Ivo Andrić

	Ivo Andrić
	Ivo Andrić.
Född	Ivan Andrić; 9 oktober 1892; Dolac nära Travnik, Österrike-Ungern (i nuvarande Bosnien och Hercegovina)
Död	13 mars 1975 (82 år); Belgrad, SFR Jugoslavien
Yrke	Författare; Orientalist
Nationalitet	Socialistiska federativa republiken Jugoslavien
Språk	serbokroatiska och serbiska
Genrer	poesi
Priser	Nobelpriset 1961

Ivan "Ivo" Andrić, född 9 oktober 1892 i Dolac^[3] nära Travnik i Österrike-Ungern (i nuvarande Bosnien och Hercegovina), död 13 mars 1975 i Belgrad i dåvarande SFR Jugoslavien, var en jugoslavisk författare och orientalist. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1961.

Biografi och författarskap

Ivo Andrić föddes i en katolsk hantverkarsläkt.^[4] Hans kulturella och nationella identitet är sammansatt, och präglad av både bosniska, kroatiska och serbiska influenser, samt av en idealistisk idé om sydslavisk enhet och broderskap, som fick sitt förkroppsligande i och med Jugoslaviens bildande.

Efter grundläggande utbildning i Višegrad och Sarajevo, studerade han filosofi, slavistik och historia vid universiteten i Zagreb, Wien, Graz och Krakow. Under första världskriget blev han internerad av de österrikiska myndigheterna på grund av sitt samröre med rörelsen Mlada Bosna (Unga Bosnien), som arbetade för en befrielse från österrikiskt styre och en förening av de sydslaviska länderna. Han blev 1918 sekreterare i det kroatiska nationalrådet, vilket bidrog till skapandet av Serbernas, kroaternas och slovenernas konungadöme, sedermera Jugoslavien. Under mellankrigstiden var Andrić en uppskattad diplomat, med posteringar i bl.a. Vatikanstaten, Bukarest, Trieste, Graz, Paris, Madrid, Bryssel, Genève och Berlin. År 1924 disputerade han vid universitetet i Graz på en avhandling om det andliga livet i Bosnien-Hercegovina under den turkiska tiden.^[5] Efter krigsutbrottet 1941 drog han sig frivilligt tillbaka till sitt hem i Belgrad och tillbringade kriget med att skriva. Efter att 1961 ha blivit tilldelad Nobelpriset i litteratur, fick han en särställning bland landets författare och intellektuella.

Andrić är en av Bosnien och Hercegovinas största berättare.^[6] Hans främsta verk är historiska romaner och noveller, vilka ofta utspelar sig under den turkiska tiden. Andrić, som ju också var historiskt skolad, gjorde grundliga efterforskningar i bl.a. turkiska och de katolska franciskanermunkars arkiv. Berättandet kännetecknas av historisk reflektion och nyanserade psykologiska profil.^[7] En vanlig uppfattning är att Andrić, vid sidan av landets andre store berättaren, Meša Selimović, förstått och förmått skildra den mångsidiga bosniska egenarten.^[8]

Endast Andrićs tidigaste verk är skrivna på den så kallade västliga (kroatiska) varianten av det central-sydslaviska språket (f.d. serbokroatiska); alla hans stora romaner är författade på den östliga (serbiska) varianten. De miljöer han skildrar är huvudsakligen bosniska – en miljö där olika kulturer och religioner möts och bryts mot varandra, på gott och ont.^[9] I takt med att bosniaker försökt skapa sig en egen identitet, har man menat att Andrić representerar en vinklad historieskrivning, där den muslimska befolkningen framställs i orättvist mörka färger.^[10] Klart är i varje fall att Andrićs egen syn på nationalitet färgats av det tidiga 1900-talets kamp för sydslavernas befrielse från utländsk dominans. Personer i hans verk talar alltid ett språk som är präglat av turcismer och orientalismer, det vill säga kännetecknande för Bosnien och Hercegovinas alla tre folk.^[11] Andrićs sammansatta ursprung har inneburit att han i olika sammanhang kallats för såväl bosnisk, kroatisk som serbisk författare (under kommunisttiden dock uteslutande jugoslavisk).^[12]

På ett sätt kan Andrić sägas representera den något idealistiska drömmen om en sydslavisk enhet, som utmynnade i Jugoslaviens grundande. Detta var – för honom liksom för många andra sydslaver och inte minst bosnier – ett sätt att komma ur den destruktiva och fruktlösa cirkeln av entydiga identitetsklassifikationer:

"Att välja en identitet över en annan innebär förlust av den andra. Kärlek till en kulturell grupp kräver hat mot en annan – ett val som en humanist som Andrić inte kunde göra. Detta är också anledningen till att han hittade svar på dilemmat i Mlada Bosna, en sammanslutning som kämpade för alla sydslavers enande, oberoende av deras nationella ursprung eller religiösa tillhörighet. Kampen om jugoslavisk identitet gjorde restriktioner mot och avhumaniserande val mellan särskilda nationella identiteter onödig.

