Willard Frank Libby
Willard Frank Libby  | |
 Willard Frank Libby på 1960-talet. | |
| Född | 17 december 1908[1][2][3] Grand Valley[4], USA |
|---|---|
| Död | 8 september 1980[1][2][3] (71 år) Los Angeles[5], USA |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | University of California, Berkeley[4] Princeton University Analy High School  |
| Sysselsättning | Kemist, universitetslärare |
| Arbetsgivare | University of California, Los Angeles University of California, Berkeley[4] University of Chicago |
| Maka | Leona Woods |
| Utmärkelser | |
| Willard Gibbs-priset (1958) Nobelpriset i kemi (1960) Se lista i artikeln | |
| Redigera Wikidata | |
Willard Frank Libby, född 17 december 1908 i Grand Valley, Garfield County, Colorado, USA, död 8 september 1980 i Los Angeles, Kalifornien, var en amerikansk professor i fysikalisk kemi. Han tilldelades Nobelpriset i kemi 1960 för sin upptäckt av kol 14-metoden för datering av biologiskt material baserat på följande reaktion: n + 14N → 14C + 1H. Han invaldes 12 oktober 1960 som utländsk ledamot av den svenska Vetenskapsakademien.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Libby var son till bönderna Ora Edward Libby och hans hustru Eva May (född Rivers).[6] Han hade två bröder och två systrar.[7] Libby började sin utbildning i ett skolhus med två rum i Colorado. [8] När han var fem år flyttade familjen till Santa Rosa i Kalifornien där han började studera på Analy High School i Sebastopol och tog examen 1926.[9]
År 1927 började Libby studera på University of California, Berkeley, där han tog sin kandidatexamen 1931 och sin doktorsexamen 1933,[6] på en doktorsavhandling "Radioactivity of ordinary elements, especially samarium and neodymium: method of detection"[10] under handledning av Wendell Mitchell Latimer.[11] Oberoende av George de Hevesys och Max Pahls arbete upptäckte han att de naturliga långlivade isotoperna av samarium främst sönderfaller genom avgång av alfapartiklar.[12]
År 1940 gifte sig Libby med Leonor Hickey, en idrottslärare.[13] De fick tvillingdöttrar, som föddes 1945.[7] År 1966 skilde sig Libby från Leonor och gifte sig med Leona Woods Marshall, en framstående kärnfysiker som var en av de ursprungliga byggarna av Chicago Pile-1, världens första kärnreaktor. Hon anslöt sig till honom vid UCLA som professor i miljöteknik 1973. Genom detta andra äktenskap fick han två styvsöner, barnen i Leonas första äktenskap.[7][14]
Libby dog på UCLA Medical Center i Los Angeles den 8 september 1980 av en blodpropp i lungan komplicerad av lunginflammation.[15] Hans papper finns i Charles E. Young Research Library vid UCLA.[16] Sju volymer av hans artiklar redigerades av Leona och Rainer Berger och publicerades 1981.[17]
Karriär och vetenskapligt arbete
[redigera | redigera wikitext]Libby utnämndes till instruktör vid institutionen för kemi vid University of California, Berkeley 1933[6] och blev biträdande professor i kemi där 1938.[18] Han tillbringade 1930 -talet med att bygga känsliga Geigermätare för att mäta svag naturlig och artificiell radioaktivitet.[12] Han gick med i Berkeleys avdelning av Alpha Chi Sigma 1941.[19] Samma år tilldelades han ett Guggenheim Fellowship[18] och valde då att arbeta vid Princeton University.[13]
Manhattanprojektet
[redigera | redigera wikitext]Den 8 december 1941, dagen efter att den japanska attacken mot Pearl Harbor förde USA in i andra världskriget, erbjöd Libby sina tjänster till Nobelpristagaren Harold Urey. Urey ordnade så att Libby fick ledigt från University of California, Berkeley och att han skulle följa med honom vid Columbia University för att arbeta med Manhattanprojektet, krigstidsprojektet för att utveckla atombomber,[6][13] vid det som blev dess Substitute Alloy Materials (SAM) Laboratories.[20] Under sin tid i New York City-området var Libby bosatt i Leonia, New Jersey.[21]
Under de kommande tre åren arbetade Libby med gasdiffusionsprocessen för urananrikning.[22] Gasdiffusion fungerade enligt principen att en lättare gas diffunderar genom en barriär snabbare än en tyngre i en hastighet som är omvänt proportionell mot dess molekylvikt. Men den enda kända gasen som innehöll uran var den mycket frätande uranhexafluoriden, och en lämplig skyddsbarriär var svår att hitta.[23]
