Hoppa till innehållet

Operation Entebbe

Från Wikipedia
Operation Entebbe
Del av arab-israeliska konflikten

Israeliska befälhavare från Sayeret Matkal efter operationen
Ägde rum 4 juli 1976
Plats Entebbes internationella flygplats, Uganda
Resultat Uppdraget lyckades
  • 102 av 106 gisslantagna räddade[1]
  • En fjärdedel av Ugandas flygvapen förstördes[2]
Stridande
Israel Israel PFLP-EO
Revolutionäre Zellen
Uganda Uganda
Befälhavare och ledare
Israel Dan Shomron
Israel Yekutiel Adam
Israel Benny Peled
Israel Jonathan Netanyahu 		Wadie Haddad
Wilfried Böse
Uganda Idi Amin
Styrka
Cirka 100 kommandosoldater, inklusive flygpersonal och supportpersonal 7 kapare
100 ugandiska soldater
Förluster
1 död
5 skadade 		Kapare:
7 döda

Uganda:
45 döda
11–30 flygplan förstörda[3]

3 gisslantagna döda[4]
10 gisslantagna skadade[5]

Operation Entebbe, ursprungligen med det militära kodnamnet Operation Åskvigg (hebreiska: כדור הרעם), var en framgångsrik gisslanräddning som utfördes av kommandosoldater på uppdrag av Israels försvarsmakt (IDF) vid Entebbes internationella flygplats i Uganda den 4 juli 1976.[6] Det är ansett som det mest vågade och djärva räddningsuppdraget i historien.[7][8]

En vecka tidigare, den 27 juni, kapades ett Air France-flygplan med 248 passagerare av två medlemmar i den palestinska terroristorganisationen Folkfronten för Palestinas befrielse – externa operationer (PFLP-EO) på Wadie Haddads order och två medlemmar i den tyska vänsterradikala terroristorganisationen Revolutionäre Zellen. Kaparna angav att deras mål var att 40 fängslade palestinska militanter i Israel och 13 fångar i andra länder skulle frigivas i utbyte mot gisslan.[9] Flighten, som hade avgått från Tel Aviv och var på väg till Paris, dirigerades om efter en mellanlandning i Aten via Benghazi till Entebbe, Ugandas huvudflygplats. Den ugandiska regeringen stödde terroristerna och diktatorn Idi Amin välkomnade dem personligen. Efter att ha förflyttat alla gisslantagna från flygplanet till en nedlagd flygplatsterminal, separerade kaparna alla israeler och flera icke-israeliska judar från den större gruppen och tvingade dem in i separata rum.[10][11][12] Under de följande två dagarna släpptes 148 gisslantagna icke-israeler och flögs ut till Paris.[11][12][13] 94 personer, främst israeliska passagerare tillsammans med 12 medlemmar av Air France-besättningen, kvarstod som gisslan och hotades med döden.[14][15]

IDF agerade efter information från den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Kaparna hotade att döda gisslan om deras krav på frigivning av fångar inte uppfylldes. Detta hot ledde till planeringen av räddningsoperationen.[16] Planerna omfattade förberedelser för väpnat motstånd från ugandiska trupper.[17]

Operationen ägde rum på natten. Israels transportplan transporterade 100 kommandosoldater över 4 000 km till Uganda för räddningsoperationen. Operationen, som tog en veckas planering, varade i 90 minuter. Av den återstående gisslan räddades 102. Fem israeliska kommandosoldater skadades och styrkans chef, överstelöjtnant Jonathan Netanyahu, dödades. Alla kapare, tre gisslantagna och 45 ugandiska soldater dödades och 30[4][5] sovjetbyggda MiG-17- och MiG-21-plan i Ugandas flygvapen förstördes.[3] Kenyanska källor stödde Israel, och i efterdyningarna av operationen ledde det till att Idi Amin utfärdade en order om att slakta flera hundra kenyaner i Uganda som hämnd.[18] 245 kenyaner dödades och 3 000 flydde till Kenya.[19]

Operation Entebbe, som hade det militära kodnamnet Operation Åskvigg, kom senare att kallas för Operation Jonathan till minne av enhetens ledare, Jonathan Netanyahu. Han var äldre bror till Benjamin Netanyahu, som varit Israels premiärminister under flera perioder sedan 1996.[20]

Kapningen

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Air France Flight 139
Air France Flight 139
Airbus A300B4-203, Air France AN0792167.jpg
Air France Airbus A300, planet som användes under flighten, vid Paris-Charles de Gaulle flygplats.
Olyckssammanfattning
Datum27 juni 1976
TypFlygplanskapning
Passagerare248
Besättning12
Skadade10
Omkomna4
Överlevande256
FlygplanstypAirbus A300B4-203
FlygbolagAir France
RegistreringF-BVGG
StartIsrael Ben Gurions flygplats
MellanlandningGrekland Ellinikons flygplats
DestinationFrankrike Paris-Charles de Gaulle

Den 27 juni 1976 avgick Air France Flight 139, en Airbus A300B4-203 med registrering F-BVGG (c/n 019), från Tel Aviv i Israel till Paris i Frankrike, med 246 främst judiska och israeliska passagerare och en besättning på 12 personer.[21][22] Planet mellanlandade i Aten i Grekland, där det tog upp ytterligare 58 passagerare, inklusive de 4 kaparna.[23][a] Strax efter avgången till Paris kl 12.30, kapades planet av två palestinier från Folkfronten för Palestinas befrielse – externa operationer (PFLP-EO) och två tyskar, Wilfried Böse och Brigitte Kuhlmann, från Revolutionäre Zellen. Kaparna dirigerade om flighten till Benghazi i Libyen.[24] Där landade planet i sju timmar för tankning. Under den tiden frigav kaparna den brittisk-födda israeliska medborgaren Patricia Martell, som låtsades vara gravid och fejkade ett missfall.[16][25] Planet lyfte sedan från Benghazi, och den 28 juni kl 15.15, mer än 24 timmar efter flightens ursprungliga avresa, landade det på Entebbes internationella flygplats i Uganda.[24]

Gisslansituation vid Entebbes flygplats

[redigera | redigera wikitext]

Vid Entebbe förenades de fyra kaparna med minst fyra andra, som stöddes av Ugandas president och diktator Idi Amin.[26] Kaparna förflyttade passagerarna till transithallen i den nedlagda flygplatsterminalen där de hölls under strikt bevakning de följande dagarna. Amin besökte gisslan nästan varje dag och uppdaterade dem med information om utvecklingen samt gav löften om att få dem befriade genom förhandlingar.[21] Den 28 juni utfärdade en av PFLP-EO-kaparna en deklaration och formulerade sina krav: förutom ett lösensumma på $5 miljoner USD för att frige gisslan krävde de att 53 fängslade palestinska och pro-palestinska militanter skulle släppas, varav 40 fångar i Israel.[27] De hotade att börja döda av gisslan den 1 juli 1976 om dessa krav inte uppfylldes.[28]

