“Vārdi “varbūt es maldos” ir ne tikai brīnišķīgas grāmatas nosaukums, bet arī viedas, uz empātiju balstītas gudrības paraugs. Tā ir gudrība, kas spēj izmainīt cilvēka dzīvi un, iespējams, pat atvērt sirdi mūžīgam priekam.” Ādjašānti
20. gadsimta 90. gadu sākumā Bjērns Lindeblāds pameta daudzsološu ekonomista karjeru, lai kļūtu par budistu meža mūku. Ieguvis vārdu Natthiko, viņš turpmākos gadus aizvadīja klosteros Taizemē, Anglijā un Šveicē – bez ģimenes, naudas un televīzijas, bez modernajām ērtībām, atvaļinājumiem un seksa. Pēc septiņpadsmit gadiem Bjērns atgriezās Zviedrijā, lai dzīvotu laicīgā sabiedrībā, taču sastapās ar bezdarbu un smagu depresiju. Pārvarēt šo grūto posmu viņam palīdzēja ne tikai draugi, vecāki un apkārtējās pasaules dāsnums, bet arī mūka dzīvē iegūtās zināšanas un prasmes.
“Varbūt es maldos” ir autobiogrāfisks stāsts – bezpretenciozs, godīgs, maiga humora piesātināts. Stāsts par zviedru ekonomista ceļu budisma pasaulē, par mūku ikdienas gaitām un dzīves sniegtajām mācībām. Stāsts par to, kā mazāk dzīvot ar sažņaugtu dūri un vairāk – ar atvērtu plaukstu.
Som en stor varm kram att lyssna på denna. Jag har gråtit när jag promenerat, skrattat när jag diskat och blivit påmind om allt det som är viktigt på riktigt. Så så tacksam ❤🙏❤
2021-04-13: “The meaning of life is to find your gift and give it away.”
Important mantra; To not think you already know everything, repeat with me:
“I could be wrong I could be wrong I could be wrong”
From physical book (Swedish). I don’t know if there is an English version.
Yes, it’s an amazing book.
(Björn Natthiko Lindeblad spent 17 years as a Buddhist monk. And he says after many years he learnt not to fall asleep during meditation. Countless lessons and stories of humbleness, courage and wisdom)
Det här är en bok med praktiska råd kring meditation, tankar och livsråd, blandat med anekdoter från författarens 17 år som munk. Hela tiden balanserande på en gräns mellan upplyftande inspirerande läsning och bedräglig självhjälpsbok. Bortsett från några halvtramsiga skämt och en lam formulering om jämställdhet, tycker jag det här är helt ok. Natthiko lyckas få mig - i enlighet med vad han lär ut - att släppa taget om min förutfattade mening och lyssna. Jag hade dock hoppats på mer djupgående buddistisk teori, det här uppehåller sig lite för mycket mellan business och buddism. Budismen pratar om arvoskuldsfullhet istället för kristendomens arvsynd. DET är intressant!
Men, jag gillar idéerna: -Jag kan ha fel. Så kan man tänka i mötet med andra människor man inte är överens med. -Man ska inte alltid lyssna på vad man tänker. -Man ska låta känslan bestämma oftare. I öst kan man använda ”det känns inte bra” som ett färdigt argument, vilket skulle leda till följdfrågor i väst, menar han. -Handla som att du vill imponera på dig själv, följ din etiska kompass. Att göra något dumt när ”ingen” ser är bedrägligt, du själv ser och ska leva med dig själv i resten av livet. -Världen är inte som DEN är, världen är som DU är -Ge inga oombedda råd -Be aldrig någon sluta älta/släppa taget om något. Det kan man bara be sig själv. -Fokusera mindre på åsikter.
”Gud gömde den dyraste av alla juveler där hen visste att du aldrig skulle leta, i din egen ficka.”
Tänk ändå om fler instabila meningssökande karriärshungriga ekonomer gick i kloster istället!
Andra halvan är sämre, när författaren fokuserar sin egen individ, sin sjukdom och eutanasi, (det som var med i sommarpratet). Den delen får mig att tänka att det han kanske egentligen varit på jakt efter hela tiden var kärleken, och det jag tagit till mig från bokens första halva tappar lite av sin mening.
