Art Nouveau, viner och en udda lunchupplevelse

Från Le Mans körde vi nonstop till Nancy, med enbart ett stopp för lunch på vägen. Vi blev hungrigare och hungrigare men såg inga restauranger vare sig på Google Maps eller IRL. Så plötsligt låg det ett ställe bredvid vägen som vi bara blev tvungna att stanna vid.
Här stod några få bilar parkerade. Charmfaktorn var noll och utanför satt några ensamma rökande män som blängde på oss. Men vi hade inget val. Maken måste få mat!

Ännu knepigare var det där inne. Ett stort kalt rum med många bord, trasiga plastdukar och enbart ensamma män som samtliga satt vända mot teven. Vi fick veta att det fanns en förrättsbuffé som vi kunde ta för oss av, bröd och vatten ställdes på bordet.

Buffén innehöll allt möjligt, jag hade blivit mätt bara av den om jag vågat äta ordentligt. Flera skålar med obestämbara kladdiga sallader och röror som den orangefärgade till vänster på min tallrik (jag tror att det var burkchampinjoner i tomatsås), couscousröror, skinkor, patéer mm. Jag som älskar paté vågade ta av lite och det var i alla fall jättegott.

Sedan fick vi välja mellan korv/kyckling/något jag glömt tillsammans med pommes frites/sallad/ något jag också glömt. Maken tog korv och jag tog kyckling, trots viss oro för matförgiftning.

Min mat var inte speciellt vacker, kyckling i svampsås, men väldigt god! Makens tallrik får ni se här och nu ska ni vara glada att ni inte känner lukten av bajs. Det vände sig i magen på mig! Först trodde jag att någon i närheten släppt en riktigt äcklig brakare, sedan insåg jag att det var korven på bilden. Något så fruktansvärt vidrigt (ja, värre än surströmming - så då kan ni ana)!

Men maken åt glatt och tyckte att den var god ...

Sedan fanns det en efterrättsbuffé med kakor, glassar och massor av annat. Min chokladkaka smakade inte så mycket, men makens vaniljkaka var bra.

Jag hade tänkt gå på toa innan vi fortsatte bilfärden, men jag vände direkt i dörren när jag såg hur där såg ut.

Vilket skumt ställe!

Så småningom kom vi fram till det unika huset där vi skulle bo i Nancy. Stora portar avskärmade oss från gatuarbetet utanför och bilen stod tryggt parkerad där innanför. Vi togs emot av sprudlande glada och mycket stolta Lilou som inte pratade engelska och inte visste hur man pratar långsamt på franska.

Innan vi fick se vår lägenhet på översta våningen berättade hon om hur byggnaden sett ut innan de började renovera.

Eftersom jag inte fotograferade när vi visades runt i hennes hus fick jag senare fotografera ur en bok, men ni får inte se all skönhet.

Golvet i entréhallen av fantastisk mosaik.

Vår lägenhet var däremot inte tidsenligt inredd utan minst sagt vräkig och speciell. Eftersom Lilou var så stolt även över den, då hänger jag inte ut den här. Den var mycket personlig.

Vi skulle bo i Nancy i två nätter eftersom jag i många år längtat efter att se staden som kallas "Art Nouveaus franska vagga". Här finns några riktigt stora sevärdheter som Villa Majorelle och Musée de l'École de Nancy. Men. Ibland misslyckas även jag med planeringen. Jag vet ju att många museer och sevärdheter är stängda på måndagar, men nu visade det sig att dessa även var stängda på tisdagar vilket var just den veckodag vi skulle vandra runt i stan! Så frustrerande!

På måndagskvällen gick vi i alla fall mot det "son et lumière" som skulle visas i stan, här var det enbart på Place Stanislas så vi behövde inte flänga runt på samma sätt som i Le Mans. På vägen mot centrum låg lämpligt området Parc de Saurupt med flera vackra Art Nouveau-villor, detta är Villa Lang från 1905.

Villa Marguerite från samma tid

och en detalj av många, många.

Väl framme på Place Stanislas (på UNESCOs världsarvslista), ett stort torg från 1750-talet med vackra pampiga byggnader runt om, förgyllda jättefontäner i hörnen och många uteserveringar, var det bara att vänta.

Så småningom drog ett mäktigt ljud- och ljusspel igång

utan något direkt tema

men med en volym som om vi var på rockkonsert. En kontrast mot Le Mans!

Nästa dag, den stängda tisdagen, var det 37 grader varmt när vi vandrade den gröna turen på kartan.

Jag har fotat enorma mängder hus och detaljer, men visar bara några bilder. Ett av de vackraste husen var detta; La Villa des Clématites, som låg på en lång gata med vacker småskalig bebyggelse.

Men som sagt, det fanns oerhörda mängder detaljer att njuta av.

En del var aningen mer sparsmakade

och andra desto mer. Detta är alltså den berömda Villa Majorelle som

vi inte kunde besöka ...

vilket var oerhört retfullt :-(

Av en slump hamnade vi vid det jag tror är Nancys äldsta byggnad, ett odekorerat torn.

Ibland var moderniseringen av staden inte så lyckad.

Den här alldeles ljuvliga byggnaden, Immeuble Génin-Louis, var väldigt omdiskuterad när den byggdes p g a sin vågade konstruktion av metall som stöd åt en träram. Huset var nära att rivas 1973 men renoverades två år senare och är nu skyddat som historiskt monument.