Uppdelningen av gisslan i två grupper

[redigera | redigera wikitext]

Den 29 juni, efter att ugandiska soldater hade öppnat en ingång till ett rum bredvid det trånga väntrummet genom att förstöra en skiljevägg, separerade kaparna israelerna (inklusive de med dubbelt medborgarskap) från den övriga gisslan,[b] och beordrade dem att flytta till det angränsande rummet.[30] När de gjorde det, visade en förintelseöverlevare kaparen Wilfried Böse ett fångnummer för koncentrationslägersfångar tatuerat på armen. Böse protesterade och sade: ”Jag är ingen nazist! … Jag är en idealist”.[36] Dessutom tvingades fem gisslantagna icke-israeler – två ultraortodoxa judiska par[21] från USA och Belgien[34] samt en fransk medborgare bosatt i Israel – att gå över till den israeliska gruppen.[32] Enligt Monique Epstein Khalepski, som var den gisslantagna fransyskan bland de fem, hade kaparna kallat upp dem för utfrågning, då de misstänkte att de dolde sina israeliska identiteter.[32] Dock misslyckades kaparna enligt den gisslantagna fransmannen Michel Cojot-Goldberg med att identifiera minst en israelisk militärofficer med dubbelt medborgarskap bland passagerarna, som använde sitt icke-israeliska pass under resan, varför han senare kunde befrias under den andra frigivningen av de gisslantagna icke-israelerna.[35] Den amerikanska medborgaren Janet Almog, fransyskan Jocelyne Monier (vars man eller pojkvän var israelisk)[37][38] och den fransk-israeliska dubbla medborgaren Jean-Jacques Mimouni, vars namn inte hade blivit upplästa när gisslanuppdelningen gjordes, anslöt sig till den israeliska gisslangruppen frivilligt.[39]

Frigivningen av icke-israeler

[redigera | redigera wikitext]

Den 30 juni släppte kaparna 48 utvalda gisslantagna från icke-israeliska gruppen – främst äldre och sjuka passagerare samt mödrar med barn. 47 av dem flögs till Paris, och en passagerare behandlades på sjukhus under en dag. Den 1 juli, efter att den israeliska regeringen hade accepterat förhandlingar, förlängde kaparna sin tidsfrist till 4 juli och frigav 100 icke-israeliska fångar till som också flögs till Paris några timmar senare. Bland de 106 gisslantagna som därefter uppehölls på Entebbes flygplats var 12 medlemmar i Air France-besättningen och cirka 10 unga franska passagerare, utöver den israeliska gruppen på cirka 84 personer.[1][6][24][40]

Operativ planering

[redigera | redigera wikitext]

Under veckan före operationen försökte Israel på politisk väg att få gisslan frisläppt. Många källor antyder att den israeliska regeringen var beredda att släppa ut palestinska fångar om en militär lösning verkade för osannolik för att lyckas. Den pensionerade IDF-officeren Baruch "Burka" Bar-Lev hade känt Idi Amin i många år och ansågs ha ett starkt personligt förhållande med honom. På uppdrag av regeringen talade han med Amin i telefon många gånger för att försöka få gisslan släppt, utan framgång.[41][42] Den israeliska regeringen kontaktade också USA:s regering och bad de att skicka ett meddelande till den egyptiska presidenten Anwar Sadat för att be honom att be Amin att släppa gisslan.[43]

Vid tidsfristen den 1 juli[44] erbjöd sig den israeliska regeringen att förhandla med kaparna för att förlänga tidsfristen till 4 juli. Amin bad dem också att förlänga tidsfristen fram till det datumet, så att han skulle ha tid att genomföra en diplomatisk resa till Port Louis i Mauritius för att officiellt överlämna ordförandeskapet för Organisationen för afrikansk enhet till Seewoosagur Ramgoolam.[45] Denna förlängning av gisslanfristen var avgörande för att ge de israeliska styrkorna tillräckligt med tid för att komma till Entebbe.[23]

Den 3 juli kl 18.30 accepterade den israeliska regeringen ett räddningsuppdrag[46] som presenterades av generalmajor Yekutiel Adam och general Dan Shomron. Shomron utsågs till operationens befälhavare.[47]

Försök till diplomatisk lösning

[redigera | redigera wikitext]

När krisen bröt ut, försökte man förhandla om frigivningen av gisslan. Enligt deklassificerade diplomatiska handlingar försökte den egyptiska regeringen under Sadat förhandla med både PLO och Ugandas regering.[48][49] PLO:s ordförande Yasser Arafat skickade sin politiska assistent Hani al-Hassan till Uganda som en specialenvoyé för att förhandla med kaparna och Amin.[34] PFLP-EO-kaparna vägrade dock att se honom.[50]

Förberedelser

[redigera | redigera wikitext]

Efter att israeliska myndigheter hade misslyckats med att förhandla om en politisk lösning bestämde de sig för att deras enda kvarvarande alternativ var en attack för att rädda gisslan. Överstelöjtnant Joshua Shani, pilot under operationen, sade senare att israelerna ursprungligen hade uttänkt en räddningsplan där man skulle släppa ned sjökommandon i Victoriasjön. Kommandona skulle sedan använda gummibåtar för att komma till flygplatsen som ligger vid sjöns kust. De planerade att döda kaparna, och efter att ha befriat gisslan skulle de be Amin om hemflygning. Israelerna övergav denna plan då de saknade den nödvändiga tiden, och de hade också fått information om ett krokodilangrepp i Victoriasjön.[51]

Flygplanstankning

[redigera | redigera wikitext]

Under planeringen av den militära räden, hade de israeliska styrkorna planerat hur man skulle tanka Lockheed C-130 Hercules-planet som de tänkte använda vid flygningen till Entebbe. Israelerna saknade den logistiska kapaciteten för att lufttanka fyra till sex flygplan från israeliskt luftrum. Även om flera östafrikanska nationer, inklusive det logistiskt föredragna valet Kenya, sympatiserade med israelerna, ville ingen av dem drabbas av Amins eller palestiniernas vrede genom att tillåta israelerna att landa sina plan inom deras gränser.