De som inte skyndar sig till att deklarera sin nationella identitet, eller de som uppfattades som jugoslaver och därför anationella, är nu offer för misshandel från alla håll. Eftersom han tillhörde till den sistnämnda grupp har Ivo Andrić lidit mer än någon annan författare i före detta Jugoslavien: hans monument i Višegrad har sprängts av muslimska extremister, hans verk har blivit förbjudna i den kroatiska läroplanen och hans sällskap i Belgrad har berövats sina tillgångar av serbiska myndigheter. Låsta i sina respektive kulturers främlingsfientliga universa i tillblivelse och upptagna med att uppfinna och återuppfinna kulturens "andre", är de nationalistiska kulturernas väktare snabba på att glömma och tysta ner dem, vilka påminner dem om deras gemensamma slaviska ursprung och den brodersdödande naturen i det krig de ger sig in på. Andrić, som vigde sitt liv åt brobyggande mellan nationer, religioner och kulturer bland slaverna på Balkan är idag själv ett offer för det hat och den intolerans, som har slagit sönder den unika kulturrymd som Jugoslavien en gång var."^[13]

Privat var Ivo Andrić känd för sin stora lärdom och sin diskreta personlighet, något som gjorde honom uppskattad i diplomatiska kretsar. Han var medlem av den Serbiska Vetenskapsakademin.^[14] Andrić gifte sig sent och efterlämnade inga barn. Rättigheterna till hans författarskap förvaltas av ett sällskap.^[15].

Bibliografi

Ex ponto, 1918
Nemiri, 1920
Put Alije Đerzeleza, 1920
Most na Žepi, 1925
Anikina vremena, 1931
Portugal, zelena zemlja, 1931
Španska stvarnost i prvi koraci u njoj, 1934
Razgovor sa Gojom, 1936
Na Drini ćuprija, 1945
- Bron över Drina (översättning Gun Bergman) (Bonnier, 1960)
Gospođica, 1945
Travnička hronika (1945)
- Konsulerna (översättning Gun Bergman) (Bonnier, 1961)
Na Nevskom prospektu, 1946
Na kamenu, u Počitelju,
Zlostavljanje, 1950
Priča o vezirovom slonu, 1948
Prokleta avlija, 1954
- De fördömdas stad (översättning Sven Stolpe) (Universitas, 1959)
- Helvetets förgård (översättning Gun Bergman) (Bonnier, 1962)
Igra, 1956
Aska i vuk, 1960
O priči i pričanju, beseda povodom dodele Nobelove nagrade, 1961
Jelena žena koje nema, 1963
Ljubav u kasabi, 1963
Priče iz detinjstva, 1967
Eseji i kritike, 1976
Znakovi pored puta, 1976
Šta sanjam i šta mi se događa, lirske pesme koje su objavljene posthumno
Omerpaša Latas, postum 1977
Na sunčanoj strani, postumt

Noveller på svenska

[Bidrag]. I antologin Vesirens elefant: berättelser från Jugoslavien (översättning Torsten Sjöfors) (Tiden, 1961)
Männen från Veletovo och andra berättelser (urval och översättning Gun Bergman) (Bonnier, 1962)
Jelena och andra berättelser (översättning Gun Bergman) (Bonnier, 1966)
Snörmakare Aljo får en idé: noveller ((urval och översättning Torsten Sjöfors) (Nydeå, 1995)
[Bidrag]. I antologin Noveller från Bosnien-Hercegovina (översättning Djordje Žarković) (2009)

Priser och utmärkelser

Nobelpriset i litteratur 1961

Se även

Aska (popgrupp)

