Användare:Civicnightwatcher

Ytterligare en ajourförare och kunskapens betongarbetare

Som användare här försöker jag noga följa ett par punkter så att detta ställe ska bli en bra plats för våra barn, barnbarn, deras barn och oss på båda sidorna av gatan. Som ajourförare tycker jag att mitt kollegiums etik och elementaria inte kan upprepas för ofta.

”

1. Journalistens (egentligen vi alla som arbetar här, min anm) första förpliktelse är mot sanningen.

2. Journalistens första lojalitet är till medborgarna.

3. Journalistens disciplin är verifiering

„

”	7. Journalisten måste sträva efter att göra det viktiga intressant, och relevant. 8. Journalisten måste hålla nyheterna (för oss här gäller det allt stoff här som kan övergå till kunskap hos mottagaren, min anm) överblickbara och proportionerliga.	„
– The Elements of Journalism, Bill Kovach och Tom Rosenstiel

Vår gemensamma utmaning?

Inget nytt för etablerade här. Exempelvis Janders skriver helt fantastisk om den här. Nedan är ett eget försök till beskrivning.

Är nyhetsankarets, journalistens, Spielbergs eller kanske vilken annan sagoberättares som helst, och våran största utmaning här på Wikipedia, att alla uppfattar vartenda ord lite olika? Oftast rör det sig bara om nyansskillnader. Men många bäckar små senare, så kan den enskilde ha ett verkligt problem. Ett problem som upptäcks sent. För en del människor blir det fjärilseffekter redan i bäckarnas vatten, och lite senare i livet psykisk sjukdom. Eller som ett vanligt brev på posten, enklare fobier, vanlig stress och tillhörande livsstilsrelaterade sjukdomar.

Det går inte att förklara ens med en stor bilderbok eller med den senaste rörliga animerade biofilmen vad regalskeppet Vasa var för någonting och storleken. Om mottagaren förstås inte varit på museet eller ombord när det sjönk. Kanske ordet segelfartyg, eller stor, inte går att förstå förrän vi själva seglat ett stycke eller verkligen upplevt stora saker.

Hur ofta borde vi slå pannan i väggen för att vi ska komma ihåg att vi inte förstår tillräckligt det som vi hela tiden låter andra mediera, förmedla, till oss? Borde journalisten, som i den första regeln i The Elements of Journalism[1], informera oss även om denna sanning? Rörande de olika mediernas tillkortakommanden?

”

1. Journalistens första förpliktelse är mot sanningen.

2. Journalistens första lojalitet är mot medborgarna.

3. Journalistens disciplin är verifiering.

„

– The Elements of Journalism

Är våra utsagor om sanningen inget annat en sagor? Är allt innehåll på mediet world-wide-web, sagor? Det är fullt med olika vittnesmål nedskrivet i bloggar, förmedlat genom webbtelevision, mail, etc. Journalisters sammanfattade vittnesmål av vittnesmål förmedlas. Tre led, redan där. Är det därför vi kallas för den tredje statsmakten?

Inte sällan finns mottagaren i det fjärde ledet. Vad har hänt på vägen? För barn kan sagor vara sanning. För vuxna kan utsagor bli till sanning. Vad är sanning? Vilken makt får den, när den väl uppstår inom oss? Är det den som är den tredje statsmakten? Uppstår den i våra huvuden? Om det är så, får vi då skylla oss själva? Eller är det något som de nästan förtroendevalda journalisterna eller lärarna i skolan, vars ansvar liknar journalistens, borde multipelförklara för oss redan i tonåren? Eller ska alla medier ha varningstext likt de som finns på cigarettpaket och läkemedel?