Räden kunde inte fullföljas utan hjälp från minst en östafrikansk regering. Den judiska ägaren till Blockhotellkedjan i Kenya, tillsammans med andra personer från det judiska och israeliska samhället i Nairobi, kan ha använt sitt politiska och ekonomiska inflytande för att övertyga Kenyas president Jomo Kenyatta att hjälpa Israel. Kenya gav den israeliska regeringen tillstånd för IDF-styrkan att korsa Kenyas luftrum och tanka på det som idag är Jomo Kenyattas internationella flygplats.[52]

Kenyas jordbruksminister Bruce McKenzie övertygade president Kenyatta att tillåta Mossad samla in information före operationen och att låta Israels flygvapen få tillträde till Nairobis flygplats.[53] Ugandas president Idi Amin beordrade som hämnd de ugandiska agenterna att mörda MacKenzie. Han dödades den 24 maj 1978 när en bomb som hade fästs på hans flygplan exploderade.[53][54][55][56] Senare lät Mossads direktör Meir Amit plantera en skog i Israel i MacKenzies namn.[53]

Underrättelseinsamling om gisslan

[redigera | redigera wikitext]

Mossad byggde upp en exakt bild av gisslans vistelseort, antalet kapare och ugandiska truppers involvering från den frigivna gisslan i Paris.[57] Dessutom hade israeliska företag varit involverade i flera byggprojekt i Afrika under 1960-talet och 1970-talet, så under förberedelserna av räden samrådde den israeliska armén med Solel Boneh, det israeliska byggföretag som hade byggt terminalen där gisslan hölls inlåst.[58] Under planeringen av den militära operationen uppförde IDF en partiell kopia av flygplatsterminalen med hjälp av de civila som hade hjälpt till att bygga originalet.

Muki Betzer sade i en senare intervju att Mossad-operatörer intervjuade en stor del av den frigivna gisslan. Han sade att en fransk-judisk passagerare med en militär bakgrund och "ett fenomenalt minne" gav detaljerad information om antalet vapen som tillhandahölls av kaparna.[59] Efter att Betzer samlat in underrättelse och planerat operationen i flera dagar, flög fyra av israeliska flygvapnets C-130 Hercules-transportplan i hemlighet till Entebbes flygplats utan att upptäckas av Entebbes flygkontroll.

Räden

[redigera | redigera wikitext]
Flygfoto av staden Entebbe och Entebbes internationella flygplats i solnedgången.

Attackväg

[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha lyft från Sharm el-Sheikh,[60] flög insatsstyrkan längs den internationella flygvägen över Röda havet, mestadels på en flyghöjd på högst 30 meter för att undvika radaravkänning av egyptiska, sudanesiska och saudiarabiska styrkor. I närheten av Röda havets södra utlopp, svängde C-130-planen söderut och passerade söder om Djibouti. Därifrån flög de till en punkt nordost om Nairobi i Kenya, sannolikt över Somalia och Ogaden-regionen i Etiopien. De svängde sedan västerut, och passerade Rift Valley och Victoriasjön.[61]

Två Boeing 707-plan följde efter fraktplanen. Det första Boeing-planet var lastat med sjukvårdsutrustning och landade på Jomo Kenyattas internationella flygplats i Nairobi, Kenya. Operationens befälhavare, general Yekutiel Adam, befann sig ombord på det andra Boeing-planet, som flög i cirklar över Entebbes flygplats under räden.[47]

De israeliska styrkorna landade på Entebbes flygplats den 3 juli kl 23.00 (IST). Lastdörrarna hade redan öppnats före landningen. De hade tagit med sig en svart Mercedes-bil som såg ut som president Idi Amins fordon och flera Land Rovers-bilar som vanligtvis följde efter Amins Mercedes. Israelerna hoppades att kringgå säkerhetskontrollerna genom att använda dem. När C-130-planet landade, körde den israeliska anfallsgruppen bilarna till terminalen på samma sätt som Amin.[17][62] När de närmade sig terminalen, beordrade två ugandiska vaktposter, som var medvetna om att Idi Amin nyligen hade köpt en vit Mercedes, fordonen att stanna.[63] De israeliska kommandosoldaterna sköt dem med ljuddämpande pistoler, men dödade dem inte.[17] När de körde vidare, dödade dock en israelisk kommandosoldat i en av de följande Land Rover-bilarna dem med ett odämpat gevär.[17] Av rädsla för att kaparna skulle bli förvarnade, skyndade de sig så snabbt som möjligt till terminalen.[62]

Gisslanräddningen

[redigera | redigera wikitext]
En C-130 Hercules framför den gamla terminalen 1994. Kulhål från räden år 1976 är fortfarande synliga.

Israelerna sprang från sina fordon mot terminalen. Gisslan befann sig i terminalens huvudhall, direkt intill landningsbanan. När kommandosoldaterna kom in i terminalen, ropade de ”Lägg er ned! Lägg er ned! Vi är israeliska soldater” på både engelska och hebreiska genom en megafon. Jean-Jacques Maimoni, en 19-årig fransk invandrare till Israel, stod upp och dödades av den israeliska kompanichefen Muki Betzer och en annan soldat som misstog honom för en kapare och öppnade eld mot honom.[24] En annan gisslan, Pasco Cohen, 52, dog också av skadorna från en skottlossning av kommandosoldaterna.[64] En tredje gisslan, 56-åriga Ida Borochovitch, som var en rysk judinna som emigrerat till Israel, dödades av en kapare i korseld.[65]

Enligt gisslan Ilan Hartuv var Wilfried Böse den enda kaparen som, efter att operationen hade börjat, kom in i hallen som rymde gisslan. Först pekade han med sin AK-47:a mot gisslan, men ”tog genast sitt förnuft till fånga” och beordrade gisslan att söka skydd inne på toaletterna innan de dödades av kommandosoldaterna. Enligt Hartuv öppnade Böse endast eld mot israeliska soldater, och inte gisslan.[34]

Vid ett tillfälle ropade en israelisk kommandosoldat ”Var är resten av dem?” på hebreiska och syftade på kaparna.[66] De gisslantagna pekade på en anslutningsdörr till flygplatsens huvudhall, så kommandosoldaterna slängde in ett flertal handgranater dit. Sedan gick de in i rummet och sköt ihjäl de tre kvarvarande kaparna.[23] Under tiden hade de tre andra C-130 Herculesplanen landat och lossat flera pansarskyttefordon, som skulle tillhandahålla försvar under den följande timmen då planen behövde tankas. Israelerna förstörde sedan Ugandas MiG-stridsplan för att förhindra dem från att förfölja israelerna, och genomförde ett svep av flygfältet för underrättelseinsamling.[23]

Avgången från Entebbe

[redigera | redigera wikitext]
Räddade passagerare välkomnas på Ben Gurions flygplats i Tel Aviv.

