Idag har vi ett helt underbart väder, klarblå himmel och isiga vindar. Vi travade upp i skogen på skaren, ja, ja vi plumsade igenom ett antal gånger också men i stort sett gick det bra. Vi gick genom kohagarna och helt plötsligt står det ett rådjur 2 m från Ines. Tyst betraktelse i några sekunder innan det springer iväg med en glatt springande hund efter sig och två hundägare som vrålar. Hon kom tillbaka och ganska fort också och då var jag glad att jag har lite pli på hunden. Tog inte många sekunder innan jag får se örnen segla en bit bort och det blir inkallning igen, men den var inte så intresserad av oss och gled vidare.
Vi såg honom några gånger glida längre bort igen, men när vi nästan var ute på vår väg hem kom han glidande och jag fotade och fotade och helt plötsligt var han precis över oss. Så vackert respektingivande.
Ja, jag blev faktiskt lite rädd när han var precis över oss och inte alls högt upp heller, cirklande över oss. Trodde inte den skulle våga så nära oss, men nu vet jag bättre och Ines blev väl kopplad i det läget väldans fort och hela vägen hem.
Väl hemma fanns inte ett enda kort i kameran, den har lagt av helt enkelt. Jag som stod under örnen o fotade den ena bilden efter den andra med skräckblandad förtjusning. Så jag har lånat en bild på nätet för att visa hur vackert, läskigt det kan vara att stå under den.
Det sista året har vi sett så mycket örn här så man börjar ju undra om stammen ökat så mycket eller om det finns bon så nära. Så lär man sig att det går väldans fort också när de glider fram, på några sekunder är den redan nån km bort, så man måste ha koll hela tiden när man har lös vovve som dessutom är så liten att den lätt kan bli ett byte.
Ja, jag vet att det kan hända och att det hänt här också inne på en tomt så man kan aldrig vara för försiktig.
Nu får vi väl inta nått som lugnar ner oss en aning. Vet inte vad jag är mest upprörd över just nu, att kameran är kass (jag har flera som tur är) eller att örnen cirklar här.