Journalistik med fokus medianalys är Civicnightwatchers primära studium. Det medborgarnattvakt gör här har direkt anknytning till detta. Hen är också ett språkrör, sekreterare, för att försöka synliggöra strukturer, armering, som kan vara svåra att se. Hen är sekreterare för det öppet metaforiska betongarbetarnas riksförbund. Förbundet kan egentligen vara vilken sammanslutning som helst som olexikaliserat växlar mellan ord inom kunskap, bildning och byggnadsterminoligi, i metaphereinsk bemärkelse. Initialt ett inte helt konsekvent grepp. Men när väl betongen brinner så kommer fördelarna i form av ett helhetsperspektiv och stor bild, big picture. En väl utförd armering är lika viktig vad gäller kunskapsbildning som den vid arbete med betong. Lite intressant är människors rädsla??! att använda singularisordet massmedium och även medium i brist på bra armering. Kan vi inte prata fritt om, eller noggrant undersöka, vad ett enskilt medium är eller hur det fungerar så vet man inte vart vi hamnar? Speciellt med åtanke att vår vardag är helt impregnerad av olika medier. Dåligt "betongarbete" ger mer psykisk ohälsa, i delar av befolkningen.

Se även

Närmare undersökta länder...

Men inte ens om vi träffades skulle den kunskap vi kan få med oss från de här länderna gå att förmedla, inte ens om hela Hollywood kom och gjorde allt de kunde. Däremot kan vi berätta för barn hur de ska göra för att skaffa riktig kunskap. Kunskaper är såklart något väldigt personligt, och mer eller mindre olika för var och en av oss.

Som liten kan vi bli nöjda när läraren pekar ut några hängbroar på bild. Vi har åkt eller gått över några vanliga lokala broar. Vi kan efter lektionen peka ut en hängbro, om vi ser en på teve eller på riktigt. Men även om vi har en hängbro runt hörnet, och åker över den varje dag till skolan, så kanske det ändå är först som vuxen vi förstår vad den egentligen är för något. En förutsättning för denna förståelse hos den vuxne verkar vara att de legobitar rörande förståelse för hur samhället vi lever i fungerar, tillsammans med att de även funnit sina egna meningsfulla koordinater, verkligen fallit på plats. Kanske denna meningsfullhet inbegriper att vi känner oss delaktiga, som fullvärdiga flockmedlemmar, i vår flock, i vårt samhälle, i världen och i människokollektivet. Kanske känner vi också en gnutta tacksamhet till de som varit här innan oss. Trots att de gjort en hel del, helt utifrån sina egna perspektiv, och utifrån vad de visste då. Som just brobyggen och mycket, mycket, annat. Skolor, vägar, tunnelbanor, kärnkraftverk, kärnstridsspetsar och biologiska vapen. Det har förstås med tiden blivit som det blivit. Kanske de inte kände sig delaktiga i sitt samhälle och bara gjorde som de blev tillsagda, eller så som de andra i flocken eller i flockarna runtomkring gjorde.

Hursomhelst, låtsas att du är framme vid hängbrons fäste. Ta nu en promenad över bron och känn efter vad den egentligen är för något. Om bilarna skulle stanna och stänga av sina motorer så skulle bara vinden höras. Hur mycket vatten har runnit under den här bron? Skiljer den sig något från bilderna som läraren visade, i klassrummet, eller som SVT visade i din teve?

Hur många bilar har hunnit åka över den här bron? Hur lång tid skulle det ta om du byggde en sån här bro själv? Om du staplar all tid som varje byggare, betongbilschaufför, betongfabrik, gruvarbetare, bergsprängare, sekreterare och skattebetalare, lagt ner. Hur långt ut i rymden kommer du då? Hur många hängbroar och broar kan det finnas på jorden? Tiden, som är ackumulerad i denna bro, kan räcka en bra bit bortom solen. Kanske ända till något svart hål, och vidare?

Om alla broar försvann, nu ögonblickligen. Då skulle du få simma tillbaka. Broar har gjort Homo sapiens samhällen tidseffektivare. De äldsta bilfärjorna gick kanske lika snabbt som du simmar, om de ens fanns. Det här måste vara livets seminarium, tänker du!!? Du och bron! Kanske du får ett frö med dig. Som kan börja växa. Kanske växa ihop med andra tidigare frön. En del reser så här. Först läser de om bron, eller staden, de ska till. Precis som vi kommer förberedda med förkunskaper till ett seminarium. Så att vi aktivt kan delta i dess effektiva plantskola.

