern i Tyresta – de första människorna. Tyresta-fakta 2. Solna. Pettersson, M. & Wikell, R. 2004. The Outermost Shore: Site-location in Mesolithic Seascapes of Eastern Central Sweden. With a case-study in a burnt-off Forest area in Tyresta National Park. I: Coast to Coast – Arrival: Results and Reflections, ed. Helena Knutsson. Coast to Coast 10. Uppsala. P. 435–467. Pettersson, M. & Wikell, R. 2006a. Arkeologi. I: Branden i Tyresta 1999. Dokumentation av effekterna. Dokumentation av de svenska nationalparkerna 20, Red. Ulf Pettersson. Stockholm. P. 134-156.1 Pettersson, M. & Wikell, R. 2006b. Mesolitiska boplatser i Stockholms skärgård. Fiske och säljakt på utskären under 10 000 år. Fornvännen 101. Stockholm. S. 153–167. Pettersson, M. & Wikell, R. 2006c. Stenålder i Hanveden och Tyresta. Glimtar från Haningebygden 2006:1. S. 8 – 9. Pettersson, M. & Wikell, R. 2006d. Äldre stenålder i Haninges skärgård. Glimtar från Haningebygden 2006:4. S. 8 – 9. Pettersson, M. & Wikell, R. 2007a. Nackas äldsta boplatser – på spaning efter 8000 år gamla säljägar- och fiskelägen. Nackaboken 43. S. 61 – 70. Pettersson, M. & Wikell, R. 2007b. Nya höjdpunkter i Tyresta och Hanveden. Glimtar från Haningebygden 2007:4. S. 3 – 5. Pettersson, M. & Wikell, R. 2007c. Tyresta and Landsort – small fishing and seal hunting stations in outer archipelagos during the Mesolithic and the Viking Age. In Fransson, U. et al. (Eds.) Cultural interaction between east and west: archaeology, artefacts and human contacts in Northern Europe. P. 343 – 349. Pettersson, M. & Wikell, R. 2008. Skifferknivar från Haninge. Glimtar från Haningebygden 2008:1. S. 6 – 7. Pettersson, M. & Wikell, R. 2010a. De första stockholmarna. Ledungen 2010:2/3. S. 14 – 15. 81 Pettersson, M. & Wikell, R. 2010b. Hemsö – Utskär. Alla tiders mesolitiska boplatsmönster. Forntid längs Ostkusten 1. Blankaholmsseminariet de två första åren. S. 9 – 22. Pettersson, M. & Wikell, R. 2010c. Hemsö – Utskär: alla tiders sörmländska skärgårdar. Sörmlandsbygden 78. S. 101 – 124. Pettersson, M. & Wikell, R. 2010d. Uniting boats. Coastal people ride seaworthy and beautiful boats. In Larsson Å. M. & Papmehl-Dufay, L. (Eds.). Uniting Sea workshop 2, Stockholm 2006. Uniting Sea II: Stone Age societies in the Baltic sea region. Uppsala. P. 109 – 125. Pettersson, M. & Wikell, R. 2010e. Stenåldersboplatser upptäckta på Muskö. Musköbladet. Medlemsskrift för Muskö hembygdsförening 2010:2. S. 8 – 9. Pettersson, M. & Wikell, R. 2011. Kasberget 2. En fångststation från slutet av mellanneolitikum på Gålö, Södertörn. Arkeologhuset Rapport 2011:1. Arkeologisk forskningsundersökning RAÄ 652, Österhaninge socken, Haninge kommun, Södermanland. Med bidrag av Erik Danielsson och Jan Storå. Pettersson, M. & Wikell, R. 2013. Tidigmesolitiska säljägare i Tyresta för 10 000 år sedan. Späckbetong, gråsäl och en tomtning på en kobbe i Ancylussjön 120 km från fastlandet. Fornvännen 108. S. 73-92. Pettersson, M. & Wikell, R. 2014a. Where Sky and Sea are One: Close encounters with early seafarers and seal-hunters off the Swedish Baltic coast. In Riede, F. & Tallavara, M. (Eds.) Lateglacial and postglacial pioneers in Northern Europe. EAA Oslo 14 – 18 September 2011. BAR International series 2599. P. 103-119. Pettersson, M. & Wikell, R. 2014b. Segersäng. Arkeologisk utredning. Arkeologhuset rapport 2014.1. Pettersson, M. & Wikell, R. 2015. Stenålder i Älvsjöskogen. Ledungen – kultur och miljö i Stockholms län 2015:4. S. 11. Risberg, J., Berntsson, A. & Kaislahti Tillman, P. 2006. Strandförskjutning under mesolitikum på centrala Södertörn, Ö Mellansverige. Kvartärgeologiska undersökningar längs Väg 73, Överfors-Västnora. Stockholms universitet, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi. Rapporter från Arkeologikonsult 2006:2037. Upplands Väsby. Runeson, H. 1994. Söderbytorp. Arkeologisk undersökning. UV Stockholm, Rapport 1994:76. Stockholm. Storå, J. 2001. Reading bones. Stone Age hunters and seals in the Baltic. Stockholm studies in archaeology 21. Taffinder, J. 1998. The allure of the exotic: the social use of non-local raw materials during the Stone Age in Sweden. Aun 25. Uppsala. Tham, W. 1943. Lindesberg och Nora genom tiderna. Förra delen. Lindesberg. Wikell, R. 2002. Arkeologi på hög nivå – nya stenåldersfynd i Södermanlands skogar. I Åkerlund, A. (red.). Kulturell mångfald i Södermanland. Del 1. Länsstyrelsen i Södermanland. Nyköping. S. 6 – 12. Wikell, R. 2003. Sälknivar från Haninges stenålder. Glimtar från Haningebygden 2003.4. S. 8 – 11. Wikell, R. 2006. En härd i Hanveden. Glimtar från haningebygden 2006:3. S. 8 – 9. 82 Wikell, R. 2005a. Many Mesolithic sites along the shores. Some results from Kolmården and Vikbolandet, Östergötland in eastern central Sweden. In Gruber, G. (Ed.). Identities in transition. Mesolithic strategies in the Swedish province of Östergötland. Riksantikvarieämbetet, UVÖst. Linköping. P. 154 – 167. Wikell, R. 2005b. Actions in quartz. Some reflections on shiny white stones in eastern central Sweden. In Gruber, G. (Ed.). Identities in transition. Mesolithic strategies in the Swedish province of Östergötland. Riksantikvarieämbetet, UV-Öst. Linköping. P. 88 – 99. Wikell, R. 2016. Upptäckten av Haninges rika stenålder. Glimtar från Haningebygden 2016:3. S 8 – 9. Wikell, R. & Hammar, D. 1996. Från säljägare till vikingar. I Schramm, O. (red.). Jordbro i tiden. Haninge. S. 21 – 34. Wikell, R. & Pettersson, M. 2009. Entering new shores – colonization processes in early archipelagos in Eastern Central Sweden. In Woodman, P. et al. (Eds.). Mesolithic horizons, Vol I. Papers presented at the seventh International Conference on the Mesolithic in Europe, Belfast 2005. P. 24 – 30. Wikell, R. & Pettersson, M. 2012. Stockbåtar i Tyresta. Glimtar från Haningebygden 2012:1. S. 12 – 14. Wikell, R. & Pettersson, M. 2013. Do I feel lucky today? – comments on Håkon Glörstads article “Where are the missing boats?”