Saint Martin's Church

Världsarv
	Katedralen i Canterbury, St. Augustine's Abbey och Sankt Martins kyrka
Geografiskt läge
Land	Storbritannien
Region*	Europa och Nordamerika
Data
Typ	Kulturarv
Kriterier	i,ii,iv
Referens	496
Historik
Världsarv sedan	1988 (12:e mötet)
	* Enligt Unescos indelning.

	Saint Martin's Church
	Kyrka
	Romersk tegelsten i högkorets mur
Land	Storbritannien
Ort	Canterbury
Trossamfund	Engelska kyrkan
Stift	Canterbury
Församling	St Martin & St Paul Canterbury
Koordinater	51°16′41″N 1°5′38″Ö / 51.27806°N 1.09389°Ö
Material	ursprungligen romerskt tegel
Invigd	senast 597 e.Kr.

Saint Martin's Church (Sankt Martins kyrka) i Canterbury, England ligger inte långt från stadens centrum och är Englands äldsta församlingskyrka som ännu är i bruk. Sedan 1668 har St Martins varit församlingskyrka i St Martin & St Paul Canterbury. I såväl St Martins som närliggande St Pauls hålls gudstjänst varje vecka. Nuvarande kyrkoherde är Canon Noelle Hall. Kyrkan är en del av världsarvet Katedralen i Canterbury, St. Augustine's Abbey och Sankt Martins kyrka.

Historia

Saint Martin's Church är tillägnad helgonet Martin av Tours och var drottning Bertha av Kents privata kapell på 500-talet, innan Augustinus av Canterbury kom från Rom. Drottning Bertha var en kristen frankisk prinsessa som kom till England med sin kaplan, biskopen Liudhard. Kung Æthelberht av Kent, hennes man, tillät henne att fortsätta att utöva sin religion i en befintlig kyrka som den vördnadsvärde Beda sägs ha använt i slutet av Romerska eran men slutade senare användas. Det är mycket troligt att denna kyrka är St Martins, särskilt då Beda namngav den.

Kort före 1844 upptäcktes ett depåfynd av guldmynt på kyrkogården. Ett av dessa är Liudhardmedaljen som har en bild av en figur med ett diadem som en legend refererar till Liudhard^[1].

Arkitektur

Lokala fynd visar att kristendomen fanns i området vid tiden, och kyrkan har många återanvända romerska tegelstenar eller spolia, såväl som fullständiga sektioner av murar med romerskt tegel. Flera sektioner murar är tydligt mycket gamla, och det är sannolikt att en blockerad dörröppning i högkoret var ingången till Bedas kyrka, medan andra mursektioner härstammar från perioden efter den gregorianska missionen på 600- eller 700-talet, däribland större delen av midskeppet. Absiden låg ursprungligen i östra änden och har flyttats^[2]. Tornet är av mycket senare datum, i perpendikulärstil. Kyrkan är klassad Grade A (ekvivalent med Grade I) listed building^[3].

Gravar

Kyrkogården har gravar efter många betydande lokala släkter och välkända människor, däribland Thomas Sidney Cooper, målare och Mary Tourtel, skaparen av Rupert Bear.

Musik

Kyrkan har en stark musikalisk tradition från munkarna i St Augustine fram till idag. Första söndagen i varje månad hålls vanligen en renässansmässa, som sjungs av en kvartett sångare. Nuvarande Musikdirektör är Peter Litman.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

^ Grierson, Philip (1979). ”The Canterbury (St. Martin's) Hoard of Frankish and Anglo-Saxon Coin-Ornaments”. Dark Age Numismatics: Selected Studies. London: Variorum Reprints. ss. 38-51, Corregida 5. ISBN 0-86078-041-4.
^ Service, pp. 14-17 and: John Julius Norwich, The Architecture of Southern England, p.313, Macmillan, London, 1985, ISBN 0333220374
^ Mall:IoE

F. Haverfield, "Early British Christianity" The English Historical Review Vol. 11, No. 43. (Jul., 1896)
Service, Alastair, The Buildings of Britain, A Guide and Gazetteer, Anglo-Saxon and Norman, 1982, Barrie & Jenkins (London), ISBN 0-09-150131-8

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Saint Martin's Church.
Bilder & media
Canterbury Buildings (engelska)
St Martin's Church (engelska)

[Grier39-1] Grierson, Philip (1979). ”The Canterbury (St. Martin's) Hoard of Frankish and Anglo-Saxon Coin-Ornaments”. Dark Age Numismatics: Selected Studies. London: Variorum Reprints. ss. 38-51, Corregida 5. ISBN 0-86078-041-4.

[2] Service, pp. 14-17 and: John Julius Norwich, The Architecture of Southern England, p.313, Macmillan, London, 1985, ISBN 0333220374

[3] Mall:IoE

[1]

[2]

[3]