Antikens litteratur

litteratur som skrevs under antiken
(Omdirigerad från Klassiska litteraturen)
Den här artikeln handlar om antikens litteratur. För tidlösa klassiker, se Klassiker (litteratur). För antikens litteratur i Europa, se europeiska antikens litteratur.

Antikens litteratur eller klassisk litteratur är den litteratur som skrevs under antiken, i synnerhet i antikens Grekland och Romerska imperiet; ofta innefattas även all forntida litteratur från den första skriften och litteraturens första utveckling i Mesopotamien, Egypten, Persien, Kina, Indien, och Kanaan fram till medeltidens litteratur. Med klassisk litteratur avses ofta litteratur skriven på de klassiska språken grekiska, hebreiska och latin under den tid som sammanfaller med antiken. Med såväl antikens litteratur som den klassiska litteraturen avses framför allt den nedtecknade sådana.

Antiken
Artiklar om antiken

Den första litteraturen, förklassisk tid

redigera
 
Närbild på kilskrift, en del av Amarnabreven.
 
Papyrus med De dödas bok.

Den äldsta kända skriften är sumerernas kilskrift som är omkring 5000 år. Skriftsystem spreds och utvecklades i Orienten, Indien och Kina. Den sumeriska litteraturen handlade som regel om praktiska spörsmål - den äldsta bevarade kilskriften är votivgåveinskrifter - men på var sina sätt var den sumeriska och egyptiska litteraturen av religiös karaktär. Den tidiga egyptiska litteraturen omfattar bland annat De dödas bok. Hammurabis lagar och andra världsliga texter av religiös karaktär finns bevarad från ett par tusen år f.Kr. Den assyro-babyloniska litteraturen fortsatte i mångt och mycket i den sumeriska traditionen, men bidrog till filosofins, rättsvetenskapens och astronomins utveckling.

Skönlitteraturen uppstod ungefär samtidigt i dessa områden, med hymner (Echnatons Solhymn, Rigveda, Odena), lyrik (Höga visan), saga, och epos (Gilgamesheposet, De sju tavlornas epos). Skapelsemyter är ett vanligt motiv. Vishetslitteratur växte fram i hela Mellanöstern (Ordspråksboken, Amenemopes lära). Ungefär samtidigt uppkommer vedalitteraturen i Indien och orakelinskrifter från Kinas Shangdynasti.

Världens äldst kända författare anges ibland vara Shin-eqi-unninni,[1] som anges som upphovsman till Gilgamesheposet (2000 f.Kr.), och ibland Sargons dotter En-hedu-anna, som bland annat var poet.[2]

Omkring år 500 f.Kr. sker en förändring i dessa områden, varför det generellt brukar anges som en epokgräns mot klassisk tid. Vid den tiden uppkommer flera religioner och filosofer. En tredje epok brukar sättas omkring år 20 till år 500, senantiken.

Genrer under forntid och klassisk tid

redigera

De första texterna var av praktisk art och syftade till att dokumentera löften, regentlängder, lagar och dylikt. Med tiden får litteraturen religiös karaktär och behandlar myter, i form av skapelsemyter eller berättelser om livet efter döden, samt profetior. Skönlitteraturen uppkommer med religiösa hymner och sånger, vilket utvecklas till lyrik och teater. Eposet och sagan rör sig i gränslandet mellan legend och historia. Skönlitteraturen skrevs på vers och framfördes musiskt och ofta med dans, medan texter av världslig karaktär normalt skrevs på prosa, men enstaka berättelser från Egypten var författade på prosa, och under senare delen av antiken börjar prosan långsamt få fäste i epiken. Allt eftersom vetenskapen utvecklas uppkommer vetenskapliga texter, i Babylonien, Indien, Kina och Egypten, för att under hellenismen uppkomma även i den grekisktalande världen. Vishetslitteraturen är en av de äldsta genrerna, och en viktig föregångare till filosofin.

Formens betydelse för det litterära verket blev snabbt viktigt. I den indiska litteraturen uppkommer grammatiker (Yaska och Panini) och poetik, samlade i Vedanga.[3] Strax före och under hellenismen införlivades grammatiken, katalogiseringen, poetiken, retoriken och andra metalitterära studier i Mellanöstern och Europa med bland andra Kallimachos från Kyrene, Dionysios Thrax, sofisterna, Platon och Aristoteles.