. Norwegian Archaeological Review. Vol 46. P. 99 – 101. Wikell, R., Molin, F. & Pettersson, M. 2009. The archipelago of Eastern Middle Sweden – Mesolithic settlement in comparison with C14 and shore displacement. In Crombé, P., Mark Van v Strydonck, M., Sergant, J., Boudin, M. & Bats, M. (eds.). Chronology and evolution within the Mesolithic of North-West Europe. Proceedings of an International Meeting, Brussels, May 30thJune 1st, 2007. Cambridge Scholar Publishing. P. 417 – 434. Åkerlund, A., Hammar, D. & Wikell, R. 1996. Pioneers in the archipelago of eastern middle Sweden 9000 BP. In landscapes and Life. Studies in honour of Urve Miller. Rixensart. Pact 50. P. 109 – 120. Bilagor Tabeller 83 Bilaga 1. C14-analys. Göran Possnert, Elisabet Pettersson 84 Bilaga 2. Slitspårsanalys. Helena Knutsson Rapport från slitspårsanalys av materialet från Österhaninge 697, Albyberg, Södermanland Av Helena Knutsson, Stoneslab Uppsala Under våren 2015 fick Stoneslab uppdrag från Arkeologhuset, som på uppdrag av Länsstyrelsen (Dnr 4311-28561-2013) genomfört en särskild arkeologisk undersökning av en boplats från stenåldern, Österhaninge RAÄ 697, i Albybergs industriområde, tidigare registrerad vid en arkeologisk utredning 2009 (Guinard & Wikell 2010) och förundersökt av UV-mitt 2010 (Grusmark 2011). Sammanlagt 161 föremål av kvarts/kvartsit och 24 av bergart överlämnades för analys och av dessa valdes 52 bitar (ganska precis en tredjedel) ut för närmare undersökning. De analyserade fynden, vissa av deras egenskaper viktiga för utveckling av slitspår och analysresultaten presenteras i tabeller i slutet av rapporten (bilaga 1-3). Bedömning av fyndens användbarhet och slitspår efter användning utförs med hjälp av standardmetod som utgår från att systematisk användning av sten med upprepade rörelser skapar ett igenkännbart mönster av skador på stenens brottytor som kan tolkas utifrån jämförelser med experimentellt producerade skador. Tidigare experiment visar också att skadornas utseende, kvantitet och placering har en viss relation till det bearbetade materialet och dess kvalitéer (Knutsson 1988a). Metod Som första steget i analysen bestäms föremålen, råmaterialet de tillverkats av och deras användbara partier registreras. Därefter fotas och avritas föremålen med tonvikt på att registrera detaljer i den operativa kedjan i samband med tillverkningen. Det generaliserade schemat utvecklat av Callahan m.fl. 1991; Rankama 2002 och Knutsson & Lindgren 2004 ligger som grund för klassificeringen (se bilaga 3). Till detta kommer en registrering av eventuella makroskador (ursplittringar, svallningsskador och kross). Här skapas en arbetshypotes och en första tolkning av materialet. En nödvändig rengöring görs, för att frilägga mikroskopiska bruksskador som göms under de depositionella pålagringarna. Rengöringsprocedurerna har utarbetats och testats av den grupp forskare som sysslat med bruksskadeanalys under 1980-90-talen. Rengöringen görs i flera steg. Artefakterna lakas i svagt sur lösning (HCL och vatten) i minst 24 timmar, för att lösgöra rester av oorganiska ämnen som fastnat på ytorna under deponeringen. Efter lakningen sköljs föremålen och vibreras i ultraljudsbad i destillerat vatten. Därefter tar jag bort även organiska ämnen som fastnat på föremålen under lagringen i jorden. Det görs genom lakning i svagt basisk lösning (NaOH och vatten) under ca 5 minuter. Därefter vibreras artefakterna ännu en gång i destillerat 85 vatten och torkas. Lakningstiderna har anpassats efter att man upptäckt att de basiska lösningarna har en viss inverkan på bruksskadornas utseende, samtidigt som de är nödvändiga för att man skall ha möjlighet att upptäcka dem. För vidare fördjupning kring problemen med hanteringen analysobjekten se t ex Plison & Mauger 1983; Knutsson 1988 a&b ; Rodon Borras 1990; Sala 1996. Under analyserna behövs bara avtorkning med aceton lite då och då för att hålla artefakterna rena. Till slitspårsanalyserna används ett inverterat optiskt mikroskop av märket Nikon Epiphot med möjlighet till förstoringar mellan 50x och 400x. Dokumentationen görs med hjälp av en DS-U2 digital kamerautrustning och programmet NIS-Elements 3.22 från Nikon. Programmet möjliggör sammanfogningar av flera skiktfoton, så att skärpedjupet förbättras avsevärt. Det gör det möjligt att dokumentera även skador på ojämna ytor, vilket är ofta fallet med kvarts. Många fler skador upptäcks när man studerar fotona på grund av att det vidgade skärpedjupet skapar större sammanhängande synliga ytor. Teknologi Av de 52 undersökta kvarts och kvartsitföremålen har tre klassificerats som möjliga kärnor, nio som bearbetade stycken två som möjliga spån och 13 som hela avslag. Tjugofem föremål klassas som fragment och splitter (tabell 1). Variationen tyder på att man inte har en hel produktionskedja på platsen. Typer/ frag- F Spån BS KA A1 A4 B1 B3 D5 F1- F3 Sp 2 ment Antal 13 2 9 3 2 1 1 2 7 3 6 3 Tabell 1. Antal olika typer av föremål och fragment i Albybergsmaterialet. Råmaterial Bestämning av råmaterial gjordes utifrån ett system som tidigare använts för sortering av kvarts i mellansvenska material (se Guinard & Vogel 2006, s. 268 ff). Utifrån de i artikeln nämnda kriterier kunde råmaterialet klassificeras i 21 olika typer. Det är alltså mycket varierat, från stokristalliga kvarts- och bergkristallsorter av olika färger till finkorniga kvartsitiska (mylonitiska) sorter. Flera stycken enskilda större kvartskristaller har registrerats, också dessa av varierade färger och med olika typer av inklusioner. Råmaterialvariationen tyder på lokal tillgång på olika sorters kvarts som kan ha testats på plats. Några av bitarna verkar vara delar av en och samma bearbetningsprocess. Utifrån detta kan man sluta sig till att de forntida Albybergbesökarna på plats testade material men stannade inte tillräckligt länge eller hittade inte tillräckligt lämpliga sorter för att lämna efter sig rester av en systematisk produktion. Förmodligen härstammar de flesta råmaterialtyperna från kvartsådror i granit eller morännoduler från den dåtida ön. De kan vara delar av samma eller några enstaka kvartsförekomster. Eftersom tillverkningsprocessernas väsentliga delar saknas kan vi också anta att färdiga avslag togs in till platsen möjligen som råämnen för vidare bearbetning. 