Talackommodation, Språkstruktur Och Språkförändring.

Ur Språk
Talackommodation, språkstruktur och& stil NF 26, 2016

språkförändring 5
Talackommodation, språkstruktur och språk-

förändring
Av BENGT NORDBERG
Abstract
Nordberg, Bengt, [email protected], Professor emeritus, Department of Scandin-
avian Languages, Uppsala University: “Speech accommodation, language structure, and language
change”. Språk och stil NF 26, 2016, pp. 537.
The article takes as a starting point the claim by interactional linguists that speakers’ intraindi-
vidual variation within an individual conversation is best described and explained with reference
to the local context of the utterance. Based on accommodation theory they argue that a good deal
of a speaker’s conversation-internal variation can be seen as convergence with or divergence from
his/her interlocutor and that this tendency is an important explanation of language change. This
view is here called in question, supported by a comparison between instances of accommodation
and grammatical and prosodic features in a large corpus of spontaneous speech by socially diversi-
fied informants. Not only do cases of divergence outnumber those of convergence but turn-internal
variation, which cannot be interpreted as accommodation is more numerous than the sum of ac-
commodations. The distribution of prosodic and grammatical variants in the three analyzed vari-
ables is mostly statistically significant. The results suggest that language-internal factors are at
least as important as interactional ones for understanding variation. Some methodological and
theoretical problems about accommodation theory are discussed, and considering these together
with the empirical results, the article concludes that, along with social prestige, language-internal
factors are somewhat better predictors of language change than accommodation.
Keywords: interactional linguistics, accommodation, recycling, convergence, divergence, mor-

phology, social variation, language change, Swedish.
1. Problemet
Den interaktionella dialektologin förstås bäst som en avknoppning från inter-
aktionell lingvistik som i sin tur bygger på CA, den mikrosociologiska sam-
talsanalysen. Den kan sägas vara en tillämpning av samtalsanalytiska teorier
och metoder på dialektalt material, t.ex. den starka fokuseringen på samtals
sekventiella organisation, men även en jämförande analys av olika dialekters
ianspråktagande av allmänna samtalsgrammatiska resurser (Bockgård &
Nilsson 2011, J. Lindström 2011). En av den interaktionella dialektologins
6 Bengt Nordberg
uppgifter är att beskriva och förklara talares intraindividuella variation under

ett och samma samtal, i första hand med hänvisning till yttrandenas lokala
kontext. Målet är att förklara varför en specifik språklig variant används just
på det aktuella stället i interaktionen, och man menar att denna sorts kvalita-
tiva studier kan ge en fördjupad bild av orsakerna till variation och på längre
sikt förändring jämfört med den traditionella sociodialektologins mer kvan-
titativa metoder. Åtminstone borde de vara ett komplement till de förkla-
ringar som språkstrukturellt grundade studier erbjuder. Mest givande, menar
man, vore detta grepp i samtal mellan talare av olika varieteter, t.ex. två olika
regionala dialekter eller en lokal informell varietet och en standardspråklig.
Men också samtal mellan talare av samma varietet kan läggas till grund för
undersökningar av den lokala kontextens betydelse för valet av variant (se
t.ex. Bockgård & Nilsson 2011, Nilsson 2011, 2015). Detta vill man göra
med hänvisning till den socialpsykologiska ackommodationsteorins begrepp
konvergens och divergens. Konvergens kan yttra sig som återanvändning av
ett ord eller en fras som använts av föregående talare eller som växling från
ens normala uttalsvariant till samtalspartnerns. Beteendet tolkas som uttryck
för gillande eller solidaritet med den andra talaren eller som ett sätt att mildra
oenigheter. Att förändra ett ljud, en form eller ett ord kan också fungera som
signal för ämnesbyte eller växling av roller och inbördes relationer (Giles &
Smith 1979, Giles, Coupland & Coupland 1991). Divergens är naturligtvis
motsatsen till konvergens.1
Resultaten av denna sorts analys har emellertid mycket sällan jämförts med
och värderats i ljuset av vad en noggrann granskning av variantens strukturella
egenskaper kan ge. I själva verket ger tillvägagångssättet upphov till en rad
följdfrågor som jag vill belysa i den här artikeln. Huvudfrågorna är:
1) Hur mycket av variationen kan förklaras med hänvisning till ackommo-
dationsteorin som antingen konvergens eller divergens ̶ fast det talas
mycket mindre om den senare ̶ mellan de inblandade talarna?
2) Hur kan vi någorlunda säkert fastställa att valet av en viss variant vid ett
givet tillfälle är ett uttryck för anslutning till någon eller någons åsikter,
1
Den här artikeln har en lång tillkomsthistoria. Det direkta incitamentet till den är Jenny Nilssons
antologikapitel (Nilsson 2011). Den presenterades första gången på Sociolinguistics Symposium i
Berlin 2012 och därefter i olika versioner på en OFTI-konferens och ett seminarium i Uppsala. Vid
alla tre tillfällen har jag fått konstruktiva synpunkter vilka jag varmt tackar för. Ett särskilt tack rik-
tar jag till Jenny Nilsson, Eva Sundgren och Mats Thelander som alla läst artikeln i manus och fö-
reslagit väsentliga förbättringar. Björn Melander har bistått mig med den statistiska analysen. Mitt
tack går också till tre anonyma referenter som lämnat värdefulla förslag till förbättringar. Kvarstå-
ende brister och felaktigheter är jag givetvis själv ansvarig för.
Talackommodation, språkstruktur och språkförändring 7
gillande av eller solidaritet med någon eller motsatt för ogillande eller
önskan att demonstrera oberoende och integritet och inte är ett resultat av
inomspråkliga, makrosociologiska eller ideologiska krafter?
3) Vad kan en interaktionell anpassning av det här slaget ha för betydelse
för språkförändringar eller språkbevarande på lång sikt och på högre
samhälleliga nivåer?
Andra frågor som får en mindre utförlig behandling är följande: Vilka språk-
drag är det man anpassar och vilka inte? Kan det här interaktionella greppet på
variationsforskningen tillämpas på alla talarkonstellationer, talare av olika va-
rieteter, talare av samma varietet, socialt eller maktmässigt jämställda och
ojämställda talare? Hur långt kan avståndet vara mellan talare A:s grundutfö-
rande (se Nilsson 2011 s. 226) av den aktuella variabeln och talare B:s återan-
vändning av den för att man ska kunna anse att det är frågan om ackommoda-
tion?
Problemet med intern variation i samtal och hur variantvalet fortskrider och
eventuellt förändras under samtalets gång har starka beröringspunkter med åt-
minstone två välkända sociolingvistiska problem. Det ena är det praktisk-
metodiska hur samtalspartnern eller intervjuaren kan undvika att påverka infor-
manterna med sitt eget språk och beteende, dvs. att klara av Labovs observatö-
rens paradox, att observera en talares språk som det är när han/hon inte är ob-
serverad (1972 s. 209). Alla dialektforskare har väl gjort den erfarenheten att
informantens tal blir mer likt hans/hennes vardagliga basvarietet, dvs. oftast
fjärmar sig från intervjuarens, ju längre samtalet fortskrider. Därför väljer man
för analys gärna ut en senare del av inspelningen (se t.ex. Sandström 2010 s.
341 m.fl.). Om informanten har en annan varietet än intervjuaren, så går det här
egentligen emot ackommodationsteorin som förutsäger att konvergensen ökar
under ett samtal.
Det har varit ett ideal för intervjuare att inte påverka informantens språk och
många har löst problemet genom att knappast säga någonting utom att ställa
korta frågor. Men det finns studier, t.ex. Jahr 1979, Trudgill 1986 och Sundgren
2002, där författarna har undersökt sitt eget språk under sociolingvistiska inter-
vjuer och visat att de själva ackommoderar till informanternas språk (se även
Nilsson 2015 s. 13). Ju högre andel lokala icke-standardvarianter som infor-
manten yttrar, desto fler sådana former kommer också ur forskarens mun. Stu-
dierna av Jahr, Trudgill och Sundgren visar alla att det är intervjuaren/forska-
ren som anpassar sig till informanten, inte tvärtom. I samtliga dessa fall är vi-
dare ackommodationen relaterad till interlokutörens socialgrupp och kön. Men
8 Bengt Nordberg
bara i Sundgrens arbete får man belägg på den lokala kontextens inverkan på
variationen, i övrigt är det procentandelen av de båda inblandade talarnas totala
antal av de aktuella varianterna som presenteras.
Det andra problemet som aktualiseras av Nilssons artikel (och andras) är
hennes utnyttjande av talackommodationsteorin, Speech accommodation
theory (SAT), numera utvidgad till Communication accommodation theory
(CAT 2), vars främsta förespråkare har varit socialpsykologen Howard Giles.
Han (och andra) menar att interagerande individer anpassar sig på olika sätt till
varandra. Man kan antingen, grovt sett, försöka bli mer lik den man samspelar
med (konvergera) eller mer olik (divergera) eller inte förändra sig alls (behålla
status quo) om man från början har olika idiolekter. I denna artikel slås de två
sistnämnda strategierna samman till icke-konvergens. Det är inte bara själva
språket man tenderar att anpassa i dyadiska eller gruppsituationer utan flera
andra beteendefaktorer: kroppshållning, rörelsemönster, gester, närhet, berö-
ring, ögonkontakt, blickriktning, röststyrka, talhastighet, rytm m.fl. Det finns
mycket som talar för att särskilt konvergens är en universell egenskap i mänsk-
ligt beteende. Den harmoni och tillfredsställelse som man upplever när man
känner att andra uppskattar en och efterliknar en är en stark socialpsykologisk
kraft.
Men SAT beaktar också fler socialpsykologiska krafter bakom ackommo-
dation än likhets-attraktionsprocesser. En sådan faktor är beräkningen av so-
cialt utbyte (se Giles & Smith 1979, Thakerar m.fl. 1982), t.ex. kalkylerandet
av de kostnader och vinster som är förbundna med konvergens. Sådana kost-
nader kan vara förlust av uppfattad integritet och personlig identitet eller den
större språkliga ansträngning som krävs för att konvergera. Uppvägs detta av
den högre sociala värdering eller personliga uppskattning man kan få genom
att ta efter samtalspartnerns idiom, ofta, men långt ifrån alltid, en mer pres-
tigefull varietet? Konvergens kan också tas emot på olika sätt beroende på
hur den man anpassar sig till uppfattar den andras beteende i fråga om motiv
och avsikter. Visar konvergeraren uppriktig uppskattning eller är han/hon
bara en inställsam lismare? Konvergens kan alltså ha negativa konsekvenser
för konvergeraren likaväl som divergens kan ha positiva effekter för diverge-
raren i form av den egna gruppens uppfattning av hans/hennes beteende som
positivt.
Jag vill med den här artikeln göra två saker. Dels vill jag jämföra en inter-
aktionell analys med en språkstrukturell och värdera resultaten av en sådan
2
Eftersom mitt material är audioinspelade samtal kommer jag att fortsätta kalla den talackommo-
dationsteorin.
jämförelse. Dels vill jag diskutera ackommodationens roll i fråga om språk-

förändringar. Närmast följer en redogörelse för material och metod, följd av
två avsnitt med resultat från den interaktionella och den språkstrukturella
analysen. Därefter diskuteras några metodiska och teoretiska problem med de
två analysgreppen och framställningen avslutas med en sammanfattande dis-
kussion.
2. Material och metod

