Våga gå mot ljuset...

Ibland gör vi val här i livet som leder oss ifrån den lycka
vi är värd!
Ibland vågar vi inte ta det avgörande valet som skulle
leda oss rakt in i lyckan.
Men faktum är att det är också ett val, att inte välja!

Att låta rädslan ta över så vi  fortsätter att famla i mörkret där vi
irrar omkring och finner inget annat är tomhet.
En tomhet som tillslut sprider ut sig i hela kroppen och släcker vårat
ljus, låga för låga.
Det ända som finns kvar tillslut är bara skalet vi vandrar i, och skalet
blir bara tyngre och tyngre för var dag som går.
Våra ögon, själens spegel förlorar sina färger och skenet blir
svagare och svagare.
En dag vaknar vi och ser världen i en grå dimma och all lyster
är som bortblåst!
Och din själ skriker inom dig! Jag är OLYCKLIG!!

Tänk att en känsla som kallas rädsla kan göra allt detta med
våra kroppar och våra själar. Rädslor som framkallas av egot,
våran inre negativa röst som aldrig har velat vårt bästa.
Och kommer aldrig att göra det heller för den delen!
Varje gång vi hör en negativ tanke om oss själva inom oss då vet
vi att det är egot som talar.
Vårt sanna jag själen, vårat inre ljus vill alltid vårat bästa och
kommer alltid att kärleksfullt pusha oss framåt till dom val
som är rätt för oss.
Det underbara är att om vi har gjort ett val som inte var det
rätta för oss, kan vi göra nya val. om och om igen tills vi hittar rätt.
Vi får aldrig slå på oss själva för de val vi gör, vi är bara människor
och gör så gott vi kan.  Vi tror ju att det är rätt där och då.
Vi måste förlåta oss själva och gå vidare!

Våga lyssna på ditt sanna jag och gör nya val,
för där framme finns glädjen, friden och lyckan!

Bred ut dina vingar och gå mot ljuset!

Kramar//
Marianne, din fe

Nattens saknad...

Natten är mörk, fuktig och sval.
På sjön dansar långsamt disen sig fram och fyller mörkret med
ett litet svagt ljus.
Den är i sitt mörker så tyst att minsta vak hörs som ett eko över sjön
så hela kroppen stelnar till i ett ryck.
Sen blir det tyst igen, tills nästa vak eller ljudet från en mygga
flyger förbi. Men i den enorma tystnaden blir ljudet från myggan
som ett reaplan som flyger bara några meter ifrån.
Ännu en gång hoppar kroppen till för att sen falla in i sin trans.
Sitter i mörkret och väntar på att dagen ska vakna till liv, i mörkret
känns det som en evighet, tills äntligen små små ljusstrålar letar
sig fram mellan träden. Dom letar sig sakta fram tills dom fyller
nu den vaknande gryningen med sitt ljus.
Längtar så efter värmen från solstrålarna som smeker huden
med dommjukaste rörelser man kan föreställa sig.
Värmen som sen sprider sig i små dansande rörelser i hela
kroppen, som letar sig in i minsta lilla cell.
Solstrålar som tinar upp den frusna kroppen från den kalla natten
och med sin kärlek kramar omsorgsfullt hela själen.
Disen på sjön har nu dansat sig bort för denna natt, och gryningen
gäspar djupt och lugnet sprider sig ikapp med solstrålarna som nu
har hittat fram och sprider sig över sjön.
Frid och harmoni leker i glittret över sjön och fåglarna börjar
ta sina första mjuka toner för dagen.
Jag tar ett djupt andetag i den varma luften och fyller kroppen
med lycka!
Lycklig för att ännu en dag få vara här, mitt i nuet,
där kärleken styr och råder.
Där ingen kan kasta mig tillbaka till dåtiden eller framtiden!
Lycklig för att kärleken håller mig kvar i nuet för att njuta
just här och nu!

Ungefär så:-)




Kram//
Marianne, din fe