Vi kom tillbaka till Place Stanislas och fick se det i dagsljus, men så drog åskmolnen ihop sig och vi skyndade hemåt. Det var en bra bit att gå och plötsligt lossnade sulan på min sandal! Jag fick sätta mig och vänta medan maken skyndade hem för att hämta bilen. När vi passerade en Lidl köpte vi bubbel och patéer att äta hemma eftersom vi insåg att det inte skulle bli något restaurangbesök. Istället tillbringade vi kvällen i vår lägenhet där vi fick ränna runt mellan de olika fönstren för att ömsom stänga mot störtregn och ömsom öppna för att få luft i den kvalmiga värmen.

Nästa dag for vi norrut och nu var det dags för vinhandel. Vi skulle stanna vid tre större vinhus där vi handlat förut och först ut var Cave Vinicole de Cleebourg i Alsace där vi provade och köpte vita viner.

Över gränsen till Tyskland och upp i Pfalz till Weingut Anselmann i Edesheim där vi denna gång hade tid att först äta lunch i deras stora trädgårdsservering.

Vid vinprovarskiosken var det väldigt lugnt och vi fick en alldeles underbar dam som

glatt hivade fram flaska efter flaska för provning. Jag provade faktiskt femton olika!

De gånger vi handlat här har vi fått en bonusflaska med annat vin att prova, en gång var det inte alls gott, men den andra gången var det desto godare. Nu gick damen länge bland sorterna innan hon valde att ge oss en flaska av deras dyraste vin från standardsortimentet.

Den kostar hela 14 euro ;-)

Sista stoppet var i Hessen, på Viniversum i Heppenheim

där vi enbart provade och köpte rött vin. Spätburgunder är tyska för Pinot Noir och även om det ser väldigt ljust ut kan jag lova att det smakar mer!

Jag hade bokat ett rum på järnvägshotellet i Heppenheim men stället såg så trist ut utifrån och jag hade fortfarande tid att avboka och maken kunde tänka sig att köra längre så det blev raskt byte till ett hotell i Assmanshausen vid Rhen. Vi fick ett hörnrum med utsikt åt två håll och var väldigt nöjda med det bytet!

Vi har kört längs Rhen så många gånger, men tröttnar aldrig. Slotten är vackra både kvällstid

och på dagen. Vi fortsatte norrut - hemåt - och med tanke på min bloggarfrekvens är vi nog framme till jul ... :-D :-D :-D

Ljud och ljus i Le Mans

Vi skulle bo i centrala Le Mans och hotellet erbjöd parkering i sitt garage för x euro men när vi hittade en gratis gatuparkering var vi fullt nöjda med det. På hotellet checkade man in utan att träffa någon, sedan gick vi ut på stan för att hitta middag. En sluttande uteservering på en indisk restaurang blev perfekt. När bilden togs har alla ätit upp, innan dess var det folk vid varje bord!

Sedan följde vi min grova karta över staden för att försöka hitta var kvällens "son et lumière" skulle kunna ses. Många franska städer och slott erbjuder ljud- och ljusföreställningar några gånger om sommaren, vi såg flera när vi körde bland slotten i Loiredalen, men i Le Mans kan man se detta varje kväll. Nu gällde det att hitta rätt ställen!

Vi gick över en bro till andra sidan vattnet och då plötsligt såg vi ett ansikte projicerat på ett träd!

Framme vid nästa bro fanns ytterligare ett ansikte och nu började vi förstå vår karta bättre. Vi gick tillbaka över vattnet

och längs hela den långa stadsmuren och flera kvarter av husfasader mellan de två broarna utspelade sig ett fantastiskt äventyr som jag inte kan göra rättvisa med mina fotografier. Jag filmade det mesta och kan bara uppmana alla som är i närheten av Le Mans att stanna en kväll för att uppleva detta.

Genom stadsmuren från romartiden går ett schakt för bilarna, men ovanför

hamnar man i en helt annan miljö! Det var så mäktigt att se ned på gatan och känna historiens vingslag. Detta är vyn mot floden Sarthe och den ena bron vi hade gått över,

det här är vyn inåt stan åt andra hållet.

Här uppe var husen småskaliga och kvarteren trivsamma. Hit vill jag komma tillbaka!

Men vi fortsatte vår jakt på sevärdheter och vid kortändan av Cathédrale Saint Julien-Le Mans pågick ett mäktigt skådespel

med flera olika scener

som avläste varandra.

Vi gick runt katedralen för att se ett ännu större spektakel

men här försvann lite av det fina på grund av affischerna som var uppklistrade på muren

och att det var så otroligt stort!

Trots allt det mäktiga var ansiktena det vi gillade mest och nu hade vi lärt oss

att om vi såg en stark strålkastare

handlade det bara om att komma fram till rätt träd

eller fasad

för att ansiktena skulle visa sig.


Efter några timmars flanerande i den varma sommarkvällen visade det sig att vi inte alls hade långt tillbaka till hotellet och nästa morgon visste vi att vi gärna vill komma tillbaka till staden men då välja ett annat hotell. Här hade vi en hel del åsikter om frukostserveringen, men den delen ska inte få påverka min helt oväntade uppskattning av Le Mans. En stad värd att utforska!

Det här var helt klart resans allra bästa dag.