Hoppa till innehållet

James K. Galbraith

Från Wikipedia
James K. Galbraith
James K. Galbraith, 19 september 2012.
Född29 januari 1952[1][2] (72 år)
Gary, USA
Medborgare iUSA
Utbildad vidHarvard University
Yale University
King's College, Cambridge
SysselsättningNationalekonom, fackboksförfattare, universitetslärare, journalist
ArbetsgivareUniversity of Texas at Austin
FöräldrarJohn Kenneth Galbraith
Catherine Galbraith
Utmärkelser
Hedersdoktor vid L'université Grenoble-II (2010)[3]
Leontief-priset (2014)[4]
Marshall Scholarship
Webbplatslänk
Redigera Wikidata

James Kenneth Galbraith, född 29 januari 1952 i Gary, Indiana, är en amerikansk nationalekonom och professor i offentlig förvaltning (engelska: Professor of Government). James Galbraith är son till den kände nationalekonomen John Kenneth Galbraith och är själv känd som en flitig ekonomisk skribent.[5]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Han tog en Bachelor of Arts (svenska: filosofie kandidat) i nationalekonomi vid Harvard 1974. Galbraith studerade därefter ett år som Marshallstipendiat vid King's College i Cambridge, England. Han tog en Master of Arts (svenska: masterexamen) i nationalekonomi vid Yale 1978 och doktorerade 1981 med en avhandling i nationalekonomi vid samma utbildningsinstitution.[5]

Han är för närvarande (2015) professor vid Lyndon B. Johnson School of Public Affairs och institutionen för offentlig förvaltning (engelska: Department of Government) vid University of Texas, där han bland annat leder "University of Texas Inequality Project" (UTIP), ett projekt för studier av ojämlikhet. Projektet har uppmärksammats för att ersätta den etablerade Ginikoefficienten med Theil index som en måttstock för att jämföra ojämlikhet mellan grupper, regioner och länder.[6] Den brittiska nationalekonomen Robert Skidelsky betecknade projektet som en pionjärinsats i att mäta ojämlikhet.[7]

I mars 2008 använde Galbraith den årliga Milton Friedman-föreläsningen (engelska: Annual Milton Friedman Distinguished Lecture) till en svepande kritik mot den konsensus om fria marknader som Washington Consensus står för, och särskilt mot de monetaristiska ståndpunkterna.[8] Han argumenterade med eftertryck för att keynesiansk ekonomisk politik skulle vara lösningen på den finanskris som inleddes 2007 och menade samtidigt att en monetaristisk politik endast skulle fördjupa recessionen. Mot slutet av 2008 började ansvariga för den ekonomiska politiken att agera i linje med vad Galbraith rekommenderat, vilket fick det hela att framstå som ett keynesianskt återtåg när Financial Times beskrev det som en förbluffande återgång rakt förbi årtionden av ortodoxt tänkande.[9]

Galbraith's böcker innefattar Balancing Acts: Technology, Finance and the American Future (1989); Created Unequal: The Crisis in American Pay (1998); Inequality and Industrial Change: A Global View (2001) med Maureen Berner som medredaktör; och The Predator State (2008). Han har också skrivit två läroböcker – The Economic Problem (med Robert L. Heilbroner) och Macroeconomics (med William Darity, Jr.). Galbraith har en kolumn i The Texas Observer och skriver regelbundet för The Nation, The American Prospect, Mother Jones, och The Progressive. Han har även varit op-ed-skribent i The New York Times, The Washington Post, The Boston Globe, med flera dagstidningar.

James Galbraith är ordförande för Economists for Peace and Security, en internationell organisation för nationalekonomer som behandlar freds- och säkerhetsfrågor.

