Japans självförsvarsstyrkor (japanska: 自衛隊, Jieitai, internationellt: Japan Self-Defense Forces, kort JSDF) eller Japans försvarsmakt (förenklat)[2] är den japanska motsvarigheten till det som i andra länder utgörs av väpnade styrkor.

Japans självförsvarsstyrkor
日本国自衛隊
Japan Self-Defense ForcesJSDF
Information
NationJapan Japan
Grundad1954
Organisationer Markbaserade självförsvarsstyrkorna
Maritima självförsvarsstyrkorna
Flygburna självförsvarsstyrkorna
HögkvarterTokyo, Japan
Högste befälhavareJapans premiärminister
StatsrådJapans försvarsminister
FörsvarschefGeneral Yoshihide Yoshida
Vapenför ålder16-49 år[1]
MilitärtjänstNej[1]
Stående styrkor247 000 (IISS 2019)
Reservstyrkor56 000 (IISS 2019)
Ekonomi
Budget51,9 miljarder USD (SIPRI 2023)
Andel av BNP1,2% (SIPRI 2023)
LeverantörerMitsubishi, NEC, Kawasaki, Toshiba, Fujitsu, Fuji Heavy Industries IHI, Komatsu, Hitachi, Daikin, Oki, ShinMaywa, Howa, Sumitomo
ImportUSA USA
Storbritannien Storbritannien
Tyskland Tyskland
Italien Italien
Schweiz Schweiz
Frankrike Frankrike
Sverige Sverige
Övrigt
HistoriaSjälvförsvarsstyrkorna har civil status då Japans konstitution inte tillåter någon militär kapacitet.

Enligt Japans konstitution som antogs 1946 är landet förbjudet att hålla sig med militära stridskrafter, och medlemmarna i självförsvarsstyrkorna är inte militärer eller soldater, utan en uniformerad kår av civila statstjänstemän.[3][4] Sin civila status till trots har självförsvarsstyrkorna ändå en militär prägel och är indelad i tre grenar med inriktning på landbaserat, luftrums- och maritimt självförsvar vilket närmast motsvarar en indelning i armé, flygvapen och flotta.[5]

Bakgrund

redigera

Självförsvarsstyrkorna bildades 1954 med amerikanskt stöd i samband med den kris som utlösts av Koreakriget. Bildandet föranledde dock inte någon förändring av författningen utan baserades på en omtolkning av landets efterkrigskonstitution och en doktrin om upprättande av strikt defensiva civila självförsvarsstyrkor i motsats till en krigsmakt avsedd för offensiva operationer utomlands.[6]

Internationella uppdrag

redigera

Fram till 1992 innebar doktrinen även ett förbud mot att sätta in självförsvarsstyrkorna utanför Japan, men genom lagstiftning gavs ett mandat att kunna delta i Förenta nationernas fredsbevarande operationer.[7] Lagen tillåter medlemmar ur självförsvarsstyrkorna att med arbeta med humanitärt bistånd vid fredsbevarande operationer utanför Japan, och eftersom de inte tillåts vara kombattanter klassificeras de istället som biståndsarbetare även när de bär uniform och vapen. De aktiviteter som lagen tillåter i relation till humanitärt bistånd omfattar:[8]

  • Hälsovård samt sanitära förhållanden
  • Eftersöknings-, räddningsuppdrag och repatriering
  • Distribution av livsmedel, kläder, sjukvårdsutrustning och andra förnödenheter
  • Bygg- och anläggningsarbeten för drabbade
  • Återuppbyggnad av anläggningar som skadats under konflikt
  • Återställande av miljö och omgivningar som skadats under konflikt

Nyligen har spänningar, framförallt med Nordkorea och Kina, åter väckt debatten om självförsvarsstyrkornas status och dess förhållande till det japanska samhället i övrigt.[9][10]

Personal och organisation

redigera

De japanska självförsvarsstyrkorna bestod 2005 av 239 430 personer[11] varav:

Galleri

redigera

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ [a b] ”Japan”. World Fact Book. CIA. Arkiverad från originalet den 26 december 2018. https://web.archive.org/web/20181226010157/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ja.html%20. Läst 15 maj 2010. (engelska)
  2. ^ ”Sjömakt i Indopacifiska regionen, Kampen om den framtida världsordningen” (pdf). Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). foi.se. 09 2021. sid. 54 (128). doi:FOI-R--5194--SE. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--5194--SE. Läst 24 januari 2023. ”Trots att fredskonstitutionen förkastar krig som metod har Japan en av världens största försvarsmakter, eller självförsvarsstyrkor (Self Defense Forces – SDF) som de egentligen heter. I praktiken begränsas också den japanska försvarsmaktens verksamhet till strikta självförsvarsuppgifter.” 
  3. ^ ”Chapter 6: The Article 9 "No War" Clause”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”It (the constitution) contains two paragraphs: the first states that the Japanese people 'forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as a means of settling international disputes'; the second states that 'land, sea, and air forces, as well as other war potential will never be maintained'.”  (engelska)
  4. ^ ”Chapter 8: Organization, Training, and Equipment”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”All SDF personnel are technically civilians: those in uniform are classified as special civil servants and are subordinate to the ordinary civil servants who run the Defense Agency.”  (engelska)
  5. ^ ”Chapter 8: Early Development”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”The armed forces were designated the Ground Self-Defense Force (GSDF), the Maritime Self-Defense Force (MSDF), and the Air SelfDefense Force (ASDF), instead of the army, navy, and air force.”  (engelska)
  6. ^ ”Chapter 8: The Self-Defense Forces”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”Later cabinets interpreted these provisions as not denying the nation the right to self-defense and, with the encouragement of the United States, developed the SDF.”  (engelska)
  7. ^ ”Chapter 8: The Self-Defense Forces”. Country Studies: Japan. USA:s kongressbibliotek. http://memory.loc.gov/frd/cs/jptoc.html. Läst 15 maj 2010. ”In June 1992, the National Diet passed a UN Peacekeeping Cooperation Law which permitted the SDF to participate in UN medical, refugee aid, transportation, infrastructural repair, election-monitoring, and policing operations under strictly limited conditions.”  (engelska)
  8. ^ ”Japan's humanitarian assistance”. Humanitarian Exchange Magazine, Issue 26. 2004. Arkiverad från originalet den 28 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111028005521/http://www.odihpn.org/report.asp?id=2617. Läst 15 maj 2010. ”SDF medics were sent to Rwanda in 1994 and the SDF provided air transport for refugee assistance in East Timor in 1999, but no civilian doctors or relief personnel similar to JDR Teams have been dispatched under this law.”  (engelska)
  9. ^ ”Japan fires on 'intruding' boat”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/1724913.stm. Läst 22 december 2001.  (engelska)
  10. ^ ”Japan protests to China over sub”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/4005533.stm. Läst 12 november 2004.  (engelska)
  11. ^ ”Personnel of JSDF”. Japan Defense Agency. Arkiverad från originalet den 2 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060502041249/http://www.jda.go.jp/j/defense/jda-sdf/kousei/index.html. Läst 23 april 2006. 

Externa länkar

redigera