86 Antal Typer av kvarts antal och antal använda 8 6 4 2 0 Alla Använda 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 Kvartstyper i Albybergsmaterialet Fig 1. De i Albybergsmaterialet ingående varieteter av kvarts/kvartsit/mylonitisk kvarts/kvarts med olika andel fältspatinklusioner. Resultat från slitspårsanalysen Albyberg 2010 En kort sammanfattning av tidigare slitpårsanalys. Sex föremål av kvarts och flinta har tidigare analyserats från förundersökningen år 2010. Två kvartsföremål från objekt 15 (F 274 och F284). Ett av dem (f 274) hade slitspår som tolkades som ritsverktyg använt på hårda animaliska material. Det hade skador från etsande ämnen. F284 tolkades som oanvänd bipolär kärna. Tre kvartsföremål från objekt 14 (F 315, F316 och F361)analyserades. F315 tolkades som hyvel möjligen på torrt trä. F316 kan möjligen man ha använt stycket till att tillfälligt ritsa eller sprätta något med. F361 tolkades som oanvänt bipolärt avslag. Från lokal 13 med inslag av tidigneolitisk keramik analyserades ett föremål av flinta (F389). Trots att det var lätt brandskadat kunde vissa slitspår från skaftning observeras (se bilaga 1-2). Albyberg 2015 Av de 52 analyserade bitarna hade 22 (ca 40%) mer eller mindre tydliga spår av nötning som kan tolkas som resultat av användning. Den höga andelen slitspår beror med säkerhet på att analysföremålen valts ut utifrån de lämplighetskriteria som extraherats genom tidigare analyser av likanande material och experimentellt underlag. Skador kan delas in i några grupper som återkommer systematiskt i materialet. De är kross av eggens yttersta del, och/eller klyvplans- och retuschkanter, dessa kommer oftast från kontakt med hårda material som ben, snäckskal eller horn (eller möjligen torrt trä?). Samma gäller för de på flera redskap förekommande sprickor. Tio (10) föremål har använts i kontakt med sådana hårda material. Där linjära strukturer finns och kross inte förekommer eller tillfälligt tolkas skadorna som spår av kontakt med mjuka material det kan vara animaliska (hud, kött, läder) eller vegetabiliska (växter eller färskt trä). Åtta (8) föremål från Albyberg har spår av kontakt med mjuka material. Tre (3) stycken av dessa har spår både av kontakt med mjukt och hårt underlag och tolkas här som slaktverktyg. Två 87 bitar uppvisar skador från etsning genom förekomst av stort antal etsade gropar. De kan vara spår av deposition av själva råmaterialet (och är i så fall delar av nodulernas utsidor) eller möjligen av skador från arbetet respektive deposition efter själva användningen, dvs ”postdepositionella” skador. De linjära strukturerna som repor eller grupper av gropar ligger oftast i riktning diagonalt mot eggens riktning (i 11 fall) och kan tolkas som spår av verksamheter som täljning och skrapning. Fem (5) verktyg har linjära slitspår som ligger mer eller mindre i rät vinkel mot eggen och tolkas här som hyvlar. Fem (5) verktyg har linjära slitspår som ligger mer eller mindre parallellt med eggen och tolkas här som skärande eller sågande verktyg. Två (2) föremål tolkas som ritsverktyg typ stickel och ett som borrverktyg. Två bitar kan på grundval av skadornas riktning vara rester av projektiler. Ett föremål har spår av sågande skärande rörelse och tolkas som en kniv. Utifrån de senaste analyserna (Knutsson et al manus) kan det också vara en insats i en nu försvunnen benspets. (Se bilaga 1-3) Kommentarer och illustrationer till analyserna Skrapverktyg Det i särklass största gruppen av verktyg har använts i skrapande eller möjligen täljande rörelse: H9, H11, H21, H22 (t), H23, H28, H36, H37, H38, H42 (t), H44 och H47 (t). T= täljande rörelse, resten uppfattas mera som skrapverktyg. Sammanställning av verktygen och några närbilder av skadorna kan illustrera formvariationen och användningslikheten. Av dessa är sex använda på hårda material, fem på mjuka, av vilka tre tolkas som trä och två på blandade (föreslås vara slaktverktyg) (fig. 2, 6, 7, 8, 12). Skärverktyg Tre stycken: H23, H24 och H52 har tolkats som skärverktyg eller knivar. Två av dem är använda på både mjuka och hårda underlag och en på enbart hårt material. En har skador och form som kan tyda på att den suttit i ett skaft, förslagsvis en benspets (se Knutsson m fl manuskript) (fig. 5, 14). Hyvlar Sex verktyg har skador liggande i rät vinkel mot eggen och tolkas som hyvlar: H21, H22, H23, H36, H37 och H44. Av dessa har två skador från hårda underlag, tre från mjuka underlag och e från både mjuka och hårda. Det tyder på att denna grupp är bara en del av gruppen skrapor som de också förekommer i . Den enda med enbart rätvinkliga skador är nummer H44 (fig. 4, 10). Rits- och borrverktyg Fyra verktyg har skador som kan sättas ihop med ritsning: H1, H3, H9 och H43. Ett verktyg fogas till denna grupp, H31 vars skador kan jämföras med experi- 88 mentellt använda borrar. H31 och H43 och möjligen också H3 föreslås ha använts på trä som underlag. Två har skador från kontakt med hårdare material (fig. 4, 9, 11). Projektilfragment Två av fragmenten H35 och H39 föreslås här vara rester av projektiler, de har blandade skador och brott som tyder på att de brutits av från skaft (fig. 15, 16). Skador från tillverkning Två av redskapen har skador som kan sättas ihop med bearbetning med hårt material: H19 och H24. De har skador från kontakt med hårt material, möjligen annan sten på områden där tillslagning vid tillverkning är sannolik. Övriga föremål Övriga 30 föremål hade antingen inga skador eller skadorna kunde inte hittas. Nio föremål och möjligen tre till visade tecken på partiell erosion, ofta i form av stora avskavda ytor på olika delar av redskapen. Litteratur Callahan E. 1987. An evaluation of the lithic technology in middle Sweden during the Mesolithic and Neolithic. Aun 8. Uppsala Callahan, E., Forsberg, L., Knutsson, K & C. Lindgren. 