Mitt material utgörs av den korpus av arrangerade vardagliga samtal som
samlades in i Eskilstuna 1967 ̶ 68. Samlingen består av informella dialoger
och samtalsliknande intervjuer med socialt, ålders- och könsmässigt varie-
rade informanter. Hela korpusen omfattar 83 talare och upptar 53 timmars tal,
men den här studien grundar sig på 35 talare, 15 kvinnor och 20 män. De va-
rierar i ålder från 17 till 82 år. Jag eftersträvade ett representativt urval av in-
spelningar som också var utskrivna. Av intresse för bedömningen av relatio-
nen mellan intervjuaren, som var jag, och informanterna kan nämnas att jag
vid tidpunkten för inspelningarna var 31 år. Jag gjorde klart att jag själv var
infödd och uppväxt i staden, med några få deltagare var jag avlägset bekant.
Alla informanter var infödda Eskilstunabor. De flesta inspelningarna är dia-
loger mellan forskaren och informanterna, men det förekommer också i total-
korpusen tre dialoger utan någon intervjuare och sex inspelningar med inter-
vjuaren och två informanter. Alla informanter var utvalda enligt gängse so-
ciolingvistiska principer. (För ytterligare detaljer se Pettersson & Forsberg
1970.)
2.1 De språkliga variablerna

Jag har för ändamålet valt ut tre variabler, två morfologiska och en morfofono-
logisk, som tidigare analyserats enligt variationslingvistiska metoder. Bara in-
formanter som uppvisar variation i fråga om den aktuella variabeln har excer-
perats.
Den första variabeln är det personliga, demonstrativa och determinativa pro-
nomenet i 3:e person pluralis (DE), tillika bestämd fristående artikel i pluralis,
med varianterna dom ~ di. Redan på 1960-talet var di ett recessivt drag och vid
10 Bengt Nordberg
den tiden i Eskilstuna begränsat till talare över 55 år. Data är hämtade från 10
informanter hos vilka andelen di varierar mellan 5 och 94 %. De excerperade
inspelningarna uppgår till en sammanlagd taltid om ca 6 timmar.
Den andra variabeln är supinum av andra konjugationens verb (SUP2) med
varianterna -t (standard) och -i (lokalt), t.ex. bygg-t ~ bygg-i. Att använda
i-supiner är karaktäristiskt för Mälarlandskapen och i synnerhet Sörmland. I
princip verkar alla verb i böjningsklassen kunna få -i i supinum utom, tycks det,
göra, höra, säga, lägga som i materialet alltid realiseras som gjort, hört, sagt,
lagt. De här fyra verben ingår således inte i variabeln. Av de 35 talarna är det
18 som har belägg på båda varianterna, och de genomgångna inspelningarna
omfattar ca 9 timmar och 20 minuter.
Den morfofonologiska variabeln är bestämdhetsändelsen i singularis av neu-
trala substantiv, här benämnd (B.SING.NEUTR), med varianterna -(e)t (stan-
dard) och -(e)Ø (lokalt), t.ex. hus-et ~ hus-e, dike-t ~ dike-Ø. Den t-lösa formen
är den bland de tre variablerna som har det största utbredningsområdet, från
norra Götaland norrut, men ändelsens standardform är tveklöst -(e)t. När jag i
fortsättningen avser alla morfofonematiska undertyper inom variabeln kommer
jag att benämna varianterna -t och -Ø. Till beläggsamlingen bidrar 22 infor-
manter som talar i totalt 10 timmar och 20 minuter. Vissa av de 35 talarna har
excerperats för fler än ett språkdrag. Det totala antalet informantbelägg på va-
riablerna framgår av tabell 1 nedan.
2.2 Saliens
Jag har valt de här variablerna därför att de är framträdande eller iögonfal-
lande drag i den lokala dialekten och utgör en ganska tydlig gränslinje mellan
standard och lokalspråk. Enligt Trudgill (1986 s. 11) är det sådana framträ-
dande (salienta) drag som blir föremål för ackommodation. Saliens är dess-
utom skillnaden mellan å ena sidan variabler som är markörer i en talgemen-
skap, dvs. är känsliga för både social och stilistisk variation, och å andra si-
dan indikatorer som bara varierar socialt. Markörer anses ligga högt upp i ta-
lares medvetande, och denna medvetenhet leder talare till att modifiera sin
realisering av variabeln i situationer som de anser kräver det. Den gör sig
följaktligen gällande också i ackommodationsförlopp där det är viktigt att
mottagaren uppfattar anpassningen. Indikatorer kan övergå till markörer ge-
nom att tillföras saliens.
De egenskaper hos språkdrag som skapar saliens är, fortfarande enligt Trud-
gill (1986 s. 11):
1) Öppet stigmatiserade drag, t.ex. på grund av att det finns en högstatus-

variant som överensstämmer med skriftnormen och en lågstatusvariant
som inte gör det och därmed blir stigmatiserad.
2) Former som är indragna i en pågående förändring.
3) Varianter som är fonetiskt påfallande olika.
4) Variabler som har en funktion i upprätthållandet av fonologisk opposi-
tion.
Av de tre variabler jag valt uppfyller dom ~ di villkor 2 och 3 och möjligen 1,
medan i-supiner tillfredsställer kraven 1 ̶ 3 och t ~ Ø villkor 1 (med viss tvekan)
och 4.
Mina informanter skulle som nämnts växla mellan variablernas två varianter
och helst ha den lokala formen som sin normalvariant, dvs. mest använda, ef-
tersom deras samtalspartner kunde förväntas använda standardformen som sitt
defaultvärde.
Till grund för excerperingen ligger transkriptioner av inspelningarna som
sorgfälligt nagelfarits av mig och ett par andra forskare. Jag bedömer att åter-
givningen svarar mot normala krav på precision. Samtalsutdragen återges här i
en läsvänlig version.
2.3 Undersökta interaktionella företeelser

Jag har excerperat fyra interaktions- och variationsrelevanta företeelser.
1) Återanvändning av en konstruktion, som kan utgöras av en fras, en kolloka-
tion, en hel sats eller ett ovanligt ord som den föregående talaren har yttrat; i
vissa fall är det ett exakt eko av den just yttrade konstruktionen. Det finns åter-
användningar som innehåller belägg på någon av de aktuella tre variablerna,
men jag har också noterat sådana som inte innehåller något sådant eller bara ett
från den ena talaren. I sådana fall kan det alltså inte bli frågan om vare sig kon-
vergens eller divergens i den nu aktuella bemärkelsen. Dessa konstruktioner är
bara återanvändningar och kan inte hänföras till någon av de utvalda variab-
lerna. Det rör sig ofta om svar på frågor från intervjuaren vilka, ibland med en
lätt omformulering, återanvänds av informanten, se ex. 1 nedan. Sådana åter-
användningar har inte något med språkstrukturen att göra och upptas därför ej
i tabell 2 nedan. Däremot är de naturligtvis utslag av en strävan efter anpass-
ning till interlokutören.
12 Bengt Nordberg
Valet av den fonologiska eller morfologiska variabeln som den relevanta

enheten för ackommodationen berör en teoretisk och metodisk fråga som jag
kommer tillbaka till i avsn. 5.1, nämligen om en yttrad form för att räknas
som ackommodation måste uppträda som (del av) samma ord som den första
talaren använde eller om det räcker med att den bara tillhör, i det här fallet,
samma morfologiska typ. Kan t.ex. åki klassas som en ackommodering bara
i förhållande till ett tidigare, av annan talare yttrat, åki eller kan också ett fö-
regående köpi kvalificera åki som en ackommodering? Jag har valt den se-
nare strategin.
2) Ackommodationer till samtalspartnerns varianter. Här dyker det upp åtmins-

tone två svårigheter:
i. I talgemenskaper som nutida urbana svenska samhällen som kännetecknas av
en allomfattande språklig variation, så finner man överallt i enskilda samtal
intraindividuell variation. Exempel på den för ögonblicket aktuella variabeln i
någon av dess varianter kan uppträda var som helst, antingen tätt efter en av
samtalspartnerns förekomster eller på rejält avstånd från partnerns tur. För att
anses som ett fall av konvergens till eller divergens från partnern har jag postu-
lerat att draget måste uppträda högst fem rader (i normalfallet motsvarande 5 ̶
10 sekunder) efter den första talarens belägg (grundutförandet).3 Detta gäller
också den ovannämnda typen av återanvändningar.
ii. Den andra svårigheten vid analysen av ackommodationer är att informantens
dominerande variant kan vara densamma som interlokutörens. Detta innebär
att en förekomst av varianten tätt efter den första talarens inte behöver vara ett
fall av medveten eller omedveten ackommodation. Jag använde i samtalen och
använder fortfarande inte di eller i-supiner men varierar mellan de två varian-
terna i (B.SING.NEUTR) med ganska jämn fördelning. Jag använder alltså ute-
slutande dom av variabeln (DE), men de 10 informanterna har både dom och
di, hälften har dom som normalform medan andra har jämn fördelning eller stor
övervikt för di. Ska nu ett belägg på dom strax efter ett av mina dom räknas som
ackommodation eller inte? Svårigheten minskar i de fall då informanten strax
före presterat ett belägg på den andra varianten eller återgår till denna kort efter
det problematiska fallet.
3
Det finns ju också talarintern variation i monologer och i dialoger där den ifrågavarande variabeln
bara uppträder i den ena talarens repliker, men båda dessa företeelser är ointressanta i det här sam-
manhanget.
3) Motexempel till konvergens, dvs. talaren väljer den andra varianten i förhål-
lande till den som samtalspartnern just har yttrat, vilket kan uppfattas som di-
vergens. I de flesta fall är det frågan om att informanten håller fast vid sin nor-
malvariant och därmed inte försvagar sin integritet. Men genom att välja en an-
nan variant än interlokutören kan informanten också signalera en mer medve-
ten opposition mot denne. Samma varningar som jag utfärdade mot tolkningar
som möjliga fall av konvergens gäller också här.
4) Turintern variation hos en och samma talare i fråga om en och samma vari-
abel, dvs. variantbelägg som inte står strax efter ett av samtalspartnerns exem-
pel på variabeln och därför inte kan tillgodoräknas någondera av formerna för
ackommodation. Det är kanske inte, strängt taget, en interaktionell företeelse,
men den intar ett avgörande led i argumentationen om svårigheten att analysera
intraindividuell samtalsintern variation, och det är därför jag har tagit med den
i det här sammanhanget.
3. Resultat av den interaktionella analysen

Av tabell 1 framgår att det totala antalet belägg är 1 635 men att dessa är täm-
ligen ojämnt fördelade på de tre variablerna. Den mest frekventa variabeln är
inte oväntat (DE) med totalt 888 belägg, följd av (B.SING.NEUTR) med 602
belägg. Klart glesast, men ändå tillräckligt belagd, är (SUP2) med 145 instan-
ser. I fråga om (DE) och (SUP2) är det standardformen som dominerar, men i
(B.SING.NEUTR) är rollerna ombytta, den lokala varianten är i majoritet. I
alla tre fallen uppnår den dominerande varianten drygt 60 %. Enskilda infor-
manters bruk av varje variabels två varianter redovisas nedan i anslutning till
genomgången av exemplen.
Tabell 1. Totala antalet belägg på variablerna.