Noter

^ The Nobel Prize in Literature 1961 (på engelska), läs online, läst: 25 december 2023.^{[källa från Wikidata]}
^ CONOR.Sl, CONOR.SI-ID: 6687587.^{[källa från Wikidata]}
^ ”Ivo Andric – The Nobel Prize in Literature 1961”. Nobelprize.org. http://nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1961/andric-bio.html. Läst 6 februari 2008.
^ För denna och följande biografiska uppgifter, se: Popović, Radovan, Ivo Andrić: A writer's life, övers. från serbiska av Karin Radovanović (Belgrade: Zadužbina Ive Andrića, 1989). Notera dock att boken innehåller en rad faktafel, vilka påtalats i flera artiklar av Miroslav Karaulac, i förf:s Andrićeve kule i gradovi (Andrićs torn och städer), Belgrad: Beogradski krug, 1995, s. 73–82. Karaulac är också den som grundligast utforskat Andrićs biografi; se Miroslav Karaulac, Rani Andrić (Den tidige Andrić), 2. dopunjeno izdanje, Belgrad: Prosveta, 2003. Se också Ivo Andrić Revisited: The Bridge Still Stands, red. Wayne S. Vucinich, University of California at Berkeley, s. 1, som skriver: "Ivo Andrić, the Yugoslav recipient of the 1961 Nobel Prize for Literature, was a product of the syncretic culture of Bosnia. Andrić called Bosnia his 'spiritual home', and said that 'when you call a place by that name you have admitted everything. (Ljubo Jandrić, Sa Ivom Andrićem, 1968-1975, Belgrad: Srpska književna zadruga, 1977, s. 296). He was born in Travnik, Bosnia, on 9 October 1892 while his mother, Katarina, was visiting there and was soon after taken to the family home in Sarajevo. His father, Antun, a struggling artisan employed as a caretaker, died in 1894. Katarina entrusted her son to his father's sister, Ana, and her husband, Ivan Matković. He was brought up by them in the Catholic faith in Višegrad while his mother worked in Sarajevo." Kärleken till Bosnien och Hercegovina manifesterade han på ett väldigt påtagligt sätt, när han skänkte hela sitt Nobelpris till republikens bibliotek.
^ 'Andrić,Ivo, Die Entwicklung des geistigen Lebens in Bosnien unter der Einwirkung der turkischen Herrschaft (diss. Graz, 1924).
^ En lättillgänglig introduktion till författarskapet är: Arvidson, Barbro, 'Två krig och tre kejsardömen: Bosniens berättare Ivo Andrić', i Kulturtidskriften Horisont, 37:2–3 (1990), s. 34–39.
^ Se till exempel Palavestra, Predrag, 'Ivo Andric's Historical Thought', i Reflets de l'histoire européenne dans l'oeuvre d'Ivo Andric, red. Dragan Nedeljkovic (Nancy: PU de Nancy, 1987), s. 47–55.
^ Flera stora studier av författarskapet finns. En kort översikt ges i: Mihailovich, Vasa D., 'Ivo Andrić', i Nobel Prize Laureates in Literature, Part 1: Agnon–Eucken (Detroit, MI: Thomson Gale, 2007), s. 36-48. En längre studie är: Hawkesworth, Celia, Ivo Andric: Bridge Between West and East (London: Athlone, 1984).
^ För en god introduktion i Andrićs kulturella bakgrund och de politiska stämningar som formade honom, se Ivo Andrić Revisited: The Bridge Still Stands, red. Wayne S. Vucinich, University of California at Berkeley, särskilt s. 1-62.
^ En översikt av huvudlinjerna i kritiken finns i: Rakić, Bogdan, 'The Proof Is in the Pudding: Ivo Andric and His Bosniak Critics'. Serbian Studies: Journal of the North American Society for Serbian Studies, 14:1 (2000), s. 83–91.
^ Se till exempel Bergman, Gun, Turkisms in Ivo Andrić's Na Drini ćuprija, examined from the points of view of literary style and cultural history (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1969).
^ Se till exempel Hawkesworth, Celia, 'Ivo Andric as Red Rag and Political Football', i Slavonic and East European Review, 80:2 (april 2002), s. 201–216; Bogert, Ralph, 'Ivo Andric Out of Exile: Claiming and Reclaiming a Croatian Writer', i Journal of Croatian Studies: Annual Review of the Croatian Academy of America, 43 (2002), s. 57–68.; Butler, Thomas, 'Ivo Andric, a 'Yugoslav' Writer', i Cross Currents: A Yearbook of Central European Culture, 10 (1991), s. 118–21; Stoffel, Hans-Peter, 'Ivo Andric: A Yugoslav Career', i New Zealand Slavonic Journal (1992), s. 159–70.
^ Tomislav Z. Longinović, 'Bosnian Cultural Identity in the Works of Ivo Andrić', i Ivo Andrić Revisited: The Bridge Still Stands, red. Wayne S. Vucinich, University of California at Berkeley, 1995, s. 123–138; här s. 136 f. Originaltexten lyder: "To choose one identity over the other presupposes a loss of the other one. The love of one community requires the hate of the other one – a choice a humanist like Andrić could not make. This is also one of the reasons he found the answers to the dilemma of identity in Mlada Bosna, which fought for the unification of all the Southern Slavs, regardless of their national origin or religious affiliation. The struggle for Yugoslav identity made the restricting and dehumanizing choice among particular national identities unnecessery. / Those who are not quick to choose there national identity, or those who are perceived as Yugoslavs and therefore as anational, are victims of abuse from all sides. Due to the fact that he belonged to the latter group, Ivo Andrić has posthumously suffered more than any other writer in the former Yugoslavia: his monument in Višegrad has been dynamited by Muslim extremists, his works have been banned from Croation school programs, and his foundation in Belgrade has been robbed of its assets by Serbian politicians. Locked within the xenophobic universe of their emergent cultures and busy with the invention and reinvention of cultural 'others', the guardians of nationalist culture are quicke to forget and silence those who remind hem of their common Slavic origin and the fratricidal nature of the war they are waging. Andrić, who devoted his life to the task of bridge-building among the nations, religions, and cultures of the Balkan Slavs, is today a victim of the hatred and intolerance that has broken up the unique cultural space of what once was Yugoslavia.".
^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100516205731/http://www.sanu.ac.rs/English/Adresar.aspx. Läst 16 augusti 2010.
^ ”The Ivo Andrić Foundation, Belgrad”. Arkiverad från originalet den 17 juli 2009. https://web.archive.org/web/20090717214838/http://www.ivoandric.org.yu/html/copyright.html. Läst 7 april 2009.