1991(1992). Frakturbilder. Kulturhistoriska kommentarer till kvarts säregna sönderfall vid bearbetning. Tor 24. Uppsala Guinard M. & Vogel, P. (red.) 2006. Stormossen. Ett senmesolitiskt boplatskomplex i den yttre upländska skärgården. SAU Skrifter 20. Uppsala. Knutsson H., 2014. Slitspåranalyser av utvalda föremål från Knapen, Fastigheter Joråsen 1:3, Överhärde 81:1. Stoneslab rapporter 2014. Uppsala Knutsson H. Vogel P. Kvartskvalité och stenbrott – en geologisk analys. I: Guinard M. & Vogel, P. (red.) 2006. Stormossen. Ett senmesolitiskt boplatskomplex i den yttre uppländska skärgården. SAU Skrifter 20. Uppsala. Knutsson H., Knutsson K., Molin F. & Zetterlund P., 2015. From flint to quartz: Organization of lithic technology in relation to raw material availability during the pioneer process of Scandinavia. Manuskript insänt till tidskriften Quartär. Knutsson, K., 1988a. Pattern of tool use. Scanning electron microscopy of experimental quartz tools. Aun 10. Uppsala. 89 Knutsson, K., 1988b. Making and using stone tools. The lithic assemblages from Middle neolithic sites with flint in Västerbotten, northern Sweden. Aun 11. Uppsala. Knutsson, K. & Lindgren, C. 2004. Att ge kvarts mening. I: Lindgren C. 2004. Människor och kvarts. Sociala och teknologiska strategier under mesolitikum i östra Mellansverige. Coast to Coast-books No. 11. Uppsala. Plissson H. & Mauger, M. 1988. Chemical and mechanical alteration of microwear polishes: an experimental approach. Helinium 28:1, 3-16. Rodon Borras, Teresa 1990. Chemical process of cleaning in microwear studies: conditions and limits of attac. Application to archaeological sites. I Gräslund B. Knutsson, H., Knutsson K., Taffinder, J. (eds). The interpretative possibilitiesof microwear studies. Proceedings of the international conference on lithic usewear analysis, 15th-17th February 1989 in Uppsala, Sweden. Aun 14. Rankama, T. 2002. Analyses of the Quartz Assemblages of Houses 34 and 35 at Kauvonkangas in tervola. In Helena Ranta (ed.) Huts and Houses. Stone Age and Early Metal Age buildings in Finland. Helsinki. Pp. 79-108. Levi Sala, Irene, 1996. A study of microscopic polish on flint implements. Oxford: Tempus Reparatum, 1996. British archaeological reports. International series, 0143-3067; 629. Oxford. 90 Albyberg slitspår - preliminär rapport - bilagor 1-3 91 BS ST BS F BS 1 1 5 2 4 14 1 3 2 4 1 1 2 1 1 1 5 2 1 3 1 1 4 16 2 1 5 2 4 1 4 3 2 1 2 - 1 5 3 1 1 1 1 1 5 1 1 2 1 1 2 1 1 1 1 2 1 1 2 1 4 2 1 1 1 1 1 1 4 3 - F1 SP D5 SP svallat svallat Slitspårnummer KV KV KV KV KV B KV F BS Bi KA, BS Urval för slitspårsanalys 1 1 1 2 1 1 BS F F BS F Antal 136 127,5 119 134 120 127 129 F BS F F Summa alla 713 713,5 714 714 722 725 726 BS F BS Fragmenttyp & övrigt KV B B B KV B KV B KV B KV B KV KV KV KV KV KV B B KV Fragment Råmaterial 1 1 2 1 2 2 1 1 2 2 3 3 1 1 1 2 1 2 2 1 2 Antal Stick 114 114 117 120 120 120 117 117 118 118 118 118 119 130 131 136 137 137 116 119 119 Antal Kontext 2 711 711 711 711 711 711 712 712 712 712 712 712 712 712 712 712 712 712 713 713 713 Typ hel Kontext 1 Helena Knutsson H52-53 H50 H23-24 H5 H12-16 H25 H30 727 728 729 730 730 730 730 730 730 730 730 731 731 731 133 133 132 131 131 131 132 134 135 135 135 133 133 134 1 2 2 1 2 2 1 2 1 1 2 1 1 2 KV KV KV KV KV B KV KV KV B KV KV KV KV 731 731 732 732 732 732 732 732 733 733 133 135 133 133 134 134 135 135 133 134 2 1 1 2 1 2 2 2 2 2 KV KV KV KV KV KV KV B KV KV 733 734 734 734 734 S1 S8 S9 S10 S15 S17 S23 S24 134 136 136 137 137 1 1 2 1 2 KV KV KV KV KV KV KV KV KV KV KV KV KV BS BS BS/KA BS F BS BS BS BS F F Spån BS BS F BS F F F F Spån F F BS BS F BS KA/BS 2 1 1 3 1 1 1 1 3 2 1 2 2 6 2 2 7 1 1 6 1 1 1 1 3 1 1 2 1 1 7 1 2 15 4 - 3 1 1 1 2 1 1 1 - 5 1 1 1 1 1 2 1 D5 A1 A4 SP A1 F3 F2 D5 F3 A1 D5, B1 F3 D5 B3 F1-2 3 2 3 1 9 1 3 3 7 1 1 1 9 3 1 1 4 1 1 4 3 2 2 8 1 2 18 4 1 1 2 2 2 1 2 6 1 2 H36-37 H38-39 8 1 1 2 2 1 1 1 1 1 1 2 1 3? 1 1 2 2 1 1 - H45-47 H1 H49 H17-18 H19 H29 H41-44 H31 H51 H32-35 H20-22 H40 H2-3 H6-11 H48 H27-28 H4 H26 Tabell 1. Sortering av Albybergmaterial inför slitspårsanalysen. Förkortningar: B= bergart KV= kvarts/kvartsit/mylonit. BS= bearbetat stycke. F=helt avslag. Fragmenttyper är klassificerade enligt fragmenterinsgschema presenterat i Rankama 2002. Se bilaga 4. 92 Albyberg slitspår - preliminär rapport Helena Knutsson Råmaterial Ty p Eggar Eggvinkel H1 734/136 s1 1 F 2 kraftiga 68° 24 H2 732/134 s1 2 D5 44° 86° H3 732/134 s1 3 B1 1 skarp 1 trubbig 2 trubbiga 1 skarp H4 S10 4 B3 H5 713/136 s1 5 D5 H6 732/134 s2 6 H7 732/134 s2 732/134 s2 732/134 s2 H8 H9 93 Slitspår Erosio n Tolkning 23 Ja på två eggar som utgör en kraftig spets - 30 15 nej - Diagonal rörelse på hårt och mjukt surt material - 48° 66° 7785° 20 21 Ja, ett spetsigt parti använt möjligen 2 trubbiga 1 skarp tunn 1 trubbig en spets 35° 75° 89° 14 18 nej - Parallella och diagonala skador på ett hörn, ritsverktyg? - 83° 39 25 nej - BS 3 trubbiga 69° 79° 86° 31 B18 T18 nej 5 F 1 skarp 57° 26 18 nej Impact pits på en del av en egg - inte på användb ara eggar - 7 F 1 skarp 1 trubbig kort 37° 91° 17 21 Ja på tunn eggs utskjutande del På delar av trubbig egg 5 D5 1 trubbig 76° 37 24 Ja på tre hörn - Möjligen använd i skrapande riktning