Efter räden återvände israelerna till sina flygplan och började ta emot gisslan. Ugandiska soldater sköt mot dem under processen. De israeliska kommandosoldaterna öppnade då eld tillbaka med sina AK-47:or.[67] Under denna korta, men intensiva, eldstrid sköt de ugandiska soldaterna från flygplatsens kontrolltorn. Minst fem israeliska kommandosoldater skadades och överstelöjtnant Jonathan Netanyahu dödades. Israels kommandosoldater sköt med lätta kulsprutor och avfyrade ett raketgevär till kontrolltornet för att hålla nere ugandiernas eld. Enligt en av Idi Amins söner, dödades då soldaten som sköt Netanyahu, som var en kusin till Amin.[68] När israelerna hade evakuerat hela gisslan, lastades Netanyahus kropp på i ett av planen, vartefter de lämnade flygplatsen.[69] Hela operationen varade 53 minuter, varav attacken endast varade i 30 minuter. Alla sju närvarande kapare och mellan 33 och 45 ugandiska soldater dödades.[23] Elva[5] sovjetbyggda MiG-17- och MiG-21-plan i Ugandas flygvapen förstördes på marken vid Entebbes flygplats.[3][70] Av de 106 gisslantagna dödades tre, en lämnades kvar i Uganda (74-åriga Dora Bloch, som senare mördades på order av Idi Amin) och cirka 10 skadades. De 102 gisslantagna som räddades flögs till Israel via Nairobi i Kenya, strax efter räden.[20]

Ugandas reaktion

[redigera | redigera wikitext]
Familjemedlemmarna sörjer Dora Bloch, 75, efter att hon mördades av officerare från den ugandiska armén.

Dora Bloch, en 74-årig israel som också hade brittiskt medborgarskap, lades in på Mulago sjukhus i Kampala efter att hon hade kvävts av ett kycklingben.[71] Efter räden mördades hon av ugandiska officerare, liksom några av hennes läkare och sjuksköterskor.[24][72] I april 1987 berättade Henry Kyemba, Ugandas attorney general och justitieminister vid den tidpunkten, att Bloch hade dragits av från sin sjukhusbädd och dödats av två arméofficer på Amins order.[73] Bloch sköts och hennes kropp dumpades i bagaget på en bil vars registreringsnummer tillhörde Ugandas underrättelsetjänst. Hennes aska ströddes i närheten av ett sockerplantage 32 km öster om Kampala 1979,[74] efter att det ugandiska frihetskriget hade störtat Amin från makten.[75] Amin beordrade också dödandet av hundratals kenyaner bosatta i Uganda som hämnd för Kenyas hjälp till Israel.[76]

Efterdyningar

[redigera | redigera wikitext]

FN:s säkerhetsråd sammanträdde den 9 juli 1976 för att överväga ett klagomål från ordföranden för Organisationen för afrikansk enhet, enligt vilket operationen var att betrakta som ett "angrepp".[77] Rådet gav Israels FN-ambassadör, Chaim Herzog, och Ugandas utrikesminister, Juma Oris Abdalla, möjlighet att delta utan rösträtt.[77] FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim ansåg att räden var "en allvarlig kränkning av suveräniteten i en FN-medlemsstat", trots att han var "fullt medveten om att detta inte är det enda involverade elementet … när världssamfundet nu är skyldig att hantera de oöverträffade problemen som uppstår genom internationell terrorism".[77] Abdalla, Ugandas representant, påstod att affären var nära en fredlig lösning när Israel ingrep medan Herzog, Israels representant, anklagade Uganda för direkt medbrottslighet i kapningen.[77] USA och Storbritannien stödde en resolution som fördömde kapningen och liknande handlingar, beklagade förlusten av liv på grund av kapningen (utan att specifikt fördöma Israel eller Uganda), bekräftade behovet av att respektera alla staternas suveränitet och territoriella integritet och uppmanade det internationella samfundet att förbättra säkerheten för civil luftfart.[78] Resolutionen misslyckades emellertid med att erhålla det önskade antalet positiva röster på grund av 2 nedlagda röster och 7 frånvarande.[79] En andra resolution sponsrad av Benin, Libyen och Tanzania, som fördömde Israel, kom aldrig upp till omröstning.[79][80]

Västerländska nationer uttalade sitt stöd för räden. Västtyskland kallade räden "en självförsvarshandling". Schweiz och Frankrike lovordade operationen, liksom företrädare för Storbritannien och USA, som kallade räden för "en omöjlig operation". Vissa i USA lade märke till att gisslan befriades den 4 juli 1976, exakt 200 år efter undertecknandet av USA:s självständighetsförklaring.[81][82][83] I ett privat samtal med den israeliska ambassadören Dinitz kritiserade Henry Kissinger Israels användning av amerikansk utrustning under operationen, men den kritiken var inte offentliggjord vid den tiden.[84]

Piloten Michel Bacos tilldelades utmärkelsen Hederslegionen, och de andra besättningsmedlemmarna tilldelades Franska nationalförtjänstorden.[85][86][87][88]

Norfolkhotellet i Nairobi, som ägdes av en framstående medlem i det lokala judiska samfundet, bombades den 31 december 1980. Bomben totalförstörde hotellets västra flygel, och 20 personer av olika nationaliteter dog. 87 personer skadades. Det ansågs vara en hämndaktion utförd av propalestinska militärer för Kenyas stödjande roll i Operation Entebbe.[89][90][91]

Under de följande åren argumenterade Betser och Netanyahubröderna – Iddo och Benjamin, båda Sayeret Matkal-veteraner – på alltmer offentliga platser om vem som var skyldig till den oväntat tidiga eldstriden som orsakade Jonathans död.[92][93]

Som en följd av operationen utvecklade USA:s militär räddningsteam baserade på enheten i räddningsoperationen i Entebbe.[94] Ett anmärkningsvärt försök att imitera den var Operation Eagle Claw, en misslyckad räddning av 53 amerikanska diplomater som hölls som gisslan i Teheran under gisslankrisen i Iran.[95][96]

I ett brev den 13 juli 1976 lovordade överbefälhavares stab av Iranska imperiets väpnade styrkor de israeliska kommandosoldaterna för uppdraget och framförde kondoleanser till Israel för "förlusten och martyrdomen" av Netanyahu.[97]

Minnesceremoni

[redigera | redigera wikitext]

I augusti 2012 höll Uganda och Israel en minnesceremoni vid det torn på Entebbes gamla flygplats där Jonathan Netanyahu dödades. Uganda och Israel förnyade sitt engagemang i kampen mot terrorismen. Dessutom lades kransar, en tyst minut hölls, tal gavs och en dikt upplästes. Ugandas och Israels flaggor viftade sida vid sida, för att visa de två ländernas starka bilaterala relationerna, bredvid ett plakat med information om rädens historia. I ceremonin deltog Ugandas statssekreterare Bright Rwamirama och Israels vice utrikesminister Danny Ayalon, som lade kransar på platsen.[98] På fyrtioårsdagen till räddningsoperationen besökte Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – tillika bror till Sayeret Matkal-kommandosoldaten Jonathan "Yoni" Netanyahu som dödades under räden – Entebbe med en israelisk delegation, och lade grunden för fortsatta bilaterala relationer relationer mellan Israel och subsahariska afrikanska länderna.