Externa länkar

[91c52ab6a18479b49177c4e7b112a107fe02baaa-1] The Nobel Prize in Literature 1961 (på engelska), läs online, läst: 25 december 2023.^{[källa från Wikidata]}

[863084e74403e5bf2a1168eaf4733601214f4db7-2] CONOR.Sl, CONOR.SI-ID: 6687587.^{[källa från Wikidata]}

[born-3] ”Ivo Andric – The Nobel Prize in Literature 1961”. Nobelprize.org. http://nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1961/andric-bio.html. Läst 6 februari 2008.

[4] För denna och följande biografiska uppgifter, se: Popović, Radovan, Ivo Andrić: A writer's life, övers. från serbiska av Karin Radovanović (Belgrade: Zadužbina Ive Andrića, 1989). Notera dock att boken innehåller en rad faktafel, vilka påtalats i flera artiklar av Miroslav Karaulac, i förf:s Andrićeve kule i gradovi (Andrićs torn och städer), Belgrad: Beogradski krug, 1995, s. 73–82. Karaulac är också den som grundligast utforskat Andrićs biografi; se Miroslav Karaulac, Rani Andrić (Den tidige Andrić), 2. dopunjeno izdanje, Belgrad: Prosveta, 2003. Se också Ivo Andrić Revisited: The Bridge Still Stands, red. Wayne S. Vucinich, University of California at Berkeley, s. 1, som skriver: "Ivo Andrić, the Yugoslav recipient of the 1961 Nobel Prize for Literature, was a product of the syncretic culture of Bosnia. Andrić called Bosnia his 'spiritual home', and said that 'when you call a place by that name you have admitted everything. (Ljubo Jandrić, Sa Ivom Andrićem, 1968-1975, Belgrad: Srpska književna zadruga, 1977, s. 296). He was born in Travnik, Bosnia, on 9 October 1892 while his mother, Katarina, was visiting there and was soon after taken to the family home in Sarajevo. His father, Antun, a struggling artisan employed as a caretaker, died in 1894. Katarina entrusted her son to his father's sister, Ana, and her husband, Ivan Matković. He was brought up by them in the Catholic faith in Višegrad while his mother worked in Sarajevo." Kärleken till Bosnien och Hercegovina manifesterade han på ett väldigt påtagligt sätt, när han skänkte hela sitt Nobelpris till republikens bibliotek.