på tunn egg Ritsning och skrapning Bredd mm Kontext Längd mm Fnr - - 732/134 s2 732/134 s2 8 A1 2 skarpa 1 spets 2 trubbiga 1 spets 28° 57° 75° 88° 38 21 nej - - 9 D5 33 20 ? Skrapande rörelse hårt material 2 trubbiga 3 skarpa korta 71° 83° 25° 30° 37 - 10 15 T14 5 - 10 Kär na Sp Ja på distalspetsen och en konvex egg nej 713,5/12 7,5 s 1 713,5/12 7,5 s 1 10 ja Mekanisk erosion på flera ställen på avslaget H14 713,5/12 7,5 s 1 10 B3 50° 8 7 713,5/12 7,5 s 1 713,5/12 7,5 s 1 10 Sp 1 skarp kort konvex ? H15 8 7 nej - - 10 Sp 1 skarp 20° 14 6 nej - - H17 734/137 s 1 11 D5 (bip ) 67° 81° 31 27 nej ? - H18 734/137 s 1 12 BS 65° 99° 35 27 nej - - H19 729/132 s2 13 D5 1 skarp 1 trubbig 1 spets 2 trubbiga svallade 1 skarp 1 konvex skrapeg g1 trubbig 51° 68° 96° 44 27 Ja på en trubbig del av eggen - H20 731/134 s2 731/134 s2 14 F 1 skarp 26° 20 10 nej - Skador från kontakt med hårt material, mera knackskado r än slitspår från arbete kan det vara ett plattformsa vslag? - 15 Spå n 2 skarpa 37° 48° 31 13 Ja på båda sidoeggar H10 H11 H12 H13 H16 H21 94 Skavande skrapande på hårt material den blir svår att fota! H22 731/134 s2 3 F2 1 skarp 1 kraftig 2 trubbiga 30° 62° 90° 11 15 Ja etsskador längs två delar av eggar ? H23 712/130 s1 16 F 2 trubbiga 1 skarp 34° 70° 70° 24 19 Ja på en trubbig sidoegg och distalegg - H24 712/130 s1 5 F1 2 trubbiga 74° 80° 18 13 Ja? En liten del av en trubbig egg kan ha slitspår ? H25 722/120 17 Bip Ka 2 trubbiga rundade 27 22 T16 ? vet inte om något kan vara slitspår H26 S15 18 2 skarpa en ojämn trubbig 29 27 Neolitisk? - H27 733/134 s2 19 F 12 (fla thu ggn ing sav slag (?) Spå n 59° träf fpu nkt 89° 90° 35° 41° 2 kraftiga 42° 85° 60° 32 14 H28 733/134 s2 20 F 23trubbig a1 spets 76° 82° 86° 23 15 Svallat? Inga större skador, ytan består av mindre kvartsfragment och kristaller Ja på två trubbiga sidoeggar Svallad? Tydliga svallska dor på ytorna ? Enstaka platser med gropar främst på ryggsida n - 95 - Skavande /täljande rörelse på etsande material Lite användning sspår i alla rörelseriktn ingar troligen på animaliskt hårt och mjukt material slaktverkty g? Hårt material, riktning svår att fastställa ? Svallad Lindriga erosionsska dor men inga slitspår - Diagonala skärande skrapande skador på hårt 2-3 trubbiga 1 stickelsp ets 92° 99° st sp 53° 32 17 T14 - - material - 2 ojämna 1 med spetsigt parti i mitten 1 konvex båda skarpa 1 spets 2-3 trubbiga 37° 66° 37° 39 28 - - - 81° 33 23 T 19 Ja på det spetsiga delen från alla tre sidor - F 1 skarp 31 12 - - 19 F 26 16 - - - 731/133 s1 19 F 17 14 - - - H35 731/133 s1 19 F3 1 skarp 1 konvex trubbig 1 skarp kraftig 1 skarp 1 spetsig del 1 rak skarp 40° 45° 29° 66° 70° 33° 33° Använd i roterande rörelse på en material som är styvt men mjukt kan vara trä? - 35° 11 8 Ja på två eggar som möts i en spets - H36 731/133 s2 86° 92° 18 19 Ja på en trubbig egg - Kan vara änden av en projektil linjära strukturer riktade mot spetsen Skrapande/ hyvlande rörelse på H29 730/131 s1 13 Kris tallf rag em tn /Kä rna F/D 5 H30 726/129 s1 18 H31 730/134 s2 8 BS H32 731/133 s1 19 H33 731/133 s1 H34 D5 96 2 trubbiga mjukt material kanske färskt trä, tillfälligt Skrapande rörelse (åt sidorna ) mitt på den konkava eggen liknande men mera tillfälligtpå den längre trubbiga eggen Skrapande rörelse på mjukt material H37 731/133 s2 13 BS 1 konkav trubbig slutar med en spets 79° 26 20 T11 Ja på en kraftig konkav egg (en sidoegg eller distalegg(?) och på en spets - H38 731/135 s 1 6 BS 64° 80° 86° 29 24 Ja? Kvartsitisk yta verkar rundad långs en egg och viss linjäritet finns i form av djupa fåror Svart hårt vidhäftat material på spetsen eldpåverkan eller lim? - H39 731/135 s 1 4 F3 1 retusch erad konvex 1 retusch erad konkav 1 kraftig slutar med en avrunda d spets 1 skarp en kraftig 1 trubbig 91° 50° 30° 17 13 Ja på en tunn egg marginella skador och på en kort trubbig egg kraftiga - H40 732/133 s2 11 A1 22 - - 730/131 s2 2 F bip 27 19 - Ja partiell - H42 730/131 s2 20 A4 ? 53° 74° 86° 50° 69° ? 25 H41 1 kraftig 2 trubbiga 1 kraftig kort 19 17 Ja på en tunn men trubbig egg - Täljande/sk ärande rörelse på något hårt. Skadorna 97 Kan detta vara en avbruten projektil? Eller en liten hyvel - H43 730/131 s2 10 BS 2 trubbiga 1 spets 96° 24 15 H44 730/131 s2 10 BS 2 trubbiga en retusch erad trubbig 91° 76° 100 ° 32 13 T12 Ja på spetsen skador tydligt utvecklade på en sida Ja på en kraftig smal egg - Möjlige n brännsk ador eller skador från hård tillverkn ing, nära eggranden Stickel och i borrande rörelse tillfälligt Skrapande rörelse på mjukt material Råmaterial sorterade innan tvätt Fnr Kvartstyp Färg Genomskinlig het Kristallst orlek Glansig het H1 1 genomskinlig stora glansig H2 2 Fläckvi s gråvit gråvit opak små matt H3 3 gråvit opak- sv genomskinlig stora glansig H4 4 vit små glansig H5 5 gråvit Strimmig vitgenomskinlig Svagt genomskinlig små H6 6 grå Svagt genomskinlig små H7 5 gråvit Svagt genomskinlig små H8 7 gråvit Svagt genomskinlig små H9 5 gråvit Svagt genomskinlig små H10 8 gråvit Svagt genomskinlig stora Matt och glansig Matt och glansig Matt och glansig Matt och glansig Matt och glansig Glansig 98 Inslag mm Enstaka korn fältspat Fältspat Fältspat Nodulutsida fältspat Fältspat Nodulutsida fältspat Fältspat Rekristallisat ionsplan Fältspat Spaltnin g/brott Kontext Sprickor kristallkl yvplan Mussligt 734/136 s 1 Mussligt kristallkl yvplan Mussligt 732/134 s 1 732/134 s 1 S10 Mussligt kristallkl yvplan Mussligt kristallkl yvplan Mussligt kristallkl yvplan Kristallkl yvplan 713/163 s 1 Mussligt kristallkl yvplan Kristallfr agment kristallkl 732/134 s 2 732/134 s 2 732/134 s 2 732/134 s 2 732/134 s 2 H11 9 vit Strimmig vitgenomskinlig stora Matt och glansig Rekristallisat ionsplan H12-H16 10 Grå/sv art Opak stora Glansig Alla bitar från samma kärna H12 H17 11 Grå Opak små Kvartsitisk? H18 