Om boken
I centrum för Så talade Zarathustra står den persiske religionsstiftaren Zarathustra som en gång gav jorden en moralisk mening som en kosmisk kamp mellan gott och ont. När han här återvänder i en ny gestalt är det för att lära människan att leva med insikten att Gud är död och att det är människan själv som dödat honom. Därmed står hon inför uppgiften att ge livet en ny mening utan tro på en högre och bortomliggande ordning. Zarathustra förkunnar övermänniskan, kärleken till ödet amor fati och till världen som evig återkomst. Nietzsche skrev Så talade Zarathustra under åren 1883-85, i Rapallo, Nice och Sils Maria, i fyra intensiva stötar av skaparkraft, omgivna av längre perioder av sjukdom och depression. Den är hans mest kända bok, men också hans mest omstridda. Här utges den i nytolkning till svenska av Peter Handberg, som också tillfogat en förklarande notapparat, och med ett efterord av Hans Ruin.
I redaktionen för Nietzsches samlade skrifter ingår Thomas H. Brobjer, Ulf I. Eriksson, Peter Handberg och Hans Ruin.
"Det är de tystaste orden som för med sig stormen. Tankar som kommer på duvfötter styr världen."
Nietzsche
"... i sin självbiografi riktar Nietzsche ett varningsord till kommande läsare av boken: ’Här talar ingen
’profet’, ingen av de förfärande blandvarelser av sjukdom och vilja till makt man kallar religionsstiftare. Man måste framför allt på ett riktigt sätt höra tonen som kommer ur denna mun, denna halkyoniska ton, för att inte göra innebörden i dess visdom erbarmlig orättvisa.’ Hänvisningen till det halkyoniska återkommer i flera sena texter. Uttryckets bakgrund är en grekisk myt, som återberättas bland annat i Ovidius Metamorfoser, om ett par som straffades med att förvandlas till isfåglar (på grekiska halkyon) och bara fick fjorton klara och vindstilla dagar för att ruva sina ägg. För Nietzsche förknippades detta med de fåtal veckor av skapande klarhet under vandringar i bergslandskap som lät honom koncipiera bokens olika delar ..."
Ur Hans Ruins efterord
|