[5] 'Andrić,Ivo, Die Entwicklung des geistigen Lebens in Bosnien unter der Einwirkung der turkischen Herrschaft (diss. Graz, 1924).

[6] En lättillgänglig introduktion till författarskapet är: Arvidson, Barbro, 'Två krig och tre kejsardömen: Bosniens berättare Ivo Andrić', i Kulturtidskriften Horisont, 37:2–3 (1990), s. 34–39.

[7] Se till exempel Palavestra, Predrag, 'Ivo Andric's Historical Thought', i Reflets de l'histoire européenne dans l'oeuvre d'Ivo Andric, red. Dragan Nedeljkovic (Nancy: PU de Nancy, 1987), s. 47–55.

[8] Flera stora studier av författarskapet finns. En kort översikt ges i: Mihailovich, Vasa D., 'Ivo Andrić', i Nobel Prize Laureates in Literature, Part 1: Agnon–Eucken (Detroit, MI: Thomson Gale, 2007), s. 36-48. En längre studie är: Hawkesworth, Celia, Ivo Andric: Bridge Between West and East (London: Athlone, 1984).

[9] För en god introduktion i Andrićs kulturella bakgrund och de politiska stämningar som formade honom, se Ivo Andrić Revisited: The Bridge Still Stands, red. Wayne S. Vucinich, University of California at Berkeley, särskilt s. 1-62.

[10] En översikt av huvudlinjerna i kritiken finns i: Rakić, Bogdan, 'The Proof Is in the Pudding: Ivo Andric and His Bosniak Critics'. Serbian Studies: Journal of the North American Society for Serbian Studies, 14:1 (2000), s. 83–91.

[11] Se till exempel Bergman, Gun, Turkisms in Ivo Andrić's Na Drini ćuprija, examined from the points of view of literary style and cultural history (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1969).

[12] Se till exempel Hawkesworth, Celia, 'Ivo Andric as Red Rag and Political Football', i Slavonic and East European Review, 80:2 (april 2002), s. 201–216; Bogert, Ralph, 'Ivo Andric Out of Exile: Claiming and Reclaiming a Croatian Writer', i Journal of Croatian Studies: Annual Review of the Croatian Academy of America, 43 (2002), s. 57–68.; Butler, Thomas, 'Ivo Andric, a 'Yugoslav' Writer', i Cross Currents: A Yearbook of Central European Culture, 10 (1991), s. 118–21; Stoffel, Hans-Peter, 'Ivo Andric: A Yugoslav Career', i New Zealand Slavonic Journal (1992), s. 159–70.

[13] Tomislav Z. Longinović, 'Bosnian Cultural Identity in the Works of Ivo Andrić', i Ivo Andrić Revisited: The Bridge Still Stands, red. Wayne S. Vucinich, University of California at Berkeley, 1995, s. 123–138; här s. 136 f. Originaltexten lyder: "To choose one identity over the other presupposes a loss of the other one. The love of one community requires the hate of the other one – a choice a humanist like Andrić could not make. This is also one of the reasons he found the answers to the dilemma of identity in Mlada Bosna, which fought for the unification of all the Southern Slavs, regardless of their national origin or religious affiliation. The struggle for Yugoslav identity made the restricting and dehumanizing choice among particular national identities unnecessery. / Those who are not quick to choose there national identity, or those who are perceived as Yugoslavs and therefore as anational, are victims of abuse from all sides. Due to the fact that he belonged to the latter group, Ivo Andrić has posthumously suffered more than any other writer in the former Yugoslavia: his monument in Višegrad has been dynamited by Muslim extremists, his works have been banned from Croation school programs, and his foundation in Belgrade has been robbed of its assets by Serbian politicians. Locked within the xenophobic universe of their emergent cultures and busy with the invention and reinvention of cultural 'others', the guardians of nationalist culture are quicke to forget and silence those who remind hem of their common Slavic origin and the fratricidal nature of the war they are waging. Andrić, who devoted his life to the task of bridge-building among the nations, religions, and cultures of the Balkan Slavs, is today a victim of the hatred and intolerance that has broken up the unique cultural space of what once was Yugoslavia.".

[14] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100516205731/http://www.sanu.ac.rs/English/Adresar.aspx. Läst 16 augusti 2010.

[15] ”The Ivo Andrić Foundation, Belgrad”. Arkiverad från originalet den 17 juli 2009. https://web.archive.org/web/20090717214838/http://www.ivoandric.org.yu/html/copyright.html. Läst 7 april 2009.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]