Avslutningen gillar jag inte alls. Det känns fånigt och koketterande att han skriver i en bok vad han vill säga till sin fru Elisabet.
Ingmar Bergman (vars Laterna magica jag läste samtidigt) och Björn Natthiko Lindeblad borde korsbefruktas.
This is the biography of a Swede who chose to live as a munk in the thai forrest tradition. I found the biography wanting, mostly because I perceived its author to be inauthentic. Even though he meditated for 20 years (and lived as munk for 17), he STILL seemed to crave attention from other people.
Många klokheter i denna bok, en del av dem ska jag försöka ta till mig och bära med mig genom livet och i mitt bemötande av andra och mig själv. Intressant om livet som skogsmunk.
This is the first "self-help" book I've read where I felt that the author was deeply self-aware and humble. It really resonated; I'm surprised at myself, I bookmarked pages like all those other reviewers; you know, I never bookmark pages usually.
I am often turned off by books in this category because frequently the author can come across as a bit self-important. After all, they have discovered answers to life's deepest questions; thus, they should be proud! (e.g. Frankl comes to mind). But "I May Be Wrong" is none of that and is instead a unassuming book that climbs very far. I want to climb with it.
Jag läser alldeles för få memoarer för att kunna säga om den här är bra eller dålig, men jag gillade verkligen den här. Mycket kan låta blahablaha och lite frustrerande, eftersom just att buddhistmunk är så olikt det egna livet jag själv lever och mycket det han skriver om kan kännas svårt att applicera på sin egna vardag. Däremot gillar jag hans diskussioner kring just hur man kan försöka applicera ett annat tänkande och vad som egentligen är viktigt i livet; och att våga gå den vägen som magkänslan säger åt en att göra.
Jag är väldigt glad att ha lyssnat på den här boken där Björn Natthiko själv läste in den, vilket berör en mer än om man bara skulle ha läst den fysiskt. Däremot önskade jag att jag hade haft den fysiska boken i närheten så att jag kunde stryka under och markera fantastiska stycken - för det fanns det gott om.
Pokud jsem se něčemu v posledních letech snažila obloukem vyhnout, byla to duchovní a seberozvojová literatura. Bohužel už v takových knihách nic nového nenacházím. A tak pro mě bylo docela překvapením, když jsem v knihkupectví sáhla zrovna po knize Moudrost mnicha. Zaujala mě na první pohled a už po přečtení prvních stran jsem cítila pohlazení po duši. Kniha je krásná, milá a laskavá, rozdělena na krátké kapitoly, takže se příjemně čte. Autor Björn Natthiko Lindeblad postupně čtenáře seznamuje se svým jedinečným příběhem, myšlenkami a osudem. :-)
Så mycket klokskap på så få sidor! Björn ger mig alla nycklar jag behöver för att ta mig framåt. Jag förstår och känner det han säger. Den här boken kom till mig precis i rätt tid. När jag behövde och när jag börjat förstå. Enkelt, lättsamt och med humor. Dessutom fantastiskt inläst av Björn själv. Vilken lycka att hans röst finns kvar i den här världen! Tack Björn! 🩷
Such a pleasant surprise of a book this is. We go through the author’s head as you read this book and we get to see how his life choices makes him wiser every time.
When I first read it, I wasn’t expecting anything other than just a self help book but he was very raw in explaining his own shortcomings and slightly humorous in his storytellings. It makes me reflect to myself that there are times in our lives that needs that pinch of humor sometimes in order to learn more about ourselves.
He didn’t sugarcoat his own struggles in becoming a forest monk, no. When he told the readers his struggles of meditating and understanding different walks of lives that he has encountered, I thought that it was very well explained and explored.
I personally think if you needed a light read but still comes out of reading a book feeling wiser and motivated, you need to pick this up. The author tells us numerous of stories that will crack a smile on your face, and I love every single one of them. I definitely had a good laugh about the story of him trying to walk back to his monastery.
Many thanks to @definitelybooks #pansing for sending me this review copy! I definitely had a good time with this.
