Hoppa till innehållet

Marsvinsartade gnagare

Från Wikipedia
Marsvinsartade gnagare
Cavia aperea
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningGnagare
Rodentia
UnderordningPiggsvinsartade gnagare
Hystricomorpha
InfraordningHystricognathi
ParvordningMarsvinsartade gnagare
Caviomorpha
Vetenskapligt namn
§ Caviomorpha
AuktorWood, 1955
Familjer
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Marsvinsartade gnagare (Caviomorpha) är en systematisk grupp i ordningen gnagare. Dessa djur levde ursprungligen bara i Nord- och Sydamerika.

Kännetecken

[redigera | redigera wikitext]

Ingen annan djurgrupp bland gnagarna har lika många olikformade medlemmar. Dessa uppkom på grund av Sydamerikas långa isolering från andra kontinenter. De olika medlemmarna anpassade sig till var sin ekologisk nisch. I djurgruppen finns många små arter men även den största gnagaren som idag lever på jorden – kapybaran. Flera arter har en len päls och andra är utrustade med borstigt hår eller taggar. Det förekommer både djur som påminner om harar, djur som liknar råttor och djur som har ett utseende som inte liknar andra djur.

Som alla gnagare har dessa djur en lucka mellan framtänder och kindtänder. I varje käkhalva av övre och undre käken finns en framtand som växer hela tiden. Tandformeln är I 1 C 0 P 1 M 3 – alltså 20 tänder.

Utbredning och habitat

[redigera | redigera wikitext]

Med undantag av nordamerikanskt trädpiggsvin som även förekommer i Kanada, USA och Mexiko är alla arter endemiska för Central- och Sydamerika samt öarna i Västindien. Sumpbävern har introducerats utanför de nämnda regionerna, till exempel i Europa. Vissa arter, som marsvinet, hålls över hela världen som sällskapsdjur. Beroende på art förekommer marsvinsartade gnagare i olika habitat, bland annat skogar, gräsmarker, klippiga områden och höga bergstrakter.

Levnadssätt

[redigera | redigera wikitext]

De flesta arter i djurgruppen lever på marken. Andra arter lever i träd, under jorden eller i vatten. I gruppen finns nästan uteslutande växtätare. Bara ett fåtal livnär sig även av insekter och bytesdjur som är lite större. Det förekommer arter som lever ensamt och andra som bildar kolonier.

Dräktigheten varar vanligtvis länge och honan föder bara ett fåtal ungdjur per kull. Ungarna är vid födelsen jämförelsevis välutvecklade – särskilt hos de stora arterna har ungdjur vid födelsen päls och öppna ögon. Många ungdjur kan gå redan efter några få timmar och är efter en kort tid oberoende av modern.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Meerschweinchenverwandte, 20 oktober 2007., där anges följande källor:
  • Erich Thenius, Erna Mohr, Dietrich Heinemann: Die Meerschweinchenverwandten. In: Bernhard Grzimek et al. (red.): Grzimeks Tierleben. Säugetiere 2. Kindler Verlag, Zürich 1969, sid. 413–447, ISBN 3-8289-1603-1.
  • Thomas S. Kemp: The Origin & Evolution of Mammals. Oxford University Press, Oxford 2005, 331 Seiten, ISBN 0-19-850761-5.
  • Charles A. Woods, C. William Kilpatrick: Infraorder Hystricognathi. In: Don E. Wilson, DeeAnn M. Reeder (red.): Mammal Species of the World. 3 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 2005, sid. 1.538–1.600, ISBN 0-8018-8221-4.
  • Malcolm C. McKenna, Susan K. Bell: Classification of Mammals: Above the Species Level. Columbia University Press, New York 1997, 631 sidor, ISBN 0-231-11013-8.
  • Poux et al.: Arrival and Diversification of Caviomorph Rodents and Platyrrhine Primates in South America. In: Systematic Biologie. nr. 55, 2006, sid. 228–244 (PDF; 4.342 KB).
  • Juan C. Opazo: A Molecular Timescale for Caviomorph Rodents (Mammalia, Hystricognathi). In: Molecular Phylogenetics and Evolution. nr. 37, 2005, sid. 932–937 (ISSN 1063-5157; PDF; 405 KB).
  • Dorothée Huchon, Emmanuel J. P. Douzery: From the Old World to the New World: A Molecular Chronicle of the Phylogeny and Biogeography of Hystricognath Rodents. In: Molecular Phylogenetics and Evolution. Bd. 20, nr. 2, augusti 2001, sid. 238–251 (PDF; 146 KB).