Förutom att utveckla en lämplig barriär var SAM Laboratories också tvungna att hjälpa till med utformningen av en gasformig separationsanläggning, som blev känd som K-25, som kunde börja byggas till fullskalig produktionsanläggning i september 1943.[24]
Tester började på maskinerna vid K-25 i april 1944 utan problem och uppmärksamheten riktades mot en ny process, som utvecklats av Kellex. Slutligen, i juli 1944, började Kellexbarriärer installeras i K-25.[25] K-25 togs i drift i februari 1945, och när kaskad efter kaskad kom igång ökade produktens kvalitet. I april 1945 hade K-25 uppnått en anrikning på 1,1 procent.[26] Uran som delvis anrikats i K-25 matades in i kalutronerna vid Y-12 för att slutföra anrikningsprocessen.[27]
Byggandet av de övre stadierna av K-25-anläggningen avbröts, och Kellex instruerades att istället utforma och bygga en 540-stegs sidomatningsenhet, som blev känd som K-27.[28] Den sista av K-25:s 2 892 etapper inleddes i drift i augusti 1945.[26] Den 5 augusti började K-25 producera uran anrikat till 23 procent uran-235.[29] K-25 och K-27 uppnådde sin fulla potential först i början av efterkrigstiden, när de blev prototyper för en ny generation anläggningar.[29]
Kol 14-metoden
[redigera | redigera wikitext]Efter kriget accepterade Libby ett erbjudande från University of Chicago om en professur på kemiavdelningen vid det nya institutet för kärnstudier.[6] Han återvände därmed till sina studier av radioaktivitet vid tiden före kriget.[22] År 1939 hade Serge Korff upptäckt att kosmisk strålning genererade neutroner i den övre atmosfären. Dessa interagerar med kväve-14 i luften för att producera kol-14:[30][31]
- 1n + 14N → 14C + 1p
Halveringstiden för kol-14 är 5 730 ±40 år.[32] Libby insåg att när växter och djur dör upphör de att inta färskt kol-14, vilket ger varje organisk förening en inbyggd kärnklocka.[31] Han publicerade sin teori 1946,[33][34] och utvidgade den i sin monografi Radiocarbon Dating 1955. Tekniken revolutionerade arkeologi, paleontologi och andra discipliner som behandlade antika artefakter.[22] År 1960 tilldelades han Nobelpriset i kemi "för sin metod att använda kol-14 för åldersbestämning inom arkeologi, geologi, geofysik och andra vetenskapsgrenar".[35] Han upptäckte också att tritium på samma sätt kunde användas för att datera vatten och därför vin.[31]
Atomenergikommissionen
[redigera | redigera wikitext]Atomic Energy Commission (AEC) ordförande Gordon Dean utsåg Libby till sin inflytelserika General Advisory Committee (GAC) 1950. År 1954 utsågs han till AEC-kommissionär av president Dwight D. Eisenhower på rekommendation av Deans efterträdare, Lewis Strauss. Libby och hans familj flyttade från Chicago till Washington, D.C. Han tog med sig en lastbil med vetenskaplig utrustning, som han använde för att etablera ett laboratorium vid Carnegie Institution där för att fortsätta sina studier av aminosyror. Starkt konservativ politiskt var han en av få forskare som ställde sig på Edward Tellers sida snarare än Robert Oppenheimer under debatten om huruvida det var klokt att driva ett kraschprogram för att utveckla vätebomben.[13] Som kommissionär spelade Libby en viktig roll för att främja Eisenhowers Atoms for Peace-program,[12] och var en del av USA:s delegation vid Genèvekonferenserna om fredlig användning av atomenergi 1955 och 1958.[13][36]
UCLA
[redigera | redigera wikitext]När Libby avgick från AEC 1959, blev han professor i kemi vid University of California, Los Angeles, en position han innehade fram till sin pension 1976. År 1962 blev han chef för University of California Statewide Institute of Geophysics and Planetary Physics (IGPP), en position han innehade fram till 1976. Hans tid som direktor omfattade även Apolloprogrammet och månlandningarna.[22][11]
Bibliografi i urval
[redigera | redigera wikitext]- Arnold, J.R.; Libby, W.F. (10 October 1946). Radiocarbon from Pile Graphite; Chemical Methods for Its Concentrations. ss. CC–3643, 4350390. doi:.
- W.F. Libby (1946). ”Atmospheric Helium Three and Radiocarbon from Cosmic Radiation”. Physical Review 69 (11–12): sid. 671–672. doi:.
- Libby, Willard F., Radiocarbon dating, 2d ed., University of Chicago Press, 1955.
- Libby, W. F. (15 augusti 1958). ”Radioactive Fallout”. Proceedings of the National Academy of Sciences 44 (8): sid. 800–820. doi:. PMID 16590276.