Variabel (DE) (SUP2) (B.SING.NEUTR) Totalt
Variant dom di -t -i -t -Ø
557 331 87 58 236 336
Summa 888 145 602 1 635
14 Bengt Nordberg
Tabell 2. Förekomst av fem interaktions- och variationsrelevanta företeelser

(absolut antal).4
Variabel Konvergens Divergens Konvergens Divergens ej Tur-
ingående i ingående i ej ingående ingående i intern
återanvänd- återanvänd- i återanvänd- återanvänd- varia-
ning ning ning ning tion
(DE) 9 5 7 20 63
(SUP2) 2 – – 2 7
(B.SING.NEUTR) 13 11 4 9 34
Totalt 24 16 11 31 104
Tabell 2 visar förekomsten av de fem företeelser jag analyserat:

• konvergenser som är del av en återanvänd fras eller sats och divergenser
av samma art,
• konvergenser som ej ingår i en återanvändning och divergenser av samma
art,
• turintern variation.
Vad gäller återanvändningarnas roll för den morfologiska ackommodationen

kan vi se att det är ungefär lika många konvergenser/divergenser som ingår i
återanvändningar (40) som sådana som inte gör det (42). Det verkar alltså inte
som om återanvändningar skulle ha någon avgörande inverkan på ackommo-
dationen av enskilda grammatiska drag. I övrigt är tre ting i tabell 2 värda att
framhålla.
1. Det låga antalet exempel på (SUP2), vilket också gäller tabell 1 och ge-
nerellt för variabeln i hela Eskilstunakorpusen i förhållande till övriga
excerperade variabler. Av de tre variablerna är detta dock den mest sa-
lienta, vilket är huvudskälet till att den medtagits här.
2. Det är fler fall av divergens än av konvergens, totalt 47 gentemot 35. Jag
vill här påminna om att jag som divergens räknar inte bara sådana fall där
talare B från att så långt i samtalet ha valt samma variant som talare A
övergår till att välja en annan variant än den A producerat i en replik
omedelbart före. I den kategorin ingår också sådana fall där B i en tätt ef-
terföljande tur inte förändrar sin från A:s bruk avvikande normalvariant
till en som är mera lik eller identisk med A:s. Av flera skäl måste man
4
Av skäl som nämnts ovan ingår inte de återanvändningar som inte innehåller någon av de tre va-
riablerna i tabell 2. Totalt finns i de excerperade inspelningarna 52 exempel på sådana återanvänd-
ningar, mycket ojämnt fördelade på talarna.
hävda att motexemplen utgör starkare bevis för divergens än adaptering-

arna för konvergens. (För en utförligare argumentation, se avsnitt 5.3.)
3. Antalet belägg på turintern variation överstiger klart totalantalet konver-
genser och divergenser, 104 gentemot 82. Det är en indikation på den
starka benägenheten att variera intraindividuellt i samtal, oberoende av
om detta tolkas som ackommodation eller som en immanent egenskap i
allt naturligt språkande.
Vi ska så övergå till en granskning av några exempel. Dessa är ordnade efter

kombinationer av de interaktions- och variationsrelevanta företeelserna som
jag analyserat: återanvändning utan någon av de aktuella variablerna, konver-
gens som ingår i återanvändning, divergens som ingår i återanvändning, kon-
vergens utan återanvändning, divergens utan återanvändning, konvergens till-
sammans med divergens samt turintern variation.
Ex. 1. Återanvändning utan inkludering av någon av variablerna.5

01 E 147: di skulle ha ett stop brä`nnvin fö´rst å främst /
02 I: ja`ha de va re vi`ktiaste
03 E 147: ja dä va dä vi`ktigaste (skratt)
Här är det en 82-årig kvinna som berättar om faderns lilla smidesrörelse och det
ibland problematiska hanterandet av lärlingar. Informantens påstående på rad
1 föranleder en kommentar från intervjuaren, vilken i sin tur följs av en bekräf-
telse av informanten i form av en i stort sett ordagrann upprepning. De enda
obetydliga avvikelserna i E 147:s replik rad 3 är varianten ja gentemot I:s
ja`ha, uttalet dä gentemot de, vi`ktigaste jämfört med I:s vi`ktiaste och slutligen
det formellare va dä i stället för I:s ledigare va re. Detta är för en åhörare knappt
uppfattade avvikelser. Märkbart är däremot det ordagranna ekot.
I nästa två exempel är det också frågan om återanvändning av en fras eller
sats som samtalspartnern har yttrat omedelbart före, men i dessa fall omfattar
upprepningen också en av de undersökta variablerna.
Ex. 2. Konvergens som del av återanvändning.

01 E 118: då blir han ingenjö´r nästa å´r då /
02 E 67: jaà (skratt)
03 E 118: elle året därpå´
04 E 67: året därpå´ ja
5
Transkriptionsnyckel: / = paus, ´ = betonad stavelse acc. 1, ` = betonad stavelse acc. 2, _ under-
strykning = aktuell variant.
16 Bengt Nordberg
Samtalet i ex. 2 förs av två kvinnliga arbetskamrater i 35 ̶ 40-årsåldern i ett

personalrum på deras arbetsplats. E 118:s normalform av (B.SING.NEUTR)
under den drygt 28 minuter långa inspelningen är -t, 11 belägg mot 2 -Ø.
E 67 däremot favoriserar den t-lösa varianten, 10 -Ø mot 2 -t, varav den ena
alltså uppträder i denna bekräftande ekoreplik. E 67:s efterföljande fem be-
lägg på denna variabel är alla t-lösa, av vilka två dyker upp i ordet åre. Det
är emellertid svårt att utifrån sociala prestigefaktorer hävda att E 67:s konver-
gerande i ex. 2 skulle vara ett fall av anpassning uppåt på den sociala skalan.6
Talarna arbetar i samma firma, men inget i samtalet tyder på att de är vänner
eller bekanta utanför arbetet. I någon sorts sociologisk hierarki är E 67 sna-
rast den överordnade. Hon är några år äldre, hon har längre anställningstid i
firman, hon var vid inspelningstidpunkten avlöningskontorist medan E 118
satt vid pressarna, och hennes 20-årige son utbildar sig till ingenjör vid sidan
om verkstadsarbete. Det är vidare E 67 som särskilt mot slutet ser till att sam-
talet håller i gång genom att ta upp nya ämnen. I början av samtalet lämnar
E 67 också ett tydligt exempel på divergens; hon håller fast vid sin t-lösa nor-
malform i ordet jobbe trots att E 118 i den omedelbart föregående repliken
yttrat jobbet. Å andra sidan uppvisar E 67 sju exempel på återanvändning
utan någon variabel mot E 118:s två. Det kan vara svårt att sätta fingret på
vilka psykologiska faktorer som är i spel här. Men på ytan är ex. 2 i alla hän-
delser ett klart fall av anpassning.
Ex. 3. Konvergens som del av återanvändning.

01 I: jaha ni ha by´ggt den själv här alltså /
02 E 142: ja / ja ha inte by´ggt den själv men ja ha alla fall sköti o´m-et
Här är det variabeln (SUP2) som står i fokus. E 142 har jämn fördelning mellan
de två varianterna -t och -i (5 resp. 3 belägg), medan I har -t i detta sitt enda
belägg. Alla andra exempel på variabeln kommer senare i samtalet. Här bör
E 142:s by´ggt bedömas som en anpassning till I:s form eftersom han dels har
tämligen jämn fördelning över inspelningen mellan de två varianterna, dels
övergår till i-form, sköti, i nära anslutning till den förra, standardspråkliga
supinformen. Ex. 3 demonstrerar också ett fall av turintern variation som infor-
manten har ytterligare ett exempel på senare i inspelningen, läsi gentemot ärvt.
Formerna på -t förekommer i tre olika verb, byggt (2), haft (2) och ärvt, likaså
i-varianterna, försöki, läsi, sköti.
6
Det är vanligt inom ackommodationsforskningen att fokusera på konvergens från en mindre till
en mer prestigefull varietet.
Närmast följer ett exempel på divergerande former som ingår i en återan-

vändning av en sats eller fras.
Ex. 4. Divergens som del av återanvändning.

01 I: eh ni hadde va`rit på Jä`rnbolaget o`ckså /
02 E 91: ja´ hadde vari på Jä`rnbolage o`ckså /
I ex. 4 är det tal om E 91:s arbetsplatser, och här har vi återigen ett fall av
ordagrant återbruk av I:s replik sånär som på ett självklart pronomenbyte från
ni till jag. Men i fråga om variabeln (B.SING.NEUTR) divergerar informan-
ten från I, Järnbolage gentemot I:s Järnbolaget. Man kan också notera en pa-
rallell divergens där förekomsten av ett ändelse-t, här i supinum av 4:e konj.,
utgör det variabla draget: E 91:s vari gentemot I:s varit. Båda talarna företer
ganska jämn fördelning av de två varianterna av (B.SING.NEUTR), E 91 har
46 belägg av -t mot 40 av -Ø och I har totalt i den aktuella korpusen 35 -t och
43 -Ø. Man kan således knappast urskilja en normalform hos någondera av
talarna.
Hittills har beläggen på konvergens och divergens varit förpackade i sekven-
ser som måste beskrivas som ordagrann återanvändning av samtalspartnerns
grundutförande. Ofta består återanvändningarna av en bekräftande respons på
den andres fråga (i påståendeform, ex. 3, 4), kommentar (ex. 1) eller förmodan
(ex. 2). Återanvändningarna har alltid gällt fraser eller satser, aldrig enstaka
ljud eller ändelser. Det blir det emellertid frågan om i den fortsatta exemplifie-
ringen (ex. 5 ̶ 9).
Exempel 5 är ett påfallande prov på ackommodation.
Ex. 5. Konvergens utan återanvändning.

01 I: va dä alltså bo`rtom eh de här va`ttentornsberge där el-
02 E 26: ja de va de där hö- de där hö`ga huse som li´gger nu ...
Talaren är en 59-årig kvinna ur socialgrupp I men utan längre skolgång. Hen-

nes normalform av variabeln (B.SING.NEUTR) är tveklöst -t, 27 belägg med
-t mot 9 t-lösa. (Däremot uppvisar I 9 Ø-former mot 3 t-varianter.) De förra
är spridda över hela inspelningen, medan de senare dyker upp först i andra
hälften av samtalet. Vid två tillfällen som föregår ex. 5 i samtalet har E 26
hållit fast vid sin t-form trots att I omedelbart före uttalat en t-lös form. Enligt
ackommodationsteorin måste E 26 i de fallen sägas demonstrera divergens.
Ex. 5 måste dock bedömas som ett klart exempel på konvergens till sam-
talspartnerns form.
18 Bengt Nordberg
Det finns emellertid i min korpus betydligt fler motexempel till den här de-
monstrerade konvergensen, 31 mot 11, dvs. huvudtalarens divergens från sin
samtalspartners val av variant. Ex. 6 är ett sådant fall.
Ex. 6. Divergens utan återanvändning.

