Trädgården just nu

och tillsammans med mig i väntan på våren.

För lite mer än en vecka sedan kröp jag runt och klippte bort blåsipps och julrosblad för att ge plats åt knopparna som var på väg upp samtidigt som jag tog bort gammalt gult gräs och bruna vinterståndare för att lyfta fram snödropparna. Benen och ryggen krånglar så för att kunna göra det måste jag numera ner på knä eller halvligga på gräsmattan framför rabatten. Efter ett par timmar ser jag från topp till tå ut som en stor lerfigur, men vad gör det?

Strax innan marskylan dök upp här igen med många minusgrader och mycket snö blev jag inbjuden till en snödroppsvandring och fick se riktigt många för mig nya och spännande snödroppar i blom. 

Just nu önskar jag att fler galanthofiler bjöd in till snödroppsvandringar i början av mars men vem vet, kanske kan det bli så i framtiden?

I år har jag lyckats låta bli att ta bort lövtäcket på backtimjanen som växer på muren, eller stenhögen som jag numera kallar den. En kallmur i sprängsten som börjat säcka ihop. Den lever numera farligt för snart kanske den försvinner helt. Måste bara ge ett klartecken till maken.

Nästan varje tidig vår dyker numera den riktiga kylan upp först i slutet av februari eller under första delen av mars. Trots den vetskapen hade jag hoppats på att med hjälp av såpa och ättika i en sprejflaska och högtryckstvätten kunna städa växthuset för att tidigt flytta ut växterna som övervintrat i mörkret i den kalla matkällaren. Men det får vänta ytterligare ett tag.

Nu är vi hemma igen efter en tur till antikmässan i Älvsjö. Första gången jag besökt den mässan och mina förväntningar var stora, för stora förstod jag efter en stund, men så är det kanske när man inte har några tidigare erfarenheter. 

Med hem kom bara några tyger, en vas av Eva Jancke-Björk och ett par oemotståndliga påskkärringar

På hemvägen mötte vi våren, en snöig sådan, på Zetas och med i bagaget därifrån ett par dahliaknölar, något jag aldrig trott jag skulle falla för, men man skall aldrig säga aldrig, eller hur? 

Och med kom också några hyacinter i blekgult och aprikosorange som just nu står i en mörk och kall matkällare, men som snart skall få pryda ett par vårkrukor i trädgården, för nog är vintern borta här på Västkusten och plusgraderna tillbaka? Länkar till TrädgårdsFägring.

Allt Gott!

Bara några bilder från en härlig lördag i maj 2020.

Humleblomsterbuketten

jag plockade igår under skogspromenaden står på köksbordet och ute blommar det för fullt i både krukor

och rabatter.

Malus 'Maypole' till höger

Arisaema med variegerade blad, vet inte vad den heter.

Med det numera långa håret spretande åt alla håll, har inte vågat gå till frissan på grund av coronaviruset, och iklädd gamla urblekta knäbyxor har jag skrotat runt och haft en fin dag i trädgården. Det finns säkert många som undrar över hur man kan njuta av att gräva bort växter som brett ut sig lite väl mycket, vattna krukor, rensa ogräs, klippa sniglar och kruka in växter, delningsväxter, till sin svärdotter men det har jag gjort. 

Har också tagit mig tid till att sitta en stund under det lilla blåregnsträdet som i år kommer med många knoppar, tittat extra mycket på de sockblommor som börjat blomma 

Epimedium fargesii 

Epimedium 'Amber Queen'

 Epimedium myrianthum 

Epimedium 'Togen'

och räknat knopparna i några av pionerna. De är många fler än på länge. 

Gissar det beror på att jag gödselvattnat plantorna med antingen guldvatten eller flytande näring på flaska. Detsamma gäller de

Trillium jag har i trädgården. De sista åren har de fått ordentligt med gödsel och det har gett resultat i form av många fler blommor.

Länkar till TrädgårdsFägring.

Ha det gott och fortsatt trevlig helg! 

Ögonstenen

är temat, det sista för den här säsongen, i TrädgårdsFägring.  

Inte kan jag välja ut bara en enda växt för hela trädgården är ju min ögonsten, min stora glädje, inte minst i dessa virustider.

Den tidiga vårblomningen är över men de senblommande tulpanerna har börjat visa färg,

kungsängsliljorna 

och mycket annat blommar, inte minst svalörten.

