Hoppa till innehållet

Corneille Heymans

Från Wikipedia
Corneille Heymans Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1938
FöddCorneille Jean François Heymans
28 mars 1892[1][2][3]
Gent
Död18 juli 1968[1][2][3] (76 år)
Knokke-Heist, Belgien
BegravdCampo Santo[4]
Medborgare iBelgien
Utbildad viduniversitetet i Gent
Sint-Barbaracollege
SysselsättningLäkare, fysiolog, farmakolog[5], universitetslärare, toxikolog
ArbetsgivareUniversity College London
universitetet i Gent
FöräldrarJean-François Heymans
Utmärkelser
Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1938)[6][7]
Hedersdoktor vid Montpelliers universitet (1953)[8]
Hedersdoktor vid Toulouse universitet (1959)[9][10]
Hedersdoktor vid Sorbonne (1959)[11]
Hedersdoktor vid Universitetet i Bordeaux (1962)[9][12]
Schmiedeberg-plaketten (1962)
Hedersdoktor vid Toulouse universitet (1964)[13]
Kungliga Nordstjärneorden
Hedersdoktor vid universitetet i Utrecht
Hedersdoktor vid Universitetet i Turin
Storofficer av Leopoldsorden
Den Heliga gravens av Jerusalem riddarorden
Kommendör av Silvesterorden
Hedersdoktor vid universitetet i Gent
Redigera Wikidata

Corneille Jean Francois Heymans, född 28 mars 1892 i Gent, Belgien, död 18 juli 1968 i Knokke-Heist, var en belgisk fysiolog och nobelpristagare, som tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina undersökningar om hur andningen regleras, bland annat via blodets fysiska och kemiska egenskaper. Han var professor i Gent 1922–1962.

Heymans studerade vid jesuitskolan Sankta Barbara i Gent och sedan vid Gents universitetet, där han avlade doktorsexamen 1920.[14] Därefter arbetade han i omgångar vid Collège de France (under E. Gley), Lausannes universitet (under M. Arthus), Wiens universitet (under H. H. Meyer), University College London (under E. H. Starling) och Case Western Reserve University School of Medicine (under H. H. Meyer), University College London (under E. H. Starling) och Case Western Reserve University School of Medicine (under C. F. Wiggers). År 1922 blev Heymans lektor i farmakodynamik vid Gents universitet och 1930 efterträdde han sin far, Jean-François Heymans, som professor i farmakologi samt utnämndes till chef för institutionen för farmakologi, farmakodynamik och toxikologi och direktör för J. F. Heymans-institutet.[14]

Heymans gifte sig 1929 med ögonläkaren Berthe May (1892–1974) och fick fem barn. Han dog i Knokke av en stroke.

Vetenskapligt arbete

[redigera | redigera wikitext]

Heymans tilldelades Nobelpriset för att ha visat hur blodtrycket och syrehalten i blodet mäts i kroppen och överförs till hjärnan via nerverna och inte av själva blodet.

Han åstadkom detta genom vivisektion av två hundar, huvudet på en ansluten till kroppen endast av nerver, och den andras kropp användes för att korsöverstå (leverera blod) till den första hundens huvud. Heymans fann att den första hundens uppåt och nedåt kardiovaskulära reflexbågetrafik bars av de egna vagusnerverna, men medel som introducerades till den andra hundens blod, som tjänade den första hundens hjärna, inte hade någon effekt. Han använde ett liknande experiment för att visa vilken roll perifera kemoreceptorer spelar i andningsregleringen, för vilken han fick sitt Nobelpris.[15]

Han var chefredaktör för Archives Internationales de Pharmacodynamie et de Thérapie i många år. Han var ledamot av Pontificia Academie Scientiarum, Franska vetenskapsakademien och Royal Society of Arts of Great Britain.[16]

Gruppen av fysioterapeuter som arbetade under Heymans vid Gent University letade efter den anatomiska grunden för andningsreflexen vid karotissinus. Det var avgörande att den spanska neurohistologen Fernando de Castro Rodríguez (1898–1967) i detalj beskrivit innervationen i aortakarotidregionen som begränsande av förekomsten av baroreceptorer till karotissinus, utan att istället kemoreceptorer till karotidkroppen, blev för den belgiska gruppen att flytta sitt fokus från den första till den mycket lilla andra strukturen för att fysiologiskt visa arten och funktionen hos de första blodkemoreceptorerna.[17] Bidraget från den unge de Castro, kanske den sista direkta eleven till Santiago Ramón y Cajal (1852–1934; tilldelad Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1906), förbisågs vid den tidpunkten, men det erkändes senare att han förtjänat att dela Nobelpriset med sin kollega och vän Heymans.

Utmärkelser och hedersbetygelser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Corneille Heymans, 25 maj 2021.
  1. ^ [a b] Corneel Heymans, Biografisch Portaal (på nederländska), Biografisch Portaal-nummer: 53810739, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Corneille-Heymanstopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6k36pk9, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Find a Grave, läs online, läst: 30 juni 2024.[källa från Wikidata]
  5. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 26 juni 2015.[källa från Wikidata]
  6. ^ The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1938, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 15 januari 2021.[källa från Wikidata]
  7. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 15 januari 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, Internet Archive .[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b] läs online, www.armb.be .[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, www.seybouse.info .[källa från Wikidata]
  11. ^ Jérôme Fenoglio (red.), RENTRÉE SOLENNELLE DE L'UNIVERSITÉ DE PARIS, Le Monde (på franska), Societe Editrice Du Monde, 17 oktober 1959, s. 16 .[källa från Wikidata]
  12. ^ läs online, 1886.u-bordeaux-montaigne.fr .[källa från Wikidata]
  13. ^ Jérôme Fenoglio (red.), Le Monde, Societe Editrice Du Monde, 28 februari 1964, s. 14 .[källa från Wikidata]
  14. ^ [a b] ”Corneille Jean François Heymans – Biography”. Nobel Media. http://nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/1938/heymans-bio.html. Läst 2 maj 2011. 
  15. ^ Boron, Walter F. and Emile L. Boulpaep. Medical Physiology. Saunders, 2012, p. 555.
  16. ^ Chen, K. K. (ed.) (1969) The first sixty years 1908–1969, p.145 Arkiverad 8 januari 2014 hämtat från the Wayback Machine. Arkiverad 8 January 2014, The American Society for Pharmacology and Experimental Therapeutics .
  17. ^ de Castro, F. (2009) Towards the sensory nature of the carotid body: Hering, De Castro and Heymans. Front. Neuroanat. 3: 23 (1-11) (doi:10.3389/neuro.05.023.2009).

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]