12 Grå Opak stora H19 13 Grå Svagt genomskinlig stora halvmat t halvmat t glansig H20 14 genomskinlig stora glansig H21 15 Fläckvi s gråvit Gråvit Svagt genomskinlig små H22 3 gråvit opak- sv genomskinlig stora Matt och glansig Glansig H23 16 gråvit Svagt genomskinlig små H24 5 gråvit Svagt genomskinlig små H25 17 gråvit opak små H26 18 grå Svagt genomskinlig kvartsitisk Matt och glansig H27 19 grå Svagt genomskinlig kvartsitisk H28 20 gråvit opak- sv genomskinlig stora Matt och glansig Glansig H29 13 Grå Svagt genomskinlig stora glansig H30 18 grå Svagt genomskinlig kvartsitisk Matt och glansig 99 Sprickor, svallad lite? Rekristallisat ionsplan sprickor yvplan Kristallfr agment kristallkl yvplan Kristallfr agment kristallkl yvplan Mussligt Kristallkl yvplan Mussligt Kristallkl yvplan Mussligt 732/134 s 2 713,5/12 7,5 s 1 734/137 s 1 734/137 s 1 729/132 s 2 731/134 s2 Mussligt 731/134 s2 Fältspat Mussligt Glansig Fältspat Mussligt Matt och glansig matt Fältspat Mussligt 731/134 s2 712/130 s1 712/130 s1 Enstaka korn fältspat Band av mörkare material (fältspat?) sprickor eller rekristallisati onsskikt? Enstaka korn fältspat Kristallkl yvplan Mussligt Mussligt 733/134 s 2 Fältspat Mussligt Kristallkl yvplan Mussligt Kristallkl yvplan Mussligt 733/134 s 2 Rekristallisat ionsplan sprickor Band av mörkare material (fältspat?) S15 730/131 s 1 726/129 s1 H31 8 gråvit Svagt genomskinlig stora Glansig H32 19 grå Svagt genomskinlig kvartsitisk Matt och glansig H33 19 grå Svagt genomskinlig kvartsitisk Matt och glansig H34 19 grå Svagt genomskinlig kvartsitisk Matt och glansig H35 19 grå Svagt genomskinlig kvartsitisk Matt och glansig H36 16 gråvit små Glansig H37 13 Grå Svagt genomskinlig Svagt genomskinlig stora glansig H38 6 grå Svagt genomskinlig små H39 4 vit små H40 11 Grå Strimmig vitgenomskinlig Opak Matt och glansig glansig H41 2 gråvit opak små H42 20 genomskinlig stora H43 10 Fläckvi s gråvit Grå/sv art Opak stora 100 små sprickor eller rekristallisati onsskikt? Rekristallisat ionsplan Fältspat Enstaka fältspatskor nsprickor eller rekristallisati onsskikt? Enstaka fältspatskor nsprickor eller rekristallisati onsskikt? Enstaka fältspatskor nsprickor eller rekristallisati onsskikt? Enstaka fältspatskor n sprickor eller rekristallisati onsskikt? Fältspat Rekristallisat ionsplan sprickor Nodulutsida fältspat Kristallfr agment kristallkl yvplan Mussligt 730/134 s 2 Mussligt 731/133 s1 Mussligt 731/133 s1 Mussligt 731/133 s1 Mussligt 731/133 s 2 731/133 s 2 Mussligt Kristallkl yvplan Mussligt kristallkl yvplan Mussligt halvmat t matt Kvartsitisk? Mussligt Enstaka korn fältspat Mussligt Matt och glansig Glansig Fältspatklyv ning Skivig är det kvarts? Kristallfr agment kristallkl Alla bitar från samma kärna H12 731/133 s1 731/135 s 1 731/135 s 1 732/132 s 2 730/131 s2 730/131 s2 730/131 s2 10 H44 Grå/sv art Opak stora Glansig Alla bitar från samma kärna H12 yvplan Kristallfr agment kristallkl yvplan Det generaliserade schema, utvecklat av Callahan m.fl. 1991; Rankama 2002 och Knutsson & Lindgren 2004, som ligger som grund för den inledande klassificeringen i Knutssons studie. 101 730/131 s2 Knutsson Fig. 6 Knutsson Fig. 7 Knutsson Fig. 8 Knutsson Fig. 9 Knutsson Fig. 10 Knutsson Fig. 11 Figur 6. H28 Exempel på skada från diagonalt arbete på hårt material. Figur 7. H11 Exempel på skada från diagonalt arbete på hårt material. Figur 8. H23 Exempel på skada från diagonalt och parallellt arbete på mjukt material. Figur 9. H9 F1 Ritsande rörelse på en naturlig stickelspets på hårt underlag. Figur 10. H22 F1 Etsad yta med skador liggande rätvinkligt mot eggen tolkade som hyvelskada. Figur 11. H31 F1 Skador bakom spetsen tvärs över och i riktning mot den på ett verktyg tolka som borr. 102 Knutsson Fig. 12 Knutsson Fig. 13 Knutsson Fig. 14 Knutsson Fig. 15 Figur 12. H36 F2 Skrapande, diagonal rörelse på mjukt material. Figur 13. H47 F2 Exempel på skador som går i flera riktningar, diagonalt, parallellt och rätvinkligt på samma egg. Figur 14. H52 F1 Skador som ligger parallellt med eggen och har tecken på kontakt både med mjukt och hårt material. Figur 15 H39 F2 Brottskador med spår av kontakt med trä i bakre änden av redskapet. Figur 16. H19 F2 Skador från tillslagning med hårt verktyg. Knutsson Fig. 16 103 Bilaga 3. Arkeobotanisk analys. Stefan Gustafsson 104 Bilaga 4. Vedartsanalys. Erik Danielsson 105 106 Tabell 1. Fosfatvärden. Arendus AB Tabell Fosfatprover. Analyserna utfördes med citronsyrametoden av Arendus, Visby. LöpNr: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 107 ID 700/117 701/115 701/116 701/117 707/115 707/116 707/118 707/119 707/130 708/112 708/115 708/116 708/118 710/116 710/117 710/118 710/119 710/120 711/114 711/115 711/116 711/117 711/118 711/119 711/120 712/114 712/115 712/116 712/117 712/118 712/119 712/120 712/130 712/136 712/137 712/138 713/116 713/117 713/118 713/119 713/120 713/135 713/136 713/137 713/138 714/112 714/113 714/116 714/117 714/118 714/119 714/121 P° 1 1 2 1 12 11 8 1 63 12 23 1 7 21 29 16 30 20 8 30 33 34 55 19 21 72 34 37 39 78 32 8 72 77 74 91 39 33 51 25 36 91 87 97 70 47 63 31 26 62 24 28 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 714/134 714/135 714/136 714/137 714/138 715/112 715/113 715/115 715/116 715/117 715/118 715/119 715/120 715/121 715/127 715/135 715/136 715/137 716/117 716/118 716/119 716/120 716/123 716/124 717/116 717/117 717/118 717/119 717/120 717/121 717/122 717/123 717/124 717/128 718/116 718/117 718/118 718/119 718/120 718/121 718/122 718/123 718/124 718/128 719/116 719/117 719/118 719/119 719/120 719/121 719/122 719/123 719/124 97 123 101 91 112 37 66 92 64 51 65 60 12 39 97 120 154 150 61 41 61 13 41 26 62 72 61 47 83 12 55 5 21 35 20 81 16 18 128 50 47 23 39 60 28 26 41 49 58 89 31 68 15 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 147 