Bild lånad från nätet

Chelidonium minor, ett namn som svalörten fick av läkaren Rembert Dodoens på 1500-talet och under den tiden fanns örten på nästan alla apotek. Då användes så väl roten som det gröna av Ranunculus ficaria. Detta enligt boken Linnés hälsoörter av Åke Ohlmarks. Nu verkar det som om växten bytt namn till Ficaria verna enligt SKUD  https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/skud/vaxtnamn/

Växtens rötter, som vi nu vet är giftiga och inte skall ätas, påminner om fikon, där av namnet ficaria.

Svalörtens användning mot skörbjugg var nog en gång i tiden växtens allra viktigaste uppgift som medicinalväxt. Då användes både bladen och blommorna som ett slags kål eller spenat och blandades ofta med andra grönsaker. Förutom skörbjugg lär den också botat hemorrojder, vårtor, trötthet, reumatism, huvudvärk och gallbesvär, en riktig universalmedicin som botade mycket, kan jag nu tycka.  

Den franske naturläkaren Maurice Mességués skall med svalört ha botat just hemorrojder, reumatism och struma i ett nafs och många kända personer har fått hans hjälp, t.ex Winston Churchill, men vilka krämpor han led av vet jag inte.

För att en ny planta skall växa upp räcker det med bara en enda liten rotbit från svalörten och den har rötter som nästan ser ut som druvklasar. Av en enda planta kan det bli många nya om man gräver runt i jorden så de små knölarna (druvorna) sprids.

Inte tänker vi längre på den som läkeväxt när vi nu ser den blomma längs vägar och dikesrenar och nog är det lätt att undra över varför den heter just svalört. Kanske är det så att den blommar som vackrast när svalorna kommer.

Själv tycker jag det är spännande med de där udda svalörtssorterna och har jag hittat någon till salu har jag köpt direkt. De är inte alls lika spridningsbenägna som den vilda. Här i trädgården har jag några olika namnsorter planterade längs stengångar, mellan buxbom och nära hostor som döljer svalörtsbladen när de börjar vissna. Redan i slutet av maj har plantorna vissnat ner men tidigt i november börjar en del av dem återigen visa upp sina nya blad och de är vintergröna.

En av de där lite udda sorterna är Ficaria verna'Plena'. Här har den vuxit på samma plats i 15 år och är nu ca 45 x 20 cm. Har under åren som gått rensat bort några rymlingar, men inte många.

Några andra är 

Ficaria verna 'Aurantiaca' som blommar med enkla gulorange blommor.

Den trivs i både skugga och sol tycker jag. Precis som de flesta namnsorterna sprider den sig lite försiktigt.

Ficaria verna 'Brambling' visar upp sina enkla gula blommor mot en bakgrund av blad marmorerade i brunt och silver. Här har den inte spridit sig särskilt mycket under de 11 år den funnits i trädgården.

Ficaria verna 'Brazen Hussy', är enligt Beth Chatto en upptäckt av Christofer Lloyd på Great Dixter. Den har ljust gula blommor mot ett mörkt bladverk. Några blommor behövs nästan inte för bladen är väldigt fina. Här har den under de tolv år den funnits i trädgården inte brett ut sig särskilt mycket, kanske på grund av att den bor nära stammen på Chamaecýparis lawsoniana 'Imbricata Pendula'.

Ficaria verna 'Collarette', kryper precis som 'Green Petal', tätt  nära marken. Den har vackert tecknade blad och gula lite lustigt dubbla blommor. Här hos oss växer den under en hosta som redan tidigt i maj kommer med sina blad och döljer svalörtens gula blast.

Ficaria verna 'Green Petal' en svalört med dubbla gulgröna blommor och variegerat bladverk. Sakta, sakta och krypande nära marken sprider den sig här hos oss. Under de tolv år den funnits här har plantan bara hunnit bli ca 20 x 20 cm. Den är en av favoriterna bland de svalörter jag har här i trädgården men så är jag ju också väldigt förtjust i växter med gröna blommor ;-).

Ficaria verna 'Salmon's White' en vitblommande svalört med stora enkla vita blommor som har en mörkare och lite marmorerad baksida.

Ficaria verna 'Wisley Double White', min stor favorit bland svalörterna här i trädgården. Den lär ha hittats i klippträdgården på Wisley 1997 av Allan Robinson. Här växer den sedan 2009 lite skuggigt mellan ett par buxbomsklot. Verkar trivas och förökar sig försiktig.