01 E 144: men Joànsson han hade en sta`di plå`nbok så han lö`ste dom /
02 I: hmhm /
03 E 144: så di vart belå`tna /
04 I: va rom kompanjońer då eller
05 E 144: ja´ dä va´ di väl
Här diskuteras en i Eskilstuna seglivad historia om hur det gick till när skjut-
måtten uppfanns, som den framgångsrika företagaren C. E. Johansson fick pa-
tent på. E 144 har relativt jämn fördelning på varianterna, 82 dom mot 58 di,
medan I kategoriskt väljer dom. E 144 uppvisar åtskilliga exempel på turintern
variation mellan di och dom, bl.a. strax efter denna passus, men här håller han
fast vid di trots I:s dom på rad 4 och den versatilitet han i övrigt ådagalägger.
Talarens andra di måste tolkas som divergens i betydelsen icke-konvergens.
Det står här dessutom i den icke-prefererade ställningen som subjekt i en
nexusförbindelse med omvänd ordföljd (se tabell 5), vilket ökar intrycket av
talarens oberoende. I:s mellankommande dom skulle kunna uppfattas som di-
vergens, men eftersom di inte ingår i dennes språkliga resurser, måste denna
tolkning avvisas. Det dom som står på första raden ingår inte i variabeln efter-
som det står som objekt.
Nästa exempel demonstrerar hur konvergens och divergens kan uppträda
inom samma korta sekvens. Här är tre talare inblandade, förutom intervjuaren
två sambor i 65-årsåldern.
Ex. 7. Konvergens och divergens.

01 I: när eh / kom ba`dhuse till
02 E 131: jaà å / dä dä´r var
03 E 136: de hä´r badhuse vi har nu´
04 I: ja
05 E 131: näèj / ga`mla badhuset va´
06 I: n- nja ja tänkte på de nyà
Båda talarna har klar övervikt för lokalformen, 65 respektive 60 % Ø-former,

ungefär samma proportioner som intervjuarens få belägg. Här avviker E 131
med sin variant badhuset (rad 5) från såväl intervjuarens som sin medinfor-
mants badhuse. Det är ett mycket tydligt exempel på divergens eftersom
talarens närmast föregående åtta belägg på variabeln alla företer Ø-form.

E 136:s belägg (rad 3) kan däremot tolkas som konvergens till intervjuaren;
även om hennes belägg på variabeln till 60 % är Ø-former, så är hennes två
närmast föregående belägg t-former. Det är värt att uppmärksamma att
E 136:s förmodan (med frågeintonation) innebär en anslutning till vad I av-
sett med sin fråga, medan E 131 invänder mot denna tolkning och avviker
språkligt. Här är det uppenbart att språklig ackommodation i båda riktning-
arna uttrycker eller kan uttrycka sociala allianser eller avståndstaganden. I
ett tidigare skede av samtalet finner man en liknande komplex sekvens där
intervjuaren uttalar ordet fängelset med t-form och E 131 tre rader senare
säger vattnet som han sedan låter följas av två instanser av ordet fängelse i
den formen. Alldeles efter det senare belägget på fängelse yttrar E 136 Ø-
varianten stakete i en sekvens där de båda talarna gemensamt försöker
minnas och beskriva hur det såg ut på platsen. Det är inte lätt att påvisa ett
konsekvent mönster av konvergens och divergens i talarnas beteende; E 131
både konvergerar och divergerar i förhållande till intervjuaren och E 136 gör
sammaledes i relation till sin sambo.
Att den intraindividuella variationen förutom ackommodering kan ha andra
orsaker antyder också flerfaldiga belägg på turintern variation på vilken föl-
jande två utdrag är exempel.
Ex. 8. Turintern variation.

01 E 134: sen ä re en vi Ö´bergs7 som ha hjälpt mej try`cki dom
Ex. 9. Turintern variation.

01 E 73: man ha väl levt som sta`sskille
02 I: mm
03 (8 sekunder senare)
04 E 73: många som ha vari här å jo`bba å hjälpt mej /
05 I: jaha´
06 (15 sekunder senare)
07 E 73: / man ha ju levi ho´p mä / sta`ss-/-borna om man säjer
I båda exemplen är det realiseringen av (SUP2) som varierar. I ex. 8 har vi

att göra med s.k. dubbelsupinum i stället för standardspråkets supinum +
infinitiv: hjälpt mej trycka dom, men dubbelsupinum är det helt domine-
rande i mellansvenskt talspråk och därför tolererat. Mest anmärkningsvärt är
emellertid det minimala avståndet mellan de två supinumvarianterna in-
7
Öbergs är ett boktryckeri i staden.
20 Bengt Nordberg
gående i samma verbfras. Det är för mig en tydlig indikation på den språk-
liga variationens allestädesnärvaro och svårförutsedda mönster. I det excer-
perade avsnittet av inspelningen uppvisar talaren 8 t-former (varav 5 instan-
ser av läst) och 4 i-supiner på tre olika verb. Det är därför inte helt lätt att
avgöra vad som är hans normalform, men någon påverkan från samtalspart-
nern är i det här fallet utesluten; jag har inga belägg på vare sig t- eller i-form
i det här samtalet. Vad gäller talaren E 73 i ex. 9 ligger det däremot närmast
till att betrakta i-formen som hans normalform. Han producerar under in-
spelningen 11 belägg på sammanlagt nio olika verb mot 8 belägg av t-vari-
anten på fyra skilda verb (varav 5 fall av haft). Intervjuarens närmast före-
gående replik innehåller emellertid två belägg på t-form av (SUP2), hänt och
skällt, och dessa kan naturligtvis ha triggat E 73:s levt. Cirka 8 sekunder se-
nare yttrar informanten ett hjälpt som i sin tur följs av levi 15 sekunder se-
nare, allt detta inom samma tur som endast ackompanjeras av I:s stödsigna-
ler. Här möter vi också i samma tur ordintern variation genom levt~levi, nå-
got som också dyker upp i paret köpt~köpi, men i det fallet är det mycket
långt mellan beläggen. Ett annat fall av turintern variation på variabeln
(SUP2) hos E 73 är sekvensen haft ̶ röki ̶ röki ̶ haft,8 där det mellan de två
haft förflyter ca 10 sekunder. Intervjuaren har inte något fall av vare sig t-
eller i-form på relevant avstånd, varför det varken kan bli tal om konvergens
eller divergens i den här operationella betydelsen utan bara ett åskådlig-
görande av variationens generella och ibland till synes slumpbetonade när-
varo i spontant tal.
4. Resultat av den språkstrukturella analysen

Några av de i föregående avsnitt presenterade exemplen är ganska klara fall av
konvergens som del av eller icke del av en återanvänd fras. Det finns vidare fler
belägg på divergenser inom och utanför återanvändningar än konvergenser och
dessutom talar- och t.o.m. turintern variation som inte kan tolkas som vare sig
konvergens eller divergens i relation till samtalspartnern. Det är denna senare
kategori som är klart talrikast företrädd i materialet, den är t.o.m. större än de
fyra övriga tillsammans. Man finner alltså i den här korpusen formvariation
som inte i första hand är interaktionellt motiverad utan resultatet av sådana
8
Verbet ha förekommer i inspelningarna också med supinformen havi, vilket är skälet till att det
inlemmats i variabeln.
inomspråkliga faktorer som måste anses allmänt verksamma när det gäller
språklig variation och förändring. Vi ska se på några sådana faktorer och börjar
med variabeln (DE).
4.1 Variabeln (DE)

Fördelningarna i tabellerna 3 ̶ 5 bygger på den totala förekomsten av (DE)
hos de tre äldsta åldersgrupperna i Eskilstunakorpusen och till grund för siff-
rorna ligger hela det inspelade materialet för de talare (24 stycken) som upp-
visar någon variation mellan dom och di. Uppgifterna har hämtats från Grass
1970.
Tabell 3. Fördelningen av dom och di över grammatiska kategorier.

dom di
Antal % Antal %
Best. artikel 29 53 26 47
De här/där 113 65 60 35
Det. pron. 34 69 15 31
Pers. pron. 1457 73 540 27
Dem. pron. 78 84 15 16
Totalt 1711 656 chi2: p = 0,000243
Tabell 3 visar en jämnt fallande frekvens för di från bestämd artikel, som är den
procentuellt vanligaste, till demonstrativt pronomen. Fördelningen är starkt
signifikant (p = 0,000243), och de största skillnaderna finner man i ytterän-
darna av skalorna. Nämnas bör vidare att (DE) är klart vanligast i funktionen
som personligt pronomen, 85 % av alla belägg, medan ingen av de övriga kom-
mer över 7 %. Valet mellan dom och di verkar alltså delvis vara beroende av
den ordklass som ordet i varje enskilt fall tillhör. Kategoriseringen av (DE) som
personligt eller demonstrativt pronomen har nästan genomgående bestämts av
betoningsgraden, betonat klassas som demonstrativt, obetonat som personligt
pronomen. Det finns alltså andra grammatiska och prosodiska faktorer som
spelar in i valet av variant, t.ex. betoning (se tabell 4).
Tabell 4. Fördelningen av dom och di efter betoning.

Obetonat Betonat
dom di dom di
Antal % Antal % Antal % Antal %
1495 73 554 27 74 86 16 14 chi2: p = 0,05182
22 Bengt Nordberg
Här har beläggen på bestämd artikel och på de här/där uteslutits på grund av

att de alltid är obetonade. Fördelningen av de kvarvarande beläggen ligger nära
signifikans på 5-procentsnivån, och jag vill tolka resultatet så att dom gynnas
av en högre grad av betoning eller prominens och att di är klart vanligast i obe-
tonad ställning. En annan faktor som spelar in för valet är ordföljden i nexus-
förbindelser där subjektet är (DE) som personligt eller demonstrativt prono-
men. Tabell 5 presenterar resultatet av en sådan analys.
Tabell 5. Fördelningen av dom och di efter ordföljd.

Rak Omvänd
dom di dom di
119 46 139 54 88 77 26 23 Fishers test för exakt sanno-
likhet: p = 0,0001
För undersökning av ordföljdens inverkan har tre talare med stort antal belägg,
totalt 372, på (DE) excerperats. Typfallen är sekvenser som di säjer gentemot
säjer dom. Varianten di gynnas alltså inte bara av att vara obetonad utan ännu
starkare (p < 0,01) av att som subjekt stå i en nexusförbindelse med rak ord-
följd. Det finns gott om exempel på turintern variation och samtidig variation
av ordföljd, t.ex. di demonstre´ra första maj / de gjo`rde dom ju (E 99) och
ja`ha / de gjo`rde dom / å di slo´gs mä (E 144). Det finns också flera exempel
på final fundamentdubblering där pronomenformen varierar, t.ex. di bor i
A`rboga, dom (E 99) och för di´ har vari döa i må`nga år dom (E 144). Det sista
exemplet med betonat di och obetonat dom synes, liksom den statistiska signi-
fikansen, antyda att ordföljd väger tyngre än betoning vid val av formvariant.
Men över huvud taget är di ett recessivt drag som för 50 år sedan var bäst be-
varat i icke-prominenta, obetonade ställningar som bestämd artikel, som del av
den pronominella frasen de här/där och som subjekt i nexusförbindelser med
rak ordföljd. De här faktorerna har sannolikt samverkat för att di på det hela ta-
get skulle föra en undanskymd tillvaro, och man kan nog tolka dragets reces-
siva karaktär som delvis ett resultat av de här förhållandena.
4.2 Variabeln (SUP2)

Vad gäller (SUP2) har jag försökt hitta inomspråkliga faktorer som kan på-
verka variantvalet, men det är svårt. Prominens i sekvensen som den manifes-
teras i dikotomin betonad : obetonad ger som framgår av tabell 6 inga resultat.
Det är helt enkelt ingen skillnad mellan supinformer i betonad och obetonad
ställning. Men som jag nämnt tidigare tycks verb vilkas stam slutar på /r/ som
göra och höra eller företer vokalvariation i tempusformerna som säga och
lägga ogärna ta i som supinvariant. Dessa fyra verb ingår därför inte i varia-
beln. Men det finns enstaka belägg i korpusen på i-supin efter /r/ i bära, hyra,
köra, så variationen verkar snarast vara knuten till individuella verb. Sålunda
förekommer vissa verb enbart med i-supin: åka med sammanlagt 6 belägg hos
fyra talare, byta, skänka och sätta med 2 belägg hos vardera två informanter.
Enbart t-form företer t.ex. tänka med 3 belägg på tre olika talare och lära med
2 belägg på två talare. Vanligast inom korpusen, oberoende av talare, är emel-
lertid att ett verb förekommer med både t- och i-form; detta är fallet med bygga,
glömma, ha, hjälpa, hända, köpa, köra, leva, läsa och söka. I fråga om
glömma, köpa, leva och söka uppträder variationen förutom interindividuellt
också intraindividuellt. Som framgick av tabell 2 är det mycket få fall där va-
riantvalet kan tolkas som utslag av konvergens eller divergens. Vad gäller den
inomspråkliga variationsbetingningen verkar det säkrast att tolka den som bun-
den till enskilda verb och att detta lämnar större spelrum för ackommodation.
Tabell 6. Fördelningen av belägg på (SUP2) efter betoning.