Bildgalleri

[redigera | redigera wikitext]
  • Den gamla terminalen, sedd framifrån
    Den gamla terminalen, sedd framifrån
  • Den gamla terminalen 2009
    Den gamla terminalen 2009
  • Närbild på kontrolltornet
    Närbild på kontrolltornet
  • Väggplakat på den gamla terminalen
    Väggplakat på den gamla terminalen
  • Den gamla terminalen vid Entebbes flygplats, sedd från luften
    Den gamla terminalen vid Entebbes flygplats, sedd från luften

Kommentarer

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Olika källor anger olika passagerarantal, mellan 228 och 246; det högre talet är taget från The New York Times.
  2. ^ Påståenden om att uppdelningen gjordes mellan judar och icke-judar[29] har förekommit, men dessa står i konflikt med ögonvittnesskildringar[10][30][31][32][33] och har senare uttryckligen avfärdats av flera tidigare gisslantagna som en ”myt” eller manipulation av ”sensationshungriga journalister och filmskapare”.[34][21][35]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] McRaven, Bill. ”Tactical Combat Casualty Care – november 2010”. MHS US Department of Defense. Arkiverad från originalet den 16 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110516122925/http://health.mil/Libraries/101101_TCCC_Course_Materials/0203PP02_Care_Under_Fire_101101.pptx. Läst 15 juli 2011. 
  2. ^ ”1976: Israelis rescue Entebbe hostages” (på engelska). 4 juli 1976. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/july/4/newsid_2786000/2786967.stm. Läst 25 januari 2018. 
  3. ^ [a b c] Brzoska, Michael; Pearson, Frederic S. Arms and Warfare: Escalation, De-escalation, and Negotiation, Univ. of S. Carolina Press (1994) p. 203
  4. ^ [a b] ”Entebbe raid”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/188804/Entebbe-raid. 
  5. ^ [a b c] ”BBC on This Day – 4 – 1976: Israelis rescue Entebbe hostages”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/july/4/newsid_2786000/2786967.stm. 
  6. ^ [a b] Smith, Terence (4 July 1976). ”Hostages Freed as Israelis Raid Uganda Airport; Commandos in 3 Planes Rescue 105-Casualties Unknown Israelis Raid Uganda Airport And Free Hijackers' Hostages”. The New York Times. https://select.nytimes.com/gst/abstract.html?res=F60816FA38591B728DDDAD0894DF405B868BF1D3. Läst 4 juli 2009. 
  7. ^ Furst, Alan (2016). ”‘Operation Thunderbolt,’ by Saul David” (på engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2016/01/24/books/review/operation-thunderbolt-by-saul-david.html. 
  8. ^ ”Top 10 Most Daring Rescue Missions in History” (på engelska). TheRichest. Arkiverad från originalet den 2018-01-08. https://web.archive.org/web/20180108063805/https://www.therichest.com/rich-list/most-shocking/top-10-most-daring-rescue-missions-in-history/. Läst 25 januari 2018.  Arkiverad 8 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 8 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180108063805/https://www.therichest.com/rich-list/most-shocking/top-10-most-daring-rescue-missions-in-history/. Läst 25 januari 2018. 
  9. ^ ”Hijacking of Air France Airbus by Followers of Popular Front for the Liberation of Palestine – Israeli Action to liberate Hostages held at Entebbe Airport ...”. Keesing's Record of World Events 22: sid. 27888. August 1976. http://web.stanford.edu/group/tomzgroup/pmwiki/uploads/1377-1976-08-KS-a-RCW.pdf. Läst 23 september 2014. 
  10. ^ [a b] ”Freed Hostages Tell Their Story”. Jewish Telegraphic Agency. 2 July 1976. http://www.jta.org/1976/07/02/archive/freed-hostages-tell-their-story. Läst 23 september 2014. 
  11. ^ [a b] Simon Dunstan (15 januari 2011). Entebbe: The Most Daring Raid of Israel's Special Forces. The Rosen Publishing Group. sid. 20–24. ISBN 978-1-4488-1868-6. https://books.google.com/books?id=KrL9bHLpOq4C&pg=PA20. Läst 4 juli 2012 
  12. ^ [a b] Mark Ensalaco (2008). Middle Eastern Terrorism: From Black September to September 11. University of Pennsylvania Press. sid. 96–. ISBN 978-0-8122-4046-7. https://books.google.com/books?id=i7KIa3VuD04C&pg=PA96. Läst 4 juli 2012 
  13. ^ ”Entebbe; Thirty Years On; miracle on the runway”. Jewish Telegraph. 2006. http://www.jewishtelegraph.com/enteb_1.html. Läst 20 juni 2011. 
  14. ^ Sol Scharfstein (1 May 1994). Understanding Israel. KTAV Publishing House, Inc. sid. 118–. ISBN 978-0-88125-428-0. https://books.google.com/books?id=UDR6o4JMzlsC&pg=PA118. Läst 5 juli 2012 
  15. ^ Dunstan, Simon (2009). Israel's Lighting Strike, The raid on Entebbe 1976. Osprey Publishing; Osprey Raid Series No. 2. sid. 24. ISBN 978-1-84603-397-1 
  16. ^ [a b] ”Mossad took photos, Entebbe Operation was on its way.”. Ynetnews. 2006. http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3269662,00.html. Läst 6 juli 2009. 
  17. ^ [a b c d] Feldinger, Lauren Gelfond (29 juni 2006). ”Back to Entebbe”. The Jerusalem Post. http://www.jpost.com/Magazine/Features/Back-to-Entebbe. Läst 4 juli 2009. 
  18. ^ Ulrich Beyerlin: Abhandlungen: Die israelische Befreiungsaktion von Entebbe in völkerrechtlicher Sicht. (PDF-Datei; 2,3 MB) auf: zaoerv.de Max-Planck-Institut für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht, 1977.
  19. ^ ”Dispute between Uganda and Kenya”. http://web.stanford.edu/group/tomzgroup/pmwiki/uploads/1368-1976-08-KS-a-IEM.pdf. Läst 16 april 2020. 
  20. ^ [a b] ”Operation Entebbe”. The Knesset at Sixty. https://www.knesset.gov.il/lexicon/eng/entebbi_eng.htm. Läst 4 juli 2009. 
  21. ^ [a b c d] Aviv Lavie (31 juli 2003). ”Surviving the myth”. Haaretz. http://www.haaretz.com/surviving-the-myth-1.95789. Läst 23 september 2014. 
  22. ^ ”How the Rescue Took Place”. Jewish Telegraphic Agency. 5 July 1976. http://www.jta.org/1976/07/06/archive/how-the-rescue-took-place. Läst 23 september 2014. 