2010 köpte jag i  England  Ranunculus ficaria 'Randall's White' men kan nu inte skilja den från Ficaria verna 'Salmon's White' och 2009 kom jag hem med Ranunculus ficaria 'Picton's Double' efter en resa. Enligt nätet är det en guldgul dubbelblommande sort med en grön knapp i mitten och ett slätt blad med en bronsundersida. Ursprungligen från en privat trädgård i Inverness. Mycket lik 'Pleniflora', men är något större och tätare. Här har jag dem planterade tillsammans för jag såg ingen skillnad när jag kom hem med 'Picton's Double' för båda har en grön knapp i mitten av blomman, tycker jag och vilket slätt blad som skall ha en bronsfärgad undersida vet jag inte.

Har du flera olika svalörter i trädgården så håll gärna de olika formerna en bit från varandra, så att de inte med frösådder förlora sina speciella egenskaper. Hur långt från varandra vet jag inte men här är trädgården bara 600 m² och ännu har inga nya svalörtsformer dykt upp i trädgården.

Nu kommer några bilder på andra och ännu mer spännande sorter, tycker jag.

https://www.gardensillustrated.com/plants/ranunculus-ficaria-verna-to-grow/?image=9&type=gallery&gallery=1&embedded_slideshow=1

Stort Tack till alla er bakom TrädgårdsFägring för den här säsongen. Hoppas ni orkar komma med nya teman när hösten är tillbaka för det är väldigt roligt att ha något att fundera över och leta bilder till.

Nu är den där efterlängtade våren här på riktigt så ha det gott i vårsolen!
Trevlig helg!

Har en salig blandning

av växter som blommar i trädgården just nu. 

Nunneört i många färger,

scilla, violer, vivor av olika slag och vårstjärna, allt i en enda stor och i ett par dagar underbar röra. Längre än så tycker jag sällan att den där mattan är vacker för i längden blir det för mycket färgblandningar.   

Älskar egentligen dem alla men inte i de massor som nunneörten, scillan och vårstjärnan visar upp.

När jag en gång i tiden planterade scillan såg jag framför mig bara den underbart djupblå färgen som blommorna har och trodde inte ens i min vildaste fantasi att den var så spridningsbenägen.

Det samma gäller egentligen också nunneörten. Under årens lopp har jag fallit för sådana som har blommor i ljusa, ibland nästan vita färger och så en riktigt röd. 

Trots det dyker det nu upp många med blommor i olika lila nyanser.

För att lugna ner och lite hindra ytterligare fröspridning plockar jag stora, stora buketter av scilla och vårstjärna 

och rensar bort den nunneört som har blommor i smutsgrå lilarosa toner. Egentligen skulle jag ju också gräva bort de oönskade knölarna men dit har jag inte kommit ännu och kanske aldrig gör heller, men nog är det en balsam för själen när det färgmässigt lugnar ner sig, i alla fall lite, tycker jag.

Länkar till TrädgårdsFägring och veckans tema är - som balsam för själen-

Här har vi fortfarande lite kallt på nätterna, det har blåst en hel del men solen skiner och det är trots vinden underbart att vara ute. Slånen slår ut sina knoppar endera dagen, björken, i alla fall några, har musöron och häggen lyser ljusgrön.

Trevlig helg!

En ganska gammal skånsk allmogeträdgård.

När vi under sista tredjedelen av juli besökte Skåne, Brösarp och Degeberga marknad hann vi också med ett trädgårdsbesök utanför Simrishamn. En gammal skånsk allmogeträdgård från början av 1900-talet med totalt ca 230 m långa buxbomshäckar, 

begonior, 

Herrestadsbegonior med anor från början av 1960-talet och en hänförande utsikt över Östersjön.

En trädgård med många gamla ärvda växter som vårdats under lång tid. Jag  fascinerades av åldern men också av förvaltandet. Många av oss, inte minst jag, har hela tiden velat ha nya och i mitt tycke mer spännande växter och lätt glömt bort förankringen. Men nog låter det härligt med mammas begonior och farmors mors buxbom. Många av våra fådda växter bjuder på minnen vi inte vill vara utan, även om vi inte alltid är så himla intresserade av själva växten. Praktlysing, Lysimachia punctata, har jag aldrig riktigt tyckt om och de som fanns på landet när vi tog över har jag utrotat

men så vacker den ändå är när den som här växer tillsammans med veronikan, kanske Veronica spicata.

Länkar som jag brukar till TrädgårdsFägring.

Fortsatt fin sensommar och trevlig helg!