Det här är en hjärtinnerlig självbiografi fylld av värme och tacksamhet. Jag lyssnade på boken som Björn själv läst in. Med en lugn och trygg röst berättar Björn om sitt liv, ibland med humor och glädje och ibland med darr i rösten och det hörs att tårarna är nära. Det är starkt, berörande och så fint.
Det kräver eftertanke och fler än en lyssning för att ta in alla Björns kloka tankar som exempelvis:
Detta är en fantastisk fin bok! Den är tankeväckande, inspirerande och fylld med visdom.
Saatan olla väärässä - mikä ihana lause 😍 Muitakin timantteja matkassa. Ja niin - vaikka kuinka munkkeilisi ja mindfulnessaisi, seuraava ajatusketju on aina ihan kulman takana...
Att höra Björns röst innerligt berätta sin historia med värme och klokhet har fått mig att både skratta och gråta. Den här kommer jag att bära med mig länge.
Kad no bibliotēkas paņemtā grāmata ir pilna ar līmlapiņām, tad pašai vajadzēja nopirkt savu eksemplāru, lai atzīmētu neskaitāmās pērles. Par dzīvi, paļāvību un beigām. Laimīgu un nedaudz apjukušu.
'Mēs sasniedzam augstāku brīvības un gudrības pakāpi, ja iemācāmies dzīvot ar lielāku paļāvību, ja uzdrošināmies atlaist tvērienu no saviem patmīlīgajiem mēģinājumiem kontrolēt un paredzēt nākotni. Tad notiek kaut kas teju maģisks.'
"Lasīt labu grāmatu ir tāpat kā doties ceļojumā- tu izkāp nezināmajā, ļaujoties iespaidiem un piedzīvojumiem." (7.lpp.)
Dažkārt cilvēkam ir iespējams izvēlēties ne tikai laiku, kad nākt pasaulē, bet arī brīdi, kad atvadīties no tās. Man šķiet, ka kritiskās situācijās, kad otra iespēja ir ciešanas sev un apkārtējiem, izvēlēties mierpilni aiziet, līdzās esot pašiem tuvākajiem un nozīmīgākajiem cilvēkiem, ir brīnišķīgi. Protams, rietumu un austrumu kultūrā pastāv būtiskas viedokļu atšķirības, kas notiek ar cilvēka dvēseli, kad tā atstāj ķermeni, bet, lai arī kurā pusē tu nenosliektos teorijā par pēcnāves eksistenci, ir vērts pieņemt nāvi kā daļu no mums dotās dzīves, nevis biedējošu tabu tēmu, par kuru atsakāmies pat domāt.
"Svarīgākais, ko esmu ieguvis septiņpadsmit gadus ilgajā garīgajā treniņā, ir atskārsme, ka vairs neticu visam, ko domāju. Tas ir mans superspēks."
Izņemot melnbaltos vākos ieskauto grāmatu no plaukta, zemē nokrīt pastkarte ar ierakstu "Ja tu lasi šo, mans laiks ir beidzies."... Tas viss liekas tik sirreāli, gluži kā aizkapa vēstījums no paša autora. Tik savādi apzināties, ka persona, kuras grāmatu es turu rokās, ir izvēlējusies aiziet no dzīves. Jā, daudzi autori ir viņsaulē, bet reti kurš iepriekš lasītājam atstāj ziņu.
Lielākā daļa droši vien ir dzirdējusi par "Mūku, kurš pārdeva ferari"- biznesa vidē iedzīvojušies rietumnieki, kuri pamet visu savu līdzšinējo dzīvi, lai pievērstos askētiskajai mūka dzīvei, nav nekāds jaunums, bet Bjērna Natthiko Lindeblāda dzīvesstāsts pārņem savā varā ar savu vienkāršību un atklātību. Jaunais zviedrs, kurš, sekojot sabiedrības un ģimenes ceļa virzienam, uzsāka savu ekonomista karjeru, vienā mirklī (tas patiešām bija mirkļa lēmums) pamet visu (nonullējas) un dodas klosterī, lai pilnīgā askētismā, stingrā režīmā- pārtiekot no apkārtējo cilvēku žēlastības dāvanām, 17gadus pavadītu Taizemē, Anglijā un Šveicē.