  23. ^ [a b c d e] Hamilton, Fiona (27 februari 2008). ”General Dan Shomron”. The Times (London). http://www.timesonline.co.uk/tol/comment/obituaries/article3440122.ece. Läst 4 juli 2009.  Arkiverad 23 maj 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  24. ^ [a b c d e] Ben, Eyal (3 juli 2006). ”Special: Entebbe's unsung hero.”. Ynetnews. http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3270314,00.html. Läst 4 juli 2009. 
  25. ^ ”Entebbe Thirty Years On: Mancunian On Board”. Jewish Telegraph. http://www.jewishtelegraph.com/enteb_2.html. Läst 22 september 2014. 
  26. ^ ”1976: Israelis rescue Entebbe hostages”. BBC News. 4 July 1976. Arkiverad från originalet den 27 december 2012. https://www.webcitation.org/6DE7fZYVd?url=http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/july/4/newsid_2786000/2786967.stm. Läst 27 december 2012. 
  27. ^ Dunstan, Simon (2011). Entebbe: The Most Daring Raid of Israel's Special Forces. New York: Rosen. sid. 17–18 
  28. ^ ”Detailed Story Of Dramatic Israeli Raid”. Sarasota Herald-Tribune. 13 July 1976. https://news.google.com/newspapers?nid=1755&dat=19760713&id=7-QhAAAAIBAJ&sjid=OGcEAAAAIBAJ&pg=3641,5254231. Läst 22 september 2014. 
  29. ^ ”1976 Operation Entebbe”. IDF blog. Israeli Defense Forces. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171012105140/https://www.idfblog.com/about-the-idf/history-of-the-idf/1976-operation-entebbe/. Läst 23 september 2014.  Arkiverad 12 oktober 2017 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171012105140/http://www.idfblog.com/about-the-idf/history-of-the-idf/1976-operation-entebbe/. Läst 31 januari 2018. 
  30. ^ [a b] Yehuda Ofer (1976). Operation Thunder: The Entebbe Raid. The Israeli's Own Story. Penguin. sid. 46–47. ISBN 0-14-052321-9 
  31. ^ Moufflet, Claude (1976) (på franska). Otages à Kampala. Presses de la Cité. sid. 82 
  32. ^ [a b c] ”La aventura del secuestro de Entebbe, contada por una protagonista” (på spanska). El País. 11 July 1976. http://elpais.com/diario/1976/07/11/sociedad/205884021_850215.html. Läst 23 september 2014. 
  33. ^ Jerozolimski, Ana (13 juli 2006). ”Ada Lazarovitz (46), que hace 30 años fuera una de las rehenes en el avión de Air France secuestrado por terroristas en Entebbe, recuerda su liberación.” (på spanska). Semanario Hebreo. http://letras-uruguay.espaciolatino.com/jerozolimski/ada_lazarovitz_46.htm. Läst 23 september 2014. 
  34. ^ [a b c d] Yossi Melman (8 juli 2011). ”Setting the record straight: Entebbe was not Auschwitz”. Haaretz. Arkiverad från originalet den 27 december 2012. https://www.webcitation.org/6DE5G4iCG?url=http://www.haaretz.com/weekend/week-s-end/setting-the-record-straight-entebbe-was-not-auschwitz-1.372131. Läst 27 december 2012. 
  35. ^ [a b] Goldberg, Michel (1984). Namesake. Corgi. sid. 122 
  36. ^ Tinnin, David (8 August 1977). ”Like Father”. Time: s. 2. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101018032711/http://www.time.com/time/magazine/article/0%2C9171%2C915234-2%2C00.html.  Arkiverad 18 oktober 2010 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101018032711/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,915234-2,00.html. Läst 25 januari 2018.  – A review of Hitler's children by Julian Becker,; Frum, David (2000). How We Got Here: The 70s the Decade That Brought You Modern Life – For Better or Worse. Basic Books. sid. 342. ISBN 0465041965 
  37. ^ Ross, Philip (2 August 1976). ”The Illustrated Story of the Great Israeli Rescue”. New York Magazine. https://books.google.com/books?id=A-QCAAAAMBAJ&pg=PA38&dq=%22jocelyne+monier%22&hl=de&sa=X&ei=F1QhVL_yHYKyPKP1gKAK&ved=0CCIQ6AEwAA#v=onepage&q=%22jocelyne%20monier%22&f=false. Läst 23 september 2014. 
  38. ^ ”Almogs Retell Hijack Tale”. Heritage Florida Jewish News. 10 September 1976. http://hfj.stparchive.com/Archive/HFJ/HFJ09101976P06.php. Läst 23 september 2014.  Arkiverad 3 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine.
  39. ^ Eetta Prince-Gibson, Eetta (7 mars 2013). ”Entebbe's Forgotten Dead”. Tablet. http://www.tabletmag.com/jewish-news-and-politics/126190/entebbes-forgotten-dead?all=1. Läst 23 september 2014. 
  40. ^ ”The Entebbe Rescue Mission”. Israel Defense Forces. Jewish Virtual Library. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Terrorism/entebbe.html. Läst 4 juli 2009. 
  41. ^ "Vindication for the Israelis" Arkiverad 21 maj 2011 hämtat från the Wayback Machine.. Time. 26 July 1976.
  42. ^ "War of Words over a Tense Border" Arkiverad 9 mars 2011 hämtat från the Wayback Machine.. Time. 26 July 1976.
  43. ^ ”Conversation between Henry Kissinger and Israeli Ambassador Simch Dinitz, 30 June 1976” (PDF). Arkiverad från originalet den 13 september 2019. https://web.archive.org/web/20190913032323/https://foia.state.gov/searchapp/DOCUMENTS%5Ckissinger%5C0000C08F.pdf. Läst 24 juli 2011. 
  44. ^ Grimes, Paul. "Rescuing the Entebbe Hostages". The New York Times. Friday, 30 July 1976. (The Weekend, p. 51).
  45. ^ Lipkin-Shakhak, Tali. "The Forgotten Hero of Entebbe". Historama. 16 juni 2006.
  46. ^ Terence, Smith (4 July 1976). ”Hostages Freed as Israelis Raid Uganda Airport”. The New York Times. https://select.nytimes.com/gst/abstract.html?res=F60816FA38591B728DDDAD0894DF405B868BF1D3. Läst 20 maj 2010. 
  47. ^ [a b] ”Israel Defense Forces – Entebbe Diary”. Arkiverad från originalet den 9 december 2008. https://web.archive.org/web/20081209010738/http://dover.idf.il/IDF/console/article_page.aspx?doc_id=23016&lang=english. 
  48. ^ ”Herman Eilts (US Ambassador to Egypt) to Secretary of State, 6 July 1976”. https://aad.archives.gov/aad/createpdf?rid=172177&dt=2082&dl=1345. Läst 24 juli 2011. 
