Ända sedan jag skadade mig för 8,5 år sedan har jag sörjt att jag aldrig kommer att kunna åka telemark igen,,,,
Jag har saknat alperna, svenska och norska fjällen och allt vad det innebär...
Adrenalinet, ljudet av stålkanter mot pisterna, puffet man hör när man åker härligt puder, slamret av liftarna och den speciella doften av bergsluft blandat med matdofterna från toppstugorna, solen som värmer på våren och en iskall öl eller het gluhwein efter en dag i backen...
Jag har fått frågan om jag inte ville testa Sit-Ski men de första åren var jag inte redo, inte alls sugen, jag sörjde för mycket tror jag....
Det skulle 'ändå aldrig bli som Telemark.
När jag efter ett par år började leka med tanken på att kanske testa så kom nästa utmaning :-) Charlie, och då fick jag lägga de planerna på hyllan ett tag.
MEN NU!!!
Nu tog jag mod till mig och bokade skidskola en vecka, fem halvdagar med egen sit-ski instruktör i Åre. Inga jättehöga förhoppningar om att bli bra eller tycka det var speciellt kul men jag tyckteändå att jag var skyldig mig själv den chansen och den utmaningen.
Den första dagen med min suveräne skidlärare Viktor kändes hopplös på ett spännande sätt. Det var supersvårt och jag hade absolut ingen koll enligt mig själv. Men enligt V hade jag tydligen det och sakta men säkert började jag ta ut svängarna.
Laddarinför första åket i brantare backe, dag 4
 |
| Balansövning dag 1 |
Solskensåk dag 5
Känslan att susa ner för en härlig pist igen är obeskrivlig...
Tacksam!!!!
C
