Einar Haugen
| Einar Haugen | |
| Född | 19 april 1906[1][2][3] Sioux City[4][5], USA |
|---|---|
| Död | 20 juni 1994[1][2][3] (88 år) |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | University of Illinois at Urbana-Champaign[4] St. Olaf College[4] Morningside University[4]  |
| Sysselsättning | Lexikograf, filolog[6], universitetslärare, språkvetare, pedagog[7] |
| Befattning | |
| Ordförande för Linguistic Society of America | |
| Arbetsgivare | Harvard University University of Wisconsin–Madison[4] |
| Utmärkelser | |
| Guggenheimstipendiet (1942)[4] Fridtjof Nansens belønning for fremragende forskning, historisk-filosofiska klassen (1970) Gunnerusmedaljen (1977) | |
| Redigera Wikidata | |
Einar Ingvald Haugen, född 19 april 1906 i Sioux City, Iowa, död 20 juni 1994 i Belmont, Massachusetts,[8][9] var en norsk‐amerikansk lingvist.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Haugen föddes i Sioux City i Iowa som barn till de norska immigranterna John E. Haugen (1877–1956) och Kristine Gorset (1878–1965) från Oppdal. Haugen växte således upp en tvåspråkig miljö vilket lade grunden för hans språkvetenskapliga intresse för tvåspråkighet.[8]
Haugen studerade vid St. Olaf College i Northfield i Minnesota där han tog examen 1928. Därefter disputerade han vid University of Illinois at Urbana-Champaign år 1931 med en avhandling om nynorskans historia. Han blev därefter anställd vid institutionen för skandinaviska studier vid Wisconsins universitet där han kom att arbeta i över 30 år, som professor efter 1938.[8]
Haugens forskning kretsade kring tvåspråkighet, och han fick sitt internationella genombrott med verket The Norwegian Language in America. A Study in Bilingual Behavior (1953) och han bedrev fältarbete i det norska språket såsom det talades i norskbygderna i USA.[8]
Han blev ordförande för Linguistic Society of America 1950 och för Comité internationale permanente des linguistes 1966. Han var medlem av Det Norske Videnskaps-Akademi, Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab m.m.[8]
Haugen myntade beteckningen den tionde vokalen om ett vokalfonem som finns i norska och svenska språkliga varieteter, men blivit ovanligare.[10][11]
Han gifte sig med författaren Eva Lund Haugen 1932.[8]
Bibliografi i urval
[redigera | redigera wikitext]- The Scandinavian Languages: An Introduction to Their History. Cambridge, Massachusetts, 1976.
- ”The rise and fall of the tenth vowel” i Even Hovdhaugen (redaktör) The Nordic Languages and Modern Linguistics. Proceedings of the Fourth International Conference of Nordic and General Linguistics in Oslo 1980, sidorna 273–285. Oslo 1980.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6s189m4, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Norsk biografisk leksikon, Kunnskapsforlaget, Norsk biografisk leksikon-id: Einar_Haugen, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Solomon R. Guggenheim Museum, Guggenheim fellow-ID: einar-haugen, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f] läs online, www.gf.org .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, news.harvard.edu .[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: jn19990003239, läst: 15 december 2022.[källa från Wikidata]
- ^ John G. Ramsay, Biographical Dictionary of Modern American Educators, 1997, ISBN 978-0-313-29133-3.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f] ”Einar Haugen”. Norsk biografisk leksikon. https://nbl.snl.no/Einar_Haugen. Läst 14 juli 2017.
- ^ Colin Baker och Sylvia Prys Jones, Encyclopedia of bilingualism and bilingual education. Avon 1998.
- ^ Einar Haugen, ”The rise and fall of the tenth vowel” i Even Hovdhaugen (redaktör) The Nordic Languages and Modern Linguistics. Proceedings of the Fourth International Conference of Nordic and General Linguistics in Oslo 1980, sidorna 273–285. Oslo 1980. Sidorna 273–274.
- ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 134.
|