För mig som liten var kunskapen jag hade, just då, kanske, kanske, tillräcklig. Men som vuxen är det nödvändigt att ha fått utveckla en djupare och användbar kunskap om saker runtomkring. Annars blir det en hel del missförstånd, diskrepans, i möten med världen och människokollektivet.

Är det en allmän tendens att vi i lite väl tidiga stadium under pågående kunskapsbildning lutar oss tillbaka, nöjda, i tron att vi redan fått ta del av färdig och komplett kunskap?

(Vad gäller seminarier så är det vanskligt att låta sig förledas av de högre utbildningarnas sådana, om man är studerande. Upprepade studier av dessa ger vid handen att de består till 80% av monologer. Då tänker jag spontant att man borde vara mer transparent och kalla dessa felaktigt benämnda seminarier för föredrag, eller något annat).

...storleken medium

(Hela den här sidans innehåll är 10 år gammalt och just den här meningen kanske är aningens gammalmodig nu) Många verkar tänka på olika krafter, eller medvetandenivåer, när de hör ordet medium. Det gör jag också. Minsta lilla symbolisk bokstav kan spela in som medium och ibland få märkliga effekter. Valet av rätt ordstam av oss förmedlare har förstås stor betydelse. Bron ovan är ett sådant exempel. Vid val av olika medierande ord så tar vi förgivet att avsändaren valt ett ord som överensstämmer med det han pratar om. Att jag sen tänker på hängbroar av rep och han tänker på Golden Gate-bron, det är väl okej, så länge han inte använder helt fel benämningar på den som cykel eller trumpet? För då skulle jag inte hänga med på noterna alls.

En annan ordstam kan vara bil. Som liten kan man till slut uttala ordet efter att tidigare bara kunnat peka på dem. I tonåren kanske en bil betyder att vara vuxen. Några skulle vilja ha en för att bygga på sin sociala stratifiering. En del tror sig också förstå att den har med frihet att göra. Men det förstår man först när man vaknar upp på semestern på en bekväm madrass i sin egen bil, nere i Portugal nånstans? Den som kanske bäst förstår vad en bil är kan vara mekanikern. Hur länge ska man vänta på tills man förstår, måste jag bli mekaniker? I grundskolan lär man sig peka ut en massa olika saker och repetera in deras benämningar. Ett hus kanske man aldrig riktigt förstår förrän man bytt ut ett tak eller blandat betong? Hus, hästar, vägar, järnvägar, och alla andra variabler utgör tillsammans faciliteten samhället. Hur är förståelsen av samhället om man inte riktigt förstått delar av variablerna i det. Man kommer inte långt genom att bara kunna peka och rabbla benämningar utantill. Hur ska det gå som 20-åring på en högre utbildning om man har en grunduppfattning, förförståelse, som bygger på en massa saker man bara förstått en mindre del ut av? För det mesta går det bra, skulle någon säga.

Går det att skriva artiklar här så att vi når dem, eller åtminstone fler av dem? Eller ska man lägga till att det bästa egentligen är att först ha sadlat några hästar, skaffat fram foder, hässjat hö, och gjort rent spiltor. Sen kan man läsa artikeln häst, och förstå benämningen häst lite bättre. Att bara läsa artikeln häst, se en på teve eller rida på skansen ger bara en märklig förförståelse, utan att någon informerar att det här med hästar kan vara ett helt universum. För den nyfikne så kan det förstås vara början på väldigt intressant tur! Men för den som inte är speciellt nyfiken hur ska man förklara med text vad en häst är? Hur förmedlar man en galopptur med text, om man verkligen vill att mottagaren ska förstå? Hade vi förresten inte haft hästar på 1800-talet hade vi då istället haft oxar? Är det något mer jag inte har förstått?

>300	Den här användaren innehar >300 högskolepoäng.

Den här användaren har varit aktiv på svenskspråkiga Wikipedia i 12 år, 11 månader och 8 dagar.