Atteikties no civilizētās sabiedrības priekšrocībām un izpriecām meža klosterī , kur visapkārt mutuļo līdzīgi domājoši prāti, ir viens. Pavisam kas cits- noturēt šo mediatīvo domu pārspēku parastā sabiedrībā ikdienā. Ne velti, nolemjot atgriezties Zviedrijā, bijušais mūks iestrēga dziļā depresijā.
Divas pasaules, kas fiziski pastāv līdzās, bet garīgi nespēj pārvarēt milzu atšķirību aizu, ir grūti apvienot. Vai Bjērnam izdevās atrast līdzsvaru, darbu un nodibināt ģimeni- to lasi viņa biogrāfiskajā darbā.
Bjērna stāsts ir skaudrs, bez izskaistinājumiem un atklāts- viņa personībā piemīt kas ļoti harizmātisks, gandrīz katrā lapā ir kāds citāts, ko gribas iegravēt sev prātā. Bet tajā pat laikā, lai arī tas nav nekas skandalozi unikāls, caurum cauri vijas viedums, ko vērts pieņemt un saglabāt sevī. Nevajag domāt arī, ka budistu mūka būtība ir kas ārpasaulīgs, gluži pretēji- Bjērns nebaidās atklāt savus zemākos punktus, tumšās domas un nebeidzamo cīņu ar sevi, pieņemot, ka ir lietas, ko mēs nevaram mainīt vai izvēlēties, lai kā arī vēlētos.
Jag har skrattat rakt ut under promenader, och gråtit medans jag stod och diskade.
Jag hoppade också till när ”Knäred” och ”Laholm” nämndes. (Man vänjer sig aldrig) Jag lyssnade på denna och det passade verkligen. Den är inläst av författaren själv vilket i detta fall förgyller upplevelsen något enormt.
En tankeväckande, inspirerande och VIKTIG VIKTIG bok. Rekommenderar alla!!
Har otroligt blandade känslor kring den här boken. Den är fin och har fått mig att reflektera över vad jag värderar och hur jag ser på saker och ting i livet. Samtidigt tycker jag inte så värst mycket om språket och jag kan tycka att vissa delar känns en aning lösryckta. Jag blev inte "tagen" som många andra som har läst den, men kanske var det fel bok vid fel tillfälle för mig. Det var väldigt intressant att läsa om livet som buddhistmunk dock!
„Po septyniolika metų nuo ryto iki vakaro trukusių dvasinių treniruočių labiausiai vertinu, kad tikiu ne viskuo, ką galvoju."
Tikiuosi, kad aš neklystu, bet tai viena nuostabiausių, šviesiausių ir viltingiausių mano skaitytų knygų. Tik gaila, kad labai trumpa ir Bjorn Natthiko nespėjo daug ko pasakyti, parašyti ir atskleisti, bet šis jo gyvenimo liudijimas yra neįkainojama dovana.
Pratarmėje sakoma, jog gera knyga prilygsta kelionei. Ir tai išties buvo nuostabi kelionė. Autorius pakerėjo savo paprastumu, nuoširdumu ir tikrumu. Nors jis net septyniolika metų prabuvo vienuoliu, jo istorijoje nėra neginčijamų tiesų, pamokslų ar nušvitimo.
Knygos pavadinimas ir tarsi mantra autoriaus kartojamas „galbūt aš klystu", atveria daug daugiau suvokimo, nei pamokymų rinkinys. Jis kviečia atverti savo širdį, išsilavinti ir patirti pasaulį be sienų. Tai ir džiugina, paguodžia ir suteikia vilties.
Man ši knyga – apie sąmoningumą, meilę ir drąsą gyventi taip, kaip veda širdis. Labai tikra, sukelianti daug emocijų ir verta skaityti daug kartų. Labai rekomenduoju išgyvenantiems netektį, ieškantiems prasmės ir šviesos gyvenime.