Ståndpunkter

[redigera | redigera wikitext]

I en artikel från Mother Jones 2006 drog Galbraith upp linjerna för att USA fallit offer för en förmögen, regeringskontrollerande "plundrarklass":

” Det utmärkande för det moderna amerikanska kapitalistiska systemet är idag varken någon godartad konkurrens, klasskamp eller inkluderande medelklassutopi. Istället har rovdrift blivit dess mest utmärkande drag—ett system där det är de rika som utnyttjar de system som en gång byggdes upp för medelklassen. Plundrarklassen omfattar inte alla som är förmögna; den kan komma att möta motstånd från andra med motsvarande förmögenhet, men den utgör det dominerande faktorn, den ledande kraften, och dess representanter har full kontroll över den regering vi lever under.[10] „

Galbraith var också starkt kritisk mot Bush-administrationens utrikespolitik inför den förestående invasionen av Irak 2002:

” Det finns en orsak till imperiers sårbarhet. För att upprätthålla det gentemot omvärldens motstånd krävs krig—ständigt, oeftergivligt och utan slut. Krig är förödande ur legal, moralisk och ekonomisk ståndpunkt. Det kan ruinera förlorarna, så som Franska kejsardömet under Napoleon, eller Tyska kejsardömet 1918. Det kan ruinera segrarna, så som skedde med britterna och sovjetmedborgarna under 1900-talet. I motsats till detta återhämtade sig Tyskland och Japan väl efter andra världskriget, till del berodde detta på att man besparades (höga) krigsskadestånd samt att den nationella kassan inte behövde slösas på försvarsutgifter efter nederlaget. ... Den verkliga ekonomiska kostnaden för Bushs imperiebyggande är tvåfaldig: den flyttar uppmärksamheten från trängande ekonomiska problem hemma och styr in USA på ett långvarigt imperiespår som är ekonomiskt förödande.[11] „

Liksom sin far, som skrev A Tenured Professor (svenska: Professorns svindlande affärer), är även sonen Galbraith kritisk till sin egen profession:

” Ledande aktiva medlemmar av dagens nationalekonomiska profession, den generation som nu är i 40- och 50-årsåldern, har sammangaddat sig till ett slags politbyrå för korrekt ekonomiskt tänkande. Som en tumregel—vilket man skulle kunna förvänta sig om en gentlemannaklubb—har detta placerat dem på fel sida i varje viktig fråga i den ekonomiska debatten, inte bara i nuläget utan sedan årtionden tillbaka. De förutsäger katastrofer som inte inträffar. De förnekar möjligheten av händelser som sedan inträffar. De erbjuder en "våldtäkt är som ett väderomslag"-fatalism när ett "oundvikligt" problem (ojämlika löneskillnader) plötsligt viker undan. De motsätter sig de mest grundläggande, anständiga och förnuftiga reformer, för att istället erbjuda placebo. De blir alltid förvånade när något ogynnsamt (som en recession) verkligen inträffar. Och när de till slut känner att deras position inte längre håller, skärskådar de inte sina ställningstaganden. Istället byter de bara till nästa ämne.[12] „

