Rapport med skrytvarning.

I går ringde S halv två och berättade att de hade slutat en timme tidigare än vanligt p g a långhelgen. Hoppsan! Vi hade planerat att hon skulle ta med alla tjejklasskompisarna (sexton stycken, de andra fyra skulle åka direkt till sina lantställen) hem efter skolan och att föräldrarna sedan skulle plocka upp dem klockan sju. Jag såg fem timmars högljutt kacklande och kaos framför. Nog för att jag hade förberett en massa material, men skulle de inte tröttna efter ett tag? Vilken tur att bussarna var försenade, att tjejerna gick till Centralen från skolan och att alla som kom blev helt pysselabsorberade!

Jag hade fixat tacos, köpetårta (höjden av lyx enligt S) och en stor godisskål. Min "chef" hade skänkt en massa gamla produktprover, så det fanns pyssel överallt. Vi hade också laddat upp med pärlplattor och inspiration att göra halsband och örhängen, så nog fanns det att göra. Jag visste att ett par av kompisarna är lika glada i pyssel som vi, men de andra... Låt mig bara säga att de var helnöjda! Jag var den mest avundsvärda mamman i hela världen och vårt hem var Pysselparadiset. Dessutom hade jag i min iver att fixa en godisskål som inte skulle vara rena bakteriehärden valt klubbor, kolor och karameller med omslag och tuggummin (man kan köpa mina gamla favoriter Jenka, Shake, Dance och vad de heter i påsar), och hade tydligen fått till den ultimata godisblandningen. Ja, det kan ju också vara så att denna samling tio- och elvaåringar var ovanligt positiva, men de var så glada, tacksamma och nöjda att jag var riktigt överraskad!

Jag var ensam vuxen, men kalasföremålet var vänlig nog att rycka in som instruktör i stället för att pyssla själv. Med anledning av detta tog jag bara tio bilder. Hälften var dåliga och hälften gick inte att använda. Här får ni i alla fall se de goda tårtorna i sin suddiga prakt.

Långhelgen gjorde att det var tjockt av bilar ut ur stan, så de sista gästerna åkte inte hem förrän halv åtta. S kalas var enligt några av gästerna "det bästa kalaset någonsin" och enligt resten "jätte-, jätteroligt"! Jag kan konstatera att det var en fest som jag oroade mig över helt i onödan.

In your face...

Ett av de uttryck mina kära barn (och min man) tycker om att använda sig av är "In your face!". Det skulle väl kunna översättas med "Ha!" så som de använder det, men det är nog inte den rätta betydelsen. Idag känner jag för att säga "In your face!" till någon, men det är ju inte trevligt. Därför säger jag "Ha en skön lördagkväll!" i stället.

I torsdags hade jag en liten trädgårdsmästare på besök. Jag tror att jag fyllde på vattenkannan ca 220 gånger, men så var hela trädgården ordentligt genomvattnad efter det. Samtidigt som lille N och hans lillebror W var hemma hos mig föddes ytterligare en (stor) lillebror. All American, men född i Sverige. Det blir en spännande historia att berätta när han blir större.

Jag gillar freesia. Freesia luktar väldigt gott. Till denna dag påstår maken att det var rosorna i vår bröllopsbukett som doftade så gott. Det gjorde de alltså inte.

Finns det coolare djur än igelkottar? Den här taggbollen bor nog någonstans i närheten, för vi får besök lite då och då. Alldeles orädd. Jag antar att jag också hade varit det om jag hade haft en dräkt med samma beklädnad!

Inte så lite stolt.

E sjöng solo under Adolf Fredriks flickkörs internkonsert tidigare i kväll. Jag älskar det svenska vemodet och jag älskar stämsång. What can I say?

Jag är stolt över min dotter. Det får man vara. Jag är stolt över alla mina barn för den delen. Jag kommer ihåg att min mamma en gång fick frågan vem hon älskade mest av sina många barn. Då svarade hon att man inte kan älska ett barn mer än ett annat, men att man älskar dem på olika sätt och för olika saker. Så är det nog. I kväll önskar jag alla barn någon som är stolt över dem.

Utgång!