Obetonat Betonat
t-variant i-variant t-variant i-variant
52 59,8 35 40,2 34 59,6 23 40,4 Ej signifikant
4.3 Variabeln (B.SING.NEUTR)

När det sedan gäller (B.SING.NEUTR) finns det några tydliga språkliga fakto-
rer som verkar ha betydelse för variationen. Den första är substantivens morfo-
fonematiska struktur med fyra huvudtyper som åskådliggörs i nedanstående
schematiska uppställning.
Morfofonematiska typer av (B.SING.NEUTR).

1 A Stamslut på K 'V:K eller 'V(:)KK ex. hus, bord, golv
1 B Stamslut på K VK ex. fönster, bröllop
2 A Stamslut på V 'V: ex. bageri, knä
2 B Stamslut på V V ex. dike, öga, gymnasi(um)
Dessa huvudtyper kan finindelas ytterligare (se Nordberg 1971 s. 130 ff.), men
de här redovisade räcker gott för det aktuella syftet.
24 Bengt Nordberg
Tabell 7. Fördelningen av belägg på (B.SING.NEUTR) efter morfofonematisk

typ.
Morfemtyp -t -Ø
Antal % Antal %
1A 194 42,6 261 57,4
1B 3 14,3 18 85,7
2A 16 50,0 16 50,0
2B 23 24,5 71 75,5 chi2: p = 0,00047232
Fördelningen vad gäller antalet belägg är som synes väldigt sned. Typ 1 A är
totalt dominerande, bl.a. beroende på att den ju innehåller många mycket van-
liga vardagsord som hus, hörn, land, sätt, torg, vis, år. Fördelningen -t ~ -Ø
mellan morfemtyperna är starkt signifikant (p = 0,00047232). Man kan urskilja
två grupper, en som består av 1B och 2B, vilka gynnar t-lös form i jämförelse
med den andra gruppen som utgörs av 1A och 2A. De förra består av två- eller
flerstaviga ord med obetonad slutstavelse, men en annan förklaring kan vara att
särskilt 2B innehåller ett litet antal mycket vanliga ord, särskilt ställe i frasen i
ställe(t) (för) som står för drygt 2/3 av alla belägg i sin undergrupp. Siffrorna i
tabell 7 grundar sig på de 22 talare som jag excerperat för den här undersök-
ningen och inte på hela Eskilstunamaterialet. Det senare uppvisar konsekvent
en högre andel t-former än mitt nu aktuella urval, men rangordningen mellan
de fyra olika morfofonologiska typerna är densamma och skillnaderna dem
emellan är i den nu utnyttjade korpusen starkare accentuerade. (För mer detal-
jer beträffande (B.SING.NEUTR) hänvisas till Nordberg 1971.) Klart är i varje
fall att morfofonologisk struktur har betydelse för valet av ändelsevariant.
En annan verksam faktor i variationen, kan man misstänka, är den påföljande
fonetiska kontexten. Det har i många olika sammanhang visats hur ett konso-
nantkluster förenklas variabelt beroende på följande fonologiska segment. Det
gäller t.ex. det i engelskan uppträdande t/d-bortfallet i sekvenser som bold,
find, last, first, passed, där andelen förenklingar av konsonantkombinationen är
avhängig av om den i talkedjan följs av en konsonant, en vokal eller en paus,
exempelvis [faɪnd] → [faɪn], [læ‫׃‬st] → [læ‫׃‬s] och [pæ‫׃‬st] → [pæ‫׃‬s], se t.ex. La-
bov 1972 s. 216 ff. För att undersöka hur det förhåller sig med
(B.SING.NEUTR) har jag urskilt samma tre efterkontexter, konsonant, vokal
och paus eller turslut, se tabell 8. Som synes ökar t-varianten sin andel från en
konsonantisk (39 %), över en vokalisk (46 %) till en efterkontext bestående av
antingen paus eller turslut (52 %). Det är en påfallande jämn stegring av ande-
len fullformer vi bevittnar och det är också fonetiskt en mycket begriplig varia-
tion och naturligt att -t lättare faller bort omedelbart före en annan konsonant
än i de övriga omgivningarna. Fördelningen ligger nära signifikans på 5-pro-

centsnivån. Efterkontexten måste anses påverka utformningen av variationen i
fråga om den här variabeln.
Tabell 8. Fördelningen av belägg på (B.SING.NEUTR) efter påföljande fone-

tisk kontext.
Konsonant Vokal Paus/turslut
-t -Ø -t -Ø -t -Ø
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
100 39 154 61 49 46 57 54 70 52 65 48
chi2: p = 0,05552066
Också betoningen kan förmodas inverka på variationen, se tabell 9. Den beto-

ningsanalys jag gjort gäller givetvis ordens stamstavelser, inte själva ändelsen.
Liksom i fråga om (DE), se tabell 4, så gynnas icke-standardvarianten av att stå
i obetonad ställning även om skillnaden mellan de två betoningsgraderna inte
är lika stor här och inte statistiskt signifikant. Ändå är det här kanske i det långa
loppet avgörande för favoriseringen av standardvarianten -t. Ett språkdrag som
uppfattas tydligt bör mutatis mutandis ha en fördel över ett som kanske inte
uppfattas lika tydligt.
Tabell 9. Fördelningen av belägg på (B.SING.NEUTR) efter betoning.

Obetonat Betonat
-t -Ø -t -Ø
51 34 99 66 185 41 267 59 Fishers test för exakt sannolikhet:
p = 0,1475, ej signifikant
4.4 Sammanfattning av den språkinternt betingade variationen

Sammanfattningsvis kan man hävda att prosodi (betoning) och grammatik
(ordklass, morfofonematisk typ, ordföljd) har en väsentlig inverkan på den
inomindividuella variationen i fråga om (DE) och (B.SING.NEUTR), medan
(SUP2) inte kunnat undersökas tillfredsställande i detta avseende. Detta att en
betydande inomspråkligt motiverad variation har kunnat påvisas bör samman-
ställas med att den turinterna variationen är klart vanligare än den som kan tol-
kas som konvergens eller divergens (se tabell 2).
26 Bengt Nordberg
5. Metodiska och teoretiska problem

Som synes av det föregående så finns det metodiska och teoretiska problem när
man försöker klarlägga förhållandet mellan interaktionella och språkliga orsa-
ker till variation och förändring. I den här avdelningen kommer jag att disku-
tera några av dem.
5.1 Relevant enhet för ackommodationsanalys

Vilken språklig enhet ska räknas som bärare av ackommodationen, det en-
skilda fonologiska eller morfologiska draget oavsett vilket ord det förekom-
mer i, eller kan bara återanvändandet av samma ord i samma form anses som
konvergens? Ska man kanske räkna med flera grader av kon/divergens: en
starkare som gäller det enskilda draget oavsett ord och en svagare som gäller
ackommodationen enbart av samma ord? Eller borde styrkeförhållandet vara
det motsatta? Men ackommodationen i det förra fallet träffar en hel ordgrupp
och kräver en större förmåga till språklig abstrahering hos den ackommode-
rande talaren. Kanske bör man beakta båda typerna beroende på variabel, jfr
(DE) och (SUP2).
Det finns ytterligare en nivå, ännu abstraktare, nämligen varietetsnivån, där
en talare konvergerar till eller divergerar från sin interlokutörs varietet i dess
helhet. Denna typ av ackommodation innefattar ett helt språksystem och är
alltså en typ av kodväxling men berör inte varietetsintern strukturell föränd-
ring. Den bör inte förbindas med sådan förändring därför att den inte fokuserar
enskilda variabler (Auer & Hinskens 2005 s. 338) men innebär naturligtvis ett
närmande till samtalspartnern. Ett skäl att utesluta den i detta sammanhang är
också att den kan beröra sådana variabler som inte nödvändigtvis förekommer
i talare A:s repliker i det samtal man analyserar.
Uppfattas dessa olika nivåer av ackommodation som lika starka indikato-
rer på konvergens av talarna eller skiljer de sig åt i fråga om den social-
psykologiska effekten? Vad gäller den effekten finns det studier som tyder på
att ordagranna repetitioner, förutom som solidariserande, i vissa fall kan upp-
fattas som parodiering eller förlöjligande härmning (Auer & Hinskens 2005
s. 339), och det är otänkbart att sådant beteende leder till permanent adapte-
ring hos »konvergeraren». Frågan om ackommodationsnivåernas styrka
kompliceras vidare av att de så att säga går in i varandra som t.ex. ordnivån
och variabelnivån i exempel 2 ̶ 4. Förhållandet mellan nivåerna kan ta sig va-
rierande uttryck. Exempel 1 visar återanvändning av satsen det var det vikti-
gaste som inte innehåller någon av de valda variablerna men är ett ordagrant
eko av I:s föregående replik. I exempel 2 ̶ 3 är konvergensen i variablerna
(B.SING.NEUTR) och (SUP2) inlemmade i återanvändningar. I ex. 2 kom-
bineras sålunda E 67:s upprepning av frasen året därpå med hennes adapte-
ring till E 118:s realisering av (B.SING.NEUTR) som -t. Och exempel 4 il-
lustrerar återanvändning av en hel sats (konvergering) men divergerande val
av variant på variabeln (B.SING.NEUTR), -Ø gentemot -t. Exempel 5–7
visar så anpassningar på variabelnivå som inte ingår i någon återanvändning
av en fras eller sats (men i ett par fall av ord). Huvudsakligen har jag i min
genomgång koncentrerat mig på variabelnivån, som erbjuder de talrikaste ex-
emplen. Varietetsnivån har jag inte undersökt närmare, främst av ovan-
nämnda skäl. Jag tror inte heller att det skulle vara lika meningsfullt i ett sam-
hälle som Eskilstuna som i en tydligare bidialektal talgemenskap. Vad gäller
den språkhistoriska aspekten av ackommodationer som förändringsincita-
ment bör variabel- och varietetsnivån, i de fall denna senare förekommer, till-
mätas större vikt än återanvändningen av ord, fraser och satser, vilka till stor
del är betingade av enskilda samtals dynamik och snarare utgör en del av
pragmatiken än av språkstrukturen. Återanvändningar har ofta en diskursiv
funktion som ett alternativ till ja som bekräftande svar på frågor (se ex. 4). I
ex. 1 ̶ 3 fungerar ja snarare som en initial eller final kontextualisering än som
svarsord (se J. Lindström 2011 s. 213 ff.). Se dock Schegloff 1996. Flera fors-
kare menar att ackommodationer, och särskilt kanske återanvändningar av
fraser och satser, bäst förstås som mekaniska processer. Man imiterar sekven-
ser som samtalspartnern just använt därför att dessa redan är tillgängliga och
en upprepning medför den minsta kognitiva ansträngningen (se Auer &
Hinskens 2005 s. 339 ).
5.2 Kvalifikationer för ackommodation