148 149 150 151 152 153 154 155 156 157 158 719/125 720/115 720/119 720/120 720/121 720/122 720/123 720/124 720/125 721/120 721/121 721/122 721/123 721/124 721/128 721/129 722/120 722/121 722/122 722/123 722/124 722/125 722/128 722/129 723/120 723/121 723/122 723/123 723/124 723/125 723/126 723/127 724/120 724/121 724/122 724/123 724/124 724/125 724/127 724/128 724/129 724/130 725/123 725/124 725/125 725/126 725/127 725/128 725/129 725/130 726/125 726/126 726/127 108 19 37 54 26 48 65 35 43 15 41 44 63 61 99 77 25 27 31 46 35 22 15 83 17 36 21 17 18 52 59 74 68 30 21 12 19 37 25 27 14 22 32 37 21 23 17 34 53 73 11 43 21 74 159 160 161 162 163 164 165 166 167 168 169 170 171 172 173 174 175 176 177 178 179 180 181 182 183 184 185 186 187 188 189 190 191 192 193 194 195 196 197 198 199 200 201 202 203 204 205 206 726/128 726/129 726/130 726/131 727/129 727/130 727/131 727/132 727/133 728/131 728/132 728/133 728/134 729/131 729/132 729/133 729/134 730/131 730/132 730/133 730/134 730/135 731/131 731/132 731/133 731/134 731/135 731/136 732/133 732/134 732/135 732/136 733/133 733/134 733/135 733/136 733/137 734/133 734/134 734/135 734/136 734/137 734/138 735/134 735/135 735/136 735/137 735/138 77 26 21 49 58 61 63 122 79 74 95 130 124 110 136 143 137 101 112 123 114 34 92 86 110 157 119 72 76 83 105 148 78 95 94 119 140 51 104 139 81 100 150 46 91 22 59 128 Tabell 2. Undersökta rutor 702 702 706 707 710 711 711 711 711 711 711 712 712 712 712 712 712 712 712 713 713 713 713 713 713 714 714 714 714 715 714 714 714 714 714 714 715 715 716 717 719 720 720 720 721 116 117 115 118 120 114 115 116 117 119 120 116 117 118 119 130 131 136 137 116 118 117 119 130 134 128 112 116 117 115 118 119 120 120 134 135 116 117 123 119 124 127 115 120 128 109 Bergartsredskap Bergartsredskap och kvartsit Kvarts, bergartsredskap Inga fynd Kvartsitavslag Kvarts, skärvsten Kvarts, bergartsredskap Inga fynd Kvarts, bergartsredskap Kvarts Kvarts, bergartsredskap, skärvsten Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Bergartsredskap Bergartsredskap Inga fynd Kvarts, bergartsedskap Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Inga fynd Kvarts Kvarts Röd sandsten Kvarts Kvarts Kvarts Bergartsredskap Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts 722 722 722 724 725 725 725 725 726 727 727 727 728 728 729 729 729 730 730 730 730 730 731 731 731 732 732 732 732 733 733 733 733 734 734 734 749 125 120 123 115 120 125 126 127 129 131 132 133 131 134 132 133 134 131 132 133 134 135 133 134 135 133 134 135 136 133 134 135 136 135 136 137 169 Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts, bergartsredskap Kvarts, bergartsredskap Kvarts, bergartsredskap Inga fynd Röd sandsten, bergartsredskap, kvarts Röd sandsten, kvarts Inga fynd Kvarts, flinta, bergartsredskap Kvarts, bergart Kvarts Bergartsredskap, kvarts Kvarts Bergartsredskap, Kvarts Kvarts Kvarts, bergartsredskap Bergartsredskap, kvarts Bergartsredskap, kvarts Kvarts Kvarts, järnkniv Kvarts Bergartsredskap, kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Kvarts Tabell 3. Fynd. Kolumn ”S”=stick Fynd X Y S Material Antal Vikt (g) Sakord Komentarer 1 710 120 1 Finkornig ljus granit 1 155,9 Skiva med nodulutsida och tillslagna kanter. Svallad 2 710 120 1 Gnejs, breccialiknande 1 228,7 Slagspår på en sida och retuscherad skrapkant på änden av en 3 710 120 1 Gnejs, breccialiknande 1 147,9 Femsidig sten med eggnotch vid hörn. Ev avspaltningsytor, starkt vittrad. Tabell 2. Undersökta rutor 4 710 120 1 Gnejs/granit, blå kvartskorn 1 16,2 Avslag med eggnotch 5 710 120 1 Gnejs 1 44 Avslag/avfall med eggnotch vid hörn 6 710 120 1 Glimmerhaltig gnejs 1 27,9 Sten med eggnotch vid hörn 7 710 120 1 Ljusgrå tät bergart (samma material som F11?) 1 47 Kärna, städteknik 8 710 120 1 Gnejs 1 69,6 Femsidig sten med eggnotch vid hörn 9 710 120 1 Gnejs/granit, blå kvartskorn 24,5 Grovt linsformad sten med 2 eggnotchar vid hörn 10 711 114 1 Glimmerhaltig kvartsit? 1 58,5 Avslagsfrag med nodulyta. Framretuscherad udd och hörn. Borr/pryl, multiredskap? 11 711 114 1 Ljusgrå tät bergart 1 345,2 Morännodul med 3 avspaltningar på kanter. Greppnotch för pekfingret 12 711 115 1 Ljus porfyraktig bergart 1 136,4 Tillslagen skiva med retuscherad skrapkant. Förarbete till liknande redskap som F10? 13 711 117 2 Mörkgrå kvartsit? 1 5,3 Plattformsavslag. Möjligen retusher mot distaländen 14 711 120 1 Granit 1 105,8 Flat sten med eggnotch vid hörn 15 713 116 2 Ljusröd gnejs. Stänglig 1 69,4 Avslag med eggnotch vid hörn 16 713 119 1 Kvartsrik bergart 1 15,6 Sten med eggnotch vid hörn 17 713 119 1 Granit 1 13,9 Sten med eggnotch vid hörn 18 713 119 1 Röd granit/breccia 1 104 Sten med retuscherad skrapegg med udd 19 713 119 1 Röd granit 1 184,6 Avlång sten med retuscherad skrapegg med udd 20 714 120 1 Röd sandsten 1 8,75 Kärna/avfall. Retuscher? 21 715 117 Granit 1 352,3 Chopper tool/skrapa 22 725 127 Granit? 1 17,1 Avslag med 4 notchar på ena kanten, varav 2 djupa 23 726 129 1 Gnejs 1 482,8 Plattformskärna 24 726 129 1 Fältspat 1 44,26 Skiva med retuscherad egg och ev fremretuscherad vasst hörn. Kniv/hyvel? 25 726 129 1 Granitgnejs? 1 70,9 4/5-sidig sten med 2 notchar som skapar en robust spets. Bra som borr. 26 726 129 1 Finkornig granit 1 39,4 Flat sten med eggnotch vid hörn. Ev grepnotch på motsatt hörn som ger stöd för skärning med eggens motsatta halva 27 726 129 1 Granit/gnejs med mycket fältspat 1 24,9 PF-avslag med retuscherad distalkant som gett föremålet bra "borr-form" 28 726 129 1 Glimmerhaltig mörkgrå bergart 1 457,6 Stor Femsidig skiva med vissa spår av avslagning och en kant retuscherad (kniv?) 29 726 129 1 Gnejsgranit? 1 536,8 Stor skiva med avspaltningar och notchar på två sidor. Verktyg eller nätsänke? 