Jag har varit mamma till skolbarn i ganska många år vid det här laget. När yngsta dottern började i fyran i höstas råkade jag ut för något som jag aldrig har upplevt förut. På sagda dotters första klassfest hade klassföräldrarna ordnat en Barnbar (saft och läsk) och en Vuxenbar (där det serverades vin och öl). I kväll är det dags igen. Barnbar och Vuxenbar. Klassdisco för barn och föräldrar. Är det bara jag som tycker att det är oansvarigt att servera alkohol under sådana här omständigheter? Fjantigt också, för den delen. Ska vi inte kunna umgås som föräldrar utan ett glas vin i handen? Jag får väl ta upp det på nästa föräldramöte.

Har någon av er varit med om det här i era barns klasser?

Edit: Tja, det känns ju bra att det också finns andra som ställer sig frågande till det här "förhållningssättet"... Tack för era kommentarer!

Pluttinuttisarna...

De här gullungarna fick jag träffa idag.

Lillasyster gav uttryck för viss förundran då hon fick den här vita strumpbyxan med krulliga band på huvudet. "Det ska se ut så", fick vi förklara. Amerikanska flickor utan hår har alltid något slags huvudbonad på sitt huvud.

Storebror undersökte hur många fingrar han kunde stoppa i näsan samtidigt. Det var rätt många.

Att ta ett kort med båda barnen i bild samtidigt visade sig vara en hart när omöjlig uppgift. Jag återkommer! Kanske kan jag få revansch i morgon då jag ska vara barnvakt. Barnens föräldrar ska gå på farbror Stefans föreställning Teaterkungen på Livrustkammaren.

Lite nostalgi.

Jag satt just här och pysslade med korten som ska upp i AMLTs blogg i morgon. När jag drog av en bit tejp kommer jag ihåg sonen då han var cirkus tre år gammal. Vi bodde i Philadelphia och levde fattigt studentliv. Maken studerade hårt, men med sin otroliga förmåga att stänga ute ljud satt han ofta hemma och pluggade i sina tegelstensböcker. Flera gånger om dagen tog han mikropauser för att vara med resten av oss (fru, treåring och ettåring), till allas glädje.

En dag hade datorn pajat och vi kunde höra missnöjt mummel från sovrummet/arbetsrummet. Lilleman sprang in till sin pappa, och när han förstod att datorn inte fungerade som den skulle kunde han trösta sin pappa med de lugnande ord han själv fått höra så många gånger;

"De jö ingenting pappa! Vi kan gala den med tejp!"

Snyft! Nu är den lille grabben längre än båda sina föräldrar, har storlek 45 i skor, kan konversera artigt med gamla damer och diskuterar matematik med sin pappa på ett plan där jag inte längre hänger med. Tiden går rasande fort.

Litet syskonbarn på väg!

Nu håller vi alla tummar och tår att allt går bra.

I går var stora bebisdagen. Mitt favoritkort bland alla jag gjort till mässan skulle ha passat perfekt att visa här, men det får vänta. Jag vet, bloggen har blivit väldigt bildtrist. Jag ska råda bot på det så småningom. Det blir ny fart på fotograferandet då Formex är över och då jag är tillbaka från Paperworld.

Tecken på småbarn i huset...

1. Snorränder på alla ens kläder.

2. Att man går omkring som i dimma efter en något, hm, bruten nattsömn.

3. Kaplastavar som man snubblar på överallt.

4. Blöjor utanför dörren på trappan (min lillebror klagade för många år sedan på hur man blev hälsad utanför vårt hus, men det var innan han själv hade fått barn).

5. "Monna, Monna, Monna, kolla hä, kolla hä!"

Ganska härligt, om jag får säga det själv. Fast jag kommer ihåg att det var rätt skönt att få en kväll för sig själv då och då när barnen var små. En av de "räddande änglarna" under de åren var det besökande underverkets mamma. Rätt smidigt att hon var utan barn då vi var mitt uppe i småbarnsåren och att våra barn har blivit stora nu då hennes är så små.

Finbesök.

Den här lille killen har gjort min dag väldigt rolig så här långt. Jag hoppas det fortsätter lika bra!