  49. ^ ”Herman Eilts (US Ambassador to Egypt) to Secretary of State, 9 July 1976”. https://aad.archives.gov/aad/createpdf?rid=181803&dt=2082&dl=1345. Läst 24 juli 2011. 
  50. ^ Chabalier, Hervé (12 July 1976). ”Israël: le prix d'un exploit” (på franska). Le Nouvel Observateur: s. 25. http://referentiel.nouvelobs.com/archives_pdf/OBS0609_19760712/OBS0609_19760712_025.pdf. 
  51. ^ Williams, Louis (2000). The Israel Defense Forces: A People's Army. iUniverse. sid. 131. ISBN 9780595143535. https://books.google.com/books?id=gSsxPDuQy8YC&pg=PA131&lpg=PA131&dq=%22rubber+boats%22+Entebbe+%22Lake+Victoria%22&source=bl&ots=BdA0hBNs_o&sig=JkbU0-_FMzHrQ-p5IVXLN_mmrb0&hl=en&sa=X&ei=vl3cUNLvCcTC2QWaloCQBg&ved=0CEcQ6AEwAg#v=onepage&q=%22rubber%20boats%22%20Entebbe%20%22Lake%20Victoria%22&f=false. Läst 27 december 2012 
  52. ^ Dunstan, Simon (2011). Entebbe: The Most Daring Raid of Israel's Special Forces. Rosen Publishing Group. sid. 53. ISBN 9781448818686. https://books.google.com/books?id=KrL9bHLpOq4C&pg=PA53&dq=Entebbe+%22Jomo+Kenyatta+airport%22&hl=en&sa=X&ei=VGrcUNlRxbvZBfvMgdAI&ved=0CDcQ6AEwAA#v=onepage&q=Entebbe%20%22Jomo%20Kenyatta%20airport%22&f=false. Läst 27 december 2012 
  53. ^ [a b c] Melman, Yossi. ”A history of cooperation between Israel and Kenya”. The Jerusalem Post. http://www.jpost.com/Diplomacy-and-Politics/Analysis-Israel-and-Kenya-blood-ties-326880. Läst 26 september 2013. 
  54. ^ Ephraim Kahana (2006). Historical Dictionary of Israeli Intelligence. https://books.google.com/books?id=pAar3TpYOt4C&pg=PA171&dq=israel+kenya&hl=en&sa=X&ei=G45DUoO4FJPa4AO9noGgDg&ved=0CHkQ6AEwDA#v=onepage&q=israel%20kenya&f=false. Läst 26 september 2013 
  55. ^ ”Ugandan agents killed former Cabinet minister, says dossier”. Standard Digital News. http://www.standardmedia.co.ke/?articleID=2000042641&pageNo=1. Läst 26 september 2013. 
  56. ^ Entebbe: The Most Daring Raid of Israel's Special Forces – Simon Dunstan. https://books.google.com/books?id=KrL9bHLpOq4C&pg=PA58&lpg=PA58&dq=bruce+mackenzie+May+24,+1978&source=bl&ots=gay4o2OJzA&sig=3xduzFuGBsBYYAHlklRMQgeZWNY&hl=en&sa=X&ei=pZRDUo6HCu7G4AObxYDQAg&ved=0CGQQ6AEwCQ#v=onepage&q=bruce%20mackenzie%20May%2024%2C%201978&f=false. Läst 26 september 2013 
  57. ^ ”The Rescue: 'We Do the Impossible'”. Time. 12 July 1976. http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,914272,00.html. Läst 26 juli 2009.  Arkiverad 20 februari 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 20 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110220134350/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,914272,00.html. Läst 27 januari 2018. 
  58. ^ ”Wars and Operations: Operation Thunderball ("Entebbe")” (på hebreiska). Israel Air Force(official website). http://www.iaf.org.il/4694-33040-he/IAF.aspx. 
  59. ^ "Israel marks 30th anniversary of Entebbe". Associated Press in USA Today. 5 juli 2006.
  60. ^ ”Operation Entebbe”. Operation Entebbe. https://www.knesset.gov.il/lexicon/eng/entebbi_eng.htm. 
  61. ^ Stevenson, William (1976). Ninety Minutes at Entebbe. New York: Bantam Books. sid. 100. ISBN 0-553-10482-9 
  62. ^ [a b] ”Remembering Entebbe, Larry Domnitch”. Remembering Entebbe, Larry Domnitch. The Jewish Press. 1 juli 2009. Arkiverad från originalet den 23 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110323123727/http://www.jewishpress.com/pageroute.do/39910. Läst 4 juli 2009.  Arkiverad 23 mars 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 23 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110323123727/http://www.jewishpress.com/pageroute.do/39910/. Läst 28 januari 2018. 
  63. ^ David E. Kaplan (27 december 2012). ”A historic hostage-taking revisited”. The Jerusalem Post. Arkiverad från originalet den 27 december 2012. https://www.webcitation.org/6DE8gjLd2?url=http://www.jpost.com/LandedPages/PrintArticle.aspx?id=30529. Läst 27 december 2012. 
  64. ^ ”Remembering Entebbe”. Remembering Entebbe. Jerusalem Diaries. 3 juli 2001. http://www.jerusalemdiaries.com/article/6. Läst 27 december 2012. 
  65. ^ Berg, Raffi (3 juli 2016). ”Entebbe pilot Michel Bacos 'saw hostage murdered'”. BBC News. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-36584346. Läst 3 juli 2016. 
  66. ^ Cawthorne, Nigel (2011). Warrior Elite: 31 Heroic Special-Ops Missions from the Raid on Son Tay to the Killing of Osama Bin Laden. Ulysses Press. sid. 57. ISBN 9781569759301. https://books.google.com/books?id=gjfEFu-ekXkC&pg=PA57&dq=%22Where+are+the+rest+of+them?%22+entebbe&hl=en&sa=X&ei=q2fcULuYJqb22AX_hIAQ&ved=0CDsQ6AEwAQ#v=onepage&q=%22Where%20are%20the%20rest%20of%20them%3F%22%20entebbe&f=false. Läst 27 december 2012 
  67. ^ ”The Israeli Special Forces Database”. isayeret.com. Arkiverad från originalet den 19 juli 2016. https://archive.is/20160719010021/http://www.isayeret.com/content/weapons/assault/ak/article.shtml. Läst 2 juli 2016. 
  68. ^ http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4824146,00.html
  69. ^ Dunstan, Simon (2011). Entebbe: The Most Daring Raid of Israel's Special Forces. Rosen Publishing Group. sid. 51–53. ISBN 9781448818686. https://books.google.com/books?id=KrL9bHLpOq4C&pg=PA53&dq=Entebbe+%22Jomo+Kenyatta+airport%22&hl=en&sa=X&ei=VGrcUNlRxbvZBfvMgdAI&ved=0CDcQ6AEwAA#v=onepage&q=Entebbe%20%22Jomo%20Kenyatta%20airport%22&f=false. Läst 27 december 2012 
  70. ^ ”1976: Israelis rescue Entebbe hostages”. BBC News. 4 July 1976. Arkiverad från originalet den 27 december 2012. https://www.webcitation.org/6DE5fOqfK?url=http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/july/4/newsid_2786000/2786967.stm. Läst 27 december 2012. 
  71. ^ 40 years after Entebbe, Israeli hostages reflect back on a saga of survival Haaretz
