Hoppa till innehållet

Orkidébin

Från Wikipedia
Orkidébin
Eulaema mocsaryi, hona
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljLångtungebin
Apidae
TribusOrkidébin
Euglossini
Vetenskapligt namn
§ Euglossini
Hane av Euglossa-art
Hane av Euglossa-art
Hitta fler artiklar om djur med

Orkidébin (Euglossini) är ett tribus i överfamiljen bin och familjen långtungebin.

Orkidébin har vanligen lysande metalliska färger i blått eller grönt[1] samt en mycket lång tunga, som kan bli längre än biets kropp[2].

Orkidébina har inga eusociala kaster (det vill säga de saknar väldefinierade arbetare, drottningar och drönare). Vissa har dock en primitiv, social struktur; utan att man kan tala om några egentliga kaster lever flera honor tillsammans, och av dessa brukar en vara dominant. Alla honorna kan lägga ägg, men den dominanta honan äter vanligtvis upp de andras ägg. Många orkidébin är dock solitära.[3]

Värdväxter

[redigera | redigera wikitext]
Euglossa-hanar från Surinam på orkidé (Mormodes buccinator)

Arterna flyger snabbt och oftast högt, i höjd med trädtopparna. Framför allt hanarna är viktiga orkidépollinatörer; medan både hanar och honor besöker växter för att hämta nektar, honorna även pollen och kåda, dras hanarna framför allt till blommornas, inte minst orkidéernas luktämnen. Hanarna lagrar dessa i sina modifierade bakre skenben. Det antas att de omvandlar dessa luktämnen till feromoner de använder för att locka till sig honor. Ett stort antal orkidéer saknar nektar och har oätlig pollen; de pollineras enbart av orkidébinhanar som kommer för luktämnena.[2]

Honorna lägger upp särskilda rutter mellan näringsväxterna, som de besöker i en bestämd ordning.[4]

Arterna förekommer i tropiska och subtropiska Amerika, från norra Mexiko över Jamaica och Trinidad i Västindien till norra Argentina[2].

Tribuset omfattar följande släkten[5]:

Totalt innehåller tribuset mer än 200 arter[1].

Av de ingående släktena konstruerar Eufriesea, Euglossa och Eulaema egna bon, medan Aglae och Exaerete lever som boparasiter; Aglae hos Eufriesea, och Exaerete hos Eulaema.[6]

  1. ^ [a b] Claus Rasmussen (2009). ”Ecology, Behavior and Bionomics: Diversity and Abundance of Orchid Bees (Hymenoptera: Apidae, Euglossini) in a Tropical Rainforest Succession” (på engelska) (PDF (118 kB)). Neotropical Entomology 38 (1). Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304234014/http://science.melipona.org/PDF/Rasmussen2009_8237_Euglossini.pdf. Läst 3 mars 2014. 
  2. ^ [a b c] Márcio Luiz de Oliveira. ”Stingless Bees (Meliponini) and Orchid Bees (Euglossini) in Terra Firme Tropical Forests and Forest Fragments” (på engelska) (PDF, 683 kB). Harvard University. Arkiverad från originalet den 18 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140318122217/http://ctfs.arnarb.harvard.edu/Public/pdfs/deOliveira2001.pdf. Läst 7 mars 2014. 
  3. ^ Aline Candida Ribeiro Andrade e Silva, Fábio Santos Nascimento (2011). ”Multifemale nests and social behavior in Euglossa melanotricha (Hymenoptera, Apidae, Euglossini)” (på engelska) (PDF (976 kB)). Journal of Hymenoptera Research (26). doi:10.3897/JHR.26.1957. http://www.pensoft.net/J_FILES/10/articles/1957/1957-G-3-layout.pdf. Läst 3 mars 2014. 
  4. ^ L. C. Rocha-Filho, C. Krug, C. I. Silva & C. A. Garófalo (2012). ”Floral Resources Used by Euglossini Bees (Hymenoptera: Apidae) in Coastal Ecosystems of the Atlantic Forest” (på engelska) (PDF, 1,21 MB). Psyche 2012. doi:10.1155/2012/934951. http://downloads.hindawi.com/journals/psyche/2012/934951.pdf. Läst 7 mars 2014. 
  5. ^ ”Euglossini” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=633939. Läst 6 mars 2014. 
  6. ^ ”Euglossini: The Orchid Bees” (på engelska). Apiário Central - Universidade Federal de Viçosa. Arkiverad från originalet den 10 april 2012. https://web.archive.org/web/20120410220209/http://www.ufv.br/Dbg/bee/Versao2/Euglossine.htm. Läst 3 mars 2014.