Hoppa till innehållet

Public key infrastructure

Från Wikipedia

PKI, public key infrastructure, är det dominerande sättet att hantera publika krypteringsnycklar.

Hierarki av förtroende

[redigera | redigera wikitext]

PKI möjliggör för användare av ett i grunden osäkert offentligt nätverk, som till exempel Internet, att säkert utbyta data genom att använda asymmetrisk kryptering. Varje användares publika nyckel knyts till användarens uppgifter med hjälp av ett certifikat. Certifikatet är signerat av en certifikatutfärdare (CA). Även CA:n har ett certifikat som knyter CA:ns publika nyckel till CA:ns uppgifter.

Eftersom signeringar gjorda med den privata nyckeln kan verifieras om man känner till den publika nyckeln kan man:

  • Verifiera att alla användares certifikat är äkta och innehåller korrekta uppgifter om man har CA:ns certifikat
  • Verifiera att signaturer gjorda av en användare är äkta om man har användarens certifikat

Detta innebär att det räcker med CA:ns certifikat för att kunna verifiera identiteten på en part.

Användningsområden

[redigera | redigera wikitext]

Exempel på identiteter som kan verifieras med PKI är

PKI på Internet

[redigera | redigera wikitext]

De flesta webbläsare innehåller redan från början en lista med betrodda CA-certifikat. Dessa betrodda certifikat är utgivna av företag eller organisationer som lever upp till höga säkerhetskrav för hur användarcertifikat ges ut för att kunna garantera att det namn som skrivs in i webbläsarens adressfält verkligen tillhör ägaren av certifikatets privata nyckel. Exempel på företag som har betrodda CA-certifikat är Comodo, VeriSign och Thawte. TLS är det kryptografiska protokoll som används för säker anslutning till servrar.

Implementationer med öppen källkod

[redigera | redigera wikitext]

X.509 är den standard som styr den vanligaste typen av certifikat. Men många andra standarder reglerar området.

Relaterad teknologi

[redigera | redigera wikitext]

Även Pretty Good Privacy och GNU Privacy Guard kan användas för att kryptera e-post och identifiera identiteter, men använder ett korslänkat förtroende mellan användarna istället för en hierarkisk struktur vilket ger en distribuerad struktur, som emellertid är mer opraktisk att verifiera.