- Libby, W. F. (4 augusti 1958). ”Progress in the use of isotopes. The Atomic Triad - reactors, radioisotopes and radiation”. Second United Nations International Conference on the Peaceful Uses of Atomic Energy. Atomic Energy Commission
- Libby, W. F. (augusti 1967). ”History of Radiocarbon Dating”. Symposium on radioactive dating and methods of low-level counting. Monaco. sid. 3–25. OCLC 4433103714
- Libby, L. M.; Libby, W. F. (18 oktober 1972). ”Vulcanism and radiocarbon dates”. International radiocarbon dating conference. Wellington, New Zealand
- Libby, W. F. (18 oktober 1972). ”Radiocarbon dating, memories, and hopes”. International Conference on Radiocarbon Dating. Wellington, New Zealand
- Libby, W. F. (1981). Berger, Rainer; Libby, Leona Marshall. red. Collected papers. Santa Monica, California: Geo Science Analytical. ISBN 978-0-941054-00-3 (7 volumes)
Utmärkelser och hedersbetygelser
[redigera | redigera wikitext]- Guggenheimstipendiet, 1941[4]
- Remsen Award, 1955[37]
- Glenn T. Seaborg Award for Nuclear Chemistry, 1956[38]
- Elliott Cresson-medaljen, 1957[39]
- Willard Gibbs-priset, 1958[40]
- Albert Einstein-priset, 1959
- Nobelpriset i kemi, 1960[41][42]
- Arthur L. Day-medaljen, 1961[43]
- American Institute of Chemists Gold Medal, 1970[44]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Willard Libby, 28 januari 2022.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Willard-Libbytopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w61z6ssw, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Internet Speculative Fiction Database, ISFDB författar-ID: 107703, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d] Guggenheim Fellows-databasen, Guggenheim fellow-ID: willard-f-libby.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e] ”Willard F. Libby – Biographical”. Nobel Foundation. https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/chemistry/laureates/1960/libby-bio.html. Läst 7 december 2014.
- ^ [a b c] ”Willard F. Libby”. Sylent Communications. http://www.nndb.com/people/470/000100170/. Läst 26 juli 2015.
- ^ Magill 1989, sid. 703–712.
- ^ ”Willard F. Libby mural at Analy High School and a close up of the plaque that can be seen at Libby's left shoulder, May 6, 1984”. Arkiverad från originalet den mars 4, 2016. https://web.archive.org/web/20160304045321/http://heritage.sonomalibrary.org/cdm/ref/collection/p15763coll11/id/866. Läst 22 juli 2015.
- ^ Libby, Willard F. (1 november 1933). ”Radioactivity of ordinary elements, especially samarium and neodymium: method of detection”. University of California, Berkeley. Arkiverad från originalet den januari 11, 2020. https://web.archive.org/web/20200111235516/http://oskicat.berkeley.edu/record%3Db15574777~S1. Läst 22 juli 2015.
- ^ [a b] ”University of California: In Memoriam, 1980 – Willard Frank Libby, Chemistry: Berkeley and Los Angeles”. University of California. http://content.cdlib.org/view?docId=hb1j49n6pv&chunk.id=div00059&brand=calisphere&doc.view=entire_text. Läst 22 juli 2015.
- ^ [a b c] Seaborg 1981, sid. 92–95.
- ^ [a b c d e] ”Science: The Philosophers' Stone”. Time. 15 augusti 1955. http://content.time.com/time/subscriber/article/0,33009,807508-3,00.html. Läst 22 juli 2015.
- ^ Folkart, Burt A. (13 november 1986). ”Leona Marshall Libby Dies; Sole Woman to Work on Fermi's 1st Nuclear Reactor”. http://articles.latimes.com/1986-11-13/local/me-24930_1_nuclear-reactor. Läst 16 april 2013.
- ^ Well, Martin (10 september 1980). ”Willard Libby Dies, Noted For Carbon-14 Research”. Washington Post. https://www.washingtonpost.com/archive/local/1980/09/10/willard-libby-dies-noted-for-carbon-14-research/b5aa834e-763d-418b-b762-9cfe7f5077d5/. Läst 29 juli 2015.
- ^ ”Finding Aid for the Willard F. Libby Papers”. http://www.oac.cdlib.org/findaid/ark:/13030/kt9j49q5hh/dsc/. Läst 28 juli 2015.
- ^ Libby 1981.
- ^ [a b] ”Willard F. Libby”. John Simon Guggenheim Foundation. http://www.gf.org/fellows/all-fellows/willard-f-libby/. Läst 28 juli 2015.
- ^ ”Alpha Chi Sigma”. Sigma Chapter. http://axs.berkeley.edu/. Läst 22 juli 2015.
- ^ Hewlett & Anderson 1962, sid. 128.