Hur långt efter den första realiseringen av den aktuella varianten av talare A
kan en förekomst av samma variant från talare B vara placerad och fortfarande
tolkas som en ackommodation? Det här är ett besvärligt problem på grund av
den utbredda intraindividuella variationen genom hela samtalen oberoende av
närheten till den variant som samtalspartnern använt. För att bedöma ett be-
läggs status måste man vidga både för- och efterkontexten och se hur informan-
ten tidigare eller senare valt variant.
28 Bengt Nordberg
Vidare finns det inte så få talare (12 av 35) som uppvisar både konvergens
och divergens gentemot sin samtalspartner, t.o.m. i samma replik. I exempel 3,
där variabeln är (SUP2), konvergerar E 142 till I:s byggt men fortsätter med att
välja sköti och inte skött, varigenom han i den terminologi vi använder här di-
vergerar från I. Det här beteendet är förstås evidens för turintern variation men
svårtolkat i termer av ackommodation för att inte tala om dess roll i långt ut-
dragna språkförändringar.
5.3 Konvergensers och divergensers inbördes styrka

Vad har det starkaste bevisvärdet, konvergerande former som signalerar an-
passning (språkförändring i långtidsperspektivet) eller divergerande former (i
betydelsen icke-konvergens) som tillkännager språklig självständighet (beva-
rande i långtidsperspektivet)?9 Intervjuaren i den här inspelningsserien har inga
icke-standardformer av variablerna (DE) och (SUP2) och ungefär jämn fördel-
ning av varianterna i (B.SING.NEUTR). Detta får till följd att närhelst ett di el-
ler en i-supin uppträder kort efter en förekomst av samma variabel i intervjua-
rens mun så är det automatiskt ett exempel på divergens. Men så är det ju inte
i de flesta fall med de två motsatta varianterna, dom och t-supin, som är nor-
malform för flera av talarna eller i alla fall jämnstarka med sina växelformer.
Alltså behöver inte en informants exempel på dom eller t-supin strax efter sam-
talspartnerns likalydande variantval nödvändigtvis uppfattas som ett fall av
konvergens. Mitt svar på den inledande frågan blir således att den divergerande
formen har störst bevisvärde generellt sett, i varje fall då talarkonstellationen
är som i detta material. Dessutom menar socialpsykologer att språklig och be-
teendemässig konvergens är en allmänmänsklig benägenhet (Giles & Smith
1979), och parad med de indikationer på att språklig konvergens i viss utsträck-
ning kan ha en mekanistisk förklaring tyder detta på att det krävs större vilje-
styrka och integritet för att divergera än för att konvergera.
5.4 Personlighetstypers roll

Är dispositionen för språklig anpassning eller avståndstagande densamma hos
alla talare eller måste vi ta i beaktande olika typer av talarpersonligheter eller
9
I själva verket kan också divergens leda till språkförändring om nämligen den som divergerar från
det gemensamma utgångsläget kan tänkas påverka sin samtalspartner så att denne i fortsättningen
kommer att följa divergerarens exempel.
från situation till situation skiftande grad av jämställdhet innan vi framför in-
teraktionell konvergens som en starkt verksam faktor i språkförändringar? Den
senare känner man ganska väl till, men jag för min del tror att också talares per-
sonlighetstyper är högst relevanta. Vad det kan röra sig om är, mycket schema-
tiskt, grad av säkerhet, självkänsla, trygghet i uppträdande och handlande,
också en viss orubblighet, ofta uppnådd genom ålder och erfarenhet, och å
andra sidan osäkerhet, ombytlighet, rörlighet, utåtvändhet. Säkert också imita-
tiv förmåga. Jag skulle inte bli förvånad om det visar sig att ålder spelar in;
äldre människor kan tänkas vara mindre benägna att konvergera till yngre med-
människor än vad ungdomar och unga vuxna är, och detta gäller säkert också i
fråga om språk. En framgångsrik tillämpning av faktorn personlighetstyp för
att förklara språklig variation och förändring i en norsk landsbygdskommun är
Skjekkeland 2009, som delar in sina 14 ̶ 28 år gamla informanter i två person-
lighetstyper, homo domesticus och homo dynamicus, på grundval av drag som
livsstil, inställning till hembygden och integration i lokalsamhället, attityder,
framtidsplaner, social och geografisk rörlighet och liknande. Det vore i högsta
grad intressant att applicera sådana begrepp vid försöken att förklara den varie-
rande benägenheten för språklig ackommodation.
5.5 Faktorer på makronivå