Vai nu vaina bija pašā dzīvesstastā, vai galvenajā varonī Bjērnā, vai varbūt vaina bija veidā, kā grāmata ir uzrakstīta, bet es nekad līdz šim nebiju jutusi tādu mieru un prieku lasot. Turklāt šī nav "izlasīju vienā rāvienā" grāmata, tieši otrādi, gribas pie tās pakavēties ilgāk, padomāt par dzīvi, attieksmi pret sevi.
En McFreud-utprovning. Lyssnade under en solig promenad här i Richmond Park. Var det priming som gjorde att jag fick syn på en lapp om tai chi på hemvägen och faktiskt gick dit, följande torsdagkväll.
Just nu läser jag in mig på massa böcker inför ett bokprat. Jag ska prata inför en större grupp män mellan 60-80år, så det jag försöker sälja in till tonåringarna till vardags passar inte riktigt. Mannen som "anlitat" mig har kommit med en rad tips/förslag och ett av dem var Jag kan ha fel, Björn Natthiko Lindeblads biografi.
Björn levde i sjutton år som buddhistisk skogsmunk i Thailand och beskriver i boken hur han övergav en lovande bana som ekonom för klosterlivet och nästan två decennier senare ska börja leva "ett vanligt liv" med depression som följd. När han åter är på fötter får han diagnosen ALS och försöker summera sitt liv och vad han lärt sig.
Jag var ganska skeptisk till den här boken. Jag gillar inte "flum" och var rädd att få en enda lång rad klichéer men jag hade fel (ha, ha). Jag tyckte riktigt bra om Björns berättelse, kanske till viss del för att han känns väldigt uppriktigt.
Jag tror den här boken landar otroligt olika hos människor beroende vem man är och vad man varit med om. Jag hade en frireligiös uppväxt och lämnade kyrkan (till familjen stora sorg) i tidiga tjugoårsåldern. Den krisen jag hade då är den hittills största jag genomlevt. Genom den upplevelsen, vänners död och familjemedlemmars sjukdom och död har jag funderat mycket på De Stora Frågorna. Jag tycker att vi i den här delen av världen pratar alldeles för lite om meningen med livet och döden och tror böcker som tar upp "jobbiga ämnen" behövs.
För mig innehöll inte Jag kan ha fel något nytt. Jag hade hört berättelserna och liknelserna förr, jag tycker det är vettigt att vara ensam med sina tankar och ha som ambition att ligga på sin dödsbädd utan att ånga saker man gjort/sagt. MEN om man aldrig funderat särskilt mycket tror jag det här kan vara en ganska omskakande läsning. Jag tror också mångas liv skulle bli bättre (annorlunda?) om man sa till sig själv: "Jag kan ha fel" eller "Tro inte på allt du tänker".
Visst finns det både flum och klichéer i Jag kan ha fel, men å andra sidan finns det väl en anledning till att klichéer är klichéer?! Och jag tyckte boken höll sig på rätt sida av gränsen för det mesta och kommer sant och ärligt kunna rekommendera Jag kan ha fel på mitt bokprat.
Böcker är eviga visdomar och att Natthikos bok gör det möjligt för efterlevande att få ta del av hans ord, även efter hans död, är en gåva. Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag fick den här boken av min mamma. Jag kände till Björn Natthiko Lindeblad sedan innan, jag tror dom flesta svenskar har hört hans namn, men jag hade ingen aning om att orden skulle möta mig så som dom gjorde. Jag kan ha fel, ha en öppen hand istället för en knuten, tro inte på allt du tänker… Bokens uppbyggnad är perfekt. Vi får följa en given tidslinje där Natthiko delar med sig av sitt liv och inflikar historier, lärdomar och inre tankar. Boken är så oerhört öppen, och det känns lite som att lyssna till en gammal vän eller förfader. Dom två kapitlen där Natthiko ser döden i vitögat påverkar mig. Jag fick tårar i ögonen när han tog farväl av sin far och kände hans kärlek i hjärtat när jag läste den absolut sista meningen i boken ”Jag vill att det sista jag ser i det här livet är dina ögon”.
Tack för att dina lärdomar får leva vidare i så många människor. Jag ska göra mitt bästa i att efterleva dom så gott jag kan.