London Overground
London Overground | |||
Allmänt | |||
---|---|---|---|
Plats | Storlondon och Hertfordshire, England | ||
Antal linjer | 9 | ||
Antal hållplatser | 112 | ||
Antal passagerare | 189,6 miljoner/år[1] | ||
Organisation | |||
Invigd | 2007 | ||
Ägare | Transport for London | ||
Trafikoperatör | Arriva Rail London | ||
Tekniska fakta | |||
Längd | 167[2] kilometer | ||
Spårvidd | 1 435 millimeter | ||
Elektrifierad | Ja | ||
Matning | Kontaktledning Strömskena | ||
|
London Overground (även förkortat: the Overground) är varumärket för de pendeltågslinjer i London med omnejd som drivs av Transport for London. Systemet grundades 2007 och tog då över Silverlinks linjer i London. Numera finns London Overground i stora delar av staden samt i grevskapet Hertfordshire. London Overground trafikerar 112 stationer på 9 olika linjer. Pendeltågslinjerna fungerar som ett komplement till tunnelbanan.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Den 20 februari 2006 meddelade Department for Transport att Transport for London skulle ta över förvaltningen av Silverlinks linjer i London. Det inkluderade North London Line, West London Line, Gospel Oak to Barking Line och Watford DC Line. Att det nya pendeltågsnätet skulle kallas för London Overground meddelades den 5 september 2006 samtidigt som man bekräftade att en utbyggd East London Line skulle inkluderas i systemet. Den 11 november 2007 överfördes linjerna officiellt från Silverlink till TfL. Den 27 september 2009 öppnades stationen Imperial Wharf på West London Line mellan West Brompton och Clapham Junction.
East London Line blev en del av London Overground den 27 april 2010 när fas 1 av utbyggnaden var färdigställd.[3] Den tidigare tunnelbanelinjen hade byggts ut i nordlig riktning från Whitechapel till Dalston Junction samt söderöver till Crystal Palace och West Croydon. Linjen mellan Dalston Junction och Highbury & Islington öppnade den 28 februari 2011. Nästa tillägg skedde den 9 december 2012 när sträckan mellan Surrey Quays till Clapham Junction på South London Line var färdigbyggd.
Den 31 maj 2015 togs Lea Valley Lines och Romford–Upminster Line över av TfL från Greater Anglia.[4]
Linjer
[redigera | redigera wikitext]Linje | Första delen öppnad | Infogad i Overground | Längd (km) | Stationer |
---|---|---|---|---|
North London Line | 1846 | 2007 | 23 | |
West London Line | 1844 | 2007 | 6 | |
Gospel Oak to Barking Line | 1981 | 2007 | 22,1 km | 12 |
Watford DC Line | 1922 | 2007 | 19 | |
East London Line | 1869 | 2010 | 23 | |
South London Line | 1862 | 2012 | 13,7 km | 10 |
Lea Valley Lines | 1839 | 2015 | 31 | |
Romford–Upminster Line | 1893 | 2015 | 5,4 km | 3 |
Bilder
[redigera | redigera wikitext]-
Nya stadsbanebron över Shoreditch High Street, London Overground.
-
Tåg på London Overground.
-
Inredningen i en vagn.
-
Stationen Barking Riverside.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, London Overground, 19 februari 2020.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”Annual Report and Statement of Accounts - 2018/19”. Transport for London. sid. 24. http://content.tfl.gov.uk/tfl-annual-report-and-statement-of-accounts-2018-19.pdf. Läst 29 februari 2020.
- ^ ”LOROL takes over West Anglia routes” (PDF). LOROL. Arkiverad från originalet den 19 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160819110301/http://www.lorol.co.uk/tools/download.php?press=150528_LOROL_-_WAI.pdf. Läst 29 februari 2020.
- ^ ”East London Line opens to public” (på engelska). BBC. 27 april 2010. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/england/london/8620188.stm. Läst 29 februari 2020.
- ^ ”Clean, reliable and integrated: all change for neglected rail services in London” (på engelska). The Guardian. 29 maj 2015. https://www.theguardian.com/uk-news/2015/may/29/neglected-rail-services-london-tfl-overground. Läst 29 februari 2020.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Wikimedia Commons har media som rör London Overground.
- Officiell webbplats
|
|