  72. ^ Verkaik, Robert (13 februari 2007). ”Revealed: the fate of Idi Amin's hijack victim”. The Independent (London). https://www.independent.co.uk/news/uk/crime/revealed-the-fate-of-idi-amins-hijack-victim-436181.html. 
  73. ^ ”1976: British grandmother missing in Uganda”. BBC News. 7 July 1976. Arkiverad från originalet den 27 december 2012. https://www.webcitation.org/6DE3a6Kse?url=http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/july/7/newsid_2496000/2496095.stm. Läst 27 december 2012. 
  74. ^ "Body of Amin Victim Is Flown Back to Israel". The New York Times. 4 June 1979, Monday, p. A3.
  75. ^ Verkaik, Robert (13 februari 2007). ”Revealed: the fate of Idi Amin's hijack victim”. The Independent (London). https://www.independent.co.uk/news/uk/crime/revealed-the-fate-of-idi-amins-hijack-victim-436181.html. Läst 4 juli 2009. 
  76. ^ ”1976: Israelis rescue Entebbe hostages”. BBC – On this day. 4 juli 2008. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/july/4/newsid_2786000/2786967.stm. Läst 26 juli 2009. 
  77. ^ [a b c d] Security Council, Official Records, 1939th meeting, 9 July 1976, S/PV.1939.
  78. ^ Security Council. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland and United States of America: draft resolution. Document S/12138, 12 July 1976.
  79. ^ [a b] Security Council, Official Records, 1943th meeting, 14 July 1976, S/PV.1943, p. 18.
  80. ^ Security Council. Benin, Libyan Arab Republic and United Republic of Tanzania: draft resolution. Document S/12139, 12 July 1976.
  81. ^ ”Age of Terror: Episode one”. BBC News. 16 april 2008. http://news.bbc.co.uk/player/nol/newsid_7340000/newsid_7349900/7349983.stm?bw=nb&mp=wm&news=1&ms3=6&ms_javascript=true&bbcws=2. 
  82. ^ ”עכשיו, במבצע – תרבות ובידור”. Ynet. 20 June 1995. http://www.ynet.co.il/articles/0,7340,L-3525616,00.html. Läst 24 juli 2011. 
  83. ^ ”מבצע אנטבה”. מבצע אנטבה. Mota.co.il. Arkiverad från originalet den 21 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110721135953/http://www.mota.co.il/antebe.htm. Läst 24 juli 2011.  Arkiverad 21 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 21 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110721135953/http://www.mota.co.il/antebe.htm. Läst 31 januari 2018. 
  84. ^ ”Conversation between Kissinger and Dinitz, 5 July 1976” (PDF). Conversation between Kissinger and Dinitz, 5 July 1976. http://foia.state.gov/documents/Kissinger/0000BE67.pdf. Läst 24 juli 2011.  Arkiverad 13 september 2018 hämtat från the Wayback Machine.
  85. ^ "Entebbe Postscript", Flight International, 17 July 1976, p. 122. Retrieved from Flightglobal Archive
  86. ^ Air et cosmos, Issues 618–634, Impr. Reaumur., 1976, p. 48 (in franska)
  87. ^ ”Michel Bacos: the Air France hero of Entebbe”. The Jewish Chronicle. 15 juni 2012. http://www.thejc.com/lifestyle/interviews/68894/michel-bacos-air-france-hero-entebbe.  Arkiverad 4 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  88. ^ ”Je dois ma vie à Tsahal” (på franska). Hamodia. 11 juni 2011. Arkiverad från originalet den 30 december 2013. https://web.archive.org/web/20131230234601/http://www.hamodia.fr/article.php?id=2257.  Arkiverad 30 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  89. ^ Kiruga, Morris (15 september 2013). ”20 killed in bomb attack on Norfolk”. Arkiverad från originalet den 3 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160803155149/http://mobile.nation.co.ke/lifestyle/-/1950774/1993444/-/format/xhtml/-/91mmanz/-/index.html. Läst 23 september 2014.  Arkiverad 3 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 3 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160803155149/http://mobile.nation.co.ke/lifestyle/-/1950774/1993444/-/format/xhtml/-/91mmanz/-/index.html. Läst 31 januari 2018. 
  90. ^ ”Nairobi assault: Kenyan terrorist attacks since 1980”. Telegraph.co.uk. 21 september 2013. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/kenya/10325230/Nairobi-assault-Kenyan-terrorist-attacks-since-1980.html. 
  91. ^ Wahome, Patrick Mutahi. ”War on terror or war on human rights? Implications of the "war on terror" for human rights in Kenya.”. War on terror or war on human rights? Implications of the "war on terror" for human rights in Kenya.. http://wiredspace.wits.ac.za/bitstream/handle/10539/1741/final%20report.pdf?sequence=1. Läst 8 november 2012.  ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304073609/http://wiredspace.wits.ac.za/bitstream/handle/10539/1741/final%20report.pdf?sequence=1. Läst 31 januari 2018. 
  92. ^ Sharon Roffe-Ofir "Entebbe's open wound" Ynet, 7 februari 2006
  93. ^ Josh Hamerman "Battling against 'the falsification of history'" Ynetnews, 4 februari 2007
  94. ^ Dershowitz, Alan M. Preemption: A Knife that Cuts both Ways, W. W. Norton (2006) p. 91
  95. ^ Houghton, David Patrick. U.S. Foreign Policy and the Iran Hostage Crisis, Cambridge Univ. Press (2001) pp. 86–87
  96. ^ Nalty, Bernard C. (November 2003). Winged Shield, Winged Sword 1950–1997: A History of the United States Air Force. University Press of the Pacific. ISBN 1-4102-0902-4 
  97. ^ Ginsburg, Mitch (8 juli 2015). ”In 1976 letter, Iran hailed Entebbe rescue, mourned death of Yoni Netanyahu”. The Times of Israel (Jerusalem). http://www.timesofisrael.com/iran-after-entebbe-called-yoni-netanyahu-a-martyr/. 
  98. ^ Candia, Steven (14 augusti 2012). ”Uganda, Israel honor 1976 Entebbe raid”. Uganda, Israel honor 1976 Entebbe raid. New Vision. Arkiverad från originalet den 15 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120815235504/http://www.newvision.co.ug/news/634093-Uganda--Israel-honor-1976-Entebbe-raid.html. Läst 14 augusti 2012. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Operation_Entebbe&oldid=56187385”