Fornegyptisk litteratur

redigera

De äldsta bevarade texterna är av religiös karaktär med Pyramidtexterna som är världens äldsta kända religiösa texter. Utvecklingen av skrivmaterialet papyrus gav skrivandet nya möjligheter och alla slags texter kunde nu nedskrivas på ett enklare sätt. De äldsta bevarade papyrusmanuskripten är Abusir papyri från cirka 2400-talet f. Kr. Senare tillkom även skönlitterära verk. Bland de kändaste skrifterna återfinns: Prinsen med de tre ödena, Historien om de två bröderna (återfinns i Orbiney-papyrusen), Ramses II och prinsessan av Bachtan, Historien om Sinuhe (återfinns bl. a. i Berlin 3022-papyrusen), Historien om den vältalige bonden och Wenamons sjöfärd (återfinns bland Golenisjtjev papyri).

Antikens hebreiska litteratur

redigera
 
Torah som bokrulle, ett litterärt verk och ett litteraturformat från antiken.

Den äldsta bevarade skriften på hebreiska är Gezerkalendern, från omkring 900-talet f.Kr. Andra texter från arkaisk bibelhebreiska är gravinskrifter, Meshastelen, Siloainskriften, och en ostrakon som beskriver Nebuchadnezzars erövring av Jerusalem år 586 f.Kr.[4] All denna litteratur är sakprosa.

Klassisk hebreiska, eller bibelhebreiska, uppstod på 500-talet f.Kr. och använde arameiska alfabetet. Under den epoken tillkom böckerna i Tanach/Gamla testamentet samt dess apokryfer, som utgörs av skapelseberättelser, lagar, lyrik, historieskrivning, vishetslitteratur, och profetior. Döda havsrullarna tillkom mellan 200-talet f.Kr. och 100-talet e.Kr. Talmud jerushalmi, Mishna och Tosefta skrevs under den tidiga rabbinistiska tiden (100-300-talen) liksom Simon bar Kokhbas brev och Kopparrullarna.[4] En stor del av den hebreiska litteraturen från antiken är anonym; i Bibeln finns dock ibland angivet en författare.

Efter Jerusalems förstörelse år 70 börjar judar i diasporan författa på andra språk än modersmålet, däribland historikern Josefus som skrev på latin och Justus av Tiberias. Nya testamentet och dess apokryfer skrevs enligt den mest utbredda uppfattningen på koiné-grekiska (somliga menar i stället arameiska, se Peshitta).

Iransk forntida och antik litteratur

redigera
Huvudartikel: Persisk litteratur

Den mest kända forniranska litteraturen är Avesta, nedskriven omkring 500 e.Kr. men återgivande äldre stoff från omkring 1200 f.Kr. Liksom annan litteratur från epoken är den författad på både vers och prosa. Det var zoroastrismens viktigaste verk, bestod av 21 avdelningar (så kallade nasker), men större delen gick förlorad när Alexander den store erövrade det persiska akemeniderriket och nu finns endast en av dessa nasker bevarade i sin helhet. Till den bevarade litteraturen hör filosofen och diktaren Zarathustras sånger.

Antikens Iran hade dessutom en rik muntlig hjälteepik som innehöll mytologi och legender. Dessa legender sammanställdes i muntliga korpus och samlades på 500-talet e.Kr. i den sasanidiska Xwaday-Namag (Konungaboken). Från omkring Jesu födelse författades den medelpersiska så kallade pahlavilitteraturen. Hit hör bland annat geografiska verk, visdomsböcker, historiska romaner samt religiösa legender om bland annat Zarathustra. Skalder förekom vid hoven. Vad som kallas den klassiska tiden i den persiska litteraturhistorien inträffar vid 800-talet.

Litteraturen i antikens Grekland

redigera

Hettiterna spred litteraturen, även skönlitteraturen, till Grekland. Den grekiska klassiska litteraturen börjar med Hesiodos och Homeros Iliaden och Odysséen från 700-talet f.Kr. Den lyriska diktningen uppstår på 600-talet (jamber, elegier och sånglyrik) med poeter som Archilochos, Sapfo, Alkaios. Körlyrik uppkommer ungefär samtidigt (Alkman, Pindaros).

Medan kulturen i Orienten, Indien och Kina under klassisk tid präglas av deras respektive religionsstiftare, blir Grekland framför allt filosofernas geografiska område (Herakleitos, Thales från Miletos, Platon, Aristoteles). Med filosofin uppstår en estetik och sedermera även en kanon.

Det antika grekiska dramat har obskyrt ursprung. I Egypten förekom dramatiseringar i de religiösa kulterna, men i antikens Grekland blir dramat litterärt och fristående från riterna. Den grekiska tragedins stora namn är Aiskylos, Sofokles och Euripides; komedins stora namn Aristofanes.