- ^ ”Well-Read, Well-Shaded and Well-Placed”. The New York Times. 15 juni 1997. https://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9E01EFDF113CF936A25755C0A961958260. Läst 30 mars 2011. ”Much later, its residents included five Nobel Prize winners, among them Enrico Fermi, one of the developers of the atomic bomb, and Willard Libby, who discovered radiocarbon dating; Sammy Davis Jr., Pat Boone and Alan Alda, the entertainers, and Robert Ludlum, the author”
- ^ [a b c d] Carey 2006, sid. 231–232.
- ^ Hewlett & Anderson 1962, sid. 29–31.
- ^ Hewlett & Anderson 1962, sid. 101, 126.
- ^ Hewlett & Anderson 1962, sid. 137–141.
- ^ [a b] Jones 1985, sid. 167–171.
- ^ Hewlett & Anderson 1962, sid. 159–160.
- ^ Jones 1985, sid. 158–165.
- ^ [a b] Jones 1985, sid. 148.
- ^ Korff, S. A. (1 december 1940). ”On the contribution to the ionization at sea-level produced by the neutrons in the cosmic radiation”. Journal of the Franklin Institute 230 (6): sid. 777–779. doi:.
- ^ [a b c] Willard Frank Libby hos Nobelstiftelsen (på engelska) including the Nobel Lecture, December 12, 1960 Radiocarbon Dating
- ^ Godwin, H (1962). ”Half-life of radiocarbon”. Nature 195 (4845): sid. 984. doi:.
- ^ W.F. Libby (1946). ”Atmospheric Helium Three and Radiocarbon from Cosmic Radiation”. Physical Review 69 (11–12): sid. 671–672. doi:.
- ^ Anderson, E. C.; Libby, W. F.; Weinhouse, S.; Reid, A. F.; Kirshenbaum, A. D.; Grosse, A. V. (30 maj 1947). ”Radiocarbon From Cosmic Radiation”. Science 105 (2735): sid. 576–577. doi:. PMID 17746224.
- ^ ”The Nobel Prize in Chemistry 1960”. Nobel Foundation. https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/chemistry/laureates/1960/. Läst 27 juli 2015.
- ^ Hewlett & Holl 1989, sid. 446.
- ^ läs online, acsmaryland.org .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.acs.org .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.fi.edu .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, chicagoacs.org .[källa från Wikidata]
- ^ The Nobel Prize in Chemistry 1960, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 5 februari 2021.[källa från Wikidata]
- ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 5 februari 2021.[källa från Wikidata]
- ^ Geological Society of America.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.theaic.org .[källa från Wikidata]
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Carey, Charles W. (2006). American scientists. New York: Facts on File. ISBN 978-0-8160-5499-2. OCLC 57414633. https://archive.org/details/americanscientis0000care
- Greene, Benjamin P. (2007). Eisenhower, Science Advice, and the Nuclear Test-Ban Debate, 1945–1963. Stanford, California: Stanford University Press. ISBN 978-0-8047-5445-3. OCLC 65204949
- Hewlett, Richard G.; Anderson, Oscar E. (1962). The New World, 1939–1946. University Park: Pennsylvania State University Press. ISBN 978-0-520-07186-5. OCLC 637004643. https://www.governmentattic.org/5docs/TheNewWorld1939-1946.pdf. Läst 26 mars 2013
- Hewlett, Richard G.; Holl, Jack M. (1989). Atoms for Peace and War, 1953–1961 Eisenhower and the Atomic Energy Commission. A History of the United States Atomic Energy Commission. University Park, Pennsylvania: Pennsylvania State University Press. ISBN 978-0-520-06018-0. OCLC 82275622. http://energy.gov/sites/prod/files/2013/08/f2/HewlettandHollAtomsforPeaceandWarComplete.pdf. Läst 14 december 2015
- Jones, Vincent (1985). Manhattan: The Army and the Atomic Bomb. Washington, D.C.: United States Army Center of Military History. OCLC 10913875. http://www.history.army.mil/html/books/011/11-10/CMH_Pub_11-10.pdf. Läst 25 augusti 2013
- Laylin, James K. (1993). Nobel Laureates in Chemistry, 1901–1992. Washington, D.C.: American Chemical Society. ISBN 978-0-8412-2690-6. OCLC 28113007. https://archive.org/details/isbn_9780841226906
- Magill, Frank N. (1989). The Nobel Prize Winners, Chemistry 1938–1968. Pasadena, California: Salem Press. Multi-volume set. Volume .. ISBN 978-0-89356-561-9. https://archive.org/details/nobelprizewinner0000unse_s8k3
- Seaborg, Glenn T. (februari 1981). ”Obituary: Willard Frank Libby”. Physics Today 34 (2): sid. 92–95. doi:. http://www.physicstoday.org/resource/1/phtoad/v34/i2/p92_s1?bypassSSO=1.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
| |||||||||||||||||||
|