En liten Hummelfiggur på en vit sten i foliedammen. |
Mörklila sammet med klisterstjärnor som himmel, tejpad fast i övre hyllan. |
När jag var liten älskade jag julen... Julklappar, lov, julsånger, lekar, godis... Det låg förväntan i luften när läraren hade byggt julkrubba på katedern och vi tände levande ljus på våra bänkar varje morgon när skoldagen började. Jag var med mamma och pappa i skogen och letade ris och julgran, och mamma pyntade hela källaren grön med lummer och lingonris och levande ljus överallt. I bland var jag lucia. Det älskade jag. Min luciakrona använde jag sedan som stor ljusstake i mitt rum, klädd med lingonris eller glitter.
Men vi hade aldrig, till min stora sorg, någon egen julkrubba. Den i kyrkan och den på skolans kateder, stod jag ofta och beundrade länge. Det var lite grand som tittskåp, fast i något större format... Som dockskåp, kanske. (Det hade jag inte heller.)
När jag blev "vuxen" blev jularna murar av stress att ta sig över. Jobbet krävde ju sitt, och städning och matlagning har liksom aldrig varit min grej. Att dessutom pynta jul och handla julklappar blev på tok för mycket.
Men jag har, i vuxen ålder, skaffat mig en alldeles egen julkrubba med handmålade Jenny Nyströms figurer,
som jag ställt upp i bokhyllan. Där har jag gjort ett litet landskap med hjälp av tyger, stenar, plastväxter och annat, som jag lätt kan packa ner till nästa år. För mig är den viktigare än både julgran och skinka.