Med Herodotos och Thukydides bildas den grekiska historieskrivningen, vilken till skillnad från annan historeskrivning i andra kulturer eller som hos logograferna, har sekulariserade förklaringsmodeller. Hos geograferna Androsthenes från Thassos och Pausanias har historia, etnologi, religion och andra ämnen vävts in i de geografiska skildringarna. Klaudios Ptolemaios skrev banbrytande verk om astronomi, geografi, matematik, och naturvetenskap. Naturvetenskap var en del av naturfilosofin, såsom hos Theofrastos.

Från hellenismen och framåt under antiken var många av grekisk härkomst verksamma i andra delar av Medelhavsområdet. Somliga av dessa skrev så småningom på latin. Dionysios av Halikarnassos och Ammianus Marcellinus var verksamma i Rom och skrev på latin.

Hellenismen

redigera

Under hellenismen inträffade en avsevärd synkretism mellan de olika kulturområdena. Hellenismens skönlitteratur utgörs framför allt av idyller, epyllion och epigram, och kännetecknas av imitation. Några hellenistiska författare är Kallimachos och Theokritos; den senare skapade herdediktningen. Diktningen i Främre Orienten minskade under hellenismen. Medan arameiskan blev affärsspråket i Orienten och Medelhavsområdet, blev grekiskan litteraturspråket där, och det var i första hand etniska greker som stod för den nyskrivna litteraturen. Samtidigt började den första litteraturen på latin att författas.

En första ansats till romaner förekommer med bland andra Longos.

Den romerska antikens litteratur

redigera
Huvudartikel: Latinsk litteratur
 
Del av kejsar Augustus självbiografiska Res Gestae Divi Augusti, Monumentum Ancyranum.

Den romerska kulturen övertog den grekiska, det var huvudsakligen språket som skilde dem åt. Imitationen blev den gällande estetiken. Den äldsta romerska skönlitteraturen är den romerska komedin, med företrädare som Terentius och Plautus. Lyriken uppkom på hundratalet f.Kr. med Lucretius och Catullus med lärodikter och epik. Vergilius imiterade Homeros med sitt epos Aeneiden och Theokritos med Bucolica. Andra stora namn från tiden är Ovidius, Tibullus och Propertius. Den romerska litteraturen finansierades med mecenater (patronus).

Ett särdrag i den romerska litteraturen är emellertid prosan som användes till historieskrivning, brev, retorik och filosofi. Cato d.ä.s historieskrivning blev stilbildande, liksom Sallustius, och Titus Livius. Retorikens stora romare är Cicero, som också skrev filosofiska verk. Julius Caesar och Augustus (Res Gestae Divi Augusti, med fler verk) författade verk av självbiografisk karaktär.

Från den romerska så kallade silveråldern (senantiken) skrevs mycket drama och epik, med författare som Seneca d.y. och Lucanus; kännetecknande för silverålderns estetik är en sällsam blandning av våldspornografi och stoicism. Juvenalis satirer brukar framhållas som typiska för epoken. Statius skapade tillfällighetspoesin. Prosan från epoken har betecknats som "modernistisk"; dit hör verk av Tacitus, Suetonius, Plutarchos och Seneca d.y. Petronius och Apuleios fortsätter utveckla romanen med satirer och pikaresker. Lukianos utvecklade det rena fiktionsberättandet. Lyriken var på tillbakagång under silveråldern, men företräds av kejsar Hadrianus, Ausonius och Claudianus.

Med kristendomens antåg uppstod nyplatonismen med Plotinos, men samtidigt icke-religiösa handböcker av till exempel Marcus Aurelius. Kyrkofädernas skrifter hör till antiken.

Litteraturen i antikens Kina

redigera

Kinas litteraturhistoria börjar med orakelinskrifter från Shangdynastin. Från Choudynastin finns historieverket Urkunderna och spådomsboken Förvandlingarna. Den första diktsamlingen, från samma epok, en samling om 305 dikter, Shi eller Odena, enligt traditionell uppfattning författade av Konfutse eller på 600-talet f.Kr. Dikterna utgörs av folkvisor, hovpoesi och religiösa hymner. Handynastin uppvisar liknande utveckling av prosan som den romerska litteraturen, med historieverk och filosofi; de äldsta verken i De 24 historieverken tillhör antikens epok, med författare som Sima Qian. Från samma dynasti uppstår rimmad prosa, fu.

Omkring år 100 uppkommer den fyrstrofiga, rimmade femstavelsemetern i Kina, vilken användes till sjungna visor med ackompanjemang av flöjt och trumma. Den användes av daoistiska verk som Daodejing.

Se även

redigera

Referenser

redigera

Övriga källor

redigera