Också makrosociologiska och kulturella faktorer inverkar på variationen även
om de inte lyfts fram i denna artikel. För förhållandena i Eskilstunaspråket hän-
visas vad avser de här behandlade variablerna till Grass 1970, Tingbrand 1970,
Nordberg 1971 och Sundgren 2002. Alla variablerna, liksom för övrigt andra,
här icke nämnda språkdrag, företer ibland mycket betydande social, åldersmäs-
sig och könsbetingad variation. Dessutom måste den »identity-projection mo-
del» som Auer & Hinskens (2005) förordar som huvudsaklig förklaring till
språkförändring (se avsnitt 6) vara verksam i det svenska storsamhället med
dess på olika grunder prestigefyllda grupper.
6. Avslutande diskussion
Den överordnade uppgiften i den här artikeln har varit att belysa förhållandet
mellan talackommodation, språkstruktur och språklig förändring och de två
30 Bengt Nordberg
förras relativa styrka när det gäller inverkan på den tredje. Jag har utgått från
Nilssons antologikapitel (2011); hennes fokus ligger där på konvergens, även
om det i hennes exempel förekommer fall av divergens. Det finns ett par belägg
också på turintern variation men de kommenteras inte. Nilsson har senare
(2015) fördjupat sin analys med starkare inriktning på språkförändringsaspek-
terna.
Huvudresultatet från den empiriska delen av min undersökning är att det
finns fler exempel på divergenser än på konvergenser (47 gentemot 35). Om
man menar att konvergering i det långa loppet är en språkförändrande meka-
nism, medan divergering i betydelsen icke-konvergering är en språkbevarande
faktor, måste slutsatsen bli att en kamp mellan dessa två krafter skulle sluta
oavgjord eller möjligen något oftare med seger för bevarande, eftersom
icke-anpassning i många situationer måste anses som den kraftfullare sociala
markeringen (se avsnitt 5.3). Till detta kommer att min korpus innehåller fler
fall av turintern variation (104 belägg gentemot 82) och mer än dubbelt så
många som fallen av konvergens och divergens vart och ett för sig. I hela Es-
kilstunakorpusen är både inter- och intraindividuell variation i alla undersökta
variabler så omfattande och naturlig att man långtifrån alltid kan vara bergsäker
på att variantformer är resultatet av konvergens eller divergens även om de
uppträder alldeles efter ett belägg på variabeln från samtalspartnern.
Förutom att jag kort berört andra socialpsykologiska krafter bakom ackom-
modation än likhets-attraktionsprocesser (avsnitt 1), har jag hittills inte proble-
matiserat begreppen konvergens och divergens utan behandlat dem som enhet-
liga fenomen, helt simpelt uttryckande anpassning respektive distansering. En
första komplicerande faktor är relationen mellan de inblandade talarna; är de
jämställda eller ojämställda? Av de 9 samtal jag tagit mina exempel från så förs
två mellan socialt och åldersmässigt jämställda talare medan de övriga består
av dialoger mellan en intervjuare och en informant, mellan vilka det också var
ålders- och sociala skillnader av varierande omfattning. Talarna i Nilssons kor-
pus måste sägas vara på det hela taget något mer jämställda än de i min, men i
båda våra inspelningsserier kan man räkna med att deltagarna är inställda på
samarbete och skapandet av en vänlig atmosfär.
Vad som emellertid gör empiriska ackommodationsstudier på naturligt tal
till ett något äventyrligt företag är de komplikationer som ligger i själva be-
greppet ackommodation och som först benats ut i Thakerar, Giles & Cheshire
1982 på grundval av en rad socialpsykologiska experiment. Ackommodation
är inte bara ett språkligt förlopp utan innefattar också psykologiska processer;
i själva verket är det dessa som är kärnan i hela fenomenet men som i autentiska
situationer är svåra att påvisa. Man kan konvergera och divergera såväl psyko-
logiskt som språkligt, och när det gäller den språkliga ackommodationen kan
denna vara både objektiv, dvs. vad man verkligen säger, och subjektiv, vad
man tror sig säga. Denna uppspaltning träder fram både vid konvergens och di-
vergens. Man kan alltså vara i den fasta tron att man lägger sig nära sin sam-
talspartners talstil samtidigt som en uppmärksam åhörare konstaterar att man i
själva verket distanserar sig från den. Orsaken till denna motsättning föreslår
författarna vara att man – framför allt när talarna är ojämställda i något avse-
ende – styrs av språksociala stereotypier som påverkar både perceptioner och
värderingar och att det är dessa som ligger bakom talarnas ackommoderande
beteende. Författarna menar också att det är naivt att tro att konvergens i tal all-
tid implicerar social integrering och divergens alltid social differentiering. Man
har vidare visat att subjektiv språklig konvergens som är kopplad till psykolo-
gisk konvergens ofta är komplex på så sätt att den fyller olika sociala och psy-
kologiska funktioner för i någon bemärkelse ojämställda talare. Konvergens i
socialt blandade men samarbetsinriktade dyader tycks inte uppstå på den ob-
jektiva, mätbara språkliga nivån utan bara på den psykologiska och subjektiva
språkliga nivån.
Dessa rön är resultatet av experimentella förfaranden där man kunnat mani-
pulera de ingående parametrarna. Något sådant står sällan lingvister till buds,
åtminstone inte om man arbetar med naturligt, vardagligt tal. Det både Nilsson
och jag analyserar är objektiv språklig konvergens och divergens, och vi har
inte kunnat eller velat ta reda på vad informanterna tror att de sagt eller avsett
och känt. I gengäld är vi som lingvister angelägna om att förfina den språkliga
analysen och hantera socialt signifikanta variabler i språkligt varierade kontex-
ter och avvisar de grova kategorier, t.ex. taltempo och impressionistiskt be-
dömd sociolektal variation, som socialpsykologerna oftast arbetat med.
Kontentan av detta blir att vi som åhörare eller forskare, när det gäller spon-
tana vardagliga samtal, inte säkert kan avgöra vad ackommodationen social-
psykologiskt innebär och vilken eventuell avsikt som legat bakom den; se re-
sonemangen i anslutning till exempel 2 och 7. Detsamma gäller den tidigare be-
rörda frågan om den i varje enskilt fall aktuella varianten verkligen är ett fall
av konvergens eller divergens eller om den enbart är en del av den allomfat-
tande intraindividuella variation som utmärker moderna, i synnerhet urbana,
språkmiljöer. Det finns i både Nilssons och min korpus otvetydiga fall av kon-
vergens och divergens, men jag har fler belägg på turintern variation utan nå-
gon näraliggande replik av samtalspartnern än av konvergens och divergens
tillsammans (tabell 2). Om man dessutom ser beläggen på ackommodation inte
32 Bengt Nordberg
bara i förhållande till den turinterna variationen utan till hela den talarinterna
som den framkommer i inspelningarna, torde det vara uppenbart att dessa be-
lägg bara utgör en mycket liten andel av den samlade variationen.
Många vill se talackommodation och i första hand konvergens som en viktig
orsak till språkförändringar över tid. I vad mån kan man då förutsäga långsiktig
språkförändring eller bevarande utifrån talarindividuell ackommodationsbenä-
genhet? Auer & Hinskens (2005) diskuterar ingående två modeller för förhål-
landet mellan ackommodation och språkförändring på samhällsnivå, den som
bygger på direkt interaktionsfrekvens (change-by-accommodation model) och
den som för fram identifikation med en eftertraktad grupp vars språk talaren
har en stereotypiserad bild av som den avgörande faktorn (identity-projection
model). Enligt denna senare modell behöver inte en samtalspartner tala enligt
den stereotyp som huvudtalaren menar utmärker den sociala grupp som han/
hon önskar tillhöra eller tror att partnern tillhör och som han/hon närmar sitt tal
till. På grundval av både experimentella undersökningar och inspelningar av
naturligt tal konkluderar Auer & Hinskens (s. 356 f.) att det är svårt (mest på
grund av bristen på tillfredsställande data) att finna samförekomst mellan in-
terindividuell ackommodation på mikronivå och förändring på samhällsnivå
men att det snarare är den identitetsrelaterade modellen som bäst förklarar
spridningen av språkförändringar på samhällsnivå. Ett argument för detta är att
hyperkorrektion bara är förenligt med denna modell.
Undersökningarna i Eskilstuna skulle emellertid kunna ge ett litet bidrag till
frågans belysning. En andra undersökning i staden gjordes 1996 med samma
metodik som den första (Sundgren 2002). I denna senare studie ingick 13 talare
som deltagit i den förra och sju av dessa har nu kunnat analyseras i fråga om
ackommodationsbenägenhet i 1967-korpusen.
Av detta mycket begränsade material att döma blir det dock svårt att hävda
ett samband mellan interindividuell anpassning och långsiktig språkförändring.
I fråga om (B.SING.NEUTR) motsäger förekomsterna av och riktningen på
ackommodationen 1967 snarast utvecklingen på samhällsplanet och i de flesta
fall också talarnas individuella förändringsgång. Det enda belägg på ackommo-
dation som pekar fram mot en bestående strukturell förändring på både samhäl-
lelig och individuell nivå är E 73:s konvergens i (SUP2) från -i till -t. Men
denna enda fluga gör knappast någon sommar.
Eftersom de interaktionella processerna ofta är svåra att kategorisera som
mer eller mindre medvetna exempel på konvergens och divergens, blir det in-
tressant att undersöka några språkstrukturella faktorer för att jämföra deras in-
verkan som pådrivande eller bromsande kraft i språkförändringar över längre
tid. Som framgår av avsnitt 4 och tabell 3 ̶ 9 blir det i samtliga undersökta
språkdrag utom ett tydliga utslag vad gäller valet av variant alltefter det värde
som de språkstrukturella dragen antar. I (DE):s fall är detta särskilt påtagligt för
draget grammatisk kategori, där di uppvisar en jämn spridning från 16 % som
demonstrativt pronomen till 47 % som bestämd artikel, och för ordföljd i
nexusförbindelse, där di går från 23 % vid omvänd ordföljd till 54 % vid rak.
(B.SING.NEUTR) företer tydliga skillnader mellan de morfemtyper som ut-
märks av obetonad slutstavelse, t.ex. fönster, dike, och de som har betonat
stamslut, t.ex. hus, bageri, se tabell 7. I fråga om inverkan från den påföljande
fonetiska kontexten visar varianten -Ø en jämnt fallande frekvens från konso-
nantisk efterkontext över vokalisk till paus/turslut, se tabell 8. Dessa fördel-
ningar är statistiskt signifikanta. Men även realiseringen av de andra under-
sökta dragen utom ett varierar påtagligt mellan de möjliga språkliga alternativen.
Jämför man nu de interaktionella processerna med sådana inomspråkliga
strukturer som jag presenterat här och bedömer deras styrka som förändrings-
pådrivare på makronivå, kan man konstatera några saker. En enskild konverge-
ring är ju i sig en språkförändring om än på ett utpräglat mikroplan, men det
finns inga garantier för att anpassningen upprepas nästa gång personerna sam-
talar eller ens senare i samma samtal. Det är inte ofta som talarna ackommode-
rar till sin interlokutör i samma riktning under samtalen i fråga om så frekventa
variabler som (DE) och (B.SING.NEUTR); i mitt material är de vanligaste
frekvenserna av konvergens noll eller ett belägg per samtal. Lika vanligt är att
man både konvergerar och divergerar under ett och samma samtal. De sociala,
psykologiska och situationella förhållanden som gynnade konvergering vid det
första tillfället kanske inte föreligger vid fortsatt interaktion eller så upptogs
inte försöket till närmande väl av den det riktade sig till. Även om konverge-
ringen visar sig lyckosam och föranleder konvergeraren att anta den nya vari-
anten som sin normalform, är det inte heller säkert att den fortsätter spridas till
andra presumtiva konvergerare. Varje enskild konvergering är ett socialt våg-
spel som man inte kan förutse tolkningen eller följderna av. Detsamma gäller
för övrigt divergering. Det finns enligt min mening betydande osäkerhet vad
gäller tolkningen av det som på ytan ser ut som konvergens eller divergens
både i förhållande till den omfattande samtals- och turinterna variationen i nu-
tida talspråk och vad gäller frågan om dessa företeelser psykologiskt verkligen
är vad de synes vara. En egenskap hos den interaktionellt motiverade variatio-
nen är att den, till skillnad från den lingvistiskt motiverade, är sekventiellt be-
tingad, dvs. av vad samtalspartnern nyss yttrat. Beläggen är alltså kontextuellt
bundna, vilket torde inskränka deras spridningsförmåga.
34 Bengt Nordberg
De inomspråkliga, strukturella dragen är till skillnad från de interaktionella

objektivt konstaterbara. Man kan tveklöst kategorisera dem efter vad de synes
vara och de låter sig lätt kvantifieras. De strukturella drag jag studerat är sådana
som konstaterats vara variationsbärande i tidigare undersökningar av Eskils-
tunakorpusen. I samtliga fall kan man påvisa variation i realiseringen av varia-
beln, ibland ganska stor, t.ex. vad gäller (DE) grammatisk kategori och ord-
följd, i fråga om (B.SING.NEUTR) morfofonematisk typ och efterkontext. I
andra fall är den inte lika påfallande men klart urskiljbar. Den inomspråkligt
motiverade variationen verkar vara mer beständig och förutsebar än den inter-
aktionellt betingade. Språkstruktur kan givetvis förändras men är ofta trögrör-
lig, se t.ex. Sundgren 2002 vad gäller morfologisk förändring. Rent inomspråk-
liga orsaker verkar vara vanligare i fråga om fonologisk förändring; man kan
tänka på den pågående förskjutningen av svenskans långa främre vokaler, se
Nordberg 1975 och Leinonen 2010. Ljud- och formförändringar kan förklaras
genom andra förskjutningar i ljud- eller formsystem. Nästan alltid spelar också
utomspråkliga, särskilt makrosociala, faktorer en roll. Språkackommodation av
den art som har behandlats i det föregående är en av dessa men långt ifrån den
enda eller den mest betydande.
Det är sannolikt att språklig ackommodation är ett viktigt inslag i talar- och
samtalsintern variation, men att som många gör upphöja den till en av de verk-
sammaste krafterna i långsiktiga språkförändringar menar jag är ganska riska-
belt. Språkackommodation är ett fenomen på utpräglad mikronivå, två ljud, ord
eller fraser, yttrade av var sin talare på ett specifikt ställe i en konversation.
Med språkförändringar menar vi däremot oftast bestående språkliga nyheter på
en nationell nivå, alltså ett typiskt makrofenomen. Men förbindelseleden mel-
lan en enstaka konvergering i ett samtal och en fullbordad språkförändring på
samhällelig makronivå eller mellan en isolerad divergens i ett samtal och
språkbevarande på samhällsnivå har sällan specificerats. Trudgill (1986) har
dock före Auer & Hinskens gjort ett försök men presenterar inga konkreta ex-
empel på enskilda konvergenser eller divergenser. Han redovisar visserligen
data från enskilda dialoger, men uppgifterna om talarnas varierande beteenden
är inte preciserade med avseende på lokal kontext utan lämnas som procentan-
delar av de enskilda talarnas produktion av de undersökta varianterna. Man får
en bild av den ena talarens kvantitativt bestämda ackommodation till de indi-
viduella interlokutörerna eller till socialt bestämda grupper av dem. Hans
huvudintresse gäller det långsiktiga, gradvisa tillägnandet av en annan, men
besläktad varietet än den egna ursprungliga, t.ex. amerikansk och brittisk eng-
elska, och ordningsföljden mellan de undersökta variablernas förändring, ut-
tryckt i frekvensen av de aktuella varianterna. Man kan här snarare tala om in-
traindividuell (men inte nödvändigtvis samtalsintern) variation och det är ack-
ommodation till en varietet mer än till enskilda talare.10 Trudgill vill fixera en
punkt där ackommodationen blir så frekvent att den övergår till att bli perma-
nent, dvs. blir en språkförändring på individnivå. Detta, menar han, kan sägas
inträffa första gången en talare använder ett nytt drag utan att någon talare av
den varietet som ursprungligen innehöll draget är närvarande (Trudgill 1986 s.
40). Språkförändring på ett makroplan kan ta fart då flera talare beter sig lika-
dant i enskilda samtal.
Det torde framgå av det ovanstående att jag vid en värdering av talackom-
modation och språkstrukturella faktorer som språkförändrande eller språkbe-
varande krafter tillmäter de senare ett säkrare och mer påvisbart inflytande än
talackommodering. Detta innebär inte att jag frånkänner konvergenser och di-
vergenser betydelse för framväxten av stabil variation och ibland också bestå-
ende språkförändring. Men enskilda, lokalt uppståndna ackommoderingar i
båda riktningarna är ofta resultatet av tillfälliga attityder och stämningslägen,
och som vi sett blandas konvergerande och divergerande variabelbelägg oav-
brutet i samma samtal och hos samma talare. Det viktiga är vad som händer ef-
ter den första, ursprungliga konvergensen för att nu inskränka oss till den ty-
pen. Fortsätter talare A att konvergera till talare B under resten av samtalet och
vid fortsatta samtal med B och sprider sig A:s nytillägnade variant till andra ta-
lare som konvergerar till A? Den turinterna variationen utan någon direkt lokal
påverkan från någon annan talare är klart vanligare än det totala antalet ackom-
moderingar, se tabell 2. Och är det som vi på ytan tolkar som konvergens alltid
vad det synes vara?
Dessa tillsammans med andra tidigare nämnda osäkerheter gör att man
måste vara mycket försiktig när man tilldelar ackommodationer en väsentlig
roll i språkförändringsprocesser. Jag menar att interaktionella och språkinterna
krafters inflytande på språkförändringar kan variera både efter den språkge-
menskap man studerar och de interindividuella relationer, permanenta eller till-
fälliga, som råder mellan de samtalande. Av de modeller som Auer & Hinskens
(2005) prövar, »[a] change-by-accommodation model» och »[an] identity-pro-
jection model» (s. 337) menar jag liksom författarna att den senare har mer som
10
En svensk studie som påminner om Trudgills är A. Lindström 2003 som tar upp vad hon kallar
dialektstilisering, dvs. det medvetna utnyttjandet av ett dialektdrag som inte ingår i vare sig talarens
normala varietet eller samtalspartnerns men som antyder social identitet eller hög värdering av det
som dialektdraget associeras med. Det förutsätter dock inte något grundutförande som vid konver-
gens. Både Trudgills och Lindströms arbeten påminner inte så lite om identifikationsmodellen.
36 Bengt Nordberg
talar för sig. Nilsson målar (2015) upp en mer komplex bild än i sitt tidigare
arbete (2011) av förhållandet mellan interindividuell interaktion och språkför-
ändring och framhåller betydelsen av konvergens mot lokala traditionella for-
mer och divergerande beteende från innovativa prestigefyllda standardvarian-
ter som främjande språklig stabilitet. Det finns en sorts dubbelhet i många
språksamhällens struktur, menar hon (2015 s. 13), som man måste beakta när
man söker sammanlänka ackommodation på mikronivå med samhälleliga
språkförändringar. Kopplingen till talares uppfattning om vad som för tillfället
åtnjuter prestige och vilka allianser som är värda att bygga med språkliga
medel bidrar till komplexiteten, en uppfattning jag ansluter mig till.
Återanvändning, samtalsintern konvergens och divergens är några av de
verksamma faktorerna bakom variation på en mikrosocial nivå. Men också på
en högre samhällelig nivå är språkvariation synnerligen naturlig och utbredd,
och det är svårt att hävda att just de nämnda socialpsykologiska processerna
skulle vara lika väsentliga för variation och förändring på ett övergripande
makrosocialt plan. Inomspråkliga faktorer och andra utomspråkliga som per-
sonlighetstyper, social makrostruktur, ideologi och kulturella trender är fullt ut
lika viktiga.
Litteratur
Auer, Peter & Hinskens, Frans, 2005: The role of interpersonal accommodation in a
theory of language change. I: Dialect change. Convergence and divergence in Euro-
pean languages, red. av Peter Auer, Frans Hinskens & Paul Kerswill. Cambridge:
Cambridge University Press. S. 335 ̶ 357.
Bockgård, Gustav & Nilsson, Jenny, 2011: Dialektologi möter interaktionsforskning.
En introduktion till interaktionell dialektologi. I: Interaktionell dialektologi, red. av
Gustav Bockgård & Jenny Nilsson. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen. S.
7 ̶ 50.
Giles, Howard, Coupland, Justine & Coupland, Nikolas, 1991: Accommodation theory:
Communication, context and consequence. I: Contexts of accommodation: Develop-
ments in applied sociolinguistics, red. av Howard Giles, Justine Coupland & Nikolas
Coupland. Cambridge: Cambridge University Press. S. 1 ̶ 68.
Giles, Howard & Smith, Philip M., 1979: Accommodation theory: Optimal levels of
convergence. I: Language and social psychology, red. av Howard Giles & Robert N.
St Clair. (Language in society 1.) Oxford: Basil Blackwell. S. 45 ̶ 65.
Grass, Eva, 1970: Växlingen di~dåmm i Eskilstuna stadsspråk. Undersökning av ett re-
cessivt språkdrag. (FUMS Rapport nr 16.) Uppsala: Forskningskommittén i Uppsala
för modern svenska.
Jahr, Ernst Håkon, 1979: Er det sånn jeg snakker? I: Språk og samfunn, red. av Jo Klei-
ven. Oslo: Pax. S. 122 ̶ 137.
Labov, William, 1972: Sociolinguistic patterns. Philadelphia: University of Pennsylva-

