Området kring Halikko har varit bebott sedan stenåldern. Särskilt Suomusjärvikulturen har funnits i området. Det finns flera gravrösen från både brons- och järnåldern synnerligen på kusten.
Byn Rikala i Halikko utvecklade sig till en viktig handels- och mötesplats och även vikingar seglade dit för att handla med finnar. Namnet Halikko nämns första gången år 1313. Under svenska tiden föll den lokala makten till nygrundade herrgårdar, Åminne gård, Wiurila och Vuorentaka. Hornätten var storadel i Halikko. Senare tog släkten Armfelt över. En herrgårdsliknande byggnad står på Piintilä hemman.[1]
Kommunen Halikko grundades år 1866 enligt kommunalförordningen. År 1916 grundades kommunen Angelniemi av södra delar av Halikko. Angelniemi sammanslogs med Halikko år 1967. År 1932 överfördes delar av Halikko till köpingen Salo och slutligen sammanslogs år 2009 Halikko med Salo.
Några av Halikkos museer hör till Salos historiska museum Samu: Halikko museum, Kreivinmäki kvarnbacke och Trömperi gästgiveri.
Ahtiala, Ali-Häävälä, Ammakko, Angela, Antola, Asila, Breidilä, Båtsholm, Böylä, Esselpää, Hajala, Hevonpää, Hirvikallio, Hulvela, Hyyperä, Häntälä, Ikelä, Immala, Jaakola, Juva, Kaksunge, Kalkkila, Kallmusnäs, Kanamäki, Kaninkola, Kannisto, Kankare, Karvala, Karviainen, Kavantola, Ketola, Kierla, Kihis, Kirjola, Kokkila, Konkola, Kultola, Korvenpää, Kuttila, Kuumala, Kytö, Kärävuori, Laiterla, Laitola, Latala, Lempilä, Lokkila, Marttila, Meisala, Melkola, Metsäkonkola, Meri-Seppälä, Montola, Mustamäki, Mustis, Myllyperä, Märy, Mätikkö, Hikkilä, Naapala, Noukkila, Nummi, Nurkkilaböle, Pailinna, Paimoinen, Pajula, Peksala, Perälä, Pihkavuori, Piintilä, Pitkäoja, Prästgård, Putila, Putola, Pärnäspää, Riikola, Rikala, Ruotsala, Ruska, Ruuhikoski, Saarimäki, Saha, Sauvonkylä, Seppälä, Skinnarböle, Storby, Suppala, Talola, Tammenpää, Tavola, Toijala, Toivila, Topjoki, Torkkila, Tuiskula, Tunila, Turila, Valttila, Vartsala, Vaskion Lempilä, Viala, Viikerlä, Villikkala, Voitilaböle, Vuorentaka, Vässilä, Wiurila, Yli-Häävälä, Yttelä, Yöntilä, Åminne.[2]
Mandatfördelning i Halikko kommun, valen 1976–2004
redigera
| Valår | VF | SDP | GRÖN | ÖVR | IP | SAF | C | LFP | KD | SAML | Grafisk presentation, mandat och valdeltagande | TOT | % | Könsfördelning (M/K) |
|---|
| 1976 | 3 | 8 | | | | | 9 | 1 | | 6 | | 27 | 79,9 | |
| 1980 | 2 | 9 | | | | | 9 | | | 7 | | 27 | 81,0 | |
| 1984 | 2 | 9 | | | | 5 | 11 | | 1 | 7 | | 35 | 79,3 | |
| 1988 | 1 | 10 | | | | 5 | 9 | 1 | 1 | 8 | | 35 | 76,7 | |
| 1992 | 1 | 10 | 3 | | | 5 | 9 | | 1 | 6 | | 35 | 75,3 | |
| 1996 | 1 | 8 | 2 | 5 | 1 | | 9 | | 1 | 8 | | 35 | 66,2 | |
| 2000 | 1 | 8 | 1 | 5 | | | 9 | | 1 | 10 | | 35 | 60,9 | |
| 2004 | 1 | 9 | 2 | | | | 13 | | 1 | 9 | | 35 | 61,0 | |
| Data hämtat från Statistikcentralen och Doria.fi, Statistikcentralens digitaliserade historiska statistik |
-
Vattentornet i Halikko (1994)
-
Museibron i Halikko (1866)
-
Trömperi gästgiveri (1700-talet)
-
Kokkila färja
- ^ Rakkaudesta rakennuksiin. Kartanot Irja Sahlbergin tutkimuskohteina (Av kärlek till byggnaderna. Herrgårdar som Irja Sahlbergs forskningsobjekt, Aboa 75-76, Åbo museicentral 2013, s. 22-23
- ^ Åbo landskapsmuseet: Halikon kulttuuriympäristö ja arvot (finska)
Finland
Vattentornet i Halikko (1994)
Museibron i Halikko (1866)
Trömperi gästgiveri (1700-talet)
Kokkila färja
Wikimedia Commons har media som rör Halikko.