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Babelio, Babelio författar-ID: 176140.[källa från Wikidata]
  2. ^ Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000030654, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ läs online, archive.wikiwix.com .[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, www.ase.tufts.edu , läst: 24 februari 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b] ”Galbraith, James K.”. Lyndon B. Johnson School of Public Affairs. University of Texas. Arkiverad från originalet den 8 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160508034921/http://www.utexas.edu/lbj/directory/faculty/james-galbraith. Läst 26 mars 2015. 
  6. ^ Se "Theil index" (engelska).
  7. ^ Skidelsky, Robert (2009). Keynes: The Return of the Master. Allen Lane. sid. 124, 125. ISBN 978-1-84614-258-1 
  8. ^ ”The Collapse of Monetarism and the Irrelevance of the New Monetary Consensus” (PDF). 25th Annual Milton Friedman Distinguished Lecture at Marietta College, Marietta, Ohio. 21 mars 2008. Arkiverad från originalet den 4 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090304235939/http://utip.gov.utexas.edu/papers/CollapseofMonetarismdelivered.pdf. Läst 26 mars 2015. 
  9. ^ Giles, Chris; Atkins, Ralph; Guha, Krishna. ”The undeniable shift to Keynes”. London, Frankfurt, Washington: The Financial Times. Arkiverad från originalet den maj 27, 2009. https://web.archive.org/web/20090527144547/https://www.ft.com/cms/s/0/c4cf37f4-d611-11dd-a9cc-000077b07658.html. Läst 23 januari 2008. 
  10. ^ James. K. Galbraith (May/June 2006 Issue). ”The Predator State: Enron, Tyco, WorldCom... and the U.S. government?”. Mother Jones. http://www.motherjones.com/politics/2006/05/predator-state. Läst 26 mars 2015. ”Today, the signature of modern American capitalism is neither benign competition, nor class struggle, nor an inclusive middle-class utopia. Instead, predation has become the dominant feature—a system wherein the rich have come to feast on decaying systems built for the middle class. The predatory class is not the whole of the wealthy; it may be opposed by many others of similar wealth. But it is the defining feature, the leading force. And its agents are in full control of the government under which we live.” 
  11. ^ James. K. Galbraith (1 november 2002). ”The Unbearable Costs of Empire: Bush's war could help the economy in the short run”. The American Prospect magazine. http://www.thirdworldtraveler.com/American_Empire/Unbearable_Costs_Empire.html. Läst 26 mars 2015. ”There is a reason for the vulnerability of empires. To maintain one against opposition requires war-steady, unrelenting, unending war. And war is ruinous-from a legal, moral and economic point of view. It can ruin the losers, such as Napoleonic France, or Imperial Germany in 1918. And it can ruin the victors, as it did the British and the Soviets in the 20th century. Conversely, Germany and Japan recovered well from World War II, in part because they were spared reparations and did not have to waste national treasure on defense in the aftermath of defeat. ... The real economic cost of Bush's empire building is twofold: It diverts attention from pressing economic problems at home and it sets the United States on a long-term imperial path that is economically ruinous.” 
  12. ^ James Galbraith (19 december 2001). ”How the Economists Got It Wrong”. The American Prospect. http://www.prospect.org/article/how-economists-got-it-wrong. Läst 26 mars 2015. ”Leading active members of today's economics profession, the generation presently in their 40s and 50s, have joined together into a kind of politburo for correct economic thinking. As a general rule--as one might expect from a gentleman's club--this has placed them on the wrong side of every important policy issue, and not just recently but for decades. They predict disaster where none occurs. They deny the possibility of events that then happen. They offer a "rape is like the weather" fatalism about an "inevitable" problem (pay inequality) that then starts to recede. They oppose the most basic, decent, and sensible reforms, while offering placebos instead. They are always surprised when something untoward (like a recession) actually occurs. And when finally they sense that some position cannot be sustained, they do not re-examine their ideas. Instead, they simply change the subject.” 

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • Galbraith, James K. (2014), The End of Normal: The Great Crisis and the Future of Growth, Simon & Schuster, ISBN 978-1451644920 .
  • Galbraith, James K. (2012), Inequality and Instability: A Study of the World Economy Just Before the Great Crisis, Oxford University Press, ISBN 978-0-19-985565-0 .
  • Galbraith, John Kenneth (2010), Galbraith, James K., red., The Affluent Society and Other Writings 1952–1967, New York: The Library of America, ISBN 978-1-59853-077-3 .
  • Galbraith, James K. (2008), The Predator State .
  • Galbraith, James K.; Berner, Maureen, reds. (2001), Inequality and Industrial Change: A Global View, Cambridge University Press 
  • Galbraith, James K. (1998), Created Unequal: The Crisis in American Pay 
  • Galbraith, James K.; Heilbroner, Robert L, The Economic Problem .
  • Galbraith, James K.; Darity, Jr, William, Macroeconomics .
  • Galbraith, James K. (1989), Balancing Acts: Technology, Finance and the American Future .

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=James_K._Galbraith&oldid=53180736”