nia Press.
Leinonen, Therese, 2010: An acoustic analysis of vowel pronunciation in Swedish dia-
lects. (Groningen Dissertations in Linguistics 83.) Groningen.
Lindström, Anna, 2003: Språklig variation och social praktik. Om stiliserad dialektimi-
tation i ett svenskt vardagssamtal. I: Grammatik och samtal. Studier till minne av
Mats Eriksson, red. av Bengt Nordberg, Leelo Keevallik Eriksson, Kerstin Thelan-
der & Mats Thelander. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Upp-
sala universitet 63.) Uppsala. S. 113 ̶ 124.
Lindström, Jan, 2011: Samtalsgrammatik på dialekt? I: Interaktionell dialektologi, red.
av Gustav Bockgård & Jenny Nilsson. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen.
S. 199 ̶ 222.
Nilsson, Jenny, 2011: Dialektal anpassning i interaktion. I: Interaktionell dialektologi,
red. av Gustav Bockgård & Jenny Nilsson. Uppsala: Institutet för språk och folkmin-
nen. S. 223 ̶ 249.
Nilsson, Jenny, 2015: Dialect accommodation in interaction: Explaining dialect change
and stability. I: Language & Communication 41. S. 6 ̶ 16.
Nordberg, Bengt, 1971: Böjningen av neutrala substantiv i Eskilstunaspråket. Utom-
språkligt och inomspråkligt betingad variation. I: Nysvenska studier 51 (tr. 1972). S.
117 ̶ 227.
Nordberg, Bengt,1975: Contemporary social variation as a stage in a long-term phono-
logical change. I: The Nordic Languages and Modern Linguistics 2, red. av K.-H.
Dahlstedt. Stockholm: Almqvist & Wiksell. S. 587 ̶ 608.
Pettersson, Per & Forsberg, Karin, 1970: Beskrivning och register över Eskilstuna-
inspelningar. (FUMS Rapport nr 10.) Uppsala: Forskningskommittén i Uppsala för
modern svenska.
Sandström, Caroline, 2010: Genus i östra Nyland. Från dialektutjämning till dialektmar-
kör. (Nordica Helsingiensia 20.) Helsingfors.
Schegloff, Emanuel A., 1996: Confirming allusions: Toward an empirical account of
action. I: American Journal of Sociology 102. S. 161 ̶ 216.
Skjekkeland, Martin, 2009: Språk og samfunn i endring. Ein studie av tilhøvet mellom
lokal identitet og talemålsutvikling. Oslo: Novus.
Sundgren, Eva, 2002: Återbesök i Eskilstuna. En undersökning av morfologisk varia-
tion och förändring i nutida talspråk. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska
språk vid Uppsala universitet 56.) Uppsala.
Thakerar, Jitendra N., Giles, Howard & Cheshire, Jenny, 1982: Psychological and lin-
guistic parameters of speech accommodation theory. I: Advances in the social psy-
chology of language, red. av Colin Fraser & Klaus R. Scherer. Cambridge m.fl.:
Cambridge University Press. S. 205 ̶ 255.
Tingbrand, Birgitta, 1970: Supinum i Eskilstuna stadsspråk 1. Variantformer av 1:a,
2:a och 4:e konjugationerna. (FUMS Rapport nr 12.) Uppsala universitet: Forsk-
ningskommittén i Uppsala för modern svenska.
Trudgill, Peter, 1986: Dialects in contact. (Language in society 10.) Oxford: Basil
Blackwell.

Talackommodation, Språkstruktur Och Språkförändring.

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Talackommodation, Språkstruktur Och Språkförändring.

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Talackommodation, Språkstruktur Och Språkförändring.

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Ur Språk

Talackommodation, språkstruktur och& stil NF 26, 2016

Talackommodation, språkstruktur och språk-

Keywords: interactional linguistics, accommodation, recycling, convergence, divergence, mor-

uppgifter är att beskriva och förklara talares intraindividuella variation under

jämförelse. Dels vill jag diskutera ackommodationens roll i fråga om språk-

2. Material och metod

2.1 De språkliga variablerna

1) Öppet stigmatiserade drag, t.ex. på grund av att det finns en högstatus-

2.3 Undersökta interaktionella företeelser

Valet av den fonologiska eller morfologiska variabeln som den relevanta

2) Ackommodationer till samtalspartnerns varianter. Här dyker det upp åtmins-

3. Resultat av den interaktionella analysen

Tabell 1. Totala antalet belägg på variablerna.

Tabell 2. Förekomst av fem interaktions- och variationsrelevanta företeelser

Tabell 2 visar förekomsten av de fem företeelser jag analyserat:

Vad gäller återanvändningarnas roll för den morfologiska ackommodationen

hävda att motexemplen utgör starkare bevis för divergens än adaptering-

Vi ska så övergå till en granskning av några exempel. Dessa är ordnade efter

Ex. 1. Återanvändning utan inkludering av någon av variablerna.5

Ex. 2. Konvergens som del av återanvändning.

Samtalet i ex. 2 förs av två kvinnliga arbetskamrater i 35 ̶ 40-årsåldern i ett

Ex. 3. Konvergens som del av återanvändning.

Närmast följer ett exempel på divergerande former som ingår i en återan-

Ex. 4. Divergens som del av återanvändning.

Ex. 5. Konvergens utan återanvändning.

Talaren är en 59-årig kvinna ur socialgrupp I men utan längre skolgång. Hen-

Ex. 6. Divergens utan återanvändning.

Ex. 7. Konvergens och divergens.

Båda talarna har klar övervikt för lokalformen, 65 respektive 60 % Ø-former,

talarens närmast föregående åtta belägg på variabeln alla företer Ø-form.

Ex. 8. Turintern variation.

Ex. 9. Turintern variation.

I båda exemplen är det realiseringen av (SUP2) som varierar. I ex. 8 har vi

4. Resultat av den språkstrukturella analysen

4.1 Variabeln (DE)

Tabell 3. Fördelningen av dom och di över grammatiska kategorier.

Tabell 4. Fördelningen av dom och di efter betoning.

Här har beläggen på bestämd artikel och på de här/där uteslutits på grund av

Tabell 5. Fördelningen av dom och di efter ordföljd.

4.2 Variabeln (SUP2)

Tabell 6. Fördelningen av belägg på (SUP2) efter betoning.

4.3 Variabeln (B.SING.NEUTR)

Morfofonematiska typer av (B.SING.NEUTR).

Tabell 7. Fördelningen av belägg på (B.SING.NEUTR) efter morfofonematisk

än i de övriga omgivningarna. Fördelningen ligger nära signifikans på 5-pro-

Tabell 8. Fördelningen av belägg på (B.SING.NEUTR) efter påföljande fone-

Också betoningen kan förmodas inverka på variationen, se tabell 9. Den beto-

Tabell 9. Fördelningen av belägg på (B.SING.NEUTR) efter betoning.

4.4 Sammanfattning av den språkinternt betingade variationen

5. Metodiska och teoretiska problem

5.1 Relevant enhet för ackommodationsanalys

5.2 Kvalifikationer för ackommodation

5.3 Konvergensers och divergensers inbördes styrka

5.4 Personlighetstypers roll

5.5 Faktorer på makronivå

De inomspråkliga, strukturella dragen är till skillnad från de interaktionella

Labov, William, 1972: Sociolinguistic patterns. Philadelphia: University of Pennsylva-

You might also like