30 727 133 1 Röd sandsten 3 537,52 Råämnen och avfall från slipstenstillverkning 31 727 133 1 Finkornig granit 1 408,2 Stort plattformsavslag 32 729 131 1 Röd sandsten 1 492,3 Avslag med påbörjad slipning av ventralsida. Framretuscherad näbb på distalkanten 33 729 133 2 Röd granit 1 21,7 Proximaldel av plattformsavslag med notch 34 729 132 2 Granit 1 803,9 Kärna 35 730 131 1 Röd granit 1 16,6 Avslag, bipolärt? 36 730 133 2 Granit? 1 35,6 Triangulär sten med notch på tunn långsida 37 730 135 2 Granit 3 38 731 133 1 Granit? 1 271,2 Avlång flat sten med 3 notchar på långsida 39 731 134 2 Granit 1 1765,6 Nodul med avspaltningar på den tunnaste kanten 40 732 135 2 Mörkgrå bergart 1 126,2 Skiva med tillslagna kanter och egg med möjliga bruksretuscher. Skivyxa? 41 S31 Mörkgrå glimmerrik bergart 1 5,97 Plattformsavslag 42 S32 Mörkgrå glimmerrik granit? 1 193,6 Avslag? Notchar på kanter. Kniv? 43 Yta 3 Grönsten med kvarts och fältspat 1 913,7 Strandnodul med avslag i två ändar 44 711 119 1 Kvarts 45 711 120 2 Kvarts 110 2 1 Skärvsten Slitspår, Nr Höger/ vänster h (h) h h v v (v) h h v (h) 45 711 120 2 Kvarts 1 46 712 117 1 Kvarts 2 47 712 117 2 Kvarts 1 48 712 118 2 Kvarts 1 49 712 118 3 Kvarts 1 50 712 118 1 Kvarts 5 51 712 119 1 Kvarts 15 52 712 119 2 Kvarts 1 53 712 120 1 Kvarts 2 54 712 120 2 Kvarts 4 55 712 130 1 Kvarts 7 56 712 131 1 Kvarts 1 57 712 136 1 Kvarts 3 58 712 136 2 Kvarts 5 59 712 137 1 Kvarts 10 60 712 137 2 Kvarts 4 61 713 118 2 Kvarts 2 62 713 119 2 Kvarts 2 63 713,5 127,5 1 Kvarts 5 64 713 130 2 Kvarts 1 65 713 136 1 Kvarts 1 66 713 137 1 Kvarts 3 67 714 112 1 Kvarts 1 68 714 116 1 Kvarts 2 69 714 117 1 Kvarts 5 70 714 117 2 Kvarts 2 71 714 118 1 Kvarts 2 72 714 119 1 Kvarts 3 73 714 120 1 Kvarts 2 74 714 134 2 Kvarts 1 75 715 116 Kvarts 1 76 716 123 1 Kvarts 3 77 717 119 2 Kvarts 1 78 719 124 1 Kvarts 1 79 719 124 2 Kvarts 2 80 720 115 3 Kvarts 1 81 720 120 1 Kvarts 2 82 721,5 125 1 Kvarts 3 83 721 128 2 Kvarts 2 84 722 120 1 Kvarts 1 85 722 123 2 Kvarts 1 86 725 120 1 Kvarts 1 87 725 125 1 Kvarts 2 88 725 126 1 Kvarts 1 89 726 129 1 Kvarts 1 90 726 129 2 Kvarts 1 91 727 131 1 Kvarts 5 92 727 133 2 Sandsten 3 93 728 131 1 Kvarts 1 94 728 132 1 Kvarts 4 95 728 133 1 Kvarts 6 96 728 133 2 Kvarts 3 97 729 131 1 Kvarts 1 98 729 132 1 Kvarts 5 99 729 132 2 Kvarts 2 100 729 133 1 Kvarts 3 101 729 133 2 Kvarts 5 102 729 134 2 Kvarts 2 103 730 131 1 Kvarts 1 104 730 131 2 Kvarts 4 105 730 132 1 Kvarts 3 106 730 132 2 Kvarts 2 107 730 133 1 Kvarts 1 108 730 134 1 Kvarts 1 109 730 134 2 Kvarts 2 110 730 135 1 Kvarts 7 111 730 135 2 Kvarts 1 112 731 133 1 Kvarts 4 113 731 133 2 Kvarts 10 114 731 134 1 Kvarts 19 111 Osäk. plats SS H12-16 SS H5 Borr? Passning Svallad bip? SS H25 SS H30 Svallat SS H29 115 731 134 2 Kvarts 11 116 731 135 1 Kvarts 14 117 731 135 2 Kvarts 22 118 732 133 1 Kvarts 8 119 732 133 2 Kvarts 5 120 732 134 1 Kvarts 8 121 732 134 2 Kvarts 12 122 732 135 1 Kvarts 1 123 732 135 2 Kvarts 9 124 732 136 1 Kvarts 13 125 733 133 1 Kvarts 3 126 733 133 2 Kvarts 8 127 733 134 1 Kvarts 5 128 733 134 2 Kvarts 2 129 733 135 2 Kvarts 7 130 733 136 1 Kvarts 8 131 733 136 2 Kvarts 4 132 734 135 1 Kvarts 2 133 734 136 1 Kvarts 1 SS H1 134 734 137 1 Kvarts 2 SS H17 & 18 135 734 137 2 Kvarts 11 136 749 169 Kvarts 5? 137 712 117 138 711 120 1 Kvarts 1 139 716 123 2 Kvarts 1 140 724 115 2 Kvarts 2 141 725 127 2 Kvarts 1 142 725 127 1 Bergart 1 143 714 134 1 Kvarts 2 144 711 115 1 Kvarts 1 145 724 115 2 Kvarts 2 146 732 133 1 Järnkniv 147 713 134 1 Kvarts 1 148 713 118 1 Kvarts 3 149 713,5 127,5 2 Kvarts 2 150 712 118 2 Kvarts 2 SS H52 & 53 151 712 118 3 Kvarts 1 SS H50 152 732 134 2 Kvarts 6 SS H6-9, 10, 11 153 734 136 2 Kvarts 1 SS H49 154 733 134 1 Kvarts 3 SS H45-47 155 731 133 2 Kvarts 2 SS H36 & 37 156 731 134 2 Kvarts 3 SS H20-22 157 731 133 1 Kvarts 4 SS H32-35 158 731 133 1 Kvarts 1 SS H51 159 160 728 727 131 133 2 Kvarts 1 Kvarts 5 1 161 731 135 1 Kvarts 2 162 734 136 2 Kvarts 6 163 730 135 1 Röd porfyr 1 164 712 119 Skärvsten 4 liter 165 727 131 1 Bergart 1 166 712 119 2 Bergart 1 167 729 132 1 Flinta 1 168 711 119 S1-2 Skärvsten 0,5 liter 169 732 133 2 Kvarts 1 SS H40 170 732 135 2 Kvarts 1 SS H48 171 729 132 2 Kvarts 1 SS H19 172 712 130 1 Kvarts 2 SS H23-24 173 730 134 2 Kvarts 1 SS H31 174 732 134 1 Kvarts 2 SS H2 & 3 175 730 131 2 Kvarts 4 SS H41-44 176 S1 Kvarts 1 177 S2 Kvarts 1 178 S3 Kvarts 1 179 S4 Kvarts 1 180 S6 Kvarts 1 181 S7 Kvarts 1 182 S8 Kvarts 1 183 S9 Kvarts 1 1 Svallad PF SS H27 & 28 Svall i S1? Längst i ö Notchat redskap Bergart 112 SS H38-39 Ev redskap Stor skrapa? 183 S9 Kvarts 1 184 S10 Kvarts 1 185 S11 Kvarts 5 186 S12 Kvarts 1 187 S13 Kvarts 1 188 S14 Kvarts 1 189 S17 Kvarts 1 190 S23 Kvarts 2 191 S24 Kvarts 1 192 S25 Kvarts 1 193 S26 Kvarts 1 194 S28 Kvarts 1 195 S29 Kvarts 1 196 S30 Sandsten 2 113 114 Under juli 2014 genomförde Arkeologhuset en särskild arkeologisk undersökning av en boplats från stenåldern, Österhaninge 697, i Albybergs företagspark i Haninge. Bosättningen låg troligen strandbundet vid en vik av havet omkring 5900–5600 f Kr. Fynden domineras av slagen kvarts och grova redskap av bergart. Fem delytor identifierades och tolkas som strandbundna vid olika havsnivåer. Inom bägge ytorna sågs tydliga mönster i spridningen av olika fyndmaterial, vilket indikerar en hög grad av rumslig organisation. Den övre ytan har den största fyndmängden och tolkas som resultatet av upprepade besök av samma grupp människor. Den nedre ytan är fyndgles och kan ses som ett fåtal eller kanske ett enda besök. Lokalen diskuteras i ett kronologiskt och typologiskt sammanhang med det flertal mesolitiska boplatserna i grannskapet – både sådana som har undersökts arkeologiskt och sådana som hittats vid inventeringar. En ingående presentation av de undersökta boplatserna med fyndmaterial, dateringar, strandförskjutningsmodeller och tolkningar görs. 115 116 117 118 119 120 121