Lilla handen sitter som en smäck i fickan! S går i trappan med den där, jagar sin moster med den på plats och bygger Kaplastavar med en hand. (Ja, den andra är ju klistrad i fickan.)

Med bestämda steg... Lilleman hörde andra barn leka på lekplatsen alldeles bakom vårt hus och satte fart för att få sällskap. När han kom fram stod han mest bakom mitt ben. Jag hade väldigt trevligt i alla fall, för jag stod och pratade med yngsta dotterns gamla dagmamma som hade massor att berätta!

Fotografier som inte planeras blir ofta favoriter hos mig. Det här gick av för att jag råkade ha fingret på avtryckaren. Konstigt att det kunde bli så skarpt som det ändå blev. "Gloriahår" är så fint! Funkar bra på lintottar.

Långt inlägg om det förra inlägget.

Det här är för er som är intresserade av mina tankar runt föräldraskap. Dessa tankar är högst ostrukturerade och borde säkert redigeras, men det som sägs utan redigering är väl mest sant? Säg inte att jag inte har varnat er om ni somnar halvvägs in i inlägget!

Jag har sex småsyskon och har alltid gillat barn. Jag var ofta barnvakt, både till syskonen och till andras barn och så småningom valde jag ett yrke som innebär att man i högsta grad är delaktig i andras barns uppfostran. När jag och min man fick vårt första barn trodde jag att det skulle bli ungefär som att få ett syskon. Nu var det ju inte riktigt så. När vår lille groda kom upp på min mage, alldeles tilltufsad, blåröd och slemmig, kände jag sådana beskyddarinstinkter som jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Den här lille killen skulle jag göra vad som helst för...

När man får barn börjar en resa som inte tar slut. Man skapar band med en ny varelse, band som är starkare än något annat. (Processen kan störas av förlossningsdepressioner och annat, men för de allra flesta stämmer detta.) Som förälder har man ansvaret att göra allt i sin makt för att det här barnet ska få det bra, men också att det anpassar sig till andra människor och till samhället.

Några saker som jag har lärt mig under min resa som mamma är att (utan inbördes ordning)

1. det är fysiskt jobbigt att vara förälder.

2. barn gör inte som man säger, utan som man gör

3. livet kommer aldrig att bli detsamma som innan man blev förälder

4. att ha roligt tillsammans med sitt barn gör relationen stark

5. de första åren är extremt viktiga för ett barns utveckling

6. ibland kan barnet göra en så arg att man får använda hela sin styrka för att kontrollera sin ilska

7. både föräldrar och barn mår bra av att göra saker tillsammans

8. både mammor och pappor är viktiga, ibland mer och ibland mindre

9. det underlättar om barnen har "bra" kompisar

10. små barn blir ofta sjuka och om man inte har "significant others" som kan hoppa in som barnvakter kommer småbarnsåren med all sannolikhet innebära en hel del nagelbitande och tidspusslande och slitningar i föräldrarelationen

11. det i Sverige överlag anses att utbildade pedagoger har patent på barnuppfostran och att det är fult att välja att vara hemma med sina barn

12. man kan känna sådan kärlek för sitt barn att det känns som att man faktiskt ska explodera

13. livet blir aldrig detsamma igen (som sagt, kan inte sägas nog många gånger. Kom dock ihåg att "aldrig detsamma" betyder inte att det blir sämre.)

14. det är läskigt att uppleva sig själv i en yngre version, men det är också lättare att förstå ett sådant barn eftersom man vet precis hur han eller hon tänker

15. man vinner jättemycket på att göra barnen delaktiga i hemarbetet redan då de är pyttesmå

16. ett barn växer av komplimanger och positiva tillrop och bryts ner av negativ kritik

Den här listan kan ju bli hur lång som helst, men jag fortsätter med något annat i stället.

Att inse att man kommer att få ställa sig själv åt sidan för att tillgodose sina barns behov (också, inte bara) hjälper mycket under de första åren. Hur ofta har jag inte hört föräldrar prata om sina barn som om de vore tyngder att bära, kvarnstenar runt halsen, pest? Ja, det är jobbigt att inte få sova om nätterna. Har man en liten som skriker jättemycket underlättar det att vara två. Då får man se till att inte båda lider natt ut och natt in, utan man får turas om att sova hos barnet! Att vara pigg varannan dag är bra mycket bättre än att gå omkring som en zombie hela tiden.

Mitt motto var länge det klassiska "allt har sin tid". Jag tror fortfarande på detta. Är det verkligen läge att välja sin karriär framför sitt barn under den tid då barnet behöver en bäst? Kanske är det så att det är de unga, hungriga och oerfarna som får slå sig ihop med de äldre, erfarna (och kanske lika hungriga) för att driva företag, vara EU-ministrar, var ordförande i stora organisationer och annat? (Därav mitt intresse för att följa Birgitta Ohlsson bli mamma för första gången samtidigt som hon blir EU-minister. Inte för att hon är kvinna. Jag hade ställt mig frågande till detta också om hon hade varit man. Ett barn behöver sina föräldrar och föräldrarna behöver varandra.)

Jag läste för några månader sedan en krönika av Hillevi Wahl där hon ställde sig frågan om hon var den enda feminist som ville, eller tyckte det var viktigt att vara med sina barn under de första åren. Eftersom det är media som "bestämmer" hur vi tycker och tänker här i Sverige får man lätt trycket att vara politiskt korrekt i sitt tyckande. Politiskt korrekt är att sätta sina barn i förskola eftersom det är viktigt för jämlikheten att både män och kvinnor förvärvsarbetar. Det är också politiskt korrekt att göra just karriär, för ingenting ska ju vara omöjligt! Det ska vara möjligt för alla att ha "hela paketet". Detta har gjort att en massa har skrivits om "livspusslet" och hur man ska få ihop livet nu för tiden. Jag kan bara konstatera att det kan man nog inte om man ska göra allt som förväntas av en. Jag blir arg då jag läser artiklar om fantastiska människor som är bäst på allt! Det står ingenting om deras barnflickor, hemtjänster eller trädgårdsfixare... (Som min dotters klasskompis sa: "Nästan alla har väl städerska?" Eh, nja, jag vet inte.)

Viktig upplysning: Ett dygn har 24 timmar. Ett barn bör sova ungefär hälften av den tiden. Om du är på jobbet från åtta till fem (eller ännu längre om du har ett sådant jobb) och dessutom ska ta dig dit och hem igen innebär det att du inte har så mycket tid att bolla med. Speciellt inte om du bor här i Stockholmstrakten och ska pendla till jobbet!

Man ska inte låsa in sig i sitt hem för att man är hemma med sitt eller sina barn. Det är jätteviktigt att barnen lär sig samarbeta med andra barn. Det ena utesluter inte det andra. Sätter man ett gäng ettåringar i samma rum på en underbemannad förskola tror jag nog att de mer lär sig överlevnadsmetoder än samarbetsförmåga... Jag förstår inte att det i dagens samhälle ses som en fördel att man tar sig fram på bekostnad av andra, men detta är det som sker när vissa barn tar allt "luftrum".

Jag rekommenderar att ni läser lite om barn till föräldrar som varit frånvarande, men också om föräldrar som själva känner att de inte riktigt varit med i barnens liv. I skuggan av Tingsten och Livet, makten och konsten av våga vara sig själv är två nyare böcker som belyser detta.

Älska dina barn. Lek med dem, skratta med dem, busa med dem, läs läxor med dem, lär känna dem så bra att du slipper säga "X berättar aldrig något hemma" när de blir tonåringar, hitta gemensamma intressen, se deras potential och hjälp dem bli sina bästa jag. Helt säkert blir du besviken och överkörd många gånger, men mest av allt kommer du att få ditt livs kick.

Som sagt, om du orkat läsa hit är jag imponerad! Hoppas att du blivit inspirerad.

Förälder i första eller andra hand?

Jag har läst jättemycket om karriär och föräldraskap de senaste åren. Nu vill jag inte skriva en massa här, för börjar jag kan jag inte sluta. Jag tycker hur som helst att det ska bli jättespännande att följa Birgitta Ohlssons karriär. Ville bara skriva det.