Andrew Russell Forsyth, FRS,[10] född 18 juni 1858 i Glasgow, Skottland, död 2 juni 1942 i South Kensington, London, var en skotsk matematiker,[11][12] som 1895-1910 var professor i Cambridge och 1910-23 i London. Det var till stor del Forsyth, som gjorde de brittiska matematikerna bekanta med de på kontinenten av Augustin Louis Cauchy, Bernhard Riemann, Karl Weierstrass, Henri Poincaré, Felix Klein med flera skapade funktionsteorin.

Andrew Forsyth
FöddAndrew Russell Forsyth
18 juni 1858[1][2]
Glasgow[3]
Död2 juni 1942[1][2][4] (83 år)
London
BegravdGolders Green Crematorium[5]
kartor
Medborgare iStorbritannien
Utbildad vidTrinity College, Cambridge
Liverpool College
Universitetet i Cambridge[6]
SysselsättningMatematiker
ArbetsgivareLiverpools universitet (1882–1884)[7]
Universitetet i Cambridge (1884–1910)[7]
Imperial College London (1913–1923)[7]
MakaMarion Amelia Pollock
(g. 1910–)[8]
FöräldrarJohn Forsyth[9]
Utmärkelser
Royal Medal (1897)
Hedersdoktor vid Calcuttas universitet
Redigera Wikidata

Biografi

redigera

Forsyth var son till John Forsyth, en mariningenjör, och hans hustru Christina Glen.[13]

Han studerade vid Liverpool College och undervisades av Richard Pendlebury innan han började på Trinity College, Cambridge, och tog senior wrangler-examen 1881.[14]

Forsyth gifte sig med Marion Amelia Pollock 1910.[10]

Karriär och vetenskapligt arbete

redigera

Forsyth valdes till stipendiat i Trinity och utnämndes sedan till lärostolen för matematik vid University of Liverpool vid 24 års ålder. Han återvände till Cambridge som lektor 1884 och blev sadleirisk professor i ren matematik 1895. Han tvingades emellertid avgå från sin stol 1910 till följd av en skandal orsakad av hans affär med Marion Amelia Boys, född Pollock, hustru till fysikern C. V. Boys.

Forsyth blev professor vid Imperial College of Science 1913 och gick i pension 1923 men förblev matematiskt aktiv in på sjuttioårsåldern. Han valdes till Fellow of the Royal Society 1886[10] och vann dess kungliga medalj 1897. Han var talman i ICM 1908 i Rom.[15]

Han är nu ihågkommen mycket mer som författare av avhandlingar än som en originalforskare. Hans böcker har dock ofta kritiserats (till exempel av J. E. Littlewood, i hans A Mathematician's Miscellany).[16]

Bibliografi i urval

redigera

Utmärkelser och hedersbetygelser

redigera

[Redigera Wikidata]

Forsyth blev hedersdoktor mathematicae (honoris causa) vid Oslos universitet den 6 september 1902, då de firade hundraårsjubileet av matematikern Niels Henrik Abels födelse.[24][25]

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Andrew Forsyth, 3 maj 2022.
  1. ^ [a b] MacTutor History of Mathematics archive, läst: 22 augusti 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6sk1mz6, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 15 december 2014.[källa från Wikidata]
  4. ^ Darryl Roger Lundy, The Peerage, The Peerage person-ID: p62197.htm#i621964, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ Find a Grave, läs online.[källa från Wikidata]
  6. ^ Mathematics Genealogy Project.[källa från Wikidata]
  7. ^ [a b c] MacTutor History of Mathematics archive.[källa från Wikidata]
  8. ^ The Peerage person-ID: p62197.htm#i621964, läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  9. ^ Darryl Roger Lundy, The Peerage.[källa från Wikidata]
  10. ^ [a b c] Whittaker, E. T. (1942). ”Andrew Russell Forsyth. 1858–1942”. Obituary Notices of Fellows of the Royal Society 4 (11): sid. 208–226. doi:10.1098/rsbm.1942.0017. 
  11. ^ O'Connor, John J.; Robertson, Edmund F., "Andrew Forsyth", MacTutor History of Mathematics archive, University of St Andrews
  12. ^ Andrew Forsyth at the Mathematics Genealogy Project
  13. ^ Biographical Index of Former Fellows of the Royal Society of Edinburgh 1783–2002. The Royal Society of Edinburgh. juli 2006. ISBN 0-902-198-84-X. https://www.royalsoced.org.uk/cms/files/fellows/biographical_index/fells_indexp1.pdf. Läst 28 juni 2022  Arkiverad 24 januari 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  14. ^ "Forsyth, Andrew Russell (FRST877AR)". A Cambridge Alumni Database. University of Cambridge.
  15. ^ Forsyth, A. R. (1909). ”On the present condition of partial differential equations of the second order as regards formal integration”. i G. Castelnuovo. Atti del IV Congresso Internazionale dei Matematici (Roma, 6–11 Aprile 1908). "1". sid. 87–103 
  16. ^ Littlewood, John Edensor (1986). A Mathematician's Miscellany. Cambridge University Press. sid. 135. ISBN 9780521337021. https://archive.org/details/littlewoodsmisce0000litt/page/135. ”A. R. Forsyth wrote a CUP book on functions of two complex variables. It is a thoroughly bad book.” 
  17. ^ Carmichael, R. D. (1913). ”Book Review: Lehrbuch der Differentialgleichungen”. Bulletin of the American Mathematical Society 19 (5): sid. 256–260. doi:10.1090/S0002-9904-1913-02348-6. 
  18. ^ Osgood, W. F. (1895). ”Book Review: Theory of Functions of a Complex Variable”. Bulletin of the American Mathematical Society 1 (6): sid. 142–155. doi:10.1090/S0002-9904-1895-00263-3. 
  19. ^ Wilczynski, E. J. (1903). ”Book Review: Theory of Differential Equations (volumes 2,3, & 4)”. Bulletin of the American Mathematical Society 10 (2): sid. 86–94. doi:10.1090/S0002-9904-1903-01073-8. 
  20. ^ Carmichael, R. D. (1918). ”Book Review: Lectures Introductory to the Theory of Functions of Two Complex Variables”. Bulletin of the American Mathematical Society 24 (9): sid. 446–455. doi:10.1090/S0002-9904-1918-03119-4. 
  21. ^ Moore, Charles N. (1921). ”Book Review: Solutions of the Examples in a Treatise on Differential Equations”. Bulletin of the American Mathematical Society 27 (4): sid. 181–183. doi:10.1090/S0002-9904-1921-03390-8. 
  22. ^ Bliss, G. A. (1928). ”Book Review: Calculus of Variations”. Bulletin of the American Mathematical Society 34 (4): sid. 512–515. doi:10.1090/S0002-9904-1928-04581-0. 
  23. ^ Moore, C. L. E. (1931). ”Book Review: Geometry of Four Dimensions”. Bulletin of the American Mathematical Society 37 (11): sid. 806–808. doi:10.1090/S0002-9904-1931-05260-5. 
  24. ^ "Foreign degrees for British men of Science". The Times. No. 36867. London. 8 September 1902. p. 4.
  25. ^ ”Honorary doctorates from the University of Oslo 1902–1910”. http://www.uio.no/om/tall-og-fakta/aresdoktorer/tidligere-aresdoktorer/1902